Anonymiserade döttrar hugger in på en minipizza.

Den brukar vanligtvis kallas staden som aldrig sover – men en minst lika lämplig slogan för New York City är Staden som alltid äter. Man behöver aldrig ta mer än ett par steg mellan Pretzel-, Halal-, Frankfurter- eller glassvagnarna, och vill man sitta ner finns det alltid ett snabbmatsställe inom bekvämt släpavstånd.

Oavsett tid på dygnet finns det alltid något att stoppa i sig, och efter att affärerna stängt framåt halvelvatiden på kvällen och man inte längre kan shoppa, blir ätande huvudsysselsättningen. Man ser alltid någon som trycker i sig sönderfriterade kycklingfiléer från KFC, äter en hamburgare, en Donut eller lufsar runt med en stor Pepsi i handen (vilket i USA innebär enlitersmuggar). Det är i princip omöjligt att få små portioner, beställer man en ”minipizza” får man in något som snarast påminner om XL-modellerna på svenska restauranger. En stor pizza får inte ens plats på restaurangbordet (jag har själv bevittnat det).

Frukost. Mums filibabba.

En normal frukost består av fyra stora pannkakor – som förslagsvis dränks i medföljande lönnsirap, äggröra, bacon eller korv, ett par rostade bröd och kaffe. Det tar många timmar att motionera bort en sådan start på dagen (vi brukade aldrig få i oss mer än hälften). Och det är inte alls ovanligt att man se folk som sätter i sig en påse chips och en Coca-Cola som lunch. Den övervägande delen av TV-reklamen handlar om snabbmat eller godis – oftast riktad till barn. Resten är reklam för bantningskurer och träningsredskap.

De kanske största förändringarna mellan det USA jag besökte 1980 och dagens förenta stater är att bilarna är mindre – men folk är större.

Men varför är det så? Alla vet att socker och kolhydrater gör oss feta – ändå fortsätter folk att äta chips och kakor. Svaret är att snabbmatsindustrin, Big Food, som sysselsätter en av de största och mest pengastinna lobbygrupperna i USA, lyckats stoppa i princip alla initiativ för att förhindra att folk äter ihjäl sig. För ett par år sedan lyckades lobbyn stoppa lagstiftning mot läsk, snabbmat och godis i landets grundskolor. Och skräpmatslobbyn har hittills hindrat alla försök till varningsmärkning och vettig konsumentinformation – även inom EU.

I brist på motstånd från politiker, med resurssvaga konsument- och folkhälsoorganisationer, styr Big Food USA mot avgrunden. 1970 köpte amerikanerna snabbmat för 6 miljarder dollar (43 miljarder kr). 2000 var skräpmatskonsumtionen värd 110 miljarder dollar – en ökning med 945 procent. Och ökningen fortsätter – den nya trenden är att inbilla konsumenterna att skräpmaten egentligen är hälsosam.

Instruktion för hur man räddar folk från att dö – av mat.

I ett land där så mycket av tiden går åt till att äta, är det kanske inte helt förvånande att maten också utgör en av de vanligaste dödsorsakerna. (Alla restauranger har t ex en guide på väggen som visar hur man räddar någon som satt i halsen från att kvävas.)

Usel mat och brist på fysisk aktivitet är idag den främsta orsaken till att amerikanerna dör i förtid. Enligt US Department of Health and Human Services (HHS) möter 310.000-580.000 amerikaner en alltför tidig död på grund av felaktig kost och brist på motion. Det är dubbelt så många som dem som avlider i sviterna av rökning, 13 gånger fler än de som dör av skottskador – och en 20 gånger vanligare dödsorsak än narkotikamissbruk. USA håller raskt på att äta ihjäl sig.
Samtidigt lägger den amerikanska staten ner tusentals miljarder på terroristbekämpning, både i och utanför USA. Det går inte att åka upp i en skyskrapa, åka båt eller besöka ett museum utan att gå igenom en säkerhetskontroll i stil med den på flygplatserna. Jag undrar hur många amerikanska liv som räddats om bara en bråkdel av pengarna från den svällande säkerhetsindustrin lagts på att förändra människors matvanor.

(Fast i ärlighetens namn är det svårt att låta bli de där mumsiga pannkakorna med sirap…)

Intressant?

(Mer om skräpmat i dagens DN

Andra bloggare om , , ,