Abercrombie & Fitchs reklam – homoerotik eller tecken på recession?

Indiska callcenter har börjat anställa personal i USA istället för på hemmaplan. Anledningen är att arbetskraften i Indien inte längre är billigare än den amerikanska.

Se där ett tecken i tiden på att i alla fall delar av USA  är på väg mot ulands-status. Ett land med ett fåtal stinkande rika, en relativt stor medelklass som har det hyfsat – och så en stor grå massa av lågavlönade som tvingas slåss om okvalificerade jobb som inte går att försörja sig på.

När jag var med tjejerna i New York för ett par veckor funderade jag en del på detta när jag satt och väntade utanför provrummen i dyra jeansbutiker som Abercrombie & Fitch och Hollister. Det var naturligtvis trångt – hos Abercrombie på Femte Avenyn fick vi till och med köa för att komma in – men väl inne upptäckte jag att trängseln till stor del berodde på horderna av expediter – eller vad man nu ska kalla dem – som ständigt var i vägen. Det fanns tre typer av anställda vad jag kunde se:

  • Ett gäng unga killar som flexade sina magrutor vid ingången. Deras uppgift inskränkte sig till att hälsa kunderna välkomna i sina bara överkroppar.
  • En samling unga supersmala tjejer som dansade i takt till musiken och gled omkring och sa ”hi, welcome”. (Att hitta någon som visste nåt om kläderna kunde man glömma.)
  • Expediter. Dessa var i klar minoritet, vilket märktes på de ändlösa kassaköerna.

I Sverige hade 2, högst 3, anställda gjort samma jobb. Anledningen till att ett företag kan hålla sig med motsvarande ett halvt gymnasium anställda borde rimligtvis vara att det är uselt betalt. Och många av dem som jobbar i lågbetalda serviceyrken som dessa klarar helt enkelt inte att leva på en lön – särskilt inte i dyra storstäder som New York City. Därför tvingas många ha flera jobb för att få det att gå ihop. Denna typ av ”McJobs” är långtifrån någon nyhet, de har funnits länge, men skillnaden med nuvarande lågkonjunktur recession är att allt fler amerikaner tvingas arbeta för låga löner.

Häri ligger också en förklaring till varför den amerikanska ekonomin inte lyfter: folk saknar köpkraft. Med nära 10 procent arbetslösa och svaga fackföreningar, har företagen det lätt att hålla ner lönerna, eller till och med sänka dem. Så de som fick sparken under finanskrisen och nu erbjuds nya jobb får ofta acceptera en avsevärt lägre lön. Och trots att de stora börsbolagen går allt bättre, så anställer de inte folk på hemmaplan – utan i Kina och andra låglöneländer. Så att till exempel General Motors nu kommit på benen igen – tack vare 100-tals miljarder från de amerikanska skattebetalarna – och vill in på börsen igen, betyder inte att det går bättre för USA. Investeringarna går till bilfabriker i Sydostasien istället.

Med en stagnerad eller minskad köpkraft, fortsätter husmarknaden att vara stendöd, fastigheterna fortsätter att tappa i värde och – indiska företag hittar billigare arbetskraft i Arkansas än i Bangalore.

Nationalekonomen Robert Reich bloggar återkommande om den statsfinansiella rävsax som Obama-administrationen sitter i. Å ena sidan är pengarna slut – de gick åt för att rädda de stora bankerna under finanskrisen – och budgetunderskottet är astronomiskt. Å andra sidan; utan stimulanspengar till vanligt folk, kommer den amerikanska ekonomin att stagnera och kanske dyka ner i en än djupare recession, med ytterligare påfrestningar för den bankrutta unionen. En så kallad dubbel-dip ser ut att vara oundviklig om inget görs för att få den amerikanska medelklassen att börja shoppa igen.

Reichs analys av problemet är att det som på 80-talet kallades Reagonomics – dvs idén om att sänkta skatter för de mest välbeställda skulle innebära ökade investeringar, fler jobb och större välstånd för medel- och låginkomsttagare – nu kommit till vägs ände. Det funkade inte; de rika lade pengarna på hög istället, och inkomstklyftorna är idag större än nånsin.

Ett radikalt grepp, som skulle boosta köpkraften vore att skrota inkomstskatten för de som tjänar minst, och istället låta de allra mest välbeställda få höjd skatt i motsvarande grad.

Inkomstklyftor kan säkert verka dynamiskt när de är måttliga. Men blir de för stora kan man hamna i en ond spiral, som USA verkar ha gjort. Där en del har det ohyggligt bra, en del har vad de behöver – medan en stor del av befolkningen får det allt svårare att överleva.

USA är ett fantastiskt land på många sätt, men jag är glad att jag slipper bo där just nu.

Andra bloggare om , , ,

Intressant?