Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: september 2010 (sida 1 av 2)

Arbetarrörelsen visar sin bruna sida

Arbetarrörelse i Pyonyang, Folkrepubliken Korea.

En seglivad myt från det gamla folkhemmet går ut på att Arbetarrörelsen är en garant för solidariteten i samhället. Som en följd av detta har arbetarklassen ständigt utmålats som osjälviska antirasister med ett brinnande rättvisepatos –  medan företagare, direktörer och annat överklasspack utgör det stora hotet mot mångfald, rättvisa och alla människors lika värde.

I praktiken är det tvärtom. Ta bara det faktum att ganska många SD-väljare kommer från LO-kollektivet. Och hur har den svenska fackföreningsrörelsen visat solidaritet med dem som haft det sämre – i praktiken?

Jo, genom att bojkotta och slänga ut utländsk arbetskraft som kan konkurrera med LO:s medlemmar – detta i strid mot gällande EU-lagstiftning. (Däremot är det fullt i sin ordning att bärplockare och andra slavarbetare som ändå inte har råd att vara med i facket flygs in från Thailand för att sitta och svälta i Norrlandsskogarna.)

Fackföreningar som Vårdförbundet, SSR och Transport sparkar ut personer som jobbar politiskt för Sverigedemokraterna. Strunt samma att partiet numera sitter i Riksdagen – deras åsikter är inte förenliga med fackets värderingar heter det.

Vänsterpartiet och MP fortsätter att bete sig som trotsiga småbarn efter valförlusten. Partierna kräver nu att få slippa sitta bredvid Sverigedemokraterna i Kanslihuset. Som anledning åberopas arbetsmiljöskäl. ”Vissa i vår personal tycker att det känns obehagligt att dela kopiator med Sverigedemokraterna”, säger Uje Brandelius på Vänsterpartiets pressjour.

Det beteende som vänstern uppvisar just nu är raka motsatsen till deras slagord om solidaritet och respekt för olikheter. Det är en oblyg och organiserad mobbing av politiker – människor – som valts in i Riksdagen i demokratiska val. Man kan och bör avsky SD:s åsikter – men att stigmatisera, idiotförklara och utesluta människor från den offentliga gemenskapen på grund av deras val av parti är ovärdigt en demokrati. Dessutom leder det bara till att Sverigedemokraterna blir ännu starkare; mobbningen och utfrysningen tas som intäkt för att partiet faktiskt vet sanningar som etablissemanget till varje pris vill tysta ner.

Men det är samtidigt en bra illustration av den maktfullkomliga logik som fortfarande är förhärskande inom vänstern. Solidariteten är alltid villkorad  – den gäller så länge man har rätt åsikt. Att gilla lika helt enkelt.

”Den som kämpar mot monster, måste ge akt på, att han inte själv blir ett monster” (Friedrich Nietzsche)

(Bloggaren Morgonsur skriver mycket bra på ämnet mobbning i tre delar. Läs dem!)

Intressant?

Aftonbladet, DN, Expressen

Andra bloggar om , , ,

Vi måste ta debatten om Dressman

Jimmie Åkesson har ju lite elakt fått epitetet Dressman-Hitler, delvis som reaktion på sitt klädval. Huruvida SD-ledaren verkligen frekventerar den tyska norska klädkedjan låter jag vara osagt, men en snabb koll på ett par nätforum där de nationella diskuterar mode och stil verkar ge vid handen att det är många som klär sig i Dressmanskjortor och -kavajer. I ett inlägg omtalas kedjan till och med lite skämtsamt som DerSSman.

I Dressman-butiken: en dold swastika.

Och visst finns det något budget-ariskt över Dressman. Den ålderdomliga typografin, de uniformsliknande kollektionerna och de välväxta leende tyska norska männen som marscherar fram med fast blick i reklamfilmerna. Som kramar om varandra på ett sånt där kameradenschaftligt vis, alternativt flexar musklerna lite homoerotiskt ombord på en segelbåt. Och så har vi ju det här med de dolda nazisymbolerna mitt bland klädhängarna!

Nu vill jag inte på något sätt anklaga Dressman för att vara en del i den högerkonspirationvind som sveper över Sverige. Det är nämligen en trend som startade redan på 90-talet, då de nationalistiska och/eller nynazistiska rörelserna i Europa bytte ut sina Doc Martens-kängor och Bomberjackor mot en mer mondän klädstil, tonade ner heilandet och startade nya politiska partier istället för att misshandla invandrare och knacka bögar på stan.

Men behovet av att gemensam identifikation fanns kvar även efter att marschkängorna bytts ut mot kavaj och slips. Men hur klä sig så att de invigda kunde känna igen en nynazist och/eller nationalist? Ett av de första och mest kända klädmärkena som assimilerades av nationalisterna var engelska sportmärket Lonsdale – framför allt sweatshirts som bars innanför jackan så att endast bokstäverna NSDA var synliga. (NSDA hänvisar här förstås till det tyska nazistpartiet, NSDAP.)

Men även andra kläder har funkat som markörer för nynazistisk grupptillhörighet. Ben Sherman, Burberry, Gant och Hugo Boss (som sägs ha tillverkat uniformer för NSDAP en gång i tiden) har alla testats.

Thor Steinars nya godkända symbol.

Men det var först för ett par år sedan som nynazisterna fick ett alldeles eget klädmärke – Thor Steinar. Företaget, som numera ägs av en rik arab (!) stoppades av de tyska myndigheterna för ett par år sedan (ett förbud som senare upphävdes i domstol), vilket förstås gav en extra säljboost för kläderna. Thor Steinar kan bäst beskrivas som en slags naziversion av Abercrombie & Fitch eller Gant. Snygga fritids- och casualkläder som i princip vem som helst skulle kunna ha på sig utan att skämmas – om det inte vore för den lilla logotypen i form av en runa som med relativt begränsad fantasi kan tolkas som ett hakkors. Thor Steinar säljs mest via postorder – SD:s pressekreterare Erik Almqvist är en av kunderna – men har även butiker i flera städer i Tyskland och Österrike (butiker som ständigt ockuperas och slås sönder av vänsterdemonstranter).

På senare tid har nya märken dykt upp, till exempel Erik & Sons, även det ett tyskt brand som står knädjupt i gammal vikingamytologi. Det är tydligt att extremhöger-mode är en bransch i stark tillväxt.

Fast i Riksdagen är det alltså även fortsättningsvis Dressman som gäller. Ska vi verkligen acceptera det?

Intressant?

SD i medierna: DN (2), SvD, Aftonbladet (2), Expressen

Andra bloggare om , , ,

Samma gamla trötta högerkonspiration

Ernst Röhm, vänsternazist och öppet homosexuell. Mördades.

Ett avsevärt antal politiker, ledarskribenter och bloggare försöker skylla valförlusten för de Rödgröna på att det skulle blåsa högervindar i Sverige – och att detta i sin tur bäddat för Sverigedemokraternas inmarsch i Riksdagen. Att kartläggningar av vilka som röstat på SD visar att det i mycket hög utsträckning är arbetslösa, LO-medlemmar och gamla sossar är förstås lite pinsamt, men då drämmer man till med argumentet att dessa avfällingar haft ”högeråsikter”.

Sådana analyser är givetvis rent skitprat. Överklassvänstern i Stockholms innerstad och andra hårdsegregerade områden utan tillstymmelse till utomeuropeiska invandrare kan sitta och pilla sig i naveln hur länge de vill i jakten på ett svar på frågan om hur det kunde gå så fel. I den verkliga världen är det dock tydligt att Sverigedemokraterna fått sitt största stöd i gamla vänsterfästen. Här är ett par exempel på kommuner där det gick bra för SD:

Borlänge: 9,3 procent av rösterna
Fagersta: 7,8 procent
Eskilstuna: 7,9 procent
Biskopsgården, Göteborg: 9,7 procent

Vilket kan jämföras med klassiska mörkblå kommuner som:

Danderyd: 1,7 procent av rösterna.
Nacka: 2,7 procent

Så att högeranhängare skulle vara mer benägna att rösta på SD än vänsterns valboskap känns inte som en alldeles självklar analys.

Med detta sagt borde vi på allvar ifrågasätta den missvisande stämpeln höger på alla rörelser och partier som har en nationell och/eller invandringsfientlig inriktning. Vänstern har sedan Andra världskrigets slut framgångsrikt klistrat högerstämpel på alla nynazistiska och främlingsfientliga strömningar trots att historien vittnar om att originalet – de tyska Nationalsocialisterna – hade mer gemensamt med dåtidens vänsterrörelser.

Joseph Goebbels, vänsternasse. Överlevde (i alla fall fram till 1945).

Enligt Nationalencyklopedin hade nazismen inledningsvis ambitioner att förverkliga en statssocialism på nationell basis, och i en partipamflett från 1920 finns bland annat  krav på nationalisering av förenade företag (truster) och banker, kommunalisering av storvaruhus, avskaffande av inkomster ”som förvärvats utan arbete och möda” samt en lag om expropriation av privat mark för allmännyttiga ändamål.

Men det fanns både en vänster- och högerfalang inom partiet. Joseph Goebbels, Hitlers propagandaminister, räknades till partiets vänsterflygel, och i en debatt 1925 argumenterade han för att vägen till nationell frigörelse måste gå genom socialism. Året därpå blev han mycket upprörd när Hitler dels stämplade socialismen som en judisk skapelse, dels försäkrade att privat egendom inte skulle exproprieras av den nazistiska regeringen.*

Den riktigt hårda vänsterfalangen leddes av SA-ledaren Ernst Röhm, som i kraft av ledare för nazisternas stormtrupper blivit ett allt större hot mot Hitlers ambitioner att göra nazistpartiet rumsrent. Hitler hade nämligen gjort samma analys av läget i det sena 1920-talets Tyskland som Jimmie Åkesson och Björn Söder kommit fram till ganska nyligen. Nämligen att ett politiskt parti som är ute och slåss på gatorna har små chanser att komma in i Riksdagen.

Därför drog Hitler och hans NSDAP på sig kostymerna, lovade jobb åt alla, garanterade näringslivet att det inte skulle bli några förstatliganden – och lyckades få dryga 30 procent i valet till den tyska Riksdagen 1933. Året efter mördades Ernst Röhm och drygt 700 av hans anhängare i det som kom att kallas De långa knivarnas natt. Resten är som det heter historia.

Dagens Sverigedemokrater har sålunda mycket gemensamt med 30-talets NSDAP. Men inget av dem kan kallas för högerpartier.

Intressant?

SD i pressen: DN 1, 2, 3, 4SvD, SvT, Sydsvenskan, GT, Aftonbladet 1, 2

(* Källa: Wikipedia)

Andra om , , , ,

Konsten att kasta miljarder i sjön

I gårdagens Rapport visades ett kort inslag från Vattenfalls nya vindkraftspark i havet utanför Englands östkust, den hittills största satsningen på vindenergi i Europa. De 100 vindsnurrorna kommer enligt Vattenfall att kunna täcka elbehovet för 240.000 hushåll. Det låter ju bra – miljövänligt, grönt och garanterat koldioxidfritt.

Vad som inte nämndes i inslaget var dock hur mycket vindkraftsparken har kosta, att effekten överskattas grovt och att resultatet av de 8,5 miljarder (£780 milj) som satsningen kostat i slutändan bara blir ett fåtal fasta arbetstillfällen; 21 heltidstjänster närmare bestämt.

Om man läser på lite hos Vattenfall får man reda på att de 100 turbinerna har en total kapacitet på 300 MW. Det räcker mycket riktigt till att värma upp över 200.000 hem, men då gäller det att de kan gå för full effekt större delen av tiden. I verkligheten är verkningsgraden närmare 26 procent, vilket minskar bidraget avsevärt. Och mitt i smällkalla vintern när det inte blåser, står verken stilla och producerar noll och inget. Precis som här i Sverige.

Vattenfall räknar med att dra in dryga 400 miljoner årligen på elen som verken producerar (nätägaren är via avtal tvingad att köpa all el som vindkraften producerar). Till detta tillkommer ytterligare 650 miljoner per år från systemet med elcertifikat – alltså den avgift som engelsmännen precis som vi betalar ovanpå våra redan rekorddyra elräkningar för att möjliggöra satsningar på så kallad förnybar energi. Det innebär att det under vindkraftverkens beräknade livslängd på 20 år, kommer att kosta skattebetalarna 13 miljarder i subventioner. De pengarna hade räckt till till att bygga ett sprillans nytt kärnkraftverk med mer än 13 gånger högre kapacitet.

Som plåster på såren kan de brittika skattebetalarna glädjas över alla de nya gröna jobb som skapas genom vindkraftsatsningen. Hela 21 personer kommer att heltidsanställas för att sköta om vindsnurrorna, vilket ger årlig kostnad för skattebetalarna på 650 miljoner per anställd. Om man ser satsningen på grön energi, som de Rödgröna gjorde under valrörelsen, som ett sätt att skapa nya arbetstillfällen, gäller det att man gräver djupt i statskassan. (Det är faktiskt mycket billigare att ge en miljon i årslön till alla som jobbar i vindkraftindustrin, ge dem sparken och låta dem sitta och rulla tummarna de närmsta 20 åren.)

Och om ni förleds att tro det här bara är något som drabbar lättlurade engelsmän, så tänk igen. I Markbygden utanför Piteå har företaget Svevind nyligen fått klartecken att bygga Europas största vindkraftpark med 1.100 snurror, dvs tio gånger större än Vattenfalls offshore-anläggning.

Gissa vem som kommer att få betala den miljardrullningen?

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

(Fakta i inlägget kommer från EU Referendum.)

Entartete kunst, SD-edition

München 1938. Joseph Goebbels inviger utställningen Entarte Kunst.

Flera tidningar och bloggar skriver intressant om Sverigedemokraternas kulturpolitik. Det färska riksdagspartiet vill nämligen satsa en halv miljard på att bevara ”en bred folklig kultur”, exempelvis folkdräkter och spelmanslag. Dessutom ska staten också avveckla allt stöd till kultur som är ämnad att ”chockera, uppröra eller provocera”.

Men eftersom gränsen för chock eller provokation sannolikt skiljer sig en hel del beroende på vem man frågar, föreslår SD att kulturpolitiken centralstyrs, så att en statlig myndighet kan besluta vilken konst som ska uppmuntras och vilken som ska stämplas som osvensk och därmed mista sina bidrag.

Det här är långt ifrån någon ny diskussion, redan i början av seklet chockerades vanliga hederliga medborgare av den degenerade konst som prånglades ut av så kallade konstnärer som Marc ChagallVasilij Kandinskij, och Paul Klee (varav de två senare var aktiva i den antityska arkitektur som lärdes ut på Bauhaus i Weimar och Dessau). Och degenererad musik hittade man hos tonsättare som Gustav Mahler,

Ovanstående benämndes som Entartete Kunst (degenererad konst) i den kulturpolitik som utgjorde en viktig del i de tyska nazisternas strävan efter att bygga det Nationalsocialistiska folkhemmet 1000-åriga riket. 1938 invigde Joseph Goebbels utställningen med samma namn i München, där exempel på antinationell och skadlig konst visades upp.

I 30-talets Tyskland stod garanterat mer på spel än statliga kulturbidrag, varför alla konstnärer, musiker och arkitekter flydde landet. Många hamnade i USA, och deras konst säljs numera på auktion för 10-tals miljoner.

Lärdom: Istället för att kasta sten och hålla demonstrationer mot riksdagspartier. kanske fler borde sätta sig en stund och läsa SD:s partiprogram? Just saying…

(Själv ryser jag av själva begreppet ”kulturpolitik”, eftersom det i praktiken endast handlar om huruvida bara vissa konstnärer – eller alla – ska få livstidslön, och hur stora bidrag de etablerade kulturyttringarna som konst, klassisk musik och teater ska få. Men det är en helt annan diskussion.)

Andra skriver om , , , ,

Intressant?

Att kasta Maud framför bussen

Det är dagen efter ett i flera avseenden historiskt val. Fredrik Reinfeldt är nu historisk – han har tagit Moderaterna till nivåer som partiet aldrig varit i närheten av förut. Ändå anser sig statsministern tvingad att försöka locka över Miljöpartiet och Maria Wetterstrand för att desarmera den hypotetiska vågmästarroll som Jimmie Åkesson fått.

Till skillnad från flertalet andra, som applåderar denna utveckling, tycker jag det visar på ett episkt feltänk hos Reinfeldt, och jag är relativt säker på att alliansvännerna sitter och gnisslar tänder av ilska efter hans sololirande igår kväll. Här är varför:

  • Det är långt ifrån något nytt med minoritetsregeringar i Sverige. Fram till 1994 hade Socialdemokraterna inga problem att regera i minoritet med passivt stöd av ett annat extremt parti – VPK – som antingen röstade med S eller lade ner sina röster. Det fungerade under decennier – varför skulle det plötsligt plötsligt vara omöjligt idag?
  • Det enda sättet som en Alliansledd minoritetsregering kan falla är att hela det rödgröna blocket gör gemensam sak med Sverigedemokraterna och fäller Alliansens förslag i Riksdagen. Vill Sahlin, Ohly och Wetterstrand/Eriksson verkligen riskera ett nyval, där  S och V riskerar bli ännu mindre – och SD går framåt ytterligare? För det är sannolikt vad som kommer att hända.
  • Miljöpartiet kommer aldrig att samarbeta med Alliansen utan att få tunga ministerposter – Wetterstrand vore i så fall självskriven på posten som miljöminister. Och MP skulle aldrig gå med på att bygga ny kärnkraft. Så priset för att få med miljöpartiet vore att lägga förslaget till kärnkraftsutbyggnad i malpåse på obestämd tid. Var skulle det lämna Centern, som under stor vånda och flera avhopp gick med på Alliansens linje att tillåta nya kärnreaktorer? Maud Olofsson har sannolikt förlorat en stor del av partiets väljare i och med detta ”svek”, väljare som sannolikt gått till Miljöpartiet.

Tacken för denna uppoffring skulle i så fall bli att Reinfeldt kastar Maud Olofsson under bussen. Vi vet redan att Olofsson och Wetterstrand avskyr varandra, och att ha bägge i en regering skulle inte funka. Inte heller att ha två ”gröna” partier i Alliansen.

Vågar verkligen Reinfeldt slänga ut Centern? Intressanta dagar väntar.

Aftonbladet 1,2, 3, 4, 5, 6
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6
Expressen 1, 2, 3, 4, 5, 6
DN 1, 2, 3, 4
SvT

Fler bloggar om , , , , , ,

Intressant?

Håller journalistiken på att politiseras?

Det blev visst rabalder förra veckan, när Den allierade journalisten skrev på Aftonbladet kultur om de stora tidningarnas dolda agenda för att knäcka Mona Sahlin och säkra Fredrik Reinfeldts fortsatta jobb som statsminister.

Det är förstås enkelt att avfärda konspirationsteorier som denna – faktum är att såväl Schibsted som Bonnier skiter högaktningsfullt i hur deras medier rapporterar, bara degen rullar in som den ska är de nöjda.Men faktum är att det politiska tyckandet har fått en betydligt mer framträdande idag än det kanske någonsin haft i massmedierna. För 20 år sedan, när jag precis börjat jobba på Aftonbladet, hade tidningen precis lyckats tvätta av sig ”sossestämpeln” vilket enligt analysen var en av de bärande orsakerna till upplagefallet på 70- och 80-talen. Bara genom att göra en tidning för de breda folkgrupperna, och förvisa opinionsmaterialet till ledar- och kultursidorna kunde tidningen attrahera en större grupp läsare än gamla sossar, som redan då var ett släkte på utdöende.

Aftonbladet.se blander nyhets- och opinionsjournalistik på nätet – dock inte i tidningen.

Idag håller motsatsen på att hända – man kan säga att nyheterna ”återpolitiseras”. I takt med att Internet och gratistidningar torpederat alla möjligheter att tjäna pengar på att berätta vad som har hänt, tar medierna i allt större utsträckning rollen att analysera vad som hänt. Åsiktsjournalistiken tar allt större plats, och att ha ett stall av vassa krönikörer som helst också ska vara TV-mässiga – så att de kan kallas in med kort varsel för att sätta betyg på allt från Zlatans straffmiss till Moderaternas hantering av sjukreglerna.

I teorin ska förstås alla dessa tyckare agera ”opolitiskt”, vilket naturligtvis är omöjligt. Alla har sina egna åsikter vilket lyser igenom mer eller mindre. Vi kan ta förra SSU-basen Anna Sjödin, som TV4:s Kvällsöppet anlitat som politisk kommentator, tillsammans med Johan Hakelius och Sakine Madon. Hon klarade inte att dölja var hennes sympatier låg och i takt med att tonläget steg började hon prata om ”högern” istället för moderaterna.

En annan observation är att vi på webben inte alls har samma vattentäta skott mellan opinion och nyheter som i papperstidningen. Aftonbladet publicerar ofta kommentarer från Ledarbloggen i sina paket, något som förmodligen aldrig skulle förkomma i anslutning till en artikel i papperstidningen. Och på SvD och DN blandas opinion, ledare och analyser från politiska reportrar utan några riktigt klara avgränsningar. Vi som jobbar i mediebranschen ser naturligtvis skillnad på en krönika av Johan Croneman och ett ledarstick av Hanne Kjöller, men hur är det med majoriteten av läsarna? Kan de verkligen separera DN:s ledarredaktions åsikter från DN:s?

Inte för att jag tycker att det är något problem att medierna får tydligare röster. I Sverige har vi av någon anledning alltid ansett att nyheter ska rapporteras objektivt, medan slutsatserna lämnas till läsaren. Men i dagens politiska landskap, med smutskastningskampanjer, PR-maskinerier och pengastinna organisationer som alla försöker påverka opinionen, kanske läsaren behöver medier som ställer de riktigt tuffa frågorna ur ett ideologiskt perspektiv? I USA är medierna ofta utpräglat republikanska (som Fox News) eller vänsterliberala (t ex HuffPost och N.Y Times). Dessa medier gör ofta den politiska bevakningen betydligt bättre och vassare, eftersom de slipper objektivitetskravet. Det blir en helt annan dynamik i den politiska bevakningen när kunniga reportrar och analytiker kan ifrågasätta politiker utan att behöva låtsas vara objektiva.

Kanske är vi på väg åt det hållet även i Sverige. För i takt med att intresset för politik växer – vilket syns tydligt på det enorma antalet som diskuterar valet i kommentarsfält, på bloggar och Twitter – växer efterfrågan efter tydliga röster. Som är pålästa och vågar ta ställning.

Journalistik med ursprungsmärkning helt enkelt.

Andra som skriver om , , , , ,

Intressant?

I den gröna elitens Stockholm är allt förbjudet

Yvonne Ruwaida: nej, nej, nej, nej.

Trafikverket vill ta dra tillbaka den lokala beslutanderätten i trafiksäkerhetsfrågor från kommunerna. Detta eftersom lokala förbud mot dubbdäck är ett hot mot trafiksäkerheten.

Ywonne Ruwaida, miljöpartistiskt oppositionsborgarråd i Stockholm, tror dock inte på slutsatsen i Trafikverkets färska undersökning som visar att risken för dödsolyckor minskar med 42 procent om man använder dubbdäck istället för odubbat. ”Jag litar inte på rapporter, jag tror på verkligheten” säger hon i en kommentar, och drar istället fram en norsk studie som visar på att ett förbud mot dubbdäck i Oslo inte alls påverkat olycksstatistiken.

Förutom den kanske inte helt oviktiga detaljen att klimatet kan skilja sig ganska rejält mellan Oslo och Stockholm på vintern – det är ofta mildare  – är förbudspolitik något som Miljöpartiet verkligen excellerar i, särskilt då det gäller att göra livet svårare och dyrare för invånarna.

Ruwaida vill inte bygga bostäder, inga bygga vägar, och förbjuda bilar äldre än tio år helt från att köra i huvudstaden – vilket innebär att Stockholm i än högre grad förvandlas till ett reservat för välbeställda. Låginkomsttagare som behöver ta bilen till jobbet eller skjutsa barnen till idrottsträning får helt enkelt hålla sig borta från de fina kvarteren inom tullarna. Och istället för att ta bilen till ett köpcentrum (som föresten också ska förbjudas) ska varorna fraktas nattetid med tunnelbanan.

När det gäller den egna tillvaron verkar det mesta dock vara tillåtet. Ruwaida tyckte så sent som i våras att det var fritt fram för henne att låta skattebetalarna stå för hennes privata telefonräkningar på 45.000 kr. (”Jag är väldigt mycket ute på sociala medier”.) Och några år tidigare lät hon glatt väljarna finansiera hennes dagliga taxiresor; 1999 åkte Ruwaida för 150.000, och kom därmed tvåa på listan över politikerna med störst resekostnader. Etta var Gudrun Schyman som brände en tusenlapp om dagen på taxifärder. (Att bränna pengar är sålunda inget nytt för FI-ledaren.

Dessutom plockade Ruwaida i början av 2000-talet ut 200.000 kr på Riksdagens betalkort, utan att redovisa några kvitton.

Allt detta har Ruwaida förstås ångrat, rättat till och ursäktat sig för i efterhand. Efter att ha blivit avslöjad kan tilläggas. Numera åker hon bara tunnelbana, sägs det..

Miljöpartiets oppositionsråd är ett utmärkt exempel på den nya gröna elit som vuxit fram i Stockholm på senare år och som snart lockar fler väljare än Socialdemokraterna. Som inte vill se några nya byggen som riskerar sänka värdet på den egna dyra bostadsrätten, och som kan unna sig lyxen att avstå från bil.

Som alltid när det gäller ideologier som vill detaljstyra människors liv för ett högre, ädlare syfte, gäller devisen gör som vi säger, inte som vi gör. Vi ska avstå från flygresor, men Maria Wetterstrand och hennes man måste förstås få flygpendla till Finland, eftersom de är mycket viktigare än oss andra.

Trafiken är ett gigantiskt problem i Stockholm, liksom trafiksäkerheten, och är bägge problem som kräver kraftfulla åtgärder. Att kunna lyssnakunskap borde ändå vara ett grundkrav för ett parti som snart har egen majoritet på Söder.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant?

I döda despoters badkar

Längst in i vänstra hörnet, med ryggen mot väggen brukade han hålla till, kamrat Lenin. Säkrast så kanske.

Under mitt Varbergsbesök i förra veckan passade jag på att slinka in på Leninbadet, ett nybyggt spa i källaren på Hotell Gästis. Det är inte vilket spa som helst, utan en hommage till badanläggningen med samma namn i Smolnijpalatset i S:t Petersburg (tidigare Leningrad) som byggdes på Tsartiden men som den berömde massmördaren frekventerade flitigt under de tidiga revoliutionsåren. Numera är badet nedlagt, men enligt uppgift är den svenska versionen ganska trogen förlagan.

Massagebänkarna på Leninbadet ger onekligen helt andra associationer...

Men Leninbadet i Varberg har garanterat många fler byster av Lenin – jag slutade räkna vid ett femtiotal – och ovanpå detta pryder diverse affischer med revolutionspropaganda väggarna i omklädningsrum och biutrymmen. Allt gjort med en otrolig känsla för detaljer; skåpen i omklädningsrummen är till exempel handgjorda i ädelträ med ingraverade reliefer av diktatorn. Och för den som vill finns se snygg ut under spabesöket finns badmössor med Leninmotiv att köpa i receptionen.

För att känna sig som en riktig despot, beger man sig ner i själva hetbadsanläggningen – som på modernt spavis uppgraderats med bubblor – och sätter sig längst in i vänstra hörnet, med ryggen mot väggen. Det var Lenins egen favoritplats i det ursprungliga badet, oklart varför. Möjligtvis hade han nära till revolvern och uppsikt över ingångarna till badet. Kanske mindes han Grigorij Rasputins öde, en annan flitig badhusbesökare.

Det är naturligtvis lätt att skratta åt den galna idén att bygga ett helt spa på gammal rysk revolutionsromantik, men man får ändå beundra hotellets ägare för det ovanliga greppet. Lasse Diding heter han förresten, och är förmodligen den ende svensk som blivit utsedd till årets företagare, samtidigt som han är övertygad kommunist.

Och han är dessutom inte vilken kommunist som helst, utan mannen bakom det berömda (beryktade?) Jan Myrdalsällskapet, en stiftelse som varje år delar ut Leninpriset till ”olydiga författare”. Så varje sommar ökar rödvinskonsumtionen markant i Västkustmetropolen i samband med att stora delar av Sveriges kulturvänster checkar in på hotell Gästis.

Rysk propaganda-affisch där USA framställs som en bankir med kroknäsa. Antisemitismen var stark även i öst

Oavsett hur illa man tycker om gamla Sovjetdiktatorer, är Leninbadet är ett utmärkt exempel på innovation och entreprenörskap. Att göra verklighet av sina drömmar är något som många fler borde göra.

Men i det marxist-leninistiska samhälle som Diding och hans Lenin-kramande författarkamrater drömmer om, skulle det naturligtvis aldrig kunnat ske. Att driva med makten utan att drabbas av repressalier är en demokratisk lyx som vi vant oss vid i Sverige.

I Vladimir Lenins Sovjet hade ett liknande tilltag sannolikt mötts med deportation till ett väldigt kallt ställe. Eller nackskott.

Med detta sagt är Leninbadet väl värt ett besök. Och hotell Gästis är utan tvekan trevligast i stan.

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?

Idiotvänstern är SD:s bästa valarbetare

I förra veckan överfölls Sverigedemokraternas David von Arnold i sin lägenhet i Malmö av maskerade män. Han misshandlades grovt och fick ett hakkors inristat i pannan. Några timmar tidigare hade demonstranter från Antifascistisk Aktion (AFA) och andra autonoma grupper kastat sten mot SD när de höll möte på Stortorget.

Idag tvingas Sverigdemokraterna ställa in i Göteborg, efter att stenkastarvänstern dragit vidare norrut. 500 demonstranter lyckades trots ett stort polispådrag hindra SD-mötet vid Kungsportsplatsen. (Något som de säkert firar hela natten med att slå sönder skyltfönster och välta stadsjeepar.)

Horst Wessel. Född 1907, död 1930.

Av någon anledning har det svenska politiska – och polisiära – etablissemanget en mycket förlåtande attityd till just extremvänstern, som dyker upp i allt fler sammanhang för att kasta sten. Skit samma om det är tennisspelare från Israel, klimatkonferenser, judiska förskolor i Malmö, presidentbesök från USA eller ett EU-toppmöte – det finns alltid något som man kan klistra epitetet ”fascist” på och som därmed förtjänar ett par välriktade tegelstenar.

Problemet med att låta puckovänstern hållas på det här viset är att deras handlande spelar de antidemokratiska krafter i händerna som de säger sig vilja sätta stopp för. Jimmie Åkesson vädjar idag till riksdagspartierna om att stoppa det politiska våldet – och medierna rapporterar lite halvljummet om ”stök vid SD-möte”.

Detta ointresse för att ta självklar ställning mot kriminella handlingar som riktar sig mot politiska partier och yttrandefriheten, leder givetvis till att stödet för Sverigedemokraterna ökar. Partiet odlar redan framgångsrikt myten om sitt underläge, om att de särbehandlas i medierna. Och nu försöker vänstern att tysta dem med våld – allt under tyst godkännande från etablissemanget. En martyrroll som är oändligt mycket mer värd än all censurerad teve-reklam i världen.

Det är dessutom inget nytt. Nassarna i Tyskland spelade exakt på samma strängar efter mordet på SA-ledaren Horst Wessel 1930, som blev skjuten av en kommunist (annars var vänstern mest ute och kastade sten även på denna tid). Hans öde blev till nazisternas kanske mest kända kampsång och myten om den mördade hjälten odlades flitigt åren därefter. Och i riksdagsvalet 1933 fick Nationalsocialisterna dryga 30 procent av rösterna.

Om idiotvänstern kunde läsa, borde de försöka lära sig något av historien. Det har Jimmie Åkesson garanterat gjort. Och Lars Ohly, som lite otippat är den enda politiker som hittills tagit klart avstånd från dådet.

Om vi ska kunna stoppa SD från att komma in i riksdagen, måste vi försvara deras rätt att driva valkampanj utan att riskera liv och hälsa. Det sista vi behöver är SD-martyrer i valrörelsens slutspurt.

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?

SvD 1, 2, DN, GP, Sydsvenskan

Äldre inlägg

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: