Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: oktober 2010 (sida 1 av 2)

Om onda och goda lobbyister

Debaclet runt partisekreterare Sofia Arkelstens bjudresastudieresa till posha franska Pau för att köra miljöbil startade en veritabel lavin av indignerade kommentarer från alla läger – men också en välkommen debatt om lobbygrupper och behovet för våra folkvalda att öppet redovisa vem som finansierar dem.

De stora oljebolagen har alltid bedrivit lobbyverksamhet för att få fram politiska beslut som gynnar den egna verksamheten. Det är helt naturligt, och alla stora bolag gör likadant. Försäkringsbolag, försvarsindustrin, läkemedelsindustrin, flygindustrin, livsmedelsindustrin… Vår förra statsminister Göran Persson är idag Sveriges främste vapenlobbist (under sin regeringstid var han dessutom gift med Systembolagets vd Anitra Steen utan någon egentligen reagerade) och förre näringsministern Björn Rosengren blev konsult för Tele2 – bara dagar efter att han börsintroducerat konkurrenten Telia.

Till och med det vi kan kalla Big Environment –  stora mäktiga organisationer som WWF och Greenpeace – agerar numera med delvis samma verktyg som sina motsvarigheter i bolagsvärlden.

Det är bara i Sverige som vi är för blåögda för att fatta att det faktiskt går till så här. Hade vi haft vettiga lagar som tydligt visat vilka lobbyister som ger pengar till våra makthavare – så som  i USA  – hade det förmodligen blivit mindre intressant att dra igång stora drev för ett evenemang som utgör rena felräkningspengar i Shells PR-budget.

Ändå lägger Shell – som jag skrev i ett tidigare inlägg – en försvinnande liten del av sina lobbypengar på så kallade klimatförnekare, jämfört med vad de satsar på att ta sig in i näringskedjan i den nya gröna ekonomin. Men symbolvärdet av att oljebolag smörjer politiker kan givetvis inte underskattas.

I förra veckan skickade Naturskyddsföreningen ut ett pressmeddelande där man avslöjade att flera stora europeiska bolag – som BP och Eon – finansierade amerikanska senatorer som är klimatförnekare. Detta är nu långtifrån någon nyhet, uppgifterna har varit tillgängliga på sajten opensecrets.org, där alla bidrag till politiker redovisas under en längre tid. Men Svante Axelsson, generalsekretare på SNF, är upprörd;

Det är i sig uppseendeväckande att företagen går in och aktivt stöder vissa senatorer med specifika åsikter i klimatfrågan, när vi är i så stor behov av ett internationellt klimatavtal, som de i andra sammanhang säger sig bejaka. Det ska bli intressant att höra hur Carl-Henric Svanberg förklarar företagets agerande, säger han.

Nu är det inte Svante själv som agerat grävande journalist, utan brysselbaserade miljölobbyn Climate Action Network, en paraplyorganisation där Naturskyddsföreningen ingår. Om man granskar hur mycket bidrag de klimatskeptiska senatorerna fått i bidrag, blir det ungefär 6.500 kr var. Knappast något att bygga en stor konspiration kring kan man tycka, och en droppe i havet jämfört med de pengar miljörörelsen själv använder för att driva sin agenda.

Climate Action Network är själva verket en av de 10 mest välfinansierade lobbyisterna på miljöområdet inom EU. Och pengarna till dessa lobbygrupper kommer –  från EU. Tankesmedjan IPN sammanställde i våras en lista över ”Green 10”, dvs de miljögrupper som får mest i bidrag från EU – däribland Friends of The Earth, Climate Action Network och WWF.

Astroturfing 101.

I rapporten ‘Friends of the EU – The Costs of a Taxpayer-Funded Green Lobby,’ visar IPN på den bisarra rundgång av skattepengar som finansierar dessa påtryckargrupper. EU använder alltså medborgarnas pengar för att finansiera lobbygrupper – som sedan använder dessa medel för att bedriva påtryckning i frågor där de har samma uppfattning som EU. Det kallas för astroturfing – att man i brist på verkliga gräsrotsrörelser betalar organisationer för att ge intryck av det. Det såg man exempel på vid fjolårets klimatmöte i Köpenhamn, där FoE och CAN gick omkring med identiskt lika plakat i demonstrationstågen.

För tio år sedan delade EU-kommissionen ut c:a 23 miljoner i bidrag till ”Green 10”, förra året hade summan nära fyrdubblats till 88 miljoner, och hos flera av organisationerna utgör EU-pengarna mer än 70 procent av intäkterna. Climate Action Network fick närmare tre miljoner i bidrag – alltså det dubbla mot vad de onda olje- och energibolagen gav de skeptiska senatorerna i bidrag.

Ser man det från miljöorganisationernas sida, kan de med visst fog hävda att dessa pengar behövs för att de ska kunna bedriva lobbying på samma villkor som de multinationella företagen – som Shell och BP.

Det stämmer förvisso i teorin, men man ska naturligtvis vara på det klara med att alla har sin egen agenda att driva. Shell och BP vill naturligtvis utvinna olja och gas på så många platser som möjligt i världen –  såväl i Skåne som i Arktis. Och Svenska Naturskyddsföreningen skulle givetvis bli betydligt fattigare som organisation om om tron på  klimathotet sviktar. För att inte tala om hur WWF:s intäkter – och image – skulle skadas ifall det visade sig att isbjörnarna faktiskt mår finfint. (Whoops, de förökar visst sig som aldrig förr…)

Vad som är bäst för oss vanliga medborgare, och för demokratin, har jag ingen aning om. Jag börjar väl bli för gammal och luttrad för att lita på någon längre…

Expressen, Aftonbladet, SvD, DN, Miljöaktuellt

Intressant?

Andra bloggare om , , , , ,

Skolfotomaffian

Varje år i september tvingas man som förälder till plågsamma möten med företag som Kungsfoto, Svenskt Skolfoto, Photomic och ett antal andra bolag som ingen vettig människa hade gjort affärer med – om det inte varit för att de släppts in på skolan där ens barn går för den årliga skolfotgraferingen. Företagens affärsidé är att tjäna pengar på föräldrars dåliga samvete – och på vårt dåliga minne.

Jag har precis skickat tillbaka årets ”erbjudande” från ett av de ledande bolagen i denna ljusskygga bransch, Kungsfoto. Till skillnad från förr i tiden, då fotopaketen levererades hem i brevlådan och man hade möjligheten att bli 500 spänn fattigare direkt, har Kungsfoto numera gått över till att använda Internet för beställning av bildpaketet.

Så numera loggar man in på Internet med personlig kod, delar med sig av alla sina kontaktuppgifter (för att göra det billigare för Kungsfoto att spamma) och beställer hem ett personligt bildpaket.

Eller rättare sagt – man kan välja mellan att få hem det kompletta bildpaketet (som innehåller fler foton på barnet än vad man någonsin kommer att behöva ens om ens familj tillhör en religiös sekt som förbjuder preventivmedel och uppmuntrar till månggifte). Eller kan man lägga till ett par ytterligare bilder.

Att bara välja de bilder man verkligen vill ha; en porträttkarta och en gruppbild, går inte – vilket bekräftas av ett samtal med bolagets ”kundtjänst” som förklarar att de inte arbetar så. Alltså så skickas hela rasket hem till mig med snigelpost – och jag ska sedan skicka tillbaka det jag inte vill behålla.

Förutom att ovanstående är exempel på monumentalt usel e-handel, är planen givetvis att när fotona väl landat i brevlådan, kommer det att vara för sent och komplicerat att klippa och klistra returetiketter, räkna om totalsumman som ska betalas in – till vilken kommer expeditionsavgift om man inte tar det rabbaterade ”erbjudandet”. Eller också glömmer man bort alltihop i nån av de pappershögar som alla barnfamiljer har någonstans i hemmet.

Om man trots allt paketerar allt korrekt och skickar iväg returen, och denna råkar ”komma bort” i posthanteringen blir man ändå skyldig att betala helt. Och pröjsar man en dag för sent gäller inga rabatter – då smälls det snabbt på höga förseningsavgifter, och ärendet lämnas till inkasso. Och då kan bilderna snabbt bli mer än dubbelt så dyra.

Ovanstående gäller alltså för Kungsfoto (numera ägt av Fujicolor), men liknande metoder möter man också hos de andra skolfotonasarna som Photomic, Svenskt Skolfoto, Fototajm och allt vad de heter.

Egentligen är detta ju en bransch som genom digitaliseringen av fotografin, borde kunna leverera sina tjänster billigare och enklare än någonsin. Istället kör man upp föräldrar på tusentals kronor varje höst (och vår om man har barn på dagis), pengar som i många familjer behövts till andra saker – som mat och kläder.

Men istället för att konkurrera med lägre priser och bättre tjänster (varför kan jag inte få köpa loss bilderna digitalt?) gör bolagen allt för att lägga så många hinder som möjligt i vägen för den som vill komma billigt undan. Bildpaketet skickas oftast med b-post och kommer ofta hem bara dagar innan senaste returdatum. I Photomics fall (förra hösten) fick jag hem bilderna dagen sista ångerdatum.

Jag har inget emot om mitt barn plåtas, jag får hem inloggningsuppgifter till en webbsida där jag kan gå in och beställa exakt de bilder jag vill ha, och betala direkt via Internetbank eller kreditkort. Enklare, miljövänligare – men det skulle antagligen innebära döden för en stor del av skojarbranschen.

Att de här katalogskojarnafotofirmorna tillåts fortsätta, har jag svårt att förstå. Möjligen beror de på att de gör fleråriga ”avtal” med skolor, som i gengäld får något i utbyte – oklart vad. I Finland uppdagades det nyligen att fotofirmor mutade skolor med 10.000-tals kronor för att säkra avtal, men i Sverige sägs det inte gå till på detta sätt.

Yeah right.

(Tillägg: Glädjande nog verkar det finnas några kommuner som arbetar för att stoppa skolfotomaffian.)

Intressant?

Andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Shell och BP – klimatforskarnas bästa vänner

Det är något speciellt avskyvärt med oljebolag, verkar det som. Alla hatar dem som pesten, trots att alla använder deras varor varje dag – och till råga på allt klagar vi högljutt varje gång de höjer priset på dem. Vi behöver vårt knark – oljan – för att kunna leva ett tryggt och bekvämt liv, men precis som knarkare inser vi att vi någon gång måste ta oss ur missbruket.

Det vet Shell också, som i likhet med om möjligt ännu mer hatade fossilkollegan BP (vars förkortning nuförtiden ska utläsas ”Beyond Petroleum”), satsar hårt på att skaffa sig en ny miljövänlig image. Shell plöjer årligen ner mångmiljardbelopp i forskning kring förnybar energi – vilket ändå är försvinnande lite jämfört med de vinster bolaget gör i sin kärnverksamhet: att utvinna och raffinera råolja.

Shell behöver alltså inte gräva särskilt djupt i sin feta kassakista för att köpa opinionsbildare, medier och politiker, när buskapet är att de står på samma sida i kampen för klimatet och mänskligheten. Just i Sofia Arkelstens fall handlade bjudresan givetvis om ett miljöjippo – inte att muta henne med en massa pengar för att få henne och moderaterna att sänka bensinskatten. Arkelsten är bara en av alla dessa nya gröna makthavare som givetvis är viktiga att vinna för att säkra framtida intäkter för oljejätten. Pengar som måste komma från andra källor än råolja – hur mycket Shell än gillar det svarta kletet.

En av de allra mest lukrativa nya intäktskällorna kallas CDM – Clean Development Mechanism – eller handel med utsläppsrätter i vardagligt tal. Det infördes som en del av Kyoto-avtalet och har varit i drift sedan 2007. Denna marknad beräknas omsätta runt en biljon (1.000 miljarder) årligen, och de stora energibolagen är naturligtvis väl positionerade för att kunna kapitalisera på denna marknad – där man köper och säljer… luft. Att brittiska BP är den största handlaren med utsläppsrätter på börsen i London kommer därför inte som någon större överraskning.

Inte heller borde det förvåna någon att BP och Shell finansierat klimatforskningsinstitutet CRU vid East Anglia University i England, allt ifrån starten 1971 fram idag.  CRU är alltså det forskningscenter som ansvarar för en av hörnstenarna – de globala temperaturkurvorna – i de rapporter som FN:s kllimatpanel tar fram vart fjärde år. (Det var även CRU som anklagades för forskningsfusk förra hösten i den så kallade Climategate-affären.) Att forskarna där står knädjupt i olja har uppenbarligen inte påverkat deras trovärdighet i pressen.

Likaså har det faktum att högste makthavaren i FN:s klimatpanel, industrimagnaten Rajendra Pachauri, avlönas av indiska energijätten TATA och har styrelseuppdrag i amerikanska oljebolag, inte på något sätt fått journalistkåren – förutom någon enstaka krönikör – att ifrågasätta hans agenda.

Det är inte så konstigt. Vi journalister älskar enkla nyheter och vinklingar; sådana som kan generera maximal folklig indignation med minsta möjliga arbetsinsats. Sofia Arkelsten är i detta sammanhang ett perfekt offer. Hon är ung, kvinna, moderat, ganska oerfaren och har nu fått oljefläckar på klackarna. Om hon tvingas avgå för att ha tagit emot felräkningspengar från Shell för två år sedan, kommer det att hyllas som en seger för pressen som ännu en gång fullgjort sin roll som den granskande fjärde statsmakten.

Carl Bildt, däremot, är det ingen som vågat ge sig på – trots sin högst personliga inblandning i Lundin Oil. Och trots hans återkommande deltagande i världens kanske mäktigaste lobbygrupp: Bilderberg. (Vars möten dessutom är hemliga…)

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, 6, Expressen 1, 2, 3, 4, 5, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4

Intressant?

Fler bloggare om , , , , ,

Konsten att registrera .se-domän – på Björn Eriksens tid

Internetdagarna i Stockholm pågår för fullt, och jag är precis hemma från Miljonminglet nere i Bon Palais-grottan, där Stiftelsen för Internetinfrastruktur (.SE) firade att det går tokigt bra för organisationen, som nu passerat en miljon svenska domänadresser. Något som man har alla återförsäljare – eller registrarer – att tacka för. Sedan 2003, när toppdomänen .se släpptes fri, har tillväxten varit närmast explosiv, och idag kostar det under hundralappen att registrera en ledig svensk domän.

Annat var det på 90-talet, när allt började. Då var det KTH som ansvarade för svenska Internet, via universitetsnätverket Sunet (Swedish University Network). Den som basade över dns:en var en viss Björn Eriksen (ber@sunet.se), som fungerade som envåldshärskare över det alla svenska Internetadresser fram till slutet på 90-talet. Inget företag, oavsett hur stort det var, klarade att runda Sunets och Eriksens regelverk. Många försökte och fick nobben – som Volvo och Saab.

Det berodde på att dåtidens regler föreskrev att alla svenska domänadresser direkt under toppdomänen .se måste ägas av företag – eller i vissa fall idella organisationer – och att det endast var företagsnamnet som kunde registreras. Därför fick Volvo Cars AB och Saab Automobile nobben på sina ansökningar, liksom de flesta andra som hoppades kunna marknadsföra sina varumärken på Internet på 90-talet.

Men ibland berodde det också på kontakter – eller dagsformen hos Björn Eriksen – som man mejlade direkt när man ville registrera en domän. Posten Sverige AB hade tur med dotterbolaget Svenska Torget AB – som tilldelades domänen torget.se. Andra bolag hade det betydligt jobbigare, och var tvungna att registrera företag med närmast bisarra namn för att få de domännamn de ville ha – Jöbb AB kunde till exempel ropa hem domänen jobb.se (senare uppköpt av Monster), eftersom det inte gick att registrera namn med svenska tecken vid denna tid. Och bolaget som kallade sig B Locket AB finns fortfarande kvar…

Själv hade jag kontakt med Björn Eriksen hösten 1996 när jag skulle registrera domänen fragzone.se – en spelsajt som jag byggt upp under Torgets paraply. Förarbetet krävde registrering av firma, fax av kopia av registreringsbevis till Björn på KTH, och på det ett mejl där jag skrev att jag ville ha domänen i fråga. Just denna dag var Björn förmodligen på gott humör, eftersom han svarade med vändande mejl bara någon minut senare, uppenbarligen utan att ha hunnit kolla upp dokumentationen:

OK.

Kortfattat men koncist. En halvtimme senare var domänen uppe och rullade – och resten är som det heter historia.

Jag har ingen aning om Björn Eriksen själv tyckte att den närmast nordkoreanska hanteringen av svenska Internetadresser på 90-talet var önskvärd eller om han bara följde ett regelverk som andra beslutat om. Och vi får heller aldrig veta säkert – Björn gick bort den 6 november 2005, bara 57 år gammal i akut hjärninflammation.

Men visst har jag mina aningar…

Andra bloggar om , , , ,

Intressant?

Äntligen kommer de gröna jobben!

Cheech & Chong – två gamla filmkändisar som garanterar röstar ja till Proposition 19.

Kalifornien har inte haft det så lätt på senare år. Guvernör Arnold Schwarzeneggers förhoppningar på nya miljövänliga jobb, som var tänkta att uppstå i kölvattnet på den stenhårda klimatlagstiftning som delstaten införde 2006, har så här långt visat sig bli en katastrof för delstaten. Industrier flyttar, välutbildad arbetskraft flyr till Texas där de slipper betala inkomstskatt – och kvar är The Governator med en delstat som för länge sedan hade satts i konkurs om den hade varit ett företag. Med nära 50 miljarder dollar (300 miljarder kr) i underskot, 1,5 miljoner medborgare utan jobb och en arbetslöshet som har mer än fördubblats – från 4,9 till 9,5 procent – på fyra år och en fjärdeplats på topplistan över tvångsförsäljningar av fastigheter, ser det ganska mörkt ut för the golden state.

Men nu vädrar Kalifornien så smått morgonluft – den 2 november röstar delstatsparlamentet hålls nämligen en folkomröstning om ett nytt lagförslag, kallat Proposition 19. Lagen skulle göra det tillåtet att odla och röka marijuana i mindre mängder. Just nu leder ja-sidan i opinionsmätningarna, vilket fått alla gamla haschtomtar i San Fransisco att jubla. Knarkturismen kommer att skapa hundratusentals nya jobb, och haschprovningar kommer på sikt att kunna bli en lika viktig del av upplevelseindustrin som Sonoma Valley och vinodlingarna.

Så de gröna jobben i Kalifornien ser ut att kunna bli av till slut.  Fast det kanske inte var precis de som Arnold Schwarzenegger hade tänkt sig.

Aftonbladet (2), SvD, Expressen, DN 1, 2

Andra bloggar om , , , , ,

Intressant?

Ny Al Gore-effekt: blixthalka i Göteborg

Kommer Al, kommer snön.

Al Gore, mannen som nästan blev president, sedermera Nobelpristagare och miljardär på klimathotet, är på blixtvisit i Göteborg. Samtidigt varnar SMHI för – blixthalka.

Det är alltså precis som vanligt: allt sedan Al Gore började flyga runt och föreläsa om vikten att sluta flyga och köra bil för att stoppa klimathotet, har iskyla och snöoväder följt i  hans spår. Det har till och med fått ett namn – The Gore Effect:

  • Boston 2004. Al Gore håller tal om den globala uppvärmningen. Samtidigt upplever staden rekordkyla med ner till -73C i vindbyarna.
  • I mars 2007 skulle Gore tala inför senaten kring ny klimatlagstifning. Men mötet ställdes in på grund av snöstorm.
  • Vid en föreläsning om global uppvärmning vid Harvarduniversitetet den 28 oktober förra slogs ett 125 år gammalt köldrekord.
  • Mindre än en vecka senare, när Gore talar i brittiska underhuset om klimathotet, möts han av det första snöovädret i London sedan 1922.
  • Köpenhamn i december 2009. Samma dag som Gore landar på Kastrup för att delta i klimatkonferensen COP15 lamslås Danmark av snöoväder – inledningen på den kallaste vintern i Skandinavien på decennier.

Vad Al Gore säger under sin snabbvisit i Göteborg får vi inte veta (som brukligt är när goraklet framträder är journalister portade och inga frågor får ställas). Det är Andra AP-fonden som bjudit in Al Gore till ett seminarium på Handelshögskolan, och man får anta att fonden tycker det är värt de dryga 600.000 kr som det kostar att få hit honom.

Frågan är om de dragit av för de lokala klimatförändringarna – snö och halka – i honoraret?

Fler om , , , , ,

Intressant?

750.000 hackare i din iPhone

SvT:s Rapport har de senaste veckorna ägnat en del research åt att avslöja hur lätt det är för hackers och cyberbrottslingar att ”kapa” våra datorer via öppna trådlösa nätverk – eller nu senast genom så kallade smartphones som saknar brandväggar och antivirus-skydd och därför i teorin står vidöppna för angrepp.

”Det är lite grand som att kliva 20 år tillbaka när man använde datorer utan att ha några egentliga skydd, man förlitade sig på att den som skickade saker inte var ond eller hade någon avsikt”, säger André Rickardsson, IT-säkerhetsexpert till Rapport.

Säkerhetsexperten visar därefter hur denne anonyme hackare, utrustad med ”verktyg på nätet” kan ta full kontroll över en telefon – via infekterade mejl eller SMS eller genom att injicera skadlig kod via den hotspot som surfaren kopplar upp sig mot.

Allt detta är givetvis möjligt att göra i teorin. Men bara för att det är teoretiskt möjligt innebär det inte att någon faktiskt gör det – i alla fall inte i någon skala där det ens börjar att bli ett egentligt problem. Precis som det är ett icke-existerande problem att hackare sitter i bilar utanför våra hus och avlyssnar öppna trådlösa nätverk efter finansiell information. Visst går det att göra, men det är fruktansvärt tidsödande att få fram någon information av värde.

Så här kan en nätbrottsling ta över min telefon, enligt sagda säkerhetsexpert:

  • Hackaren skickar ett SMS till mig med en länk till ett ”fulprogram”, som när det installeras installerar någon typ av bakdörr till telefonen, genom vilken hackaren kan komma in. Detta kräver dock att telefonen (iPhone) är jailbreakad, i annat fall installeras endast granskade och godkända program som kommer från Apples App Store. Det gäller även för så kallad root-access; för att kunna få upp ett terminalfönster och använda ett stulet root-lösen krävs jailbreaking, en operation som ett relativt litet antal iPhone-användare ägnar sig åt.
  • Hackaren utnyttjar en öppen Wifi-hotspot. På detta sätta kan hackaren byta ut den webbsida där iPhone-användaren surfar till en där en skadlig kod exekveras och på så sätt installerar en bakdörr på användarens telefon. Detta är om möjligt ännu mer tidskrävande. Först ska hackaren hitta ett öppet nätverk, eller knäcka WEP-krypteringen på ett, och därefter sitta och övervaka nätet till dess användaren i fråga väljer att koppla upp sig med sin iPhone över sitt hemmanätverk – istället för som vanligt via 3G-nätet som är hårt krypterat – innan han eller hon kan dirigera om iPhonesurfaren till sin falska sida.

Ovanstående går teoretiskt sett att göra – även om jag är tveksam till att det funkar på en oknäckt iPhone som Rapport hävdar. Men hacket är beroende av att så många faktorer ska infalla samtidigt att det aldrig kommer att användas av cyberbrottslingar i någon större skala. Det finns oändligt många enklare sätt att få tag på kontokortsnummer och personuppgifter – det finns sajter och nätverk där sådana byts i bulk – och risken är oändligt mycket större att någon kommer över bankomatkoder där folk tankar bilen eller kortnummer från folk som lägger kreditkortet i baren. Och att lura folk på pengar behöver man inte kunna ett dugg om datorer för att lyckas bra med; det är bara att lägga in en annons på en ”Billig MacBook 17″ i5″ på Blocket och begära förskottsbetalning…

Vad Rapport visar upp i sitt inslag är egentilgen bara att visa det som alla vet – att inga system är 100-procentigt säkra, och att den som verkligen vill göra skada också kan göra det. Men vad reportern missade att fråga var förstås om det är rimlig. Hur många har drabbats? Hur många dokumenterade fall finns det i Sverige och världen där människor blivit av med känsliga uppgifter genom säkerhetsluckor i sina smarttelefoner?

Jag skulle tro att antalet är ganska litet – inte alls i närheten av de 750.000 pedofilerna som sägs husera på Internet vid varje given tidpunkt…

Men säkerhetskonsulterna skrattar förstås hela vägen till banken – det har säkert rullat in ett antal nya beställningar från företag som vill säkra sin IT-miljö.

Pressen: DN, Aftonbladet, Expressen (2), Sydsvenskan
Bloggar:
TkJ, Macken, Allt om Mac, Teknikkonsument

Fler om , , , ,

Intressant?

En Apple-fanboys bekännelser

Knappt är Steve Jobs klar med sitt keynote speech, förrän världens alla Apple-fanboys lagt beställningar på nya MacBook Air. Som nu är ännu smalare – lika tunn som Steve Jobs påstår vissa – än tidigare, och bäst kan beskrivas som en iPad med tangentbord. Devoterna hemma vid sina (nu uråldriga) MacBook Pro bambusar, livetwittrar och analyserar detta sällsynta tillfälle då den Store Ledaren visar sig och förmedlar sin senaste uppenbarelse direkt från Cupertino-bunkern till undersåtarna i Mackyrkan.

Trots att jag själv älskar det mesta som Apple gör (jag åkte ju skämmigt nog till New York och köpte en iPad i somras) så är det tydligt att kulten kring Apple och Steve Jobs börjar anta bisarra proportioner. Hans tal granskas och analyseras numera med samma noggrannhet med vilken forna tiders kremlologer bedömde tonfall och ordval i Sovjetledarnas tal – för att på så sätt gissa sig till kommande förändringar i ledargarnityret. Och visst ser han lite tunn ut, Steve. Är cancern tillbaka? Hans attack på konkurrenterna – indikerar det en störning i Kraften? Marknaden blir skakis, aktiekursen faller.

Det egentliga problemet med Apple är emellertid inte att företaget och Steve Jobs nått superstjärnestatus – vilket i flera avseenden är berättigat – utan att det inte finns någon som kommer bakom. Varken hos Apple eller konkurrenterna. Apple befinner sig i ett helt eget luftlager i atmosfären, och har egentligen varit ensamt om att definiera hur vi kommunicerar digitalt – från den första Macintosh-datorn 1984, som var först med ett ikonbaserad användargränssnitt, till dagens smartphones, iPod och pekskärmsdatorer – alla intimt sammanbyggda med tjänster som iTunes, som gör att mjukvara och hårdvara i princip blir omöjliga att separera. Detta på ett sätt som inget annat företag – som Microsoft – skulle komma undan med utan att riskera att dras inför domstol.

Resten av branschen svarar med att försöka – kopiera. Var finns de alternativa idéerna till Steve Jobs digitala världsbild?

Sporrade av sina ekonomiska framgångar de senaste åren, tar Apple ett allt fastare grepp om hela den digitala näringskedjan – från design och produktion till distribution av både egna och andras applikationer. För tio år sedan var Apple först med att avskaffa dåtidens vanligaste lagringsmedium – disketten. Och igår gav Steve Jobs dödskyssen till CD- och DVD-skivorna – i det nya Mac-universum kommer operativsystemet på USB-minnen och övrigt innehåll laddas ner från AppStore. Apple har som första mjukvaruföretag lyckats med konststycket att låsa in sina användare – under jublande applåder.

Ändå är alternativen – för visst finns de – långtifrån bra nog för att på allvar kunna hota Applekyrkan och pastor Jobs.

I senaste säsongen av Futurama (säsong 6, avsnitt 3) driver Matt Groening hejdlöst med Apple i Attack of the Killer App. Fast ju längre tiden går, desto mindre av parodi blir det.

Och vi frågar oss alla lite nervöst – vad händer efter Steve..?

SvD, SvD, E24IDG, ExpressenM3, SvD

Andra bloggare om , , , , ,

Intressant?

Hanteringen av odöda

Hanteringen av odöda, bra skräckis av Ajvide Lindqvist.

Knappt har debatten om dödshjälp svalnat förrän läkarkåren börjar begära det motsatta – att få fortsätta att vårda döende människor. Detta för att råda bot på ett av de största problemen inom transplantationskirurgin just nu: den skriande bristen på organ. För paradoxen är ju att i takt med att läkarna blivit allt skickligare på att byta ut våra inre och yttre delar, blir det allt färre som dör. Eller rättare sagt – dör på rätt sätt.

Hittills har det mest varit tur om läkarna fått in en svårt skadad människa som haft den goda smaken att avlida vid precis rätt tillfälle, men genom att sätta in livsuppehållande åtgärder även på hopplösa fall kan många fler räddas till livet reservdelslagret i källaren på våra sjukhus. Och alltså komma transplantationspatienter till gagn.

Det är förstsås vanskligt att förhålla sig skeptisk till sådant här – det kommer ju utan tvekan att rädda liv. Hade något av mina egna barn behövt en ny njure, lunga eller hjärta hade jag naturligtvis varit oändligt tacksam om det funnits tillgång till donatorer, vilket det alltför sällan gör idag.

Men det är ändå svårt att göra sig fri från bilden av underjordiska sjukhussalar, där de odöda ligger och väntar på att skördas. Att börja se dödssjuka människor som potentiella reservdelslager istället för individer är en integritetsmässig glidning som vi säkert är fler än Göran Hägglund som ifrågasätter. För om läkarna tillåts hålla ”odöda” vid liv en eller två dagar, vem ska stoppa dem från att hålla på ännu längre? Och när olycksoffer börjar få ett kommersiellt värde är vi verkligen ute på ett sluttande plan.

Fler om , , , ,

Intressant?

Armageddon it

Bruce Willis, hård gruvarbetare i Armageddon (1998).

Den lyckade räddningsaktionen av de 33 instängda gruvarbetarna i Chile har följts av i princip hela världen. Uppskattningsvis en miljard TV-tittare har kunna följa denna moderna hjältesaga som har allt: starka, stolta gruvarbetare, ett internationellt räddningsteam som jobbat snabbare och bättre än någon kunnat hoppas, gripande återseenden med barn och fruar, otrohetsskandaler – allt detta mot en bakgrund av en nationell stolthet och flaggviftande som annars bara ses i Hollywoodfilmer.

Mario Sepulveda, hård chilensk gruvarbetare i San José (2010).

Vad den snart tre månader långa räddnings-aktionen inneburit för Chiles framtid är naturligtvis omöjligt att säga, men liknande dramatiska händelser tidigare i historien lär oss att när folk samlas i ett gemensamt mål så kan de gå hur långt som helst. England visade det under Blitzen, och när folket i Polen, Östtyskland och Tjeckoslovakien till slut samlades mot förtrycket, föll Östblocket inom bara några dagar.

Armageddon: hårda gruvarbetare på väg ut i rymden.

Chile: hårda gruvarbetare tackar gud efter att ha räddats ur djupet.

Chile har i alla fall lyckats rikta hela världens ögon mot en bit öken i den norra delen av landet, och där byggt upp en medial hjältesaga som säkerligen kommer att göra underverk för världens bild av Chile – som en modern nation  som klarar av även de allra tuffaste utmaningar de ställs inför. Det är svårt att hålla tillbaka tårarna när man ser de gripande scenerna med papporna som återförenas med sina barn, och som trots nästan tre månader fångenskap i en mörk gruva stegar ur räddningskapseln med högburet huvud.

Vi är ju så svältfödda på hjältar, vi människor – och plötsligt dyker de upp 33 på en och samma gång. Känslomässig overload liksom.

Ändå kan jag, skeptiker som jag är, inte göra mig fri från tanken att hela det mediala spektaklet kring räddningsdramat är omsorgsfullt regisserad av en Hollywood-producent. Kanske Michael Bay, som låg bakom en av förra århundradets största hjältesagor på vita duken – Armaggeddon (1998). I denna film spelar Bruce Willis stentuff gruvarbetare, som tillsammans med sina taggtrådsätande gruvarbetarkompisar åker till en asteroid och gör det som gruvarbetare kan – borrar hål – för att sedan spränga den hotande himlakroppen – och återvända till Jorden som hjältar.

I Atacamaöknen ser vi just nu många potentiella roller för Bruce Willis att spela i en kommande filmatisering av dramat. Ska vi gissa att det dröjer maximalt ett år innan Armageddon 2: The Mine går upp på biograferna?

Intressant?

Pressbevakning: Expressen 1, 2, 3, 4, Aftonbladet 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4

Andra bloggare om , , ,

Äldre inlägg

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: