Hanteringen av odöda, bra skräckis av Ajvide Lindqvist.

Knappt har debatten om dödshjälp svalnat förrän läkarkåren börjar begära det motsatta – att få fortsätta att vårda döende människor. Detta för att råda bot på ett av de största problemen inom transplantationskirurgin just nu: den skriande bristen på organ. För paradoxen är ju att i takt med att läkarna blivit allt skickligare på att byta ut våra inre och yttre delar, blir det allt färre som dör. Eller rättare sagt – dör på rätt sätt.

Hittills har det mest varit tur om läkarna fått in en svårt skadad människa som haft den goda smaken att avlida vid precis rätt tillfälle, men genom att sätta in livsuppehållande åtgärder även på hopplösa fall kan många fler räddas till livet reservdelslagret i källaren på våra sjukhus. Och alltså komma transplantationspatienter till gagn.

Det är förstsås vanskligt att förhålla sig skeptisk till sådant här – det kommer ju utan tvekan att rädda liv. Hade något av mina egna barn behövt en ny njure, lunga eller hjärta hade jag naturligtvis varit oändligt tacksam om det funnits tillgång till donatorer, vilket det alltför sällan gör idag.

Men det är ändå svårt att göra sig fri från bilden av underjordiska sjukhussalar, där de odöda ligger och väntar på att skördas. Att börja se dödssjuka människor som potentiella reservdelslager istället för individer är en integritetsmässig glidning som vi säkert är fler än Göran Hägglund som ifrågasätter. För om läkarna tillåts hålla ”odöda” vid liv en eller två dagar, vem ska stoppa dem från att hålla på ännu längre? Och när olycksoffer börjar få ett kommersiellt värde är vi verkligen ute på ett sluttande plan.

Fler om , , , ,

Intressant?