Det är något speciellt avskyvärt med oljebolag, verkar det som. Alla hatar dem som pesten, trots att alla använder deras varor varje dag – och till råga på allt klagar vi högljutt varje gång de höjer priset på dem. Vi behöver vårt knark – oljan – för att kunna leva ett tryggt och bekvämt liv, men precis som knarkare inser vi att vi någon gång måste ta oss ur missbruket.

Det vet Shell också, som i likhet med om möjligt ännu mer hatade fossilkollegan BP (vars förkortning nuförtiden ska utläsas ”Beyond Petroleum”), satsar hårt på att skaffa sig en ny miljövänlig image. Shell plöjer årligen ner mångmiljardbelopp i forskning kring förnybar energi – vilket ändå är försvinnande lite jämfört med de vinster bolaget gör i sin kärnverksamhet: att utvinna och raffinera råolja.

Shell behöver alltså inte gräva särskilt djupt i sin feta kassakista för att köpa opinionsbildare, medier och politiker, när buskapet är att de står på samma sida i kampen för klimatet och mänskligheten. Just i Sofia Arkelstens fall handlade bjudresan givetvis om ett miljöjippo – inte att muta henne med en massa pengar för att få henne och moderaterna att sänka bensinskatten. Arkelsten är bara en av alla dessa nya gröna makthavare som givetvis är viktiga att vinna för att säkra framtida intäkter för oljejätten. Pengar som måste komma från andra källor än råolja – hur mycket Shell än gillar det svarta kletet.

En av de allra mest lukrativa nya intäktskällorna kallas CDM – Clean Development Mechanism – eller handel med utsläppsrätter i vardagligt tal. Det infördes som en del av Kyoto-avtalet och har varit i drift sedan 2007. Denna marknad beräknas omsätta runt en biljon (1.000 miljarder) årligen, och de stora energibolagen är naturligtvis väl positionerade för att kunna kapitalisera på denna marknad – där man köper och säljer… luft. Att brittiska BP är den största handlaren med utsläppsrätter på börsen i London kommer därför inte som någon större överraskning.

Inte heller borde det förvåna någon att BP och Shell finansierat klimatforskningsinstitutet CRU vid East Anglia University i England, allt ifrån starten 1971 fram idag.  CRU är alltså det forskningscenter som ansvarar för en av hörnstenarna – de globala temperaturkurvorna – i de rapporter som FN:s kllimatpanel tar fram vart fjärde år. (Det var även CRU som anklagades för forskningsfusk förra hösten i den så kallade Climategate-affären.) Att forskarna där står knädjupt i olja har uppenbarligen inte påverkat deras trovärdighet i pressen.

Likaså har det faktum att högste makthavaren i FN:s klimatpanel, industrimagnaten Rajendra Pachauri, avlönas av indiska energijätten TATA och har styrelseuppdrag i amerikanska oljebolag, inte på något sätt fått journalistkåren – förutom någon enstaka krönikör – att ifrågasätta hans agenda.

Det är inte så konstigt. Vi journalister älskar enkla nyheter och vinklingar; sådana som kan generera maximal folklig indignation med minsta möjliga arbetsinsats. Sofia Arkelsten är i detta sammanhang ett perfekt offer. Hon är ung, kvinna, moderat, ganska oerfaren och har nu fått oljefläckar på klackarna. Om hon tvingas avgå för att ha tagit emot felräkningspengar från Shell för två år sedan, kommer det att hyllas som en seger för pressen som ännu en gång fullgjort sin roll som den granskande fjärde statsmakten.

Carl Bildt, däremot, är det ingen som vågat ge sig på – trots sin högst personliga inblandning i Lundin Oil. Och trots hans återkommande deltagande i världens kanske mäktigaste lobbygrupp: Bilderberg. (Vars möten dessutom är hemliga…)

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, 6, Expressen 1, 2, 3, 4, 5, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4

Intressant?

Fler bloggare om , , , , ,