Sedan i vintras har det rått något som närmast kan beskrivas som eufori i de krisande printmedierna. Efter åratal med stadigt dalande upplagor och den unga bortskämda generation som vägrar betala för att få döda träd i brevlådan, kom äntligen frälsningen.  Översteprästen Steve Jobs förkunnade att en läsplatta hade utveckats – en produkt som givet Apples track record naturligtvis skulle kommas att säljas i mångmiljonupplaga. Och så här långt har det onekligen gått bra, även om paddan ännu inte släppts i Sverige.

Brittiska Telegraph på Ipad. Noll interaktivitet.

Men det sker i november kommer det äntligen att vara slut på 15 års ökenvandring genom Internet, med sin gratiskultur, fildelning och allmänt jobbiga människor som lägger sig i alla viktiga saker som vi journalister skriver om. Nu kan tidningsutgivarna lugnt gå tillbaka till tiden före 1995, då en tidning var en tidning, och alla fortfarande betalade för att få läsa rewrajtade TT-nyheter eller produktbilder från exklusiva köksföretag i svindyra inredningstidningar.

Jag är förstås ironisk. Problemet är att beslutsfattarna i de stora mediekoncernerna faktiskt verkar tänka i dessa banor. Det är just därför det riskerar att gå åt helvete för alla dessa gamla papperskramare och branschorganisationer som på fullt allvar tror att det automatiskt kommer att skapas en stor och lukrativ marknad för ”E-papper” bara för att det släpps en bärbar pekdator som det går att läsa nyheter på.

Wired – tidskriften för den uppkopplade generationen. Ipad-versionen är dock totalt nedkopplad.

Alla mediehus har idag iPad-projekt i olika utvecklingsstadier – Bonniers har redan lanserat en produkt, Mama+ (som kostar lika mycket som tidningen att köpa via App Store) och fler är på gång. Jag har inte kunnat motivera ett köp av just denna app, men av de beskrivningar av den som gavs under Internetdagarna nyligen, är den snarlik i princip alla andra magasins-appar som man ser i Apples onlinebutik. Alltså som tidningar. Och som ser nästan exakt ut som sina pappersförlagor. Bildkvaliteten är givetvis suverän – ett  exempel är National Geographic – och text och rubriker kan sättas med de typsnitt som redigeraren väljer, vilket gör att tidningsdesignen får en framträdande roll igen.

”Utvecklingen” av dessa tidningsappar leds, läser jag med viss oro, av Adobe, som tagit fram en plattform för att enkelt kunna skapa iPad-upplagor av fysiska magasin, något som spar både tid och pengar i produktionsledet.

Och det är alltså här som det riskerar att gå riktigt fel. Förutom det uppenbart tveksamma draget att låta Adobe ansvara för produktutvecklingen (jämförbart med att låta Grekland styra Europeiska Centralbanken) är det exempel samma feltänk som de stora tidningarna gjorde i mitten av 90-talet. Då försökte teknikbolagen också sälja på oss plattformar för att underlätta ”flerkanalspublicering”. Papperet och webben var ju ändå bara olika kanaler för att prångla ut samma budskap. Trodde de.

Idag har de flesta av oss insett att publicering på Internet är helt väsensskild från tryckta tidningar och TV-kanaler. De bägge senare är främst envägskanaler med liten eller obefintlig interaktivitet, medan webben allt mer går mot att vara en plattform för gemensamma upplevelser, samtal och kollaboration. Man kan till och med säga att publicering av en artikel på nätet bara är början på en dialog. (Att få journalister tar själva tar del i den påföljande diskussionen är ju en helt annan sak.)

Flipboard – nyhetsvärdering från det personliga nätverket, istället för en tidningsredaktör.

Det har vuxit upp en hel generation sedan Internet fick sitt genombrott för 15 år sedan, och vi är många fler som vant oss vid webben som det primära  mediet för att ta till oss ny information. Och givetvis – att kunna dela, kommentera, facebooka, skratta tillsammans åt, mikroblogga eller Hitlerhåna det vi läser och ser.

Men när man bläddrar genom medieutbudet på iPad, ser man obefintliga exempel på sådana appar. Tidningarnas R&D-avdelningar verkar på fullt allvar tro att de miljoner svenskar som idag finns på Facebook och läser Aftonbladet, SvD, DN och Expressen på nätet, gladeligen skulle betala för att få gå tillbaka till ett 20 år gammalt sätt att läsa nyheter – i en statisk, stängd miljö, utan kontakt med resten av webbuniversum. För när man väl kör en applikation så sitter man fast i den. Läser man New York Times eller The Telegraph eller en artikel i Wired på sin Ipad, finns det inget enkelt sätt att samtidigt hålla koll på sitt Twitter- eller Facebook-flöde utan att stänga nyhetsappen.

Att göra flera saker samtidigt, som de flesta under 35 idag gör utan egentligen reflektera så mycket över det, är en omöjlighet i de tidningsappar som jag testat (New York Times, National Geographic, Wired, Newsweek, The Telegraph). Inte ens Mashable erbjuder något mer interaktivt än en ganska lam kommenteringsfunktion.

Pulse – rena drömmen för att hålla koll på nyhetsflödet i Ipaden. Sannolkt rena mardrömmen för annonssäljarna, förstås.

Jag tror tyvärr att tidningarna kan vara inne i ännu en återvändsgränd, som denna gång kan slå ännu hårdare mot lönsamheten än vad webben gjorde – eftersom alla i sin iver att sälja prenumerationer går på i samma spår. Det verkar inte finnas någon plan B för vad händer med trafiken och intäkterna om läsarna vägrar betala. Vad händer när de börjar använda nya verktyg som Pulse, där de kan enkelt kan hålla koll på en uppsjö av nyhetskällor på en och samma gång? Eller om de vänder på begreppet nyheter – och börjar utgå från vad det egna nätverket på Twitter eller Facebook anser vara de viktigaste frågorna för tillfället, som med appar som Flipboard? Vad händer i en värld där nyhetsförmedlare inte längre äger distributionskanalerna.

Det är sådana frågor som tidningarna kanske borde ägna sig åt, istället för att prångla ut överprisstta PDF-filer på App Store och kalla det för utveckling. Just nu är det betydligt obetydligt dyrare att köpa Angry Birds HD än ett nummer av Wired.

Själv behöver jag inte fundera vad jag skulle lägga pengarna på.

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?