Den inringade biten av grafen längst till höger är ”hockeyklubban”, dvs vår nuvarande värmeperiod – som skylls på våra koldioxidutsläpp. På något sätt känns den inte alls särskilt alarmerande. (Graf lånad från Klimathotet.info)

I mitten av december förra året slog ishavskylan till – och det skulle dröja ända fram till april innan frosten släppte greppet om oss. Nu, i slutet av november, har vi redan varit igenom ett par snöoväder, och i veckan väntar temperaturer neråt 10 minusgrader långt ner i Sydsverige. Skyfflar och snöslungor är slut sedan månader och elpriserna spurtar mot nya toppnivåer.

Det låter som rena Fimbulvintern, och vem vet, kanske är det inledningen till en längre period av betydligt kallare klimat, liknande det vi hade i Nordeuropa på 40-talet, då extrem kyla stoppade Hitlers framryckning på Östfronten, eller på tidigt 70-tal då flera år med smällkalla vintrar fick forskarna att varna för en ny istid. (Värt att notera: samma forskare som ett par år senare varnade för att Jorden blev allt varmare.)

Vintrarna var ganska milda mellan 1970 och 2000. Men nu ser det ut att vara slut på det.

Och så här håller det på. Vi människor lever så tragiskt korta liv, att vi aldrig har möjlighet att ens kunna börja förstå de stora perspektiven. Det har vuxit upp både en och två generationer som aldrig fått känna på hur kall en riktig vinter i ett land nära polcirkeln kan vara. Samma generationer som på fullt allvar trott på idén att vi kunnat förändra Jordens klimat genom vår närmast försumbara påverkan på halten av ett spårämne i atmosfären. Makthavare som trott på experter som sagt att vintrarna i Sverige skulle bli milda och snöfria och därför sparat in på väg och spårunderhåll – eller köpt in bussar som inte klarar att köra i snö.

För dessa generationer, som haft turen att växa upp under de röda staplarnas tid, blir ett par smällkalla vintrar förhoppningsvis ett nyttigt uppvaknande. Och en insikt om att vi egentligen bara är som myror på en stock i en mäktig flod. Hur vi än försöker kommer vi aldrig att få den att ändra kurs. Lika liten möjlighet har vi att påverka det stora kaosartade system som kallas Jordens klimat. Tids nog hamnar vi i en ny istid, vilket diagrammet högst upp med all önskvärd tydlighet visar. Den lilla värmeperiod vi är inne i just nu, är betydligt svalare än tidigare epoker, som den minoiska eran, och trenden i oscillationen är att det blir allt kallare. Det kommer förstås en sommar även 2011, men en ny istid blir det vad det lider. Om ett par tusen år, ett par hundra – ingen vet.

I det korta perspektivet innebär detta kalla uppvaknande förhoppningsvis att samhället inser att vi måste rusta oss för att klara även kalla vintrar. Vi behöver bli självförsörjande på både drivmedel och energi, se till att viktiga kommunikationer som järnvägen fungerar – och sist men inte minst att kunna producera livsnödvändig utrustning som snöslungor, vinterkläder och skyfflar inom landet.

Läs gärna Cornucopias utmärkta överlevnadsguide för 1000-årsvintern eller Hela Havet Stormar som reder ut fenomenet NAO. Och var framför allt skeptisk när ”experter” nu självsäkert hävdar att det blir kallare för att Jorden blir varmare. 5.000 års data från Grönlandsisen talar sitt tydliga språk.

Om vi nu verkligen går mot en längre köldperiod, blir det kanske vår räddning att vi trots allt pumpat ut en massa koldioxid i atmosfären under lite drygt 100 års tid. För en av de få verkliga observerade effekterna av högre koldioxidhalt är att träd och växter gynnas påtagligt. Skogarna växer snabbare, skördarna blir större och grönsaker och spannmålsväxter mera köldtåliga, vilket motverkar missväxt och svält.

Sånt läser man sällan i tidningen, minsann…

Intressant?

Vinterkaoset i pressen: SvD, DN 1 2 3 4, Aftonbladet 1, 2, Sydsvenskan

Andra bloggar om , , , ,