Det låter kanske som en saga i tider som dessa, men en gång för inte alltför länge sedan hade vi el så det räckte och blev över här i Sverige. Billig el. Vi var i det närmaste självförsörjande, framför allt med vattenkraft, och många tunga industrier i de norra delarna av landet ägde sina egna kraftverk och energikostnaderna var därför obefintliga. En konkurrensfördel som vägde upp många av de negativa effekter som det innebar att försöka driva företag i ett land nära Polcirkeln, som höga lönenivåer, långa transporter och bistert klimat. En konkurrensfördel som lade grunden till Sveriges rikedom och efterkrigstidens folkhemsbygge.

Sedan kom 90-talet och ”avregleringen”, som skulle gynna ökad konkurrens på elmarknaden. Resultatet känner vi. Privata kraftverk köptes upp av Vattenfall, EoN och Fortum, som snabbt etablerade ett oligopol på elmarknaden. En ”elbörs” inrättades, där köpare oftast var samma bolag som sålde elen. Och ju högre pris, desto mer tjänade såväl leverantör som kund (eftersom elnätskostnaden är kopplad till elpriset).

I samband med avregleringen kopplades den nordiska elmarknaden också samman med Europas. Och i syfte att gynna satsningen på koldioxifri el smälldes det på skyhöga avgifter på den el som framställdes ur kontinentens kolkraftverk. Men priset på el bestämdes av den sist levererade kilowattimmen: det räckte alltså med att en ynka del kolkraft köptes in för att de svenska konsumenternas elnota skulle bli lika hög som tyskarnas. Trots att vi alltså fortfarande producerade samma koldioxidfria el som tidigare.

Därefter fick vi Kyotoavtalet, vars huvudnummer var en global marknad för handel med utsläppsrätter: De riktigt stora utsläppsnationerna Kina, USA, Indien och Brasilien har aldrig varit med – och kommer aldrig nånsin att delta. Men vi europeer betalar snällt 30-40 öre per kilowattimme rakt in i ett system som inte har den minsta påverkan på de globala utsläppen (men som däremot missbrukats av diverse bluffmakare som tjänat tiotals miljarder på att fuska med utsläppshandel).

Ovanpå allt detta har vi de också de så kallade elcertifikaten, som tillkommit för att gynna utbyggnaden av förnybar energi som vind- och solkraft. I ett land som redan har i princip all sin energi från koldioxidfri produktion, kommer det ändå att satsas 300 miljarder på att bygga vindkraftverk de närmsta åren. Detta finansieras alltså av elcertifikat, en avgift på din elräkning som kommer att stiga i takt med att utbyggnaden fortsätter. Och till sist, efter lite extra skatt på toppen av elprispyramiden, smäller staten på 25 procents moms.

Resultat: det är dyrare än någonsin med el i Sverige. Villaägarna har räknat ut att det kommer att kosta de stackare som har egen villa 3.200 kr extra att värma och lysa upp villan i år – en höjning med 35 procent jämfört med föregående år.

Anledningen till den senaste prishöjningsspiralen sägs bero på att våra antika kärnkraftverk har svårt att komma igång – det saknas både reservdelar och ingenjörer som vet hur verken fungerar längre – men detta är bara ett symptom på en i totalhavererad energipolitik.

Den bisarra verkligheten är att efter snart två decennier med ”avreglering”, i kombination med en närmast pervers drift att få oss att skämmas för att vi har lamporna tända där hemma, börjar svenskarna känna av energifattigdomen.

Folk fryser i sina hus och lägenheter, för att de – eller deras hyresvärdar – inte längre klarar de dramatiskt ökande energikostnaderna. Och istället för mat och kläder går hushållskassan i allt större utsträckning till Eon, Fortum och Vattenfall, vars aktieägare kan glädja sig åt vinstrekord år efter år. De industrier som fortfarande inte flyttat sin tillverkning till länder där energi och arbetskraft är billigare, stänger och skickar hem sina anställda i påtvingad extraledighet – de höga elpriserna gör till exempel att det inte lönar sig att tillverka pappersmassa längre.

Det kinesiska undret har en baksida som vi väljer att blunda för.

Men effekterna av vansinnet drabbar ändå inte oss värst. 99 procent av alla julklappar vi handlar är numera tillverkade utanför Sverige – de flesta i Kina och andra tillväxtländer. Av lågavlönad arbetskraft som ofta jobbar 14-timmarspass, sju dagar i veckan, i fabriker som spyr ut miljögifter och får människor att dö i förtid.

Energin till denna asiatiska tomteverkstad kommer till övervägande del från kolkraftverk,  och julklapparna fraktas sedan halvvägs runt Jorden med fraktfartyg (värt att notera är att rederibranschen helt saknar utsläppslagstiftning) för att till slut dyka upp under våra svenska julgranar. Som vi möjligen har råd att tända ljusen i några timmar före Kalle Anka.

Resultatet av 20 års miljö- och energipolitik är alltså att vi blivit allt frusnare, fattigare och avskaffat de industrier där många av dessa varor hade kunnat tillverkas istället – nära tio procent svenskar går ju arbetslösa  – samtidigt som vi bidrar till en miljöförstöring utan motstycke på andra sidan Jorden. Allt detta i hysterin över ett spårämne i atmosfären, som vi ändå inte släppte ut några mängder att tala om från första början.

Och den enda anledningen till att vi frivilligt gör oss fattigare som nation, är att vi – som miljöminister Andreas Carlgren uttycker det – ska vara ett ”föredöme” vad gäller energibesparing och koldioxidbantning, vilket ska få andra länder att ta efter oss så småningom.

Det har ju gått bra så här långt. Särskilt i Kina, eller hur?

(Jag rekommenderar starkt att att du ser alla tre delarna i dokumentärfilmen överst på sidan, och sedan funderar ytterligare ett par gånger på om du verkligen ska köpa det där gosedjuret i julklapp till barnen.)

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,