Heathrow, december 2010, efter en decimeter snö.

Den brutala och rekordtidiga vintern, som lamslagit Europa med metervis av snö, sträng kyla och ett totalt haveri för infrastrukturen i flera länder, sätter fingret på en öm punkt: har politikerna låtit sig luras av de så kallade klimatexperterna, och därmed i sin blinda tro på kommande medelhavsväder i Nordeuropa medvetet rustat ner vår vinterberedskap? Det är mycket som talar för det. Vi såg tecken på det redan förra vintern, och i år är det ännu tydligare att vårt samhälle inte längre klarar en vinter när det faller mer än några centimeter snö.

Snöröjningsbudgetar har minskats och snöskottningspersonalen halverats. De bussar och tåg som köpts in har visat sig fungera uselt under vinterförhållanden – biogasbussarna i Stockholm startar inte när det blir neråt 20 grader kallt, och den låga markfrigången gör att de kör fast när det faller en decimenter snö. Och vindkraften, den som skulle rädda oss från de opålitliga kärnkraftsreaktorerna, levererar på sin höjd någon promille av energibehovet (många är dessutom avstängda eftersom de inte kan köras när det är kallt). Det är alltså samma vindkraft som – enligt miljöpartiet – skulle ge landet så mycket överskottsenergi att vi skulle bli en exportör av grön el.

I den verkliga världen, utanför surdegsbagerierna på Södermalm, importerar Sverige just nu el som motsvarar tre kärnkraftsreaktorer.

Samtidigt är detta helt enligt planen. För ett par år sedan lovade ju forskarna att det inte skulle bli några fler vintrar, att snö och kyla skulle ersättas med regn och mildväder under vintermånaderna. Att alla sådana prognoser var baserade på hemmasnickrade datormodeller, som med tiden visat sig lika pålitliga som de börsanalyser som utlovade evig tillväxt för amerikanska bostadslåneobligationer, var det dock ingen som informerade om.

Det är ganska talande att en av de mest lästa artiklarna på brittiska The Independents webbsajt den här veckan är en tio år gammal artikel, med rubriken ”Snowfalls are now just a thing of the past”. Det är en fantastisk studie i usel kampanjjournalistik, som man ett decennium senare bara kan ruska på huvudet åt. Men den sorgliga sanningen är ju bara att det är så här vi vant oss vid att miljöjournalistik ser ut; aktivister och pseudoforskare har givits fritt spelrum av journalister som antingen inte haft vett att ifrågasätta, eller själv fungerat som aktivister.

Och galenskaperna pågår fortfarande för fullt. De senaste veckorna har det klimatindustriella komplexet i ett slags chocktillstånd varit tvunget att snabbt hitta på förklaringar till den rådande extremkylan. Som naturligtvis beror på att det är så varmt. I Expressen förklarar idag ett antal ”klimatexperter” (varav ingen är forskare och samtliga är beroende av klimathotet för sina jobb) att problemet dels är att vanligt folk blandar ihop väder och klimat, dels att det behövs fler dramatiska väderhändelser för att allmänheten ska börja tro på klimathotet igen. Förutom den uppenbara motsägelsen i artikeln, blir det nog svårt med tilltron när till och med Australien får en vit jul, mitt i sommaren.

Alla normalbegåvade människor som läser artiklar som de här inser förstås att det är rent och skärt dravel, och bara kompletta idioter kan förvänta sig att vi ska gå på dem. För medan vi sitter fast i utkylda tåg, milslånga bilköer eller campar på flygplatser som börjar likna flyktingläger, växer ilskan mot de politiker som likt en skock lättledda får låtit sig ledas till att avskaffa vår vinterberedskap. Politiker som kommer hem från klimatmötet i Cancún i triumf över att vi ska pumpa in pengar i en fond på 1.000 miljarder kr årligen för att bekämpa klimatförändringar utomlands, när det samtidigt fattas flera miljarder till spår- och vägunderhåll här hemma. Som skickar iväg våra bästa isbrytare till Antarktis samtidigt som passagerarfärjor fryser fast i Östersjön. Och som vill satsa 300 miljarder av våra pengar på värdelös vindkraft, som ändå inte fungerar vintertid.

Och i takt med att temperaturen faller, blir det klimatindustriella komplexet allt mer desperat.  Alla som ifrågasätter om det påstådda klimathotet möjligen har överdrivits något, stämplas direkt som förnekare och foliehattar. Vi vet dock vem de verkliga haveristerna i sammanhanget är.

Man ska inte förväxla väder med klimat, säger experterna.

Det är klimatkommunikatörer som Jessica Cederberg Wodmar, med en tidigare karriär på Naturvårdsverket, vars stora skrämselkampanj Något konstigt håller på att hända med vädret från 2002 finansierades med nära 100 miljoner av våra skattepengar. (Dessutom är hon författare till Klimatkoden, tillsammans med Pär Holmgren.)

Det är surdegsliberaler miljöpartister som Johannes Forssberg och Per Bolund, som inte ser några som helst problem med att ena dagen ta ställning mot massövervakning via FRA och Ipred, och nästa tycka det är en bra idé att införa personliga utsläppsrätter som skulle kräva en övervakningsmaskin av en storlek som inte ens DDR var i närheten av.

Och det är miljöaktivister som Johan Rockström, som bakom ett brus av pseudovetenskapligt mumbojumbo om planetära gränser tillåtits styra stora delar av regeringens miljöpolitik i sin roll som rådgivare till miljödepartementet. Samtidigt som han drar in hundratals skattemiljoner till sina institut SEI och Stockholm Resilience Center, bägge beroende av att rädslan för klimathotet fortsätter ligga högt på politikernas agenda. Rockströms roll ifrågasattes i en utvärdering från Statskontoret (Stockholm Environment Institute – nytta och värde för regeringen) förra året:

”Frågan har lyfts om SEI är objektiva forskare eller klimataktivister. Som exempel ges Johan Rockströms samarbete med Tällberg Foundation som ”framför stark kritik av överenskommen klimatpolitik”. Enligt den intervjuade kan ”SEI:s trovärdighet som forskare äventyras om institutet kopplas ihop med kampanjorganisationer med en egen agenda”.

Det klimatindustriella komplexet – varav ovanstående namn bara utgör en liten del – har varit instrumentellt i att skapa det infrastrukturella kaos vi upplever idag.

De borde skämmas. Men istället lever de gott på våra skattepengar.

Mycket tyder på att vi nu går in i en längre period av kallare klimat, efter att ha haft turen att uppleva milda vintrar under ett par decennier. Hur Sverige kommer att stå sig i den internationella konkurrensen i framtiden, beror i hög grad på hur vår industri och infrastruktur kan hantera långa kalla och snörika vintrar, kortare växtsäsonger och ett betydligt högre energibehov.

En bra start vore om regeringen sparkade ut klimathaveristerna, och tog in experter som faktiskt har en aning vad de talar om. Då kanske tågen kunde börja gå igen.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , , ,