Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: januari 2011 (page 1 of 2)

Bättre ordning i Bagdad än i Bryssel

Det skrivs inte särskilt mycket i svenska medier om vad som händer mitt i hjärtat av EU, men det är ju symtomatiskt. Vi skeppar ju gladeligen iväg hundratals miljarder till Bryssel, men bryr oss inte nämvärt om vad som händer med slantarna.

Demonstrationer – FÖR en regering. En syn man inte ser varje dag.

Hur som helst, Belgien har nu varit utan regering i mer än nio månader sedan den tidigare koalitionsregeringen brakade samman i juni förra sommaren, och i förra veckan gav den av Belgiens kung tillsatte medlaren upp – det är omöjligt att få de sju partierna i det belgiska parlamentet att samarbeta. I botten av konflikten ligger givetvis de historiska motsättningarna mellan de 4,5 miljoner fransktalande invånarna i syd (Vallonien) och de 6 miljonerna flamländarna i norra delen av landet. Och inget tyder på att det parlamentariska dödläget kommer att kunna brytas före den 17 februari, då Belgien kommer att ha varit utan regering i 250 dagar och då blir världsmästare i grenen regeringsoduglighet. I skirvande stundinnehar Irak rekordet – det tog 249 dagar att bilda regering efter de första fria valen i landet i början av 2010. Man kan dock med visst fog påstå att politikerna i Bagdad hade något större utmaningar än belgarna, som trots allt varit en demokrati under större delen av 1900-talet.

Belgarna börjar dock att tröttna på sina politiker, och gick i helgen demonstrerade drygt 30.000 på Bryssels gator — för att sätta press på partierna i parlamentet att bilda en regering. Det kravet lär vara ganska unikt för ett demonstrationståg…

Nu är det ju självklart så att belgisk inrikespolitik inte direkt har med EU att göra. Men visst är talande att ”presidenten” för EU – ordföranden i Europeiska rådet – Herman von Rompuy, med speciella ansvar att hålla ihop unionen, kommer just från – Belgien…

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Och Marie Antoinette-priset går till… Maud Olofsson

Varför tilläggsisolerar de inte?

Maria Antonia Josepha Johanna von Habsburg-Lothringen av Österrike, eller kanske mera känd som Marie Antoinette, var drottning i Frankrike från 1774 till 1792, då hon blev av med huvudet i samband med franska revolutionen. Hon betraktades allmänt som en symbol för hovets och överklassens slöseri, och sägs ha myntat det bevingade uttrycket ”varför äter de inte bakelser?” när det rapporterades till hovet att de fattiga inte hade något bröd att äta. Förmodligen är det en skröna, men en bra sådan, varför den med fördel kan användas för att sätta fokus på makthavare som tappat markkontakten.

Makthavare som Maud Olofsson. Som på frågan om vad de stackars familjer som inte längre har råd med sina elräkningar ska göra, svarade ”de kan väl tilläggsisolera”.

Ett mycket avslöjande svar från en representant för den politiska överklass som aldrig behöver oroa sig ekonomiskt, allra minst för höga elräkningar. Som distanserat sig så långt från sina egna väljare att hon inte kan förstå att en stor del av Sveriges barnfamiljer i villa redan lever på marginalen, och att ett par saftiga elräkningar faktiskt kan innebära att de får gå från hus och hem.

I det läget tycker alltså Maud Olofsson att dessa redan pressade familjer ska öka på sin kredit ytterligare med ett par hundra tusen, och sätta igång och tilläggsisolera. Alltså – håller du på att gå under av höga kostnader, så dra på dig ännu högre utgifter.

Om det hade funnits ett Marie Antoinette-pris, hade Maud Olofsson varit en solklar vinnare. Hon står helt enkelt i en klass för sig när det gäller politisk galenskap.

Nu hoppas jag verkligen inte att hon möter samma öde som den franska drottningen gjorde i giljotinen, men vi kan åtminstone hoppas att väljarna minns hennes ord i nästa val, och befriar Maud Olofsson och resten av centern från både ministerposter och riksdagsplats.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, Expressen 1, 2, 3, SvD, DN, DN

Andra bloggar om , , , ,

Fonogrammet är hotat — nu krävs det hårdare tag

Skivbranschen är skakad. Försäljningen av fonogram – CD-skivor och vinyl – har minskat med hela fyra procent – och orsaken är naturligtvis den organiserade brottsligheten på Internet, där mer än varannan svensk sitter och bryter mot lagen genom att tanka ner låtar gratis och ibland mejlar iväg dem till kompisar.

För att stoppa detta oskick krävs det givetvis hårdare lagar och strängare straff. Ungdomen måste till varje pris tvingas tillbaka in i skivbutikerna. Eller kanske Statoil-mackerna, eftersom de flesta skivbutiker lagts ner för länge sen. Och det är förstås bara Lasse Stefanz eller Jay Smith som ska konsumeras, eftersom utbudet av musik på plastskiva är oändligt begränsat numera i de av branschen sanktionerade kanalerna.

Men det kan inte hjälpas. En hel industri är beroende av att tryckning, distribution och försäljning av CD-skivor hålls vid liv, helst på 90-talsnivåer. Att intäkten från digitala tjänster som Itunes och Spotify ökar starkt, och numera drar in 170 miljoner – en tredjedel av bolagens intäkter – är ointressant i sammanhanget – musik ska konsumeras på CD, punkt slut. Iväg till Statoil med er, ungjävlar!

Ludvig Werner, vd hos upphovsrättsmaffian branschorganisationen Ifpi, förklarar den fallande skivförsäljningen med att fildelningen tagit fart igen. Och det är bara genom att nätoperatörerna till fullo tar sitt ansvar och börjar tjalla på sina kunder, som ordningen kan återställas. Och detta i sin tur kräver skärpt lagstiftning mot trilskande Internetoperatörer.

”När operatören Bahnhofs vd öppet säger att han tänker motarbeta datalagringsdirektivet tycker jag är det dags för en tydligare lagstiftning som tvingar operatörerna att vara med att ta ansvar för vad som händer på nätet”, säger Werner.

Upphovsrättsindustrin omättliga hunger efter ekonomisk kompensation för den orättvisa teknikutvecklingen kommer inte att stillas med mindre än att riksdagen lagstiftar om att varje svensk måste köpa minst 4 CD-skivor till fullpris på Statoil varje år.

Om ens då.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Gör uppror mot politikerna – inte elbolagen

Det är naturligtvis glädjande att svenska folket verkar ha fått nog av ständiga elprischocker, och givetvis ser elbolagen till att sko sig så mycket de nånsin kan på den ”avreglerade” marknaden.

Däremot är ilskan riktad åt fel håll. Visst är skillnaderna i nätavgifter irriterande, men det är ändå inte där verkliga problemet ligger. Anledningen till att vi har de skyhöga elpriser vi har beror nämligen till allra största delen på politiska beslut och massiva miljlöskatter – både för den som producerar el och den som konsumerar (det finns till exempel en särskild skatt på kärnkraft).

Diagrammet här ovan visar med all önskvärd tydlighet hur det ligger till. Visst har el- och nätkostnaden ökat, men fram till 2007 följde dessa konsumentprisindex relativt väl. Det är politikerna som beslutat om ständigt nya miljöskatter på vår el, skatter som gör att vi betalar lika mycket för vår elektricitet – som är till 97 procent koldioxidfri – som den som kommer från tyska kolkraftverk. Detta eftersom politikerna tillåter elbolagen att sätta priset på all levererad el efter den sist producerade kilowattimmen. Naturligtvis räcker aldrig vår svenska vatten- och kärnkraftsel riktigt till för att möta behovet, eftersom elbolagen glatt tömmer vattenmagasinen under sommartid och exporterar vattenkraftselen till Europa (det är mer lönsamt än att spara inför de svenska vintrarna).

Och ju mer förnybar energi som tas i bruk (dvs vindkraftverk), ju högre blir kostnaden för elcertifikat – som läggs ovanpå de redan skyhöga elpriserna.

Skatterna på el utgör nu mer än 60 procent av det elpris vi betalar, och eftersom skattekonstruktionen är progressiv – med moms på elpriset – är det en fullkomligt lysande affär för staten när elbolagen pungslår oss på pengar. Den så kallade ”valfriheten” vi har att byta elbolag är också ett enda stort skämt – det är bara c:a tre procent av elpriset vi faktisk har möjlighet att påverka genom val av elhandelsbolag.

Det är utmärkt om revolutionen kommer, och att en och annan flinande elbolags-vd får stå där med skammen. Men egentligen är det Maud Olofsson, Andreas Carlgren och alla deras företrädare på energi- och miljöministerposterna de senaste 20 åren som folkets vrede borde rikta sig emot.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, DN, E24, DN

Andra bloggare om , , , ,

Uppdatering 27/1: Som vanligt förstår Maud Olofsson ingenting.

Duke Nukems uppgång, fall – och återuppståndelse

Efter 14 år av ständiga förseningar, uppskjutna releasedatum och allt mer undvikande svar från 3D Realms George Broussard, var det nog inte många av oss som på allvar trodde att Duke Nukem Forever någonsin skulle bli verklighet. Sedan spelet utannonserades 1997 har en helt ny generation av gamers vuxit upp, spelgenrer har kommit och gått, Xbox, WII och två generationer av Playstation lanserats. Men, grisar kan uppenbarligen flyga, och jag är otroligt glad att jag gissade fel i ett blogginlägg för snart två år sedan – i sommar släpps nämligen DNF till slut. Men jag minns också att jag var lite förbryllad över de glada minerna hos 3D Realms-gänget på bilden som togs i samband med nedläggningsbeskedet. Kanske visste de redan då att greven var räddad, och låg i hårdträning för sin comeback, som satts till den 6 maj 2011?

Jag kommer självklart att köpa DNF – främst av nostalgiska skäl – men jag undrar lite hur dagens 15-20-åringar, som vuxit upp med WoW, Starcraft, Guitar Hero och CoD, kommer att ställa sig till den hårdblonderade och tuggummituggande greven? Känns hans oneliners fortfarande fräscha, eller är han bara fjollig jämfört med moderna spelhjältar som Gary “Roach” Sanderson och Alex Mason, de blytunga krigarna från Modern Warfare och CoD Black Ops? Om ett par månader vet vi.

Duke Nukem firar dessutom 20 år i år, det var 1991 som greven gjorde sin debut i ett sidoscrollande plattformsspel till MS-DOS. 1996 kom den tredje delen, Duke Nukem 3D, som under några månader totalt sopade mattan med allt annat i 3D-shooter-genren. Jämfört med Doom, som dittills varit actionspelet med stort A, var Duke 3D ett gigantiskt steg i utvecklingen. Det hade topografiska skillnader, man kunde röra sig i tre dimensioner (i Doom kunde man inte ens hoppa) och byggnader och föremål kunde sprängas i småbitar. Det enda 3D Realms missade var möjligheten att kunna spela online. Duke 3D kunde bara spelas via modem – och bara med en motståndare i taget. Så när ID Software släppte den första shareware-versionen av Quake i slutet av maj 2006, blev Duke omodern över en natt. Med Quake inleddes ett nytt kapitel i datorspelshistorien, och att sitta ensam och spela mot datorn var det få som lockades av längre.

Jag hoppas innerligt att Duke Nukem Forever blir precis så bra som det verkar i trailern ovan, och att greven får chans att dra på sig vinnartröjan igen. Han har ju trots allt haft 15 år på sig att öva.

Och visst är 14 år är en lång tid att vänta på ett spel, men inte exceptionellt länge. Det tog 10 år innan Starcraft 2 släpptes, och vi väntar fortfarande tålmodigt på Episode Three, trots att det var sju år sedan Half-Life 2 släpptes.

Vågar man hoppas att grisar kanske kan flyga igen?

Intressant?

(Missa förresten inte Ars Technicas grundliga genomgång av Duke Nukems uppgång, fall – och återuppståndelse.)

Andra bloggar om , , , , , ,

Kampen mot kommentariatet

Ett av de mest intensivt diskuterade ämnena bland mediechefer just nu verkar vara hur man ska komma till rätta med näthatet. Ett begrepp som tolkas på ett antal olika sätt, och där de flesta exempel faktiskt inte har så mycket med ”hat” att göra över huvud taget. När till exempel DN:s vindsvåningsartikel samstämmigt sågades i kommentarsfält, på Twitter, Facebook och bloggar, kallades det näthat – när det i själva verket var en fullt befogad kritik över en totalt verklighetsfrämmande artikel där den högsta lyckan var att ha teppanyakihäll. Dessutom innehöll kommentarerna ofta stor humor.

Näthatare används också som ett gemensamt epitet på alla som uttrycker förakt mot tidningarnas sätt att bedriva journalistik, rubrikvinklar – eller vissa krönikörers åsikter. Kommentarer på artiklar om invandringspolitik och Sverigedemokrater spårar alltid ut, vilket skylls på näthatare när det handlar om medvetna kampanjer som effektivt får alla normala människor att fly kommentarsfälten. (Och därmed ge walk-over till SD-anhängarna.)

Vad är då lösningen på problemet med näthatarna. Är det att tvinga alla de som kommenterar att göra det öppet med namn och bild, som Expressens Thomas Mattsson funderar på? Att tvinga folk att stå för sina åsikter – skulle det på ett magiskt sätt kunna lyfta de seriösa debatterna som bara ligger i kommentarsfälten och väntar på att blomma ut?

Jag tror inte det. Dels känns det främmande att medier tvingar människor som kommenterar att göra det under eget namn om de inte själva vill det. Att brottsdrabbade, offer för övergrepp, rasism eller myndighetsmissbruk inte skulle kunna berätta om sina upplevelser anonymt – något som genom alla tider varit en av pressetikens käpphästar – känns fel. Dels kommer det tunga kommentariatet – Internettrollen – inte på något sätt att hindras av att Expressen eller Aftonbladet inför namnkrav i kommentarsfälten. Att skapa en profil på Twitter eller Facebook tar ett par minuter på sin höjd, och en förtroendeingivande porträttbild kan googlas fram på sekunder. Det som eventuellt skulle kunna fungera är om kommentariatet tvingas logga in med e-legitimation, men då skulle det sannolikt bli väldigt få läsardebatter över huvud taget.

Problemet handlar egentligen inte om att tillåta anonyma kommentarer eller inte – utan hur vi undviker att skapa en grogrund för näthatet (enligt den bredare definitionen ovan). Vi bjuder in till debatt (också i ämnen där vi på förhand vet att det riskerar att spåra ur) under sken av att läsarnas åsikter är viktiga. Men sedan deltar vi inte själva i diskussionen annat än undantagsvis. Journalisten som står där med byline, syns sällan eller aldrig till i kommentarsfältet för att bemöta kritik av sin artikel. Ansvaret för diskussionen är outsourcad till ett externt modereringsföretag, och för det mesta kommunicerar ingen alls med kommentariatet långt nere i bottenslammet. Det är lite grann som att bjuda in till fest, men när gästerna använder tvingas vissa ta bakvägen och tillåts bara hålla till i källaren, ignorerade av värden.

Därför har vi kanske det kommentariat vi förtjänar. Vi kör med hårda vinklar, hänger ut kända och okända, fokuserar på konflikter och sätter tidvis utmanande rubriker. Precis som kvällstidningar alltid har gjort. Vi rör upp starka känslor varje dag – det är själva meningen med vår existens – och resultatet blir givetvis att läsarna reagerar därefter. Varför blir vi då förvånade?

Drömmen om en städad debatt där alla skriver initierat utan kraftuttryck, versaler, svordomar eller personpåhopp, och där helst ingen är Sverigedemokrat, är och förblir en utopi. De där näthatarna har ju alltid funnits, skillnaden mot förr är att de då var tvungna att skriva brev eller ringa för att skälla – en och en. Sedan kom Internet och det blev lättare att vara arg i grupp.

Det är alltid enkelt att generalisera och prata om näthat, när läsarna reagerar utanför våra publicistiska ramar. Men ibland ställer de fullt befogade frågor som vi borde ha kunnat besvara redan i artikeln. Och det kommer de att fortsätta med, anonymt eller öppet, tills vi börjar tala med dem som vanligt folk.

(Sedan finns förstås troll och haters som kräver en helt annorlunda strategi. Men det är en annan historia.)

Intressant?

Medier: Expressen, SvD, Medievärlden

Andra bloggare om , , , ,

Uppdatering 24/1: Läs också Jardenbergs krönika på Expressen, Brit Stakston, Kjellberg, Farmor Gun och Deepedition

Den stora högerkonspirationen

En påtvingad högersväng in i pendlarkollektivet.

Varje morgon tvingas man ta fajten mot vänstern. Gång på gång. I alla fall om man som jag åker kollektivt, kommer söderifrån med T-banan och vill ta sig upp till Stockholms centralstation. Någonstans i höjd med Pressbyrån Extra, precis efter man passerat suckarnas gång, tvingas man bryta sig in i det framstormande kollektivet av stressade pendeltågsresenärer, som likt en buffelhjord rusar fram mot T-Centralens spärrar. Problemet är att man som ensam och bräcklig individ varje dag tvingas utmana kollektivet för att ta sig till jobbet. En påtvingad högersväng rakt in i en frustande massa av folk för att komma vidare till centralhallen via de nybyggda rulltrapporna. Förr i tiden fanns andra sätt att ta sig upp till centralhallen, men i samband med den stora ombyggnaden finns det bara ett sätt att ta sig upp – genom en brutal omläggning till högertrafik precis där det är som mest folk. Det enda som inte påminner om 1967 är att det fattas bilar…

Då, alltså 1967, gick hälften av Sverige över till högertrafik. Det fick till följd att bland annat spårvagnarna i Stockholm fick skrotas, eftersom det blev för dyrt att byta spårvagnar, dra om linjesträckningar och ändra signalsystem för att passa högertrafiken.

Men nere i underjorden,  i T-banan, fortsatte vänstertrafiken. Anledningen var naturligtvis ekonomisk, det var för dyrt att byta signalsystem, och tågen var dessutom byggda för att köra till vänster. Även t-banans röda linje, som byggdes långt efter högertrafikomläggningen, fick vänstertrafik. Vilket inte spelar någon större roll där nere i underjorden – det är när den gigantiska floden av pendlare i vänstertrafik väller upp i den övre världen där högertrafik råder som problemen uppstår. Som på Centralstationen.

Röda länder kör sina tåg i högertrafik. De blå håller till vänster.

Vänstertrafik råder förresten i nästan all spårtrafik i Sverige, när sådan körs emellanåt,  med undantag för Malmö där tågen börjar köra till höger för att lättare anpassa sig till det danska och Centraleuropeiska järnvägsnätet. I Frankrike, Storbritannien, Spanien, Italien och halva Österrike rullar tågen i vänstertrafik, vilket framgår av wikipediabilden här intill. Vad detta beror på är oklart, men sannolikt på att de flesta av Europas järnvägar byggdes på 1800-talet, då kontinenten hade vänstertrafik.

Att Europa – och vi – överhuvud taget har högertrafik på vägarna är något vi har det tveksamma nöjet att tacka gamla massmördare och despoter för. I Frankrike och Tyskland var det Napoleon som drev igenom idén att hästdroskorna skulle köra på höger sida. Och i Finland bufflade Tsarväldet över de nya undersåtarna på höger sida av vägen år 1858, när Sverige tvingades avträda den östra rikshalvan till ryssen.

Dubbelmonarkin Österrike-Ungern körde dock vänstertrafik, och det var inte förrän efter Första världskriget som de gamla delarna av imperiet gav vika för högertrafikvågen. Österrikes västra del, Vorarlberg, fick högertrafik redan 1919, Västtyrolen och halva Salzburg bytte 1930. Sedan gick det  trögt fram till 1938 och anschluss, då tyskarna kom och gjorde slut på käbblandet och införde högertrafik i de delar av Tredje riket som fortfarande gick och drog benen efter sig. (Fortfarande är det lite småkaos på järnvägarna i Österrike som blandar höger- och vänstertrafik.)

Kungsgatan i Stockholm 1967. Ungefär som på Centralen varje morgon, fast med bilar.

Sverige var, sin vana trogen, bland de sista i Europa att införa högertrafik. Och först efter många, långa utredningar och faktiskt en folkomröstning – där frågan om att införa högertrafik givetvis blev partipolitik. Högern och folkpartiet var inte oväntat för en övergång, medan socialdemokraterna – med stöd från centerpartiet – ville ha fortsatt vänstertrafik i landet. Vänsterfalangen hade starkt stöd av lobbyister från Lasttrafikbilägareförbundet, Transportarbetareförbundet och Droskbilägareförbundet, som såg kostnaderna för investeringar i nya fordon torna upp sig, och därmed hotande arbetslöshet. I folkomröstningen den 16 oktober 1955 vann vänstersidan en jordskredsseger – 82,9 procent röstade för fortsatt vänstertrafik – och det skulle ta ytterligare 12 år innan socialdemokraterna under Tage Erlander till slut ändå baxade igenom högertrafikbeslutet i riksdagen. I samband med detta skärptes de hittills ganska slappa svenska trafikreglerna – före 1967 tilläts exempelvis fri hastighet på många landsvägar.

Men högertrafik är alltså i grunden en politisk konstruktion – och som historien visar främst pådriven av överklassen och högerkrafterna. Det mest naturliga trafikbeteendet för människor är annars att gå, köra eller rida till vänster. Anledningen till det är att de flesta av oss är högerhänta, och på den tiden man red omkring på häst och ville hälsa på mötande ryttare – eller kanske hugga ner denne med sitt svärd – var det mest praktiskt att mötas på höger sida.

Det var bättre förr. Och allt är, som vanligt, högerns fel.

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

Mobbarna kan bli Wikipedias död

Uppslagsverket Wikipedia fyllde 10 år i helgen, en bemärkelsedag som gick relativt oförmärkt förbi, förutom hos de närmast inblandade. Kanske beror det på att Wikipedia-hajpen har svalnat avsevärt: för ett decennium sedan var open source-rörelsen betydligt starkare på nätet än den är idag.

Eller också har idealisterna vuxit upp, skaffat familj och heltidsjobb. Det har i alla fall blivit allt svårare att hitta eldsjälar som ställer upp och jobbar ideellt, och de senaste åren har avhoppen från Wikipedia accelererat. (Detta trots att Wikipedias grundare Jimmy Wales ständigt vädjar om donationer för att hålla igång verksamheten.)

Men det största problemet som Wikipedia har att brottas med är trovärdigheten. Hela idén med tjänsten är ju att vi ska lita på att – oftast anonyma – författare vet exakt vad de talar om och är experter inom sina respektive områden. Och även om de inte är det finns det ju alltid möjlighet för de som läser att gå in och rätta och komplettera. Tillsammans formar massan tillförlitliga fakta, är tanken.

Det låter naturligtvis bra i teorin, men i praktiken innebär det att också att det blir möjligt för lobbyister, aktivister och/eller fanatiker att kidnappa vissa frågor. Ibland kan det bli  komiskt, som när någon gång på gång editerar Ron Livingstons (Office Space) wikisida för att sprida ut ryktet om att skådespelaren är homosexuell. Eller när en av de mest respekterade Wikipedia-profilerna, Essjay, som utgav sig för att vara professor i religion och låg bakom redigering och faktagranskning av tusentals Wikipedia-artiklar, i verkligheten var en 24-årig student i Cleveland.

Mindre kul är det förstås när folk blir baktalade, förlöjligade och mobbade på Wikipedia, något som är vanligare än man kanske tror. Ett exempel kan vi läsa om idag på Newsmill, där föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) använder Wikipedia för att diskreditera sina meningsmotståndare – i det här fallet fallet Stockholmsinitiativet som utsatts för ett så kallat redigeringskrig i kölvattnet på utnämningen till Årets förvillare nyligen. Syftet är förstås att få föreningen framstå som en samling riktiga tokstollar. Att försöka ändra tillbaka är lönlöst, eftersom VoF-anhängarna dels är många och aktiva dygnet runt, dels under en lång tid jobbat sig upp i redigerings-hierarkin på Wikipedia.

En av de flitigaste Wiki-mobbarna genom tiderna, William Connolley – tillika grundare av miljöbloggen Real Climate – lyckades under sina år som administratör ändra i mer än 5400 Wikipedia-artiklar som handlade om just klimatet, och bannlysa fler än 2.000 användare. Den som de senaste åren slagit upp begreppet ”climate change” på Wikipedia har därför enbart serverats en version – medan de som försökt lägga in avvikande åsikter, rättelser eller kompletteringar refuserats eller stängts av. Connolley, som inte själv är forskare utan programmerare, var fanatisk i sin iver att radera allt som talade emot hypotesen om om den katastrofala uppvärmningen på 1900-talet. Till och med vedertagna fakta som att den medeltida värmeperioden ens hade existerat togs bort.

Innan Connolley till slut sparkades ut från klimathörnan på Wikipedia lyckades han också smutskasta ett antal forskare med avvikande åsikter i klimatfrågan. Lawrence Solomon i National Post skriver:

One such scientist is Fred Singer, the First Director of the U.S. National Weather Satellite Service, the recipient of a White House commendation for his early design of space satellites; the recipient of a NASA commendation for research on particle clouds — in short, a scientist with dazzling achievements who is everything Connolley is not. Under Connolley’s supervision, Singer is relentlessly smeared, and has been for years, as a kook who believes in Martians and a hack in the pay of the oil industry. When a smear is inadequate, or when a fair-minded Wikipedian tries to correct a smear, Connolley and his cohorts are there to widen the smear or remove the correction, often rebuking the Wikipedian in the process.

(Naturligtvis nämns ingen av ovanstående kontroverser på Connolleys egen Wikipediasida.)

Förmodligen är det minst lika illa i andra ämnen där det finns starka konkurrerande åsikter. Och problemet är just att Wikipedia inte verkar ha vare sig vilja eller ork att stoppa dessa fanatiker – wikimobbare – som spadtag för spadtag undergräver uppslagsverkets seriositet.

Vilket är synd, eftersom Wikipedia har varit en fantastisk resurs i många avseenden. Men om man vill kolla fakta i kontroversiella frågor inom politik, vetenskap, religion och klimat, är det på sin plats att iaktta stor försiktighet. Det kan vara fakta, men lika gärna partsinlagor eller rent strunt.

Om Wikipedia ska kunna överleva 10 år till, måste något göras åt problemet. För vad ska vi med ett fritt Internet till om vi låter fanatiker och nätmobbare kidnappa både samtiden och historien?

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

CS, Sydsvenskan, Norrköpings TidningarHelsingborgs Dagblad, UNT

Forskarnas grymma pingvinmobbning

För några år sedan publicerades larmrapporter från forskare som studerat pingviner i Antarktis och upptäckt en ökad dödlighet och kraftigt försämrad fortplantningsförmåga hos arten i fråga. Forskarna drog slutsatsen att den globala uppvärmningen låg bakom det alarmerande resultatet.

Lycklig pingvin som lyckats fortplanta sig.

Nu visar en ny studie att det inte alls var klimatförändringarna som låg bakom pingvindöden, utan forskarna själva. Vid en granskning visade det istället att boven i dramat var den ringmärkning som tidigare forskningsexpeditioner gjort av pingvinerna. De metallband som spändes fast på vingarna gjorde att de stackars pingivnerna fick svårt att röra sig, något som i sin tur innebar att de märkta pingvinerna blev långsammare och därför fick svårade att fånga fisk än sina ”omärkta” kompisar. Många dog därför av undernäring.

Vad gäller den fallande fertiliteteten var även här märkningen orsak till den 39-procentiga minskningen i fortplantningsförmågan. När det var dags att para sig, hann de ringmärkta och långsamma pingvinhannarna helt enkelt för sent för att få sig ett ligg – alla honor var redan upptagna…

Så för att bevisa att klimatförändringarna hotar pingvinernas överlevnad, utrotar forskarna själva stora delar av populationen.

Whoops.

Vilket understryker, ännu en gång, att vilken grupp av idioter som helst kan kalla sig forskare och få sitt skräp publicerat i världens största vetenskapstidskrifter. I alla fall så länge det handlar om postmodern flumvetenskap som klimatet.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Hålldräkt für alle – är det framtiden?

Kyle MacLachlan och Sting i en svettig fajt i Dune. Hålldräkterna ser dock till att alla kroppsutsöndringar återvinns.

I Nordkorea säljs mänsklig avföring som gödsel. Så fattigt är alltså denna världens hårdaste diktatur, att människor tvingas återvinna sina exkrementer. Situationen förvärras av att all export av konstgödsel stoppats av Sydkorea som ett resultat av de allt mer spända förbindelserna med Nord.

Samtidigt är det kanske bara en förvarning om en situation som vi alla kan komma att stå inför inom en inte alltför avlägsen framtid. Just konstgödsel kräver råvaror som fosfor, kväve och kalium. Kvävet framställs syntetiskt, men både fosfor och kalium är ämnen som kommer från gruvor. Och just fosfat är en råvara som det kommer att bli allt större brist på i framtiden. Så i takt med att naturresurserna börjar ta slut, kommer priset på konstgödsel – och därmed maten vi äter – att skjuta i höjden. De kravaller vi sett i Nordafrika är kanske bara början på en ny global oro i takt med att allt fler slåss om allt färre av världens naturtillgångar. För det är inte bara fosfortillgångarna som är begränsade – metaller som koppar och titan är på upphällningen, och nästan samtliga av våra datorer, elbilar och vindkraftverk är beroende av übersällsynta metaller som snabbt är på väg att ta slut.

Så idén att återanvända mänsklig avföring är knappast särskilt kontroversiell. Snarare kommer vi nog att bli tvungna att återanvända betydligt mer än våra exkrementer i framtiden.  Det har redan rests förslag om att återvinna metaller ur döda kroppar, något som begravningsbranschen och trossamfunden hittills sagt nej till.

Vem vet, kanske vi tvingas utveckla hålldräkter, liknande de som befolkningen på planeten Arrakis i Frank Herberts scifi-epos Dune tvingades bära för att överleva i det karga ökenlandskap där bristen på vatten var så skriande att alla utsöndringar från kroppen måste återvinnas. Vilket man alltså hade hålldräkten till. Urin, svett och tårar återvanns och blev till dricksvatten igen. Och när någon dog, återvanns all vätska från den döda kroppen under en ceremoni där Bene Gesserit-präster återförde råvarorna som människan haft till låns till planeten igen.

(Resten av liket blev till käk för de stora sandmaskarna. Eller nåt.)

Hur som helst, i ett hållbart samhälle får man nog vara beredd att ta (i) lite skit.

Intressant?

Andra bloggare om , ,

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: