Centerledarens lösning på elchocken: mera vindkraft.

I gårdagens SVT-granskning Kärnkraftshaveriet, lades ansvaret för den gångna vinterns elprischock på kärnkraftsindustrin, som genom mångårigt slarv med underhållet bäddat för vinterns bortfall i energi från kärnkraftverken – och därmed rekordhöga elpriser. De fyra reaktorer som hölls avstängda kostade företag och konsumenter sju miljarder extra, var slutsatsen. Samtidigt ökade Vattenfall sin vinst med nära en miljard, beroende på de kraftigt höjda elpriserna – av vilket man kan dra slutsatsen att det är en ganska bra affär att hålla nere produktionen när efterfrågan är som störst. Enron gjorde det där med viss framgång i Kalifornien för tio år sedan, innan myndigheterna kom på dem. (Här i Sverige är riggade priser på energimarknaden dock helt legitimt och har till och med fått ett namn –Nordpool.)

Men att skylla på ”kärnkraftsdirektörerna” är en pinsam förenkling av verkligheten. Sanningen är att Vattenfall, Fortum och Eon – som idag samäger Sveriges tio reaktorer – reagerade fullkomligt rationellt på avvecklingsbeslutet 1980, och det totala förbud för all forskning och utveckling av kärnkraftsteknik som infördes av staten några år senare. Vilket företag är galet nog att investera mångmiljardbelopp i en verksamhet som ändå är dödsdömd? Och vem utbildar sig till kärnkraftstekniker för att sitta och administrera en museal verksamhet i Sverige – när det storsatsas på ny kärnenergi i stora delar av världen?

30 år efteråt betalar vi dyrt för det politiska haveriet i folkomröstningen 1980, och de som betalar mest är den nya energiunderklassen i våra villaförorter. De som har oturen att bo i gamla trä- eller stenhus, med tvåglasfönster och direktverkande el eller oljepanna. Barnfamiljer som huttrar i fuktiga iskalla hus. Som inte längre har råd att hålla en dräglig temperatur inomhus och vars elräkningar ofta är dubbelt så höga som räntorna på bostadslånen.

Men återigen, det är inte kärnkraftsdirektörernas fel. Det var inte de som beslutade att stänga Barsebäcksreaktorerna, som stod för 10 procent av landets elproduktion, utan centerledaren Olof Johansson i allians med vänstern och socialdemokraterna. 1976 hade hans företrädare Thorbjörn Fälldin tvingat fram en folkomröstning om kärnkraften för att ställa upp i ett borgerligt regeringssamarbete. Som ändå havererade efter två år.

Det verkliga kärnkraftsfiaskot är alltså politiskt, och centern har haft en nyckelroll i utvecklingen avvecklingen av Sverige som ett land med stabila och låga elpriser till en nation där stora delar av befolkningen hamnar i elfattigdom varje vinter. Där miljöministern slår sig för bröstet varje gång en stor industri flyttar till Kina – vi sänker ju våra koldioxidutsläpp!

Under snart 30 års tid har centern – som ett eko av tokvänstern och miljöpartiet – försökt intala oss att ett industriland som Sverige, med en geografisk placering vid Polcirkeln, klarar sig finfint utan kärnkraft – lite utbyggd vindkraft, lågenergilampor och andra energieffektiviseringar kan enkelt ersätta 40 procent av vårt energibehov, menar de.

Dagens centerledare Maud Olofsson, har visserligen gått med på en modernisering av de antika gamla kärnkraftverken, men det är en omsvängning under galgen. Näringsministerns egen lösning på problemet med höga elpriser och krånglande kärnkraft är nämligen lika bisarr som verklighetsfrånvänd: en gigantisk vindkraftsutbyggnad. Tusentals nya vindsnurror, till en kostnad av 300 miljarder, ska placeras ut runt om i landet för att rädda oss från den ”opålitliga” kärnkraften. Om vi har tur kanske de levererar någon procent eller två av vårt samlade elbehov om ett par år. Förutom på vintern, när det är för kallt att köra dem. Eller när det inte blåser. Eller när det blåser för mycket.

Subventionen som krävs för att förverkliga Maud Olofssons dröm om förnybar el – 300 miljarder – är i runda slängar 42 gånger mer än de sju miljarder i extra kostnader som vi drabbades av under förra vinterns elprischock. Den som fick industrier att lägga ner produktionen och villaägare att balansera på randen till personlig konkurs när elräkningen kom.

För det stora problemet på elmarknaden är ju inte i första hand att priset på el handlas på en riggad elbörs. Själva marknadspriset har ändå följt konsumentprisindex ganska väl sedan avregleringen. Den riktigt dramatiska prisökningen har istället staten stått för – genom att hela tiden lägga på nya skatter på energin. Idag utgör själva elpriset bara 40 procent av det som kommer på fakturan, resten är överföringsavgifter, energiskatter, koldioxidskatter, elcertifikat, ännu fler skatter, utsläppsrätter och moms. Diagrammet här intill visar med all önskvärt tydlighet att det inte är kärnkraftsdirektörerna som borde stå vid skampålen. (Vid årsskiftet passade föresten regeringen på att höja koldioxidskatten ännu en gång.)

Den kanske viktigaste frågan ställdes aldrig i SVT:s granskning: Har vi verkligen råd med Maud Olofsson?

Intressant?

SvD, E24, DN

Andra bloggare om , , , ,