And The Band Played On

Månad: januari 2011 (Sida 2 av 2)

Ja men Al Gore sa ju…

Hittills har mer än 70 personer dött i de svåra översvämingarna i Queensland, Australien. Ännu fler är försvunna och hemlösa efter ”inlandstsunamin”.  20.000 hem står under vatten, och tiotusentals är på flykt undan vattenmassorna som hotar storstaden Brisbane.

Katastrofen beror på ett återkommande väderfenomen, som metorologiprofessorn Michael Thernström på SMHI förklarar på ett förtjänstfullt sätt, för en gångs skull utan att skylla allt på klimatförändringarna. De gigantiska vädersystem som går under namnet La Niña och El Niño, påverkar nämligen vädret i cykler som återkommer med jämna mellanrum. De östra delarna av Australien har därför upplevt omväxlande perioder med extrem torka och stora översvämningar – som förstås är fullt naturliga inslag i den gigantiska kontinentens klimat. Ända tills folk började bygga hus precis där Brisbanefloden svämmar över ungefär vart trettionde år.

För det har hänt förut. 1974 inträffade den senaste stora översvämningen i Queensland, och det finns fortfarande ett minnesmärke i Brisbane som markerar hur högt floden nådde den gången. (Förmodligen är den under vatten nu.) Efter denna katastrof beslutade delstatsregeringen om ett antal infrastrukturprojekt – däribland ett antal stora dammar – för att förhindra liknande katastrofer i framtiden.

En damm, Wivenhoe-dammen, byggdes färdigt och har förmodligen redan räddat Brisbane från total katastrof. Andra projekt har stoppats. Så sent som förra året beslutade Australiens miljöminister att skrota ett annat dammprojekt som skulle skydda invånarna längs Mary River – som nu har stigit 19 meter och översvämmat flera städer. Anledningen var bland annat att projektet hotade ett antal sällsynta sköldpadds- och fiskarter.

Vad som hände mellan 1974 och 2010 var också att en period med torka inleddes – precis enligt den tidigare välkända 30-årscykeln. Men under 90- och 2000-talet blev denna långa torrperiod samtidigt perfekt bränsle för den klimathysteri som Australien, liksom vi, utsattes för från makthavare, ”experter” och miljöorganisationer. Hysterin eldades effektivt på av delstatsregeringens miljörådgivare, professor Tim Flannery, som deklarerade att klimatförändringarna var permanenta, och att regeringen därför skulle planera för  vattenbrist – inte översvämningar. Citerar som alltid utmärkta EU Referendum:

“Growing evidence,” declared Flannery, “suggests that hotter soils, caused directly by global warming, have increased evaporation and transpiration and that the change is permanent. I believe the first thing Australians need to do is to stop worrying about ‘the drought’ – which is transient – and start talking about the new climate”.

Queenslands regering lyssnade och följde den berömde professorns råd.  Och istället för fördämningar byggdes en gigantisk avsaltningsanläggning för havsvatten – till en kostnad av motsvarande 12 miljarder kr – för att undvika en framtida vattenbrist. Denna anläggning har nu lagts i malpåse. (Och ligger sannolikt under vatten…)

Räddad! Fast miljoner invånare i Brisbane är torsk.

Klimathots-yrande politker, miljöaktivister och ”experter” står av förklarliga skäl inte särskilt högt i kurs i Australien just nu.

Men hey – de lyckades i alla fall rädda den sällsynta River Mary-torsken.

Intressant?

SvD 1, 2, 3 DN 1, 2, 3, 4, Aftonbladet 1, 2, Expressen 1, 2, G-P 1, 2, 3

Andra bloggar om , , , ,

Socialdemokratiska utsläpp

Socialdemokraternas miljöpolitiska talesperson, Matilda Ernkrans, går till angrepp mot Anders Borgs funderingar på att sälja ut Sveriges överskott av utsläppsrätter, som vi alla gnetat ihop under 20 års tid. Bland annat genom att vi skrotat oljepannor, reser kollektivt och betalt ett oändligt antal skattemiljarder i satsningar på förnybar energi.

Så man skulle ju kunna tycka att den hårt prövade allmänheten, som fått se sina elkostnader tiofaldigas under det senaste decenniet och ofta inte ens har råd att värma upp sina hem, nu skulle kunna få tillbaka lite för alla sina umbäranden i kampen för sänkta koldioxidutsläpp. Åtta miljarder beräknas dessa utsläppsrätter vara värda på marknaden, vilket skulle innebära ett par tusenlappar per hushåll om vinsten delades ut till landets alla elkunder.

Men trots att handeln med utsläppsrätter är något som Sverige gått med i, som en del av Kyotoavtalet, och dessutom lyckats mycket bättre än någon hade trott, tycker Matilda Ernkrans alltså att vi borde uppoffra oss ännu mer. Därför beordrar hon finansministern att ”hålla fingrarna borta” och istället annulera de överblivna utsläppsrätterna. Alltså detsamma som att kasta åtta miljarder i sjön. Anledningen är, som vanligt, att  Sverige ska framstå som ett föredöme i ”klimatarbetet” – och därmed kommer indier, kineser och brasilianare att fyllas av en sådan vördnad att de genast stänger alla sina kolkraftverk. Är i alla fall den förvirrade tanken.

Matilda Ernkrans tillhör naturligtvis den politiska överklass, som aldrig behövt tänka på någon elräkning, och struntar i om man slösar bort några miljarder hit eller dit – det är ju andras pengar. Bakom de tjocka stenväggarna i Riksdagen slipper hon dessutom befatta sig med populasen utanför, som varje månad betalar notan för hennes och hennes miljöpolitiskt korrekta anhängare – från höger till vänster.

Frågan är varför vi inte gjort uppror mot galenskaperna för länge sedan.

Intressant?

Andra om , , , ,

Har vi verkligen råd med Maud?

Centerledarens lösning på elchocken: mera vindkraft.

I gårdagens SVT-granskning Kärnkraftshaveriet, lades ansvaret för den gångna vinterns elprischock på kärnkraftsindustrin, som genom mångårigt slarv med underhållet bäddat för vinterns bortfall i energi från kärnkraftverken – och därmed rekordhöga elpriser. De fyra reaktorer som hölls avstängda kostade företag och konsumenter sju miljarder extra, var slutsatsen. Samtidigt ökade Vattenfall sin vinst med nära en miljard, beroende på de kraftigt höjda elpriserna – av vilket man kan dra slutsatsen att det är en ganska bra affär att hålla nere produktionen när efterfrågan är som störst. Enron gjorde det där med viss framgång i Kalifornien för tio år sedan, innan myndigheterna kom på dem. (Här i Sverige är riggade priser på energimarknaden dock helt legitimt och har till och med fått ett namn –Nordpool.)

Men att skylla på ”kärnkraftsdirektörerna” är en pinsam förenkling av verkligheten. Sanningen är att Vattenfall, Fortum och Eon – som idag samäger Sveriges tio reaktorer – reagerade fullkomligt rationellt på avvecklingsbeslutet 1980, och det totala förbud för all forskning och utveckling av kärnkraftsteknik som infördes av staten några år senare. Vilket företag är galet nog att investera mångmiljardbelopp i en verksamhet som ändå är dödsdömd? Och vem utbildar sig till kärnkraftstekniker för att sitta och administrera en museal verksamhet i Sverige – när det storsatsas på ny kärnenergi i stora delar av världen?

30 år efteråt betalar vi dyrt för det politiska haveriet i folkomröstningen 1980, och de som betalar mest är den nya energiunderklassen i våra villaförorter. De som har oturen att bo i gamla trä- eller stenhus, med tvåglasfönster och direktverkande el eller oljepanna. Barnfamiljer som huttrar i fuktiga iskalla hus. Som inte längre har råd att hålla en dräglig temperatur inomhus och vars elräkningar ofta är dubbelt så höga som räntorna på bostadslånen.

Men återigen, det är inte kärnkraftsdirektörernas fel. Det var inte de som beslutade att stänga Barsebäcksreaktorerna, som stod för 10 procent av landets elproduktion, utan centerledaren Olof Johansson i allians med vänstern och socialdemokraterna. 1976 hade hans företrädare Thorbjörn Fälldin tvingat fram en folkomröstning om kärnkraften för att ställa upp i ett borgerligt regeringssamarbete. Som ändå havererade efter två år.

Det verkliga kärnkraftsfiaskot är alltså politiskt, och centern har haft en nyckelroll i utvecklingen avvecklingen av Sverige som ett land med stabila och låga elpriser till en nation där stora delar av befolkningen hamnar i elfattigdom varje vinter. Där miljöministern slår sig för bröstet varje gång en stor industri flyttar till Kina – vi sänker ju våra koldioxidutsläpp!

Under snart 30 års tid har centern – som ett eko av tokvänstern och miljöpartiet – försökt intala oss att ett industriland som Sverige, med en geografisk placering vid Polcirkeln, klarar sig finfint utan kärnkraft – lite utbyggd vindkraft, lågenergilampor och andra energieffektiviseringar kan enkelt ersätta 40 procent av vårt energibehov, menar de.

Dagens centerledare Maud Olofsson, har visserligen gått med på en modernisering av de antika gamla kärnkraftverken, men det är en omsvängning under galgen. Näringsministerns egen lösning på problemet med höga elpriser och krånglande kärnkraft är nämligen lika bisarr som verklighetsfrånvänd: en gigantisk vindkraftsutbyggnad. Tusentals nya vindsnurror, till en kostnad av 300 miljarder, ska placeras ut runt om i landet för att rädda oss från den ”opålitliga” kärnkraften. Om vi har tur kanske de levererar någon procent eller två av vårt samlade elbehov om ett par år. Förutom på vintern, när det är för kallt att köra dem. Eller när det inte blåser. Eller när det blåser för mycket.

Subventionen som krävs för att förverkliga Maud Olofssons dröm om förnybar el – 300 miljarder – är i runda slängar 42 gånger mer än de sju miljarder i extra kostnader som vi drabbades av under förra vinterns elprischock. Den som fick industrier att lägga ner produktionen och villaägare att balansera på randen till personlig konkurs när elräkningen kom.

För det stora problemet på elmarknaden är ju inte i första hand att priset på el handlas på en riggad elbörs. Själva marknadspriset har ändå följt konsumentprisindex ganska väl sedan avregleringen. Den riktigt dramatiska prisökningen har istället staten stått för – genom att hela tiden lägga på nya skatter på energin. Idag utgör själva elpriset bara 40 procent av det som kommer på fakturan, resten är överföringsavgifter, energiskatter, koldioxidskatter, elcertifikat, ännu fler skatter, utsläppsrätter och moms. Diagrammet här intill visar med all önskvärt tydlighet att det inte är kärnkraftsdirektörerna som borde stå vid skampålen. (Vid årsskiftet passade föresten regeringen på att höja koldioxidskatten ännu en gång.)

Den kanske viktigaste frågan ställdes aldrig i SVT:s granskning: Har vi verkligen råd med Maud Olofsson?

Intressant?

SvD, E24, DN

Andra bloggare om , , , ,

Jane Badler, ödlan man aldrig glömmer

Det finns säkert flera som kommer att invända, men jag vill ändå påstå att en av 80-talets absolut hetaste kvinnliga skådisar var Jane Badler. Hon spelade visserligen bara en enda roll, men vilken roll det var! Som Diana, befälhavare för rymdödlorna i kultserien V, dök hon upp varje fredag under bästa förfesttid (och hemma i Varberg gick minsann ingen ut på krogen innan V var slut).

Diana käkar hamster på det glada 80-talet.

Jane Badler var perfekt i rollen som Diana: stenhård, småslampig och skräckinjagande på samma gång. I första säsongen av serien smaskade hon och hennes kvinnliga underofficer (spelad av June Chadwick) ständigt i sig bisarra saker, som maskar, smådjur och skalbaggar. Men scenen där hon sväljer ett marsvin är utan tvekan en av de mest minnesvärda från serien. Den tog två dagar att spela in – vid denna tid gjordes specialeffekter utan hjälp av datorer. Och även om man så här 25 år senare inser att V var ganska lågbudget, lyser Jane Badler fortfarande lika klart genom alla 80-talspastischerna.

Därför är det en glad överraskning att hon nu lyckats att tjata till sig en ledande roll i andra säsongen av nyinspelningen av V, som mamma till den nya ödlebasen Anna.  57 år gammal verkar hon mer taggad än nånsin för comebacken som ond smådjursätande ödla. Uppenbarligen fick hon kämpa hårt för att övertyga producenterna om att hon var rätt kvinna att spela sig själv – inklusive att äta upp en levande mus.

(Jag har ingen aning om hon verkligen äter upp det där djuret, om inte så är det riktigt bra gjort.)

Årets fulkulturella höjdpunkt är det i alla fall.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

En halvmeter snö är väl ingenting

I Japan funkar snösvängen som den ska.

Den 1 januari, och det snöar igen. Börjar drabbas av den där klimatångesten som jag känner varje vinter, när mörkret och snömassorna tornar upp sig.

Men jag inser att våra problem är blygsamma jämfört med hur det är i delar av Japan om vintrarna. Där ligger snön 20 meter tjock, och vägarna upp till de japanska alperna slingrar sig fram i djupa schakt mellan snövallarna. Hur det över huvud taget fungerar att ploga fram vägarna under sådana snömassor framgår av videon nedan.

Imponerande. Och jag ska nog sluta klaga på att det ligger ett par decimeter snö på balkongen som jag kommer att tvingas skotta bort i morgon…

Intressant?

Vädret i veckan: SvD, DN, Aftonbladet

Andra bloggar om , ,

Nyare inlägg »

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: