Ibland, mitt i den grå vardagslunken, glimtar det plötsligt till. Som när man en sen kväll slås av insikten att det grådaskiga parkeringshuset i Nacka, när det är upplyst på kvällen, bildar en hommage till en av arkitekturens verkliga giganter: Erich Mendelsohn. Min absoulta idol inom modernismen, vars skapelser i förkrigstidens Tyskland var en av de främsta anledningarna att jag var på vippen att bli arktitekt isället för journalist. Ett språng jag mer eller mindre dagligen ångrar att jag inte vågade ta – även om jag sannolikt fått sitta och rita avloppskulvertar för kommunala snarare för märkesbyggnader i världens storstäder. Varje dag på väg till jobbet funderar jag på hur Stockholm hade sett ut om arkitekter som Mendelsohn haft något att säga till om i stadsbyggnadsdebatten. Kanske hade vi sluppit vansinnesrivningarna i Klara, liksom överdimensionerade skrytbyggen som Stockholm Waterfront och andra arkitektoniska monokulturer i glas och sten som tillåtits breda ut sig i våra allt mer sterila stadskärnor.

Erich Mendelsohn.

Erich Mendelsohn är en av 1900-tals-arkitekturens verkliga stora doldisar. Han var knappast i närheten av Bauhaus-gängets närmast rockstjärneliknande berömmelse, men under tiden som Walter Gropius & Co festade loss först i Weimar och sedan i Dessau – och var upptagna med att bygga tjusiga små villor åt sig själva – var Mendelsohn i full färd med att fylla Berlin och omnejd med byggnader som fortfarande står ut som de mest spektakulära från 1900-talets arkitekturhistoria.

Värmekraftverket till Röda fanans flaggfabrik, Leningrad, byggd 1926-1937.

Mendelsohn,  född i Allenstein, Östpreussen, sårades som ung soldat i Första världskriget, och kom som 18-åring till Berlin där han öppnade egen arkitektfirma.  Han var modernist, men med själoch hjärta – husen han skapade var fantastiska skapelser i böljande glas-, stål och betongkonstruktioner. En slags expressionistisk funkis, men utan fyrkantigheten och strohetsvansinnet. Och där fascistkramare rockstjärnemodernister som Le Corbusier gärna skövlade gamla medeltida statskärnor för att smälla upp betongmoduler i gigantformat, var Mendelsohn alltid mån om att byggnaderna skulle fungera i sina stadsmiljöer. (Le Corbusiers vision för Gamla Stan var t ex att riva alla hus och dra en motorväg längs Skeppsbron.)

Erich Mendelsohn, som var av judisk härkomst, såg naturligtvis den framväxande antisemitismen i Tyskland, och tvingades fly till England 1933 när nationalsocialisterna kom till makten. Hans tillgångar konfiskerades av nazisterna, hans namn raderades från det tyska arkitektförbundets medlemsregister, och han blev utesluten ur den Preussiska konstakademin.

De La Warr Pavillion från 1935, Englands första offentliga byggnad i funktionalistisk stil, ritad av Mendelsohn och Serge Chermayeff.

Mendelsohns arkitektur är svår att placera i någon särskild av tidens strömningar. Vissa byggnader, som det tidiga Einstein Turm i Potsdam – var närmast skulptural, medan senare projekt. som De La Warr Pavillion i Engelska Sussex låg betydligt närmare den moderna funktionalismen som vi kommit att känna den.

Columbushaus vid Potsdamer Platz, som stod klart 1930. Mendelsohns sista stora byggnad i Berlin. Från början fungerade byggnaden som varuhus för Galeries Lafayette.

Columbushaus 1945. Huskroppen klarade sig nästan intakt genom kriget, men revs några år senare i samband med brand.

Men den mest framgångsrika epoken för Mendelsohn var i 20-talets Berlin, där han låg bakom många av dåtidens mest spektakulära byggnader. Han byggde en hattfabrik i Lückenwalde söder om Berlin, som fortfarande står kvar, han ritade tyska metallarbetarförbundet IG Metalls futuristiska högkvarter i Kreuzberg – en av de få förkrigsbyggnaderna som fortfarande finns kvar intakta i denna del av staden, och han låg bakom en av de mäktigaste moderna kontorsbyggnaderna vid Potsdamer Platz, Columbushaus. Detta tiovåningshus överlevde mirakulöst de massiva allierade bombningarna i Andra världskrigets slutskede mer eller mindre intakt, men skadades svårt av bränder i samband med upproret i Östberlin 1953, och revs i samband med att muren byggdes några år senare.

Mossehaus, Berlin - retrofitting årsmodell 1922.

Något som Mendelsohn mig veterligt också var först med, var det som senare i sci-filitteraturen och filmer som Blade Runner och Brazil benämndes retrofitting. Ett utmärkt exempel på en sådan futuristisk tillbyggnad i bästa Brazil-stil går fortfarande att beskåda i de gamla tidningskvarteren i Berlin – på det som fortfarande går under namnet Mossehaus, i hörnet Zimmerstrasse och Schutzenstrasse. Tidningsmagnaten Rudolf Mosse behövde expandera, och gav Mendelsohns i uppdrag att skapa helt nya ytor i denna tättbebyggda del av stenstaden Berlin.

Lösningen blev att bygga till kontorsbyggnaden på höjden med ett par våningar i modernistisk stil. Som trots att den bröt mot kvartersbebyggelsen i övrigt smälte in överraskande väl stadsmiljön.

Men ett av de finaste exemplet på Mendelsohns ”Metropolis-arkitektur” är ändå WOGA-kvarteret i Berlinstadsdelen Charlottenburg, med teater- och biografkomplexet Schaubühne som kronan på verket. Om det är den som stått förlaga till ett till ett parkeringshus i Nacka 80 år senare har jag naturligtvis ingen aning om, men det är dit tankarna vandrar en kylslagen kväll i februari.

Och sämre inspiration kan man ju onekligen ha.

Intressant?

Aktuellt om stadsbyggnad: SvD, HD