Robert Capas världsberömda dokumentärfoto, där han lyckas fånga bilden av en rebell som fälls av en kula i spanska inbördeskriget. Eller också var bilden arrangerad.

För mer än 25 år sedan gjorde vi en specialnummer av Västfronten, övningstidningen för Journalisthögsskolan i Göteborg. Temat var foto – och jag och min delansvarig för ett reportage som handlade om bildmanipulation. Vid denna tid ansågs fortfarande fotojournalistiken som den kanske mest trovärdiga formen av journalistisk rapportering – bilden ljuger aldrig – men som exemplen gång på gång visat, var verkligheten snarare den motsatta.

För alla fotografer berättar en historia, tidvis kraftigt vinklad – ibland gränsande till rena lögnen. Tidningsutgivare, makthavare, stater – alla har haft sina egna skäl genom åren till att använda bilden som ett vapen. I kampen för att skapa en opinion, för att rentvå sig, för att underbygga anklagelseakter.

Metoderna har skiftat från subtilt till handfast; fotovinklar, ljussättning, arrangerade situationer, beskärningar – eller retuscheringar i efterhand. Extremexemplen hittades i Sovjetunionen, där makthavare som fallit i onåd – som Trotskij – helt sonika retuscherades bort från arkivbilder – och därmed försvann ur historien.

Ändå har alltså fotografiet av någon konstig anledning alltid ansetts utgöra ett sanningsvittne. Det vill säga – ända fram till idag.

Känd bloggare, enligt uppgift flitig användare av Photoshop.

Alla dessa tankar från det där skolarbetet kommer över mig när jag ser Moderna museets fotosatsning, Se världen!, som öppnade i fredags. Det är tveklöst en av de största satsningarna på fotokonst som någonsin gjorts av Moderna, och ett bevis så gott som något på att fotografin är på mycket stark frammarsch. Och detta beror förstås i sin tur på den närmast explosionsartade teknikutvecklingen och möjligheten att publicera sig för en låg eller obefintlig kostnad. De verktyg som var förbehållna proffsfotografer för bara några år sedan, har i princip alla tillgång till idag. Alla kan ta bilder med hög kvalitet med sina mobiltelefoner, och allt fler av de bilder och filmer i som illustrerar dramatiska händelser i medierna – som jordbävningen i Japan – kommer från privatpersoner utrustade med mobilkamera.

Och en hel generation unga tjejer vet mycket väl att många av de bilder som publiceras i modebloggar inte visar alls speglar verkligheten – alla vet att man måste ”photoshoppa” bort ridbyxlår, rynkor, finnar, valkar, överflödigt fett eller ovälkomna personer som råkat komma med på bild. Med demokratiseringen av tekniken – och verktygen – kan alla manipulera sina bilder.

År 2011 vet således alla att bilden alltid ljuger och att alla håller på med det – från modebloggare till Årets bild-pristagare. Precis som det alltid har varit. Det har bara blivit ohyggligt mycket enklare än förr.

Skillnaden idag, i ett samhälle där alla som använder nätet också är fullt medvetna om hur enkelt det är att manipulera ett foto, är att vi förhoppningsvis alla blir bättre mediekritiker.

Modernas utställning handlar förstås inte direkt om det här ämnet, utan fokuserar mestadels på de stora 1900-talsfotograferna, vars verk finns i Modernas stora fotosamlingar. Men det är är en viktig påminnelse om vad bilden har varit, och snuddar faktiskt lite vid frågan om vart fotografiet tar vägen som konstform i framtiden. Bitvis är utställningen riktigt riktigt bra (även om har svårt att riktigt se att Annika von Hausswolffs verk håller för en hel vägg).

Och vem vet, kanske någon av alla fotografer – du, jag och alla med mobiltelefon –  sporras att våga sig på något riktigt revolutionärt emellanåt.

In a time of universal deceit – telling the truth is a revolutionary act.
(George Orwell, 1984)

Intressant?

PS: Ingen av bilderna i blogginlägget finns med i utställningen.

DN, DN, Expressen, SvD, Smålandsposten, Sundsvalls Tidning

Andra bloggare om , , ,