Det finns generösa EU-bidrag att få för att låta bil att producera energi. Ägarna till Teeside Powerstation, International Power, kan räkna hem en miljard på att stänga kraftverket.

Vid sidan av EU:s jordbrukspolitik, som tar större delen av Europagemenskapens budget i anspråk (i syfte att undvika att franska och belgiska bönder ockuperar motorvägarna till Paris och Bryssel) finns det en relativt nypåkommet byråkratiskt monster som är på god väg att kosta oss ännu ett par tusen miljarder utan att vi heller får något för pengarna. Förutom ytterligare byråkrati vill säga.

Jag talar om ETS (Emissions Trading Scheme), den europeiska handeln med utsläppsrätter. Alltså den mekanism som ska få Europas tunga industrier, kraftproducenter och inom kort även flygtrafiken att minska unionens CO2-utsläpp med  40 procent. Hittills har det gått som med de flesta EU-projekt – inte så lysande.

För att få de riktigt stora utsläppsbovarna med på tåget inför starten av ETS 2005, gav EU  bort generöst med utsläppsrätter – särskilt till energibolag och tunga tillverkningsindustrier. Tanken var att företagen skulle kunna sälja de överblivna utsläppsrätterna med god förtjänst på den europeiska ”utsläppsbörsen” i takt med att investeringar gjordes i ny energibesparande teknik eller grön energiproduktion.

Men handel med luft har sina sidor. Eftersom koldioxid inte är en vara som kan ursprungskontrolleras, har fiffel med utsläppsrätter blivit en ny favorit hos den organiserade brottsligheten. Bluffandet med utsläppsrätter har hittills kostat Europeiska skattebetalare 10-tals miljarder, och efter en stor stöld tidigare tidigare i år stängdes utsläppsbörsen helt för handel.

Men det är inte bara maffian som insett hur lukrativt det kan vara att sälja luft. I Storbritannien har energibolaget International Power nyligen dragit ner produktionen vid Teesside Power Station från 1875 MWh till ynka 45 MWh, vilket är detsamma som att lägga i princip hela anläggningen i malpåse. 100 anställda får sparken, bortfallet i effekt kompenseras genom import av fransk kärnkraftsel – men International Power kan ändå casha in en miljard genom att sälja de utsläppsrätter som företaget tilldelats (och som fortsätter att trilla in fram till 2012).

Liknande upplägg har gjorts av fler brittiska energibolag.

Ändå är detta relativt blygsamma summor om man jämför med vad indiska industrikoncernen Tata Steel drog hem genom att stänga brittiska stålverket Corus Redcar 2009 – för att sedan bygga upp samma produktionskapacitet i Indien.

Richard North på EU Referendum har räknat på vad denna manöver kostade skattebetalarna. Samtidigt som 5.000 arbetare fick sparken, kunde Tata dra hem runt 7,5 miljarder i försäljning av utsläppsrätter från stålverket. Dessutom kan företaget tillgodoräkna sig ytterligare pengar från Kyotoavtalets CDM-system (Clean Development Mechanism) genom att det nya stålverket ersätter en äldre indisk anläggning med högre utsläpp.

I slutändan innebär det ingen minskning av utsläppen över jhuvud taget – de kommer att vara ungefär på samma nivå som det nedlagda brittiska stålverket. Men tack vare handeln med utsläppsrätter är det alltså helt i sin ordning att flytta dem till en annan del av världen, och tjäna mångmiljardbelopp på affären.

Samtidigt som EU alltså finansierar denna miljardrullning, kostar nedläggningen den sargade brittiska ekonomin upp emot 5 miljarder årligen. Till detta kommer kostnaden för arbetslöshet och uteblivna skatteintäkter.

Man kan förstås skratta gott åt lättlurade brittiska byråkrater, som blundar för denna gigantiska förmögenhetsöverföring från hårt prövade energikonsumenter till internationella storbolag. Skrattet fastnar dock i halsen när man inser att vi även svenska elkonsumenter betalar tusentals kronor varje år för utsläppsrätter, trots att nästan all vår energi produceras helt utan utsläpp i vatten- och kärnkraftverk.

Men det värsta av allt är att hela denna miljardrulling sker helt i onödan. Under den tid som ETS (European Emissions Trading System) varit igång, har de europeiska utsläppen inte minskat utan tvärtom ökat. Under 2010 steg Unionens samlade utsläpp med 3,5 procent – och då räknas ändå inte vår ”export” av smutsig produktion till Sydostasien och Kina in.

Jag har skrivit det förut, men det förtjänar att upprepas. Det finns egentligen ingen som helst anledning att hålla på på med knarkhandel, traficking, bankrån eller spritsmuggling. Dessa verksamheter inbringar ändå bara småslantar jämfört med vad lite fiffel på den europeiska utsläppsbörsen kan inbringa.

Dessutom är blåsningen nästan helt riskfri eftersom utsläppshandeln är sanktionerad av våra egna politiker. I kampen för klimatet är som bekant inga kostnader för höga.

Detta är något att fundera på så här 25 år efter Tjernobylkatastrofen och en dryg månad efter Fukushima. För oavsett vilken typ av energiproduktion vi väljer att satsa på framöver, kommer vi att alla att bli fattigare som ett resultat av EU:s luftaffärer. Nya såväl som gamla.

Intressant?

Energidebatt i pressen: SvD, Aftonbladet, DN