Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: maj 2011 (sida 1 av 2)

Vi betalar dubbelt för Tysklands kärnkraftshaveri

Det är inte bara Vattenfall som förlorar miljarder när Tyskland skrotar sin kärnkraft. Svenska elkonsumenter får också betala dyrt.

Förbundskansler Angela Merkel fick som bekant panik efter kärnkraftsolyckan i Fukushima, och nu har den tyska regeringen beslutat att stänga landets kärnreaktorer senast 2022. Ett beslut som är lika ogenomtänkt som populistiskt. För bara något år sedan kom samma regering fram till att det skulle nysatsas på de tyska kärnkraftverken, men hotet att väljarna skulle fly till De gröna (det tyska miljöpartiet) efter olyckan i Japan fick Merkel att utföra ett typiskt kappvändartrick.

Nu ska alltså Tyskland klara sig utan en fjärdedel av sin energiproduktion, och även om det säkert finns vissa möjligheter att spara och energieffiktivisera, där som här, kommer det att behövas ersättningskraft i enorma mängder. Tyskland är trots allt Europas största industrination, och även om De gröna har ett osunt stort inflytande på politiken (precis som i Sverige) är det osannolikt att Merkel & Co skulle komma undan om nationens konkurrenskraft sattes på spel.

Så den saknade kraften måste ersättas – och det kommer vi att få vara med att betala. Dels kommer den förnybara energin (vind och sol) sannolikt att byggas ut kraftigt, vilket i sin tur kommer att kräva mer reglerkraft. Denna kommer dels att genereras i gaseldade kraftverk – med rysk gas – och i nya stora kolkraftverk. Ingen höjdare för miljön alltså.

Men eftersom det anses skadligt för miljön att elda med fossilbränslen och kol, innebär denna nysatsning också nya miljardpålagor för elkunderna i form av höjda kostnader för utsläppsrätter. Och eftersom elpriset som bekant sätts efter den dyrast producerade kilowattimmen (kolkraft) kommer svenska elkunder att betala dyrt för Tysklands idiotiska beslut. Experter räknar med en fördubbling av de svenska elpriserna, även om den stora höjningen dröjer ett par år.

Galenskapen slutar dock inte där. Tysklands nya satsningar på solenergi och vindkraft slår pradoxalt nog också mot oss i form av högre elpriser. Tyskarna ser nämligen den svenska vattenkraften som utmärkt reglerkraft. Och EU har bestämt att den europeiska elmarknaden ska vara helt integrerad, vilket innebär att svenska kraftverksägare inte tillåts spara vatten under lågsäsong, som förr i tiden. Numera töms alltså det mesta av våra kraftverksdammar redan under sommarhalvåret, vilket garanterar brist på vattenkraft när vintern kommer – och ständiga elprisrekord.

När man i framtiden ser tillbaka på 2011 kommer det att stå klart att det verkliga kärnkraftshaveriet inte inträffade i Fukushima – utan i Berlin.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Ingen nollvision i brittiska flygvapnet

Livet i fält är påfrestande.

Två brittiska flygofficerare som deltar i  Natoinsatsen mot Libyen får sparken efter att det framkommit att de hällt i sig mer än de sanktionerade två sejdlarna öl (1 liter!) som tillåts före ett flygföretag.

Det är ju bra att det brittiska flygvapnet reagerar på sådang beteende. Men om man kommer från ett land där nollvision gäller i trafiken, och två stora starköl skulle rendera indraget körkort direkt vid alkotest, ter det sig kanske lite underligt att alkohol över huvud taget anses acceptabelt i kombination med maskiner som färdas i överljudshastighet och är beväpnade med tunga bomber och grovkalibriga kulsprutor. Den som ska försvaras på marken är säkert tacksam om piloternas reaktionsförmåga är på topp, liksom.

Kanske hänger det ihop med det faktum att de brittiska piloterna bor lyxigt inkvarterade på fyrstjärniga hotellet Grand Hotel d’Aragona i sicilianska Conversano (bilden ovan). Här kan de 100 RAF-piloterna pusta ut vid poolkanten mellan krogrundorna de påfrestande uppdragen för att skapa demokrati i Libyen. Bara uppehället för de brittiska styrkorna som deltar i Libyenoperationen går loss på dryga 12 miljoner i månaden, och då är varken bränsle, bomber eller öl inräknat.

Också en del av de svenska Jas-piloterna som deltar i Libyenisatsen är inkvarterade på hotell, eftersom det inte finns plats för alla på Sigonellaflygbasen. Vi får hoppas att de laddar upp på andra sätt än sina brittiska vapenbröder.

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

Vad händer om Tyskland dumpar euron?

The Economist omslag till majnumret 2010. Fortfarande lika aktuellt.

Den europeiska skuldkrisen förvärras för varje dag, och ingen tror längre att sorgebarnet i Eurosamarbetet, Grekland, har skuggan av en möjlighet att betala tillbaka de gigantiska lån som staten dragit på sig, inte minst genom de senaste årens ”räddningspaket”. Det enda som kvarstår är någon form av skuldnedskrivning, det vill säga statsfinansiell bankrutt, även om EU-politker och företrädare för Europeiska centralbanken ECB med diverse nyspråk – som ”mjuk rekonstruktion” – försöker sminka liket. Det funkar förstås inte på finansmarknaderna, som redan genomskådat det orwellska nyspråket och stängt utlåningen till Grekland. Den enda möjligheten att hålla igång verksamheten i Aten är att ECB går in med fler miljarder, och fler, och fler… pengar som i princip pumpas rakt ner i ett svart hål, och som långivarna – det vill sägas Europas skattebetalare – aldrig kommer att få tillbaka.

Och de skattebetalare som lånar ut mest är tyskarna. Det är alltså inte så konstigt att Tyskland, som fungerat som EU:s bankomat, börjat tröttna på att betala ut pengar till Club Med, även om det så här långt har inneburit en vinst för de tyska banker som slussat pengar till Aten och andra krishärdar i Euroland. Men dagen närmar sig när tyskarna tröttnar på att försöka stabilisera en gemensam valuta som hade haft skräpstatus om det inte vore för det faktum att den har den tyska D-markens DNA i grunden.

Sedan Euron infördes har Tyskland också haft ett stort inflytande över ECB, som sedan starten haft sin hemvist i det kontinentala Europas finansiella centrum, Frankfurt. Just nu pågår dock processen för att tillsätta en ny ledning för EU:s centralbank, och kohandeln mellan Frankrike, Tyskland och Italien är i full gång. Stalltipset är att en italienare, Mario Draghi, tar över som ECB-chef.

Många spekulerar i att Grekland – och kanske även Portugal och Irland – kan tvingas att lämna Euron, vilket riskerar att kasta oss in i en finanskris 2.o som får Lehman Brothers-kraschen att förblekna i jämförelse. Men det är inte så många som talar om den andra – och förmodligen mindre smärtsamma möjligheten – att Tyskland helt sonika dumpar Euron och återinför D-marken som nationell valuta. Som The Telegraphs kolumnist Ambrose Evans-Pritchard skrev redan i början av 2010, skulle ett sådant drag påverka tysk ekonomi minimalt, samtidigt som de återstående Club Med-länderna som blir kvar i valutaunionen kan upprätta hålla befintliga låneavtal och devalvera med minsta möjliga kaos för de internationella lånemarknaderna.

Dessutom blir fortsatta nedskärningar – vilket är kravet för fortsatt stöd från ECB och IMF – svårare att genomföra för varje dag som går – 80 procent av grekerna säger nej till fortsatta besparingar och inkomsterna har redan minskat med 20 procent.

Alternativet är att Grekland faktiskt tar tyska Bild Zeitung på allvar och börjar sälja ut statlig egendom i stor skala. Det lär dock inte räcka på långa vägar med Akropolis. Tyskland har emellertid sedan länge visat stort intresse för de lite större öarna – som Kreta

Intressant?

E24, DN, 2, SvD, 2, Aftonbladet
Andra bloggare om , , , ,

Katastroferna som göder försäkringsbolagen

Grafik från Sarasota Herald Tribune över stormarna som aldrig kom – men ändå blev dyrbara för Floridas husägare.

Årets Pulitzerpris har delats ut – USA:s lite lyxigare motsvarighet till Stora journalistpriset – och värdig vinnare i klassen undersökande journalistik heter Paige St. John och är reporter på Floridatidningen Sarasota Herald-Tribune.

St. John har gjort något så ovanligt som att lägga ner ett helt års arbetstid åt att gräva fram historien om stora försäkringsbolag – och återförsäkringsbolag – som i spåren efter orkanen Katrina chockhöjde premierna för husägare i Florida med upp till 350 procent, och lämnat två miljoner utan försäkringsmöjlighet över huvud taget. Trots att Florida inte drabbats av några orkaner över huvud taget sedan 2005.

Däremot har de sex senaste åren efter orkanen Katrina inneburit massiva vinstökningar för försäkringsbolagen, som med framtida klimatförändringar som motivering passade på att chockhöja sina premier. Scenariot var att antalet orkaner skulle öka dramatiskt, vilket också skulle föra med sig ökad materiell förstörelse och därmed större krav på utbetalningar från försäkringsbolagen.

Någon vetenskaplig grund för dessa prognoser om framtida oväder fanns inte, vilket professorn i miljövetenskap Roger Pielke Jr ett flertal gånger skrivit om i sin blogg, och inte heller FN:s klimatpanel IPCC har hittills kunna etablera ett vetenskapligt samband mellan varmare klimat och fler stormar.

Men i brist på etablerad vetenskap uppfinner man sin egen, vilket var precis vad amerikanska riskbedömningsföretaget RMS gjorde i oktober 2005. Som Paige St. John skriver i sin prisbelönta granskning:

There, on a Saturday in October 2005, the company gathered the justification it needed to rewrite hurricane risk. Instead of using 120 years of history to calculate the average number of storms each year, RMS used the scientists’ work as the basis for a new crystal ball, a computer model that would estimate storms for the next five years.

The change created an $82 billion gap between the money insurers had and what they needed, a hole they spent the next five years trying to fill with rate increases and policy cancellations.

RMS said the change that drove Florida property insurance bills to record highs was based on “scientific consensus.”

The reality was quite different.

Today, two of the four scientists present that day no longer support the hurricane estimates they helped generate. Neither do two other scientists involved in later revisions. One says that monkeys could do as well.

Resultatet fem år efteråt: RMS prognoser, som förutspådde att USA skulle drabbas av minst 11 orkaner före utgången av 2010, var inte ens i närheten av verkligheten. Hittills har bara fyra orkaner nått land, ingen av dem i Florida.

Den Pulitzervinnande artikelserien är viktig läsning, inte bara för lokaltidningsläsarna i Florida. För den fiffiga idén att motivera höjda premier med framtida klimatförändringar är något som hela försäkringsbranschen hakat på – också i Sverige. En av de riktiga tungviktarna i den europeiska återförsäkringsbranshen heter Munich Re, och brukar med jämna mellanrum släppa larmrapporter om galopperande klimatförändringar.

I svensk press brukar sådana inlagor från försäkringslobbyn – Big Insurance – dock aldrig ifrågasättas på det sätt som de borde. Tydligen krävs det en lokaltidningsreporter för att lära oss att bra journalistik påfallande ofta handlar om att följa pengarna.

Just nu är det tornadosäsong i södra USA, till exempel i Oklahoma, och 100-tals människor har mist livet i de värsta virvelstormarna sedan 50-talet. Det kommer inte att dröja länge förrän vi får läsa att virvelstormarna beror på klimatförändringarna, och försäkringsbolagen gläder sig åt ytterligare en möjlighet att ta mer betalt.

Läs hela den Pulitzervinnande granskningen om försäkringsbranschen här.

Intressant?

(Anders Bolling på DN är undantaget som bekräftar regeln – läs hans utmärkta artiklar om vädret.)
Andra bloggare om , , ,

Möte med Lulu Carter, 28

Nacka Forum en lördag förmiddag. Lulu Carter till höger.

I helgen stötte jag på en kändis från TV, Lulu Carter, hemmafixaren från diverse TV4-produktioner, som var inhyrd till Nacka Forum för att inspirera människor till hemmafixande och i förlängningen få kreditkorten att gå varma. Det är ju trots allt de sista dagarna före lön och det ekar tomt i kapitalvarubutikerna.

Det finns bara ett problem med bilden ovan. Nämligen att den visar en människa som på sin höjd kan vara 30 år gammal – sannolikt yngre. Om man kollar teh Internetz däremot framgår det att Lulu Carter är född den 5 april 1961 och alltså just har fyllt 50. Inte för att hon behöver skämmas på något sätt för hur hon ser ut i verkligheten – men inte liknar hon reklamfotot i Nacka Forum särskilt mycket. Här har hon plötsligt fått en helt slät och rynkfri hy, snyggt brun, och ansiktet är bara hälften så smalt som på de bilder man hittar i tidningsartiklarna.

Lulu är naturligtvis det senaste offret för exemplet på det galopperande Photoshop-missbruk som sprider sig som en gräsbrand i media. Jag vet inte riktigt vem som startade det hela, men Kissie – drottningen av Photoshop – ligger nära tillhands.

Att kändisar alltid har varit måna om sitt utseende och aldrig skulle visa sig offentligt utan makeup är en sak. Det som är nytt är att allt fler – både privatpersoner som proffs – applicerar samma tänkande på sina personliga porträttbilder. (Till och med Kim Jong-Il photoshoppas numera flitigt, och frågan är väl om han verkligen är så frisk som de nya bilderna vill göra gällande.)

Madonna har också blivit Photoshoppad till oigenkännlighet.

Man ser allt oftare bekanta som på något magiskt vis blivit 10 år yngre och närmast kliniskt fria från rynkor och blemmor på sina Facebookprofiler. Och efter boomen för skönhetskirurgin, med plastikturismen som senaste avart, gissar jag att nästa framtidsbransch blir de skönhetssalonger/fotostudior som erbjuder sminkning, fotografering och så kallad efterbearbetning av porträttbilder – allt för att få visa upp bilden av ett vackert och lyckat liv på Facebook, kompletterat med lite incheckningar på Riche och Arlanda.

För ett par år sedan var det största hotet mot integriteten att bli smygfotad i komprometterande situationer, nu är det en katastrof om kompisarna kommer över oretuscherade bilder eller – ännu värre – gräver fram ett Photoshop Fail.

Om tusen år, när framtida generationer gräver fram de elektroniska spåren från de tidiga 2000-talsmänniskorna, kommer de sannolikt att förundras över hur alla personer över 28 plötsligt försvann ett decennium in på det nya årtusendet. Och det undrar jag faktiskt också.

Intressant?


Andra bloggare om , ,

Att känna sorg för Göteborg

Kungsgatan, vy österut mot Östra Larmgatan. Ett hus fick stå kvar, när staden behövde plats för parkeringshus och shoppinggalleria..

För ett halvt liv sedan bodde jag i Göteborg under ett par års tid, i samband med att jag gick journalisthögskolan. Redan då minns jag hur jag inte riktigt fick ihop det där gemytliga göteborska med den deprimerande grå betong som omgav en nästan var man gick. I helgen fick jag ett par timmar att flanera i väntan på ett möte, och kunde efter en knapp timmes promenad konstatera att det idag är om möjligt ännu gråare och tråkigare än för 25 år sedan.

Här har arkitekten försökt få betongen att smälta in genom att göra en rundad avslutning på kvarteret.

Från Centralstationen tar man sig via en betongtunnel under flerfilig trafikled till Gallerian i Östra Nordstan. Detta shoppingkomplex består av ett antal kvarter vars tidigare bebyggelse ersatts av lådor i 70-talsbetong, varvid två gator försetts med glastak.

70-talets syn på fasadutsmyckning.

Går man vidare söderut förbi Brunnsparken till de riktigt gamla delarna av Göteborg, innanför Vallgraven, möts man av låghusarkitektur i den stil som var populär i Östtyskland på 70-talet. Billiga prefabricerade och vittrade betongelement, som nödtorftigt döljer de bakomliggande pelarna och ventilationskulvertarna. Här och där syns försök till utsmyckningar i form av räfflade betongelement för att göra fasaderna mera spännande. Mörkbrun plåt ramar in fönstren.

Hamngatan i Göteborg förr – och nu.

Bilden högst upp visar hur det ser ut i korsningen av två av Göteborgs största shoppingstråk – Fredsgatan och Kungsgatan. I dessa delar av staden fanns tidigare en klassisk stenstadsbebyggelse, som raderades ut helt under ett par år på 60- och 70-talen (ungefär samtidigt med saneringen av Klara i Stockholm).

Lika deprimerande är när man fortsätter söderut längs paradgatan Avenyn. Några få av de ursprungliga jugendhusen står kvar, de flesta ombyggda och förvanskade, men också här är de flesta fasader som möter en i plåt och betong från 70-talet.

Några kvarter västerut hittar vi Haga, som ”räddades” från rivningsvansinnet på 80-talet. Men trots att man här behöll stadsplanen intakt, finns idag bara ett par kulisser kvar av den gamla trähusbebyggelsen kring Haga Nygata. I resten av stadsdelen har bebyggelsen ersatts av nyproducerade hyreshus med stängda fasader mot gaturummet. Folklivet har försvunnit, invånarna dragit sig tillbaka in bakom stenfasaderna där de lever tryggt och bekvämt utan vare sig dragiga fönster eller toalett på gården.

En mysig gågata i Göteborgs äldsta delar. Betong i alla väderstreck. Inga träd eller planteringar.

Liknande promenader skulle man kunna företa i många svenska städer, som alla drabbades mer eller mindre hårt under det som kallas rekordåren. Stadsplanerare och politiker fick kollektivt hjärnsläpp och gjorde sina egna perverterade tolkningar av modernismen. Funktionen blev allt – estetik, småskalighet och traditioner blev skällsord när Sveriges städer skulle stöpas om till maskiner; produktionsapparater där människor sov i moderna lamellhus i förorten, tog bilen via motorväg in till staden och arbetade sina 8 timmar i den toppmoderna kontorsapparaten i City. Det var de allra mest omänskliga av Le Corbusiers idéer som slog rot och tilläts ödelägga vår gemensamma historia.

20 år efter att Sverige som ett av få länder i Europa klarat sig helskinnat från Andra världskriget demolerade vi frivilligt – eller åtminstone utan nämvärda protester – stora delar av vår egen historia, i bästa samarbetsanda mellan politiker och näringsliv.

Och värst var det faktiskt i Göteborg, som 1964 tog ledningen i landets rivningsliga. Här revs dubbelt så mycket per capita som i Stockholm, och det bildades till och med ett kommunalt rivningsbolag – “Göta Lejon” – för att klara av trycket.  Och förutom demoleringen av den historiska stadskärnan, föll massvis av Landshövdingehus offer för rivningsvågen. Göteborg fick aldrig någon egen almstrid och därmed kunde grävskoporna fortsätta tugga i sig gamla hus i ytterligare ett antal år.

(Det är knappast någon slump att Skånska Cement var ett av Sveriges mest framgångsrika företag på 70-talet, och att en stor exportprodukt var färdig betong och prefabricerade byggelement. En stor handelspartner var kanske inte helt oväntat DDR.)

Entrén till gågatan riktning norrut från Trädgårdsgatan. Fasaderna påminner starkt om 80-talshusen vid Nikolaiviertel i Berlin. Kan mycket väl ha kommit från samma betongtillverkare.

Frågan är väl om staden har lärt sig något över huvud taget av de senaste 40 årens rivningshysteri. Göteborg styrs sedan evigheter av samma parti – socialdemokraterna –  vars goa göbbar (och nån enstaka kvinna) levt gott i symbios med det lokala näringslivet. Därför har det aldrig behövt bli nåt tjafs när det planerats för nya arenor, turistsatsningar, vägar eller parkeringshus.

I vintras, när staden skulle tillsätta en ny stadsbyggnadsdirektör, handplockade politikerna Bengt Delang, 60, som varken är arkitektutbildad eller ens intresserad av stadsbyggnad. Dessutom hade han inte ens sökt jobbet, till skillnad från ett 20-tal kvalificerade sökande. Delang är gammal militär med ”social förmåga” och kommer alltså garanterat inte att lägga sig i stadens utveckling. De goa göbbarna får fortsätta att ha sina byggprojekt ifred, och vad allmänheten tycker har de ju sällan brytt sig om i alla fall.

Senast Göteborg hade en stadsarkitekt var för 12 år sedan, 1999 Då sade Gunnar Jansson upp sig från posten i protest, trött på att aldrig få något politiskt gehör för sina visioner om staden, och trött på att ständigt bli avfärdad som flummig av den goa göbben #1, s-kommunalrådet Göran Johansson.

Göteborg må vara extremt i andelen betongen per capita och sin totala tondövhet inför arkitektoniska värden, men det paradoxala i sammanhanget är att det är samma gamla förbrytelser mot mänskligheten stadsmiljön som omöjliggör många försök att rätta till misstagen från det förgångna. Skolexemplet på handlingsförlamning är motståndet mot själva tanken att riva en nedbrunnen ruin av ett hög betong i Stockholm.

Skräcken för att göra fel har gjort att dagens makthavare eller tjänstemän helst undviker att ta beslut över huvud taget – framför allt när det gäller jobbiga saker som stadsplanering. Det är därför som Slussen fortfarande står kvar, söndervittrad och ful,  efter mer än 20 års käbbel.

Och kanske är det därför som gammal sliten betong är det bestående intrycket av ett besök i Göteborg. Precis som för ett kvarts sekel sedan.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Tips: Följ gärna Yimby Göteborg, en utmärkt blogg där det pågår en livlig debatt om stadens framtid.

En passande anklagelseakt

Dominique Strauss-Kahn i polisarrest i New York.

Ordföranden för mäktiga Internationella valutafonden (IMF), Dominique Strauss-Kahn, sitter anhållen i New York, misstänkt för sexuella övergrepp mot en hotellstäderska. Och trots att anklagelserna är grava, och långtifrån något att skämta om, kan man ändå inte komma ifrån att det på något sätt är en passande anklagelseakt mot den högste ansvarige för en multinationell lånehaj som genom större delen av sin historia anklagats för att permanenta fattigdom och misär i de länder som fått den tveksamma förmånen att ta emot valutafondens lånepaket.

I New York Post idag skriver författaren Doug Bankow under rubriken Fund for nation-rape om IMF:s ruttna historia och hur dess verksamhet mestadels handlat om att hålla korrupta och konkursmässiga regimer under armarna. Istället för att genomföra de nödvändiga saneringar som behövs, kopplat till nedskrivning av skulder – som alltså skulle drabba de banker som varit vårdslösa nog att låna ut pengar utan säkerhet – ställer IMF gladeligen upp med nya SMS-lån för att skjuta upp den oundvikliga statsbankrutten ytterligare en tid. Samtidigt tvingas medborgarna i låntagarstaterna till hårda nedskärningar i trygghetssystem, lönedumpningar och galopperande arbetslöshet.

IMF (och även EU på senare år) har utvecklats till internationella lånehajar, som mer eller mindre frivilligt tvingar länder i ekonomiskt trångmål att ta emot pengar mot rena ockervillkor. Allt för att rädda ett havererade finansiella projekt – som Eurosamarbetet – eller se till så att storbanker går fria från kreditförluster.

Vinsterna privatiseras, kollektivet får ta förlusterna. Och de som ska betala kalaset – i Grekland, Portugal eller Irland – blir bara fattigare, ju fler stödpaket som röstas igenom.

På ett sätt är det bra att valutafonden hamnar i strålkastarljuset – även om DSK:s påstådda våldtäkt trots allvaret är ett av organisationens mindre problem. Det största är själva IMF:s existens.

Intressant?

Aftonbladet, SvD 1, 2, DN 1, 2, 3

Andra bloggare om , , , ,

Historierevisonism 2.0 – SvT städar bort Ola

Före: Ola Lindholm i Wild Kids. (Foto: SvT)

Det går en nygammal våg av historieförfalskning över världen – vilket kan tyckas underligt så här i den gränslösa Interneteran.

Men faktum är att man allt oftare ser exempel på hur misshagliga, oönskade eller avpolleterade individer försvinner från webben (och därmed rensas ut även från Googles cachar och ur historien).

...och efter?

Å ena sidan har det blivit enklare att manipulera bilder – Photoshop gör att det som tog dagar förr numera kan göras på någon timme – å andra sidan har fusket blivit enklare att upptäcka, vilket många av dem som manipulerar kanske inte tänker på.

Nyligen blev Hillary Clinton bortretuscherad från det berömda fotot där hon följde tillslaget mot Osama bin Ladin tillsammans med president Barack Obama. Egyptens Hosni Mubarak flyttades runt lite på ett foto för att han skulle framstå som viktigare än han var. Och för inte så länge sedan retuscherades självaste Carl Bildt bort från ett foto av styrelsen i Lundin Oil. Exemplen kan göras fler.

Klassisk utrensning – vips så var Trotskij försvunnen från bilden där Lenin talar.

Idén med att förändra historien medelst bildbehandling lanserades i Sovjetunionen, och nådde sin storhetstid efter Josef Stalins maktövertagande på 20-talet. Arkivfoton på folkfiender som Leo Trotskij grävdes fram och retuscherades, gamla tidskrifter letades upp och brändes. Den som föll i onåd hos den store ledaren skulle minsann inte bara arkebuseras och slängas i massgrav – alla bevis på han/hon över huvud taget existerat skulle utraderas.

Och nu har alltså statliga SvT gått med i denna nygamla klubb för historieförvanskning. Idag skriver Resumé om hur public servicebolaget inlett en stor aktion för att sudda ut alla förekomster av Ola från Svt.se. Tidigare klipp från Wild Kids har tagits bort, och Lindholm är inte längre med på bild på programmets sidor.

SvT brukar ju ofta kritiseras för att vara vänstervridna i sin nyhetsrapportering. Efter Olagate kan vi konstatera att det är mycket värre än så – för att slippa ifrån en obekväm debatt kring en tidigare omtyckt medarbetare drar sig bolaget inte för att bedriva ren historierevisionism.

Intressant?

Mer om Olgate: DN, SvD, SvT
Andra bloggar om , , ,

Facebook Places – illusionen av det lyckade livet

I en artikel i E24 (som citerar Dagens Media som i sin tur fått uppgifterna från statistiksajten Socialbakers.com) får vi reda på att svenskarna helst checkar in på flygplatser, sportarenor, lyxkrogar och evenemang. Det handlar alltså om Facebook Places, och frågan är vad man ska dra för slutsatser av denna information. Är det kanske så att svenskarna är ett folk som ständigt är på resande fot, som har obegränsat med pengar – vilket tillåter dem att hänga på Riche medan de väntar på flyget till New York?

Knappast. Att checka in är mera att betrakta som ett slags statement, ett digitalt vykort som man kan använda för att forma en bild av sig själv. Via inloggningar när man står i begrepp att borda planet till New York, eller med mobila statusuppdateringar från regnskogen i Bali, blir bilden av ens person måhända lite mera spännande. Få checkar in i kontorslanskapet kl 08.30, på dagis, i kön till ICA-kassan eller hemma vid diskbänken – där vi ju trots allt tillbringar 51 av årets 52 veckor.

Det handlar alltså om att skapa en illusion om det goda livet. Och så länge vi alla vet att det just bara är en illusion, är det utmärkt att människor är medvetna om och tar kontrollen över sina digitala fotavtryck. Även om jag själv skulle tänka till både en och två gånger innan jag meddelade världen att lägenheten står tom ett par veckor…

Men som marknadsunderlag, eller ”business intelligence” i någon form är sådana här listor i det närmaste värdelösa. Och att folk ljuger om sina vanor är inget nytt.

När jag gick på journalisthögskolan för ett halvt liv sedan var en av våra första uppdrag att bege oss ut på stan och intervjua människor om hur de läste sin morgontidning. Alla grupper kom fram till ungefär samma resultat: nära nog samtliga plöjde ledar- och kultursidorna – dessa sidor var till och med populärare än sporten. I verkligheten visste vi ju att det var i bästa fall 5-10 procent som intresserade sig för dessa sektioner, men alla ville ju så gärna framstå som mera intellektuella än vad de egentligen var. Det var just detta övningen gick ut på – att få svart på vitt på att det långt ifrån alltid går att lita på vad folk säger. Och att undersökningar av denna typ i de flesta fall är totalt värdelösa för att få fram ett signifikativt beslutsunderlag.

En av mina Gowalla-kompisar hade länge som vana att checka in på olika toaletter ungefär fem gånger om dagen. På något sätt känns det mera genuint än att logga in på Arlanda och Riche ett par gånger om året.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Mer om Facebook: IDG, SvD, PC För Alla

Kulturelitens sjuka kärlek till betong

Arkitekturhögskolan på Östermalm får Hitlers bunker att verka mysig i jämförelse..

De flesta människor är eniga om att ett av Stockolms fulaste hus är Arkitekthögskolan – möjligen i konkurrens med den deprimerande bebyggelsen kring Åsötorget, eller det oranga plåthuset på Folkungagatan.

Nu har, som av en lycklig slump (eller gudomligt ingripande) denna monolit av gråtande betong eldhärjats – och ariktektutbildningen måste inrymmas i nya lokaler tidigare än planerat. Flytten av arkitektutbildningen är alltså klubbad sedan länge – framför allt för att lokalerna aldrig fungerat. Planlösningen i den gamla skolan är en katastrof – enligt arkitekter som själva gått där – fönstren sitter för högt för att man ska kunna se ut igenom dem, vilket ger en omisskännbar bunkerkänsla, och exteriört har byggnaden medvetet utformats på ett sånt sätt att ingen ska hitta ingången.

Det självklara vore givetvis att riva åbäket till hus, erkänna att det aldrig borde byggts – och sedan bygga upp kvarteret med byggnader som inte för tankarna till en viss luftskyddsbunker i Berlin.

Men icke då. I DN går företrädare för den bevarandefalangen av Arkitektsverige ut i försvar för den sorgligt missförstådda brutalismen. Byggnaden ska få stå kvar, just för att den är så ful och passar så illa in i miljön, verkar de mena. Arkitektens syfte har ju aldrig varit att göra ett hus som folk gillar, utan huset står där för att få folk att känna något. Avsky till exempel.

Men, tillägger artikelförfattarna, eftersom byggnaden inte har fungerat som det var tänkt, måste den byggas om i samband med uppbyggnaden. Alltså, här har vi en funkisbyggnad totalt i avsaknad av design, som inte ens är funktionalistisk. Vad i h-e finns det då för anledning att bevara den?

DN-artikeln är ett lysande exempel på varför vanligt folk med rätta föraktar den så kallade kultureliten. De som hejat på försvarat skövlingen av våra städer och öppet hyllat de estetiska brott mot mänskligheten som gjort att svenska stadscentrum idag är betydligt mer ödsliga och mer historielösa än de tyska och polska städer som bombades till grus under Andra världskriget.

Dessa män – för det är nästan uteslutande män som drivit de stora omvälvningarna av våra städer – som aldrig någonsin själva överväga att flytta in i en enda av de skapelser de hyllar som stor arktiektur.

Jag hoppas Stockholms stadsbyggnadsnämnd vågar fatta det enda vettiga beslutet, och låter de sorgliga resterna av Arkitekthögskolan bli fyllnadsmassa. Fast risken är väl att det blir som med Slussen, och att vi år 2036 fortfarande debatterar vad vi ska göra med betongruinerna på Östermalm.

Under tiden bör alla de stadsplanerare, arkitekter och makthavare som var med om att ödelägga Stockholm på 60- och 70-talet borde ha den goda smaken att låsa in sig i lämplig betongmonolit – utan tillgång till Internet.

Intressant?

Bloggare: Fredman på Kvarnberget, Jerker Söderlind, Per Ankersjö

Andra bloggar om , , ,

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: