Sprillans ny gitarr. Sliten från fabrik.

Gick in i en musikaffär härom dagen, för första gången på årtionden.Vet inte riktigt varför, men där stod jag plötsligt framför raden av gitarrer som hängde från taket. Den på bilden här intill är en kopia av en Fender Stratocaster, en modell som funnits sedan det sena 50-talet.

Jag har en sådan gitarr, fast ett original från 1964. Den är sliten av mångårigt spelande och hade färgen avskavd redan när jag köpte den i slutet av 70-talet. Det är också de sprillans nya gitarrerna ser jag. De är nämligen ”road worn” redan från fabrik. Och det är inte bara Fender-kopiorna, utan även original Fender-gitarrer finns nu i färdigslitna modeller.

Men varför? För 30 år sedan, när jag var förhållandevis ung, hade ingen kommit på idén att köpa något nytt som såg slitet och använt ut. Men idag är det åtråvärt med ”patina”, att äga något som är vintage eller lite luggslitet – men det är ingen som har tid att vänta på att denna patina ska infinna sig genom egen måmngårig användning.

Det är precis samma sak med kläder. På 70-talet var det också inne med urtvättade jeans/jeansjackor, men det tog åratal av tvättande innan de mörkblå Lee-jeansen antagit en ljusblå färg och fransat sig på de rätta ställena.

Idag är det ingen i Allt nu-generationen – eller ska vi kalla den Generation Toblerone – som har tid att vänta. Numera slits jeansen av barnarbetare i Pakistan istället. Ingen orkar ju ändå äga ett plagg mer än en säsong.

Den här trenden – att kunna köpa sig allt, inklusive en historia – är förstås ett symptom på ett mycket större problem i vårt speed-konsumerande samhälle. För vi har blivit så indoktrinerade vid tanken att inte behöva vänta, att ingen längre vet vad det betyder att spara. Är lönen slut men du ändå är sugen på de där uuuursnygga skorna eller ett par Toblerone – då finns det alltid ett kreditkort nära till hands. Och är man bolånetorsk som gått på Mäklarstatistiks eviga värdestegring på bostadsrätter och villor, slipper man spara och gneta ihop till ny bil och USA-resa – det är bara att belåna kåken med ett par hundra tusen extra.

Och är kreditutrymmet slut finns ju alltid SMS-lån!

Vi skjuter kollektivt ett gigantiskt och växande skuldberg framför oss, för att politiker och marknaden lärt oss att vi inte ska behöva vänta på något gott. Det har till och med gått så långt att ständigt ökad belåning numera är en förutsättning för vår tillväxt. Men någonstans kör vi självklart in i den berömda väggen, och Generation Toblerone tvingas till ett hårt och obekvämt uppvaknande.

Och kanske tvingas förnedra sig till att faktiskt spara pengar till sånt man vill köpa. Och gud förbjude, använda sina kläder så länge att de blir lite… slitna.

Nu är ju ovanstående beteende långtifrån begränsat till privatpersoner, de flesta industrinationer lever ju de facto på snabba SMS-lån. Och den okrönte kungen av Tobleronepolitik heter ju som alla vet Barack Obama.

Intressant?
Andra bloggar om ,