Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: juni 2011 (sida 1 av 2)

Skämskavalkad i skivbacken

Saker vi tog med oss in i boet. Hon: Tomas Ledins Sensuella Isabella. Jag: Slobobans Undergång med Passiv bög.

Det här med nostalgi är svårt. På många sätt var det faktiskt bättre förr. Men samtidigt – det fanns mycket som var sämre. Ta bara musiken.

I våra gamla skivbackar, som vi just nu gör en sista utrensning av, trängs den kanske bästa rocken som någonsin producerats med absoluta bottennapp i muskikhistorien, musik så pekoralt usel att det är ett fenomen i sig att något skivbolag ville ta i den ens med tång.

Fast ännu mer förbryllande är hur den hamnat i mina skivbackar. Jag kan nämligen inte skylla allt på min frus usla musiksmak i ungdomen, en hel del av det mest skämmiga i backarna tillhörde faktiskt mig. Howard Jones. Bruce Hornsby. Human League. John Farnham. Carola. Rick Astley. Dr. Hook.

Listan kan göras längre och skämmigare, och jag kan egentligen bara försvara mig med att jag var ung och väldigt lättpåverkad. Mestadelen av det riktiga skräpet är från mitten och slutet av 80-talet då jag sökte en väg ut ur hårdrocken, en musikstil som var nästan lika hånad då som glamrocken var av punken tio år tidigare.

Christina Lindberg, Svullo och Electric Boyz och Karl Kanga. Har jag verkligen betalat för de där?

Tyvärr kan jag konstatera att inte ens de gamla klassikerna har åldrats med bibehållen värdighet. Ta till exempel Deep Purple, mina första stora idoler, rockgruppen som fick mig att påbörja en karriär som musiker (i och för sig kort och misslyckad). 12 år gammal hette min stora gitarrhjälte Ritchie Blackmore, en mystisk man i slängkappa, hög hatt och ett hårburr som ledde tankarna till 1700-talet.

Idag framstår Blackmore bara som tidig upplaga av Yngwie Malmsteen, extremt uppfylld av sitt ego, tekniskt skicklig men ganska tråkig – och totalt oförmögen att samarbeta. Deep Purple splittrades otaliga gånger – mer eller mindre inför varje ny platta – och sedan något tiotal år har Blackmore gått all-in på medeltiden i sin egen lilla folkmusikduo med hustrun Candice Night.

Rick Astley. Vem fick mig att betala för detta?

Hans gitarrsolon, som jag ägnade hundratals timmar åt att försöka lära mig. känns nu bara jobbiga och tendentiösa – och idag orkar ingen vettig människa lyssna på liveplattor med två timmars oavbruten gitarronani, som på dubbelalbumet Made In Japan. Där för övrigt trummisen Ian Paice fick ägna 22 minuter åt ett trumsolo. Som jag lyssnade på, gång på gång.

Obegripligt. Men som sagt, det var en annan tid, färre valmöjligheter och betydligt mindre brus.

En lärdom av några timmars rotande i skivbackarna är att nostalgi är något som är bäst på lite avstånd – när man slipper möta den ansikte mot ansikte.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

Abba, de missförstådda proggarna

Björn Ulveus, till vänster på bild, när regimkritiken var som hårdast.

Dryga 30 år efter Abbas glansdagar, släpper den gamle frontmannen Björn Ulveus bomben – den svenska supergruppen bedrev i största hemlighet regimkritik och hade en medveten politisk agenda. Avslöjandet görs i det kommande P4-programmet Pop och politik som sänds den 25 juli.

I programmet avslöjas det bland annat att Abba var kritiska mot det totalitära sovjetiska samhället under Brezjnev. Problemet var bara att bandets glättiga framtoning gjorde att ingen noterade deras budskap, enligt Ulveus.

Jag är själv en av de skydliga, som valde att blunda för Abbas samhällskritik under alla dessa år på 70- och 80-talet.  Och jag kan idag inte för mitt liv förstå hur jag kunde undgå den knivskarpa kritiken i låtar som t ex Ra Ra Rasputin:

(Jag vet att det där var galet och tar fram stora skämskudden – som ett par kommentatorer påpekat är det en gammal Boney M-dänga och inte en Abba-cover. Fast det verkar finns ett coverband som kallar sig Abba och spelar den.)

Hur som helst, i låten On And On And On, visar Björn & Benny upp sig från sin mest civilisationskritiska sida:

I was at a party and this fella said to me
“Something bad is happening, I’m sure you do agree
People care for nothing, no respect for human rights
Evil times are coming, we are in for darker nights”

I said, “Who are you to talk about impending doom?”
He got kinda wary as he looked around the room
He said, “I’m a minister, a big shot in the state”
I said, “I just can’t believe it, boy I think it’s great
Brother can you tell me what is right and what is wrong?”
He said, “Keep on rocking baby, ’til the night is gone”

Eller den svidande vidräkningen med den manliga könsmaktsordningen, som kom till uttryck i Money Money Money:

In my dreams I have a plan
If I got me a wealthy man
I wouldn’t have to work at all, I’d fool around and have a ball…
Money, money, money
Must be funny
In the rich man’s world
Money, money, money
Always sunny
In the rich man’s world
Aha-ahaaa

Jag erkänner dock att jag inte riktigt kan utläsa det politiska budskapet i texten till Honey Honey:

Honey honey, how you thrill me, ah-hah, honey honey
Honey honey, nearly kill me, ah-hah, honey honey
I’d heard about you before
I wanted to know some more
And now I know what they mean, you’re a love machine

Förmodligen finns det väl ett sublimalt buskap inbränt där någonstans i den glättiga discodängan. Jag får helt enkelt ägna midsommarhelgen åt att gräva fram de gamla Abba-skivorna från förrådet och spela dem baklänges.

Intressant?
Andra bloggare om , , ,

Euron var faktiskt INTE Hitlers idé

Tyska fallskärmsjägare landsätts vid Souda Bay, Kreta, 1941. Men den tyska riksmarken lämnade de hemma.

Det börjar så sakteliga gå upp för både politiker och så kallade proffsekonomer att det europeiska valutasamarbetet inte var någon särskilt bra idé.

Vanligt folk förstod förstås riskerna redan när vi folkomröstade om Euron 1993. Det var en delvis hetsig debatt, där både Euroförespråkare och motståndares överdrifter fick närmast absurda proportioner. En som trampade rejält i klaveret var Euromotståndaren Maud Olofsson, som i en debatt jämförde Euron med Hitlers planer 1940 att införa den tyska Riksmarken i de ockuperade områdena. (Ett argument som ursprungligen användes av den brittiska högern som argument emot Euron.) Vilket inte helt oväntat tvingade fram en rask pudel från Olofsson.

Och man kan naturligtvis tycka att det var sällsynt smaklöst att jämföra införandet av Euron med Hitlers ockupation av Europa. Men i just i det här fallet visar det sig faktiskt att Hitler inte alls hade några planer på någon gemensam valuta – de tyska ekonomerna gjorde på ett tidigt stadium tummen ner för ett sådant projekt, enligt EU Referendum.

Tysklands ekonomiminister 1940, Walther Funk, sågade i en rapport idén om ett valutaområde som innefattade sydöstra Europa och slog fast att det “inte är i vårt intresse att införa samma levnadsvillkor och standard som hos oss, eftersom detta endast kunde påverka den lokala ekonomin negativt”.

”En valuta- eller tullunion kan bara fungera tillsammans med ett land som har en likvärdig levnadsstandard som vårt eget”, summerade Funk.

Så visst, Hitler gjorde en massa tokiga saker, som Olofsson uttryckte det, men just Euron var faktiskt inte hans idé. Riskerna för att en gemensam valuta skulle haverera var helt enkelt för stora till och med för Führern – som ju bekant inte bangade för risktagande i vanliga fall.

Samma analys gjorde betydligt mer sansade bedömare 50 år senare, men det ignorerade förstås begåvningsreserven i EU. Och nu sitter vi där.

Intressant?

Greklandskrisen: Aftonbladet, DN 1, 2, 3, 4, SvD, E24, Expressen

Andra bloggare om , , ,

I symbios med klimatindustrin

Skillnaden på gammal och ny energi. (Från cartoonsbyjosh.com)

FN:s klimatpanel har gjort bort sig igen. Denna gång handlar det om en ny rapport om förnybar energi, som sammanställts av IPCC, och kommer till slutsatsen att upp till 80 procent av världens energibehov år 2050 kan produceras via förnybara energikällor – främst vind- och solkraft.

Rapporterna från klimatpanelen, IPCC, ska enligt gängse uppfattning spegla de senaste forskningsrönen inom området, och används som beslutsunderlag för regeringar världen över – särskilt i Sverige och andra EU-länder där tron på IPCC:s rapporter är av närmast religiös karaktär.

Synd bara att den skeptiske bloggaren Steve McIntyre, som tidigare uppdagat FN:s fusk med den så kallade hockeyklubban och fifflandet med temperaturdata, nu avslöjat att författaren till rapporten, Sven Teske, är anställd av tyska Greenpeace. Teske tog fram rapporten i nära samarbete med påtryckargruppen European Renewable Energy Council (EREC) vars uppdragsgivare är europeiska vind- och solenergiföretag.

Så, en heltidsanställd aktivist har alltså haft ensamt ansvar för en av rapport som handlar om vägvalen för framtidens energi, uppbackad av en lobbygrupp vars medlemmar har allt att vinna på en utbyggnad av vind- och solkraft.

Glädjande nog har även tidigare devota fans av IPCC nu ilskat till – såväl Mark Lynas som Anthony Revkin har högljutt ifrågasatt vad FN håller på med.

Att IPCC:s rapporter inte går att lita på är inte direkt något nytt. Redan 2009 avslöjades Himalayagate, där det påstods att glaciärerna i bergsmassivet skulle vara borta redan 2035.  Sedan uppdagades det ena huvudlösa påståendet efter det andra, som snart visade sig bygga på material från påtryckargrupper som Greenpeace och WWF – och inte på forskning. Mer än 30 procent av innehållet i klimatrapporten visade sig vara sådan grå litteratur, dvs partsinlagor från olika organisationer.

Men det riktigt intressanta i sammanhanget är det närmast symbiotiska förhållande som verkar finnas mellan å ena sidan FN:s klimatpanel, EU:s politiker och stora påtryckargrupper. Bishop Hill beskriver denna sjuka rundgång av bidrag – hundratals miljoner Euro – EU-medborgarnas bekostnad, som en ideologisk penningtvätt.

It has long been known that organisations such as Friends of the Earth and WWF are paid by the EU to lobby the EU in favour of the policies that the EU wants. And it is no surprise that the Intergovernmental Panel on Climate Change takes research that benefits the agendas of governments. We all knew this much.

What is surprising is the sheer scale of this shameless enterprise. We all knew that ‘grey literature’ — non-scientific and non-peer reviewed ‘research’ — found its way into IPCC reports. What surprises is the extent to which ‘grey organisations’ — para-govermental institutions with public functions, but little or no democratic accountability or transparency — are involved in the production of policy and evidence-making, benefitting a narrow industrial sector and serving a particular political agenda.

Vad som alltså sker är att EU har ett ambitöst – eller kanske dumdristigt – mål på att 20 procent av unionens energi ska produceras via förnyelsebara energikällor redan år 2020. Detta direktiv har drivits fram delvis efter påtryckningarfrån olika lobbygrupper, som just EREC, och miljöorganisationer som Greenpeace och FoE. Samtidigt får exakt samma organisationer miljarder i bidrag från EU – för att bedriva lobbyverksamhet för ökade satsningar på vind- och solenergi inom EU.

Vad det handlar om i praktiken är att politiker kan driva igenom nya energiskatter, införa handel med utsläppsrätter, och andra pålagor som säljs in under förevändningen att klimatet kräver det. När vi knorrar över att elpriset fördubblas och vår natur ödeläggs av gigantiska vindkraftsparker, kan makthavarna hänvisa till forskningen från FN:s klimatpanel – som ju visar svart på vitt hur vi ska lösa våra framtida energibehov.

Fixeringen vid så kallade klimatåtgärder – som hittills bara inneburit ökade utsläpp – är vid sidan av EMU-samarbetet det enskilt största hotet mot Europas framtida välstånd. Istället för satsningar på ny teknik som faktiskt kan ge oss tillgång till billig och ren energi (till exempel toriumreaktorer och skiffergas) fortsätter den huvudlösa miljardrullningen till gigantiska vindkraftparker som bara göder det klimatindustriella komplexet. Landskap ödeläggs, industrier slår igen och flyttar verksamheten till Asien där kolkraften är billig. Själva blir vi bara fattigare i takt med att allt mer av våra inkomster slussas iväg till staten i form av ständigt höjda miljöskatter.

Energi- och klimatskatterna är idag så stora att det skulle vara förödande för vilken statsbudget som helst om de plötsligt försvann. Därför måste de försvaras till varje pris, med lögner om så krävs.

Och där spelar FN:s klimatpanel givetvis en viktig roll.

Intressant?
Andra bloggare om , , ,

The horror! Facebook strejkar på Metaltown

Är man i min ålder så har man förmodligen kravlat runt på en eller annan leråker utanför Sölvesborg, Roskilde, Hultsfred eller supit bort vännerna på nån gigantisk Olympiastadion i Tyskland. Att försöka hålla ihop ett gäng på rockfestival på det primitiva 70- och 80-talet var dömt att misslyckas. Var man lite organisatoriskt lagd och/eller hyfsat opåverkad, var det möjligt att man redan i förväg bestämde tid och plats där man sammanstrålade med jämna mellanrum, men allt som oftast gick all sån planering åt skogen.

Detta var förstås i forntiden, före Android, Iphone och sociala medier.

Och därför måste det ha kommit som en fullkomlig chock för den stackars hårdrockspubliken Metaltown igår, när kommunikationen plötsligt bröt samman. Som en skakad besökare uttryckte det i dagens G-P:

”Det är så mycket som är otroligt dåligt på det nya stället. Det är jättedålig täckning, så dels fungerade deras uttagsautomater ofta dåligt, man fick inte ut några pengar. Dels kunde man inte rapportera på Facebook var man var, och man kunde inte hitta sina kompisar för mobilen funkade inte. Det är katastrofdåligt! Jag vet inte ens om jag vill gå tillbaka dit nu andra dagen.”

Ibland när jag tänker på det, undrar jag hur vi över huvud taget överlevde 80-talet.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

Militärkuppen rycker närmare


Greklands premiärminister Georgious Papandreou kämpar med alla medel för att rädda sitt land från totalt ekonomiskt sammanbrott – något som dessutom skulle kunna bli slutet för EMU och sparka igång en global finanskris av tidigare aldrig skådat slag.

En av åtgärderna från Papandreou är att ombilda regeringen – bland annat har den tidigare försvarsministern Evangelos Venizelos fått jobbet som finansminister. Det kan naturligtvis ha med hans personliga egenskaper att göra (hårda nypor?) eller att den grekiska regeringen på allvar börjar oroa sig för hur länge den mäktiga grekiska militären ska hålla sig lugn ifall upploppen fortsätter på gatorna i Aten.  Som Cornucopia skriver har Grekland en lång historia av såväl militärkupper och statskonkurser bakom sig, och värt att notera är att nuvarande premiärministerns farfar, Georgius Papandreou, var premiärminister på 60-talet och hölls  i husarrest av den dåvarande grekiska militärjuntan, som styrde landet mellan 1967 och 1974.

De senaste 35 åren har Grekland förvisso haft ett demokratiskt statsskick, men militären har fortfarande stort inflytande. Greklands försvarsutgifter är de största i EU (räknat i procent av BNP), eftersom landet anser sig behöva hålla en ständig beredskap för invasionsförsök av ärkefienden Turkiet.

Och CIA har i en färsk rapport varnat för att en militärkupp kan vara på gång i landet. Uppgifterna kommer visserligen från tyska Bild (inte på nätet) och har sedan citerats av turkiska kvällstidningen Hurriyet, så hur säkra dessa källor verkligen är kan förstås diskuteras.

Att militären kommer att behöva ingripa på ett eller annat sätt är dock ingen särskilt vild gissning. Att döma av inslaget ovan från Russia Today ser man att den grekiska polisen inte har någon som helst kontroll över folkmassorna längre. Och när folkmassorna på Atens gator försöker storma parlamentet, är det inte långt kvar till att regeringen utlyser undantagstillstånd. Som sedan följs av demonstrationsförbud, utegångsförbud och andra åtgärder som måste upprätthållas av vapenmakt och pansarfordon. Säg hej till militärjuntan!

Och frågan är om inte EU i tysthet skulle välkomna en sådan lösning, en slags tredje väg ut ur det grekiska finansdramat. I valet mellan ett havererat EMU och att hållas gisslan av ett alltmer bångstyrigt grekiskt parlament som inte kan komma överens om de sparprogram och utförsäljningar som krävs, skulle nog Herman von Rompuy, Jean-Claude Trichet och de andra EU-pamparna uppskatta om någon kom in och satte ner foten.

Eller kanske stöveln.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, E24, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6

Andra bloggare om , , , ,

En generation av pedofiler

Ecpat och den kristna amerikanska högern måste vara mycket nöjda med sina exempellösa lobbyframgångar i Sverige. Kampen mot barnpornografin har varit så framgångsrik att till och med teckningar på fantasyfigurer numera är skäl nog att fällas i domstol och stigmatiseras för livet.

Glädjande nog har domen mot mangaöversättaren Simon Lundström, som fastställdes av Hovrätten i våras, fått till effekt att hela folket nu har medvetandegjorts om all den dolda barnpornografin som existerar mitt i vår vardag. Självcensuren har börjat etablera sig i ryggmärgstrakten. Nintendo drar in storspelet Dead or Alive: Dimensions eftersom vissa spelfigurer kan tolkas som utmanande och under 18. Bokförlag väljer att flytta logotyper på barnböcker för att stoppa eventuella barnporrtankar hos betraktaren.

Och nu, med anmälan av en studentskylt, är tankeförbudet slutligen genomfört. I lagens mening är vi alla potentiella pedofiler, eftersom vi alla någon gång råkat se bilder oss själva, våra barn och kanske andra barn i avklädda situationer. Våra fotoalbum, oavsett om de är digitala eller analoga kvarlevor från en tid där synen på nakenhet var en helt annan, innehåller mängder med motiv som sannolikt skulle kunna tolkas av en åklagare som barnporrbrott.

Polisen i Landskrona tycker emelleritd att ärendet med studentskylten gått överstyr, och har lagt ner anmälan. Och Björn Sällström, kriminalinspektör på Rikskriminalens barnpornografigrupp, avfärdar anmälan med skylten inte möter de två kriterier som måste vara uppfyllda för att det ska bli tal om barnporrbrott. Dels att bildens motiv är på ett barn, dels att den återger ett sexuellt motiv, utan konstnärliga eller vetenskapliga värden.

”Den måste vara ägnad att vädja till sexualdriften, säger Björn Sellström och fortsätter:

Har man uppfyllt de kriterierna är det tal om barnporrbrott. Men det finns väldigt starka skäl att misstänka att den här bilden, som sannolikt tryckts av mamma och pappa i storformat, inte var ägnad att väcka sexuell lust, säger han.”

Problemet är ju just denna gummiparagraf, ”ägnad åt att vädja till sexualdriften”. I pedofilens  ögon kan ju nästan vad som helst väcka lust – uppenbarligen även tecknade fantasyfigurer med svans – och tolkningen av detta rekvisit är det ju till sist åklagare och domstol som prövar.

Jag var själv på skolavslutning i förra veckan, och studentskylten som familjen tagit fram till den unge släktingen visade en lättklädd bild där kusinen, 7-8 år gammal, poserar i styrasysters bikini med plutande mun. En lek med vuxenvärldens poser och en drift med objektifieringen av kvinnokroppen, skulle man kunna kalla det.

Men i händerna på en ambitiös åklagare skulle säkert hela släkten ha kunnat fällts för barnporrbrott. Därför visar jag inte bilden heller.

Det tragiska i hela den här affären är inte att någon anmält en studentskylt av hänsyn till de stackars baaarnen. Utan att regering och riksdag förvandlat en hel generation svenskar till potentiella pedofiler.

Vi borde vara fullkomligt rasande på dem.

Intressant?
Andra bloggar om , , ,

Njut av värmen – snart kommer istiden

Passa på att besöka New York innan det ser ut så här.

Som om världen inte hade nog med problem redan med galopperande skuldkris, arbetslöshet och vulkanutrbrott. Nu påstår ett antal tungviktare inom solforskningen att risken finns för att Jorden raskt är på väg in i en ny liten istid.

Tre olika forskargrupper har kommit fram till samma oroande slutsats: solen håller på att slumra till. Normalt sett följer solen 11-åriga cykler med olika stor solfläcksaktivitet (solläckarna är egentligen magnetstormar, som påverkar Jordens atmosfär och sannolikt klimat). Nuvarande solcyckel (nr 24) kom igång flera år för sent, och trots att cykeln nu börjar närma sig maximum, har antalet solfläckar varit betydligt färre än förväntat. Och det riktig oroande är att forskarna vid NSO (National Solar Observatory) fruktar att nästa solcykel, nr 25, kanske inte kommer igång över huvud taget.

Antalet solfläckar sedan mitten av 90-talet. Påminner lite om börsen just nu.

En sol utan fläckar, vad är det för märkvärdigt med det då? Tja, ingen vet helt säkert eftersom det inte inträffat i modern tid, men det finns mycket som talar för att en slumrande sol kan ge upphov till ett svalare klimat här på Jorden. Senast som solen uppvisade en period nästan helt utan solfläckar var under det som går under benämningen Maunder Minimum, åren 1645 till 1715. Denna period kännetecknades av brutala vintrar och var inledningen på det som kallas Lilla istiden. Under dessa år frös stora floder, som Themsen, varje vinter och en viss svensk kung marscherade med en hel här över isen på Stora och Lilla Bält för att spöa upp dansken. I flera höglänta områden låg snön kvar året runt, och missväxt och hungersnöd var vanligt förekommande i Europa.

Det finns förstås positiva effekter med avsaknad av solfläckar. Vi slipper leva i skräck för att solstormar ska slå ut elnätet, och astronauter behöver inte oroa sig för att dö av den starka strålning som utvecklas vid en solfläckseruption (så kallade Coronal Mass Ejections). Det gör det förmodligen billigare och säkrare att genomföra bemannade rymdresor till exempel till Mars. Och Spanien och övriga Medelhavsländer kommer sannolikt att blomstra när frusna Nordeuropeer flyttar söderut.

På minussidan kan vi dock räkna med att stora områden som idag används för odling, kommer att bli obrukbara och galopperande matpriser kommer att leda till upplopp i stora delar av världen. Det kommer att bli rätt svårt för politikerna att övertyga oss om nyttan med att koldioxidbanta, eller att vi måste fortsätta betala 100-tals miljarder i miljöskatter och utsläppsrätter. Och glöm det där med att ersätta kärnkraften med vindsnurror.

Fast än så länge är det sommar. Njut så länge det varar!

Intressant?
Andra bloggare om , , , ,

Cykelkaoset i Stockholm: Legalize it?

Känslan man får vid övergångsstället vid Tegelbacken.

Dagens mest bisarra nyhet – ett antal politker i Stockholms stadshus vill göra det tillåtet för cyklisterna att bryta mot lagen och cykla mot rött ljus och mot färdriktningen på gator där det är enkelriktat.  Till och med moderata borgarrådet Ulla Hamilton, som i vanliga fall aldrig säger nej till ett nytt förbud – till exempel mot trafiksäkerhetshöjande åtgärder som dubbdäck – tänker nu i ”nya banor”.

Anledningen är att trängseln börjar bli akut på de alltför få och underdimensionerade cykelstråken i huvudstaden. Och istället för att göra något åt det verkliga problemet – som att bygga ordentliga cykelbanor, och kanske reserveravissa gator helt för cykeltrafik – vill man nu istället kapitulera och legalisera laglösheten på två hjul. Som om det inte vore illa nog redan.

Ta bara vägen från Slussen till Centralstationen i rusningstid, som måste vara designad av någon med ett sjukt sinne för humor. Två smala cykelbanor, mindre än en meter breda på de smalaste ställena, korsade var och varannan meter av övergångsställen. Att ta sig helskinnad hela vägen kan få den mest härdade tävlingscykllist (och sådana finns det många av på cykellederna) att drabbas av hjärtflimmer. Ingen vettig människa skulle ens försöka cykla med sina barn på denna sträcka.

Men ingenting händer, någonsin. Förrän nu då Per Ankersjö med flera alltså vill avskaffa trafikreglerna för cyklister för att slippa ta jobbiga beslut som kanske kostar pengar.

Som många kommentatorer frågar sig – hur ska det då fungera i praktiken? Vem blir ansvarig om en bil som har grönt ljus kör på en cyklist som kör mot rött? Ingen gör ju fel, enligt den nya postmoderna cykellagstiftningen. Vad säger försäkringsbolagen? ”OK, du körde mot rött och hamnade under en buss, men vi betalar gärna ut din sjukförsäkring i alla fall. ”

Argumentet för att ge Stockholmscyklisterna carte blanche för att bete sig som dårar i trafiken i ännu större utsträckning än de redan gör, är enligt Ankersjö & Co att alla redan bryter mot trafikreglerna och det är bättre att ”under ordnade former se till att det blir lagligt”.

Jahapp. Nu väntar vi bara på att denna liberalistiska ståndpunkt sprider sig till fler områden inom samhällslivet. Ta bara narkotikalagstiftningen, den funkar ju inte heller och folk röker på för fullt trots att det är förbjudet. Legalisera!

Snatterier och villainbrott – massor av dessa brott begås varje dag, men uppklaringsprocenten är i princip obefintlig. Legalisera!

Hastighetsbegränsningar kan vi också avskaffa, antalet bilister som håller rätt hastighet på trafiklederna är ändå försvinnande litet.

Och sexköpslagen, inte hjälper den nämvärt för att avskräcka folk från att gå till prostituerade, handeln har bara flyttat inomhus och utomlands. Är det inte dags att legalisera där med?

Om Per och Ulla själva tar cykeln till Stadshuset framgår inte i någon av artiklarna. Men jag har mina aningar.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

Hemliga klubben i S:t Moritz – behöver vi bry oss?

Vägen till Suvretta House, kantad av höga skynken av plast för att garantera gästernas rätt till enskildhet och privatliv.

Idag avslutas årets Bilderbergmöte i S:t Moritz, där 120 av världens mäktigaste industrimän, bankirer, politiker och andra makthavare träffats och myst under tre dygn bakom stängda dörrar och tung polisbevakning för att hålla ute snokande journalister och fotografer. Bilden ovan kommer från The Guardians nyhetsblogg, vars utsände Charlie Skelton direktrapporterat från S:T Moritz. Inte för att det finns så mycket att rapportera, utöver de officiella deltagarlistorna, som numera publiceras i syfte att ge sken av något slags öppenhet från organisatörerna, samt vissa deltagares blogg- och Twitterinlägg. Från Sverige deltar stammisen Jacob Wallenberg och två politiker, utrikesminister Carl Bildt och handelsminister Ewa Björling som bägge skriver om sammankomsten på sina respektive bloggar (Bildt och Björling).

Och om man läser vad de båda skriver verkar det knappast vara någon större dramatik bakom avspärrningarna till Suvretta House Hotel. Och som Bildt skriver: Bilderberg är ingen hemlig organisation som vill införa en ny världsordning, utan blott en diskussionsklubb där världens mest inflytelserika män (och nån enstaka kvinna) samlas en gång om året för att dryfta de stora världsproblemen. På agendan i år – återigen via Carl Bildt som gör sitt bästa för att avdramatisera Bilderbergbalunsen – har bland annat stått ”Eurozonens problem, underskottsproblemen i USA, utmaningarna i cybervärlden, handelsförhandlingarna, omvandlingen i arabvärlden och mycket annat…”

Bilderberg är alltså till största delen en gubb-klubb (en viss IMF-chef hade dock fått förhinder i år) som har mer gemensamt med Frimurarna och Rotary än hemliga sällskap som arbetar för att skapa en ny världsordning.

Lyxiga inomhuspoolen på Suvretta House Hotel. Här ser vi Carl Bildt öva på sin backflip.

Därmed inte sagt att Bilderberg saknar makt. Tvärtom – enligt Andrew Kakabadse, professor i internationellt ledarskap vid brittiska Cranfield University, som nyligen kom ut med boken Bilderberg People, har vi istället att göra med det ”mest inflytelserika globala nätverket genom tiderna”. I en färsk intervju med CNBC säger han:

It’s a meeting. It’s not an organization. It’s not an official summit, It’s basically a meeting of friends.

It’s an honor to be invited, it’s a tremendous honor. Part of it is recognition for work done and part of it is for contribution to enabling world affairs […] You do get the impression that what is happening is a shaping of ideas and the shaping of a way forward does take place.

Bilderberg är alltså mötet där idéer utbyts mellan världens mäktigaste män och kvinnor, och där en transatlantisk, kapitalistisk samsyn i de stora världsfrågorna etableras och befästs. Återigen, det handlar definitivt inte om någon konspiration – och det behövs inte. Kakabadze kallar processen för ”smart power” eller ”shaping”, det vill säga att konsensus kring en viss ståndpunkt automatiskt infiltrerar sig i samhället. Vilket är självklart, eftersom det är samhällets absoluta toppar som deltar, de som har alla möjligheter att forma till exempel den ekonomiska politiken i sina respektive länder. Och säkerligen gör det också.

Ett exempel på detta är EMU, ett gigantiskt europeiskt prestigeprojekt som just nu faller samman framför våra ögon. Den gemensamma valutan är givetvis inte en Bilderberg-konspiration i sig, men frågan om Euron var uppe till diskussion i hemliga klubben redan för mer än 20 år sedan. I en intervju med EU Observer 2009, kommenterade den förre EU-kommissionären Etienne Davignon sitt deltagande på tidigare Bilderberg-möten med att dessa kunde “förbättra förståelsen” för framtida beslut, på samma sätt som det hjälpte till att skapa Euron på 90-talet.

Frågan är således varför vi inte bryr oss mer om vad Carl Bildt, Henry Kissinger, Herman van Rompuy och 117 andra storfräsare diskuterar och kommer fram till samsyn kring bakom stängda dörrar i Schweiz. Sannolikt därför att all rapportering kring Bilderberg automatiskt hamnar i foliehatts-facket – 99 procent av allt som skrivs om mötet görs av fanatiker eller mer eller mindre professionella konspirationsteoretiker som Alex Jones. Det gör att vanliga medier inte vågar ta i Bilderberg ens med tång. Och därför har inte ett ord rapporterats i svenska medier, som i vanliga fall skickar horder med journalister när samma gubbar samlas i Davos.

Dessutom är Bilderberg ett privat evenemang – såväl Carl Bildt som Ewa Björling är personligen inbjudna och representerar alltså inte den svenska regeringen (att de skulle ha bjudits in utan att ha den position de har är dock osannolikt). Och enligt Bilderbergmötets regler – s.k Chatham House rules – får inga detaljer yppas kring det som diskuterats bakom de stängda dörrarna på Suvretta House. Ingen i regering eller riksdag får veta något, än mindre väljarna. Och Carl Bildt själv drar direkt vidare till Baku, får vi veta i hans blogg. Dock inte i regeringsplanet, som det ursprungligen var planerat, eftersom detta fått tekniska problem.

Uppenbarligen tog i alla fall Bildt och Björling statens Gulfstream ner till S:t Moritz. Vilket innebär att vi skattebetalare står för notan när två av våra toppolitiker stänger in sig en hel helg med hemliga klubben i S:t Moritz. Och det enda vi nånsin kommer att få veta är lite allmänt hålla floskler på ministrarnas bloggar.

Om det är ett demokratiproblem eller inte låter jag vara osagt. Men det skrivs alldeles för lite om Bilderberg.

Intressant?
Andra bloggare om , , , , , ,

Uppdatering: Infowars.com har nu publicerat den kompletta deltagarlistan.

Äldre inlägg

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: