Slussen. Totalt kaos varje dag när alla cyklister ska upp på Götgatan och slåss med fotgängare och mötande bilister.

Det har blivit trendigt att ta cykeln till jobbet. För varje dag ökar trängseln på Stockholms bedrövligt underdimensionerade cykelbanor, och utan att ha sett någon aktuell statistik misstänker jag att cykelolyckorna ökat rätt ordentligt på senare år.

Härom dagen bevittnade jag inte mindre än tre incidenter på väg hem från centrala Stockholm till Nacka. Vid Tegelbacken, där tre cykelbanor sammanstrålar i en liten getingmidja vid ett övergångsställe, brukar det vara kaos både på morgonen och eftermiddagen. Även så denna dag – cyklisten framför mig körde in i framförvarande tvåhjuling, en dam som svängde vänster för att korsa övergångsstället mot Centralen.

Samma sak ett par kilometer söderut, i korsningen Götgatan och Hornsgatan, där cyklist i vänsterfilen som har rött ljus vinglar till och fastnar i snabbt framrusande man på cityhybrid i högerfil.

Efter ett stopp på gymmet tar jag Stadsgården hem, men får snart bromsa in för att runda två ambulanssjukvårdare som lägger om ett sår på en man i medelåldern, som sitter lutad mot räcket, grimaserande intill sin kraschade Scott-cykel.

Gemensamt för alla dessa olyckor är att det är en speciell typ av man inblandad, låt oss kalla honom för homo velocipedikus. Som svischar fram på sportcykel i 30.000-kronorsklassen, iklädd cykelkläder och solglasögon, hukande över styret för att minska luftmotståndet och komma upp i maximal hastighet. I bakfickan på cykeljackan ligger med stor sannolikhet en Iphone med RunKeeper Pro och klockar nya rekord. Att komma till och från jobbet har för homo velocipedikus blivit ett sätt att träna inför Vättern runt, Beach 201*, Stockholm Maraton eller Midnattsloppet.

Och åt helvete med alla som vågar vara i vägen!

Det slår mig att jag faktiskt träffat på denna typ av man många, många gånger förut – men då sittande bakom ratten i en BMW, Audi eller tjänste-Volvo. Som kryssar mellan motorledsfilerna i 110 och aggroblinkar med ljustutan om man skulle ha fräckheten att ligga i vänsterfil och bara hålla 120 på 90-väg. Som alltid blåser förbi i bussfilen om han tjänar några minuter till nästa rödljus, alltid gasar för fullt när det slår om till gult…

Nu har denna typ av man, som oftast är 40 plus/50 minus och fortfarande har nån slags karriär, flyttat till lägenhet närmare stan, köpt märkescykel och plockat med sig hela paketet av hänsynslöst trafikbeteende till cykelbanan. Och där råderi princip laglöst land – den som är störst och har flest växlar har alltid företräde. Och oavsett hur snabbt du cyklar, kommer alltid denna livsform, homo velocipedikus, att köra om dig.

Poliskontroller är få, för att inte säga obefintliga – risken att åka fast på cykel i en fartkontroll är så liten att det rapporteras som anekdoter. Så kriget på Stockholms cykelbanor rasar vidare, varje dag, utan att någon gör nåt.

Väl hemkommen pustar jag ut och konstaterar ganska nöjt att jag klockat ett nytt rekord – under 20 minuter från Centralen till Nacka Centrum!

Och jag hade säkert kunnat komma under 19 om det inte varit för alla dessa jäkla turister, vinglande tanter och söndagscyklister som inte fattar att de ska hålla sig ur vägen när jag kommer!

Intressant?


Andra bloggare om , , , ,

Uppdatering: Ser på Aftonbladet.se att det är sex gånger farligare att cykla än att köra MC. Det ante mig…