Saker vi tog med oss in i boet. Hon: Tomas Ledins Sensuella Isabella. Jag: Slobobans Undergång med Passiv bög.

Det här med nostalgi är svårt. På många sätt var det faktiskt bättre förr. Men samtidigt – det fanns mycket som var sämre. Ta bara musiken.

I våra gamla skivbackar, som vi just nu gör en sista utrensning av, trängs den kanske bästa rocken som någonsin producerats med absoluta bottennapp i muskikhistorien, musik så pekoralt usel att det är ett fenomen i sig att något skivbolag ville ta i den ens med tång.

Fast ännu mer förbryllande är hur den hamnat i mina skivbackar. Jag kan nämligen inte skylla allt på min frus usla musiksmak i ungdomen, en hel del av det mest skämmiga i backarna tillhörde faktiskt mig. Howard Jones. Bruce Hornsby. Human League. John Farnham. Carola. Rick Astley. Dr. Hook.

Listan kan göras längre och skämmigare, och jag kan egentligen bara försvara mig med att jag var ung och väldigt lättpåverkad. Mestadelen av det riktiga skräpet är från mitten och slutet av 80-talet då jag sökte en väg ut ur hårdrocken, en musikstil som var nästan lika hånad då som glamrocken var av punken tio år tidigare.

Christina Lindberg, Svullo och Electric Boyz och Karl Kanga. Har jag verkligen betalat för de där?

Tyvärr kan jag konstatera att inte ens de gamla klassikerna har åldrats med bibehållen värdighet. Ta till exempel Deep Purple, mina första stora idoler, rockgruppen som fick mig att påbörja en karriär som musiker (i och för sig kort och misslyckad). 12 år gammal hette min stora gitarrhjälte Ritchie Blackmore, en mystisk man i slängkappa, hög hatt och ett hårburr som ledde tankarna till 1700-talet.

Idag framstår Blackmore bara som tidig upplaga av Yngwie Malmsteen, extremt uppfylld av sitt ego, tekniskt skicklig men ganska tråkig – och totalt oförmögen att samarbeta. Deep Purple splittrades otaliga gånger – mer eller mindre inför varje ny platta – och sedan något tiotal år har Blackmore gått all-in på medeltiden i sin egen lilla folkmusikduo med hustrun Candice Night.

Rick Astley. Vem fick mig att betala för detta?

Hans gitarrsolon, som jag ägnade hundratals timmar åt att försöka lära mig. känns nu bara jobbiga och tendentiösa – och idag orkar ingen vettig människa lyssna på liveplattor med två timmars oavbruten gitarronani, som på dubbelalbumet Made In Japan. Där för övrigt trummisen Ian Paice fick ägna 22 minuter åt ett trumsolo. Som jag lyssnade på, gång på gång.

Obegripligt. Men som sagt, det var en annan tid, färre valmöjligheter och betydligt mindre brus.

En lärdom av några timmars rotande i skivbackarna är att nostalgi är något som är bäst på lite avstånd – när man slipper möta den ansikte mot ansikte.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,