Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: juni 2011 (sida 2 av 2)

Greklandskrisens nästa offer – Europeiska Centralbanken?

Den europeiska skuldkrisen rasar vidare, och trots toppolitikernas löften att ”bringa kontroll i eurozonen” är det ingen som tror på dem längre. När president Obama lovar hjälp för att lösa Greklands skuldproblem, blir det nästan komiskt. USA har ju en statsskuld som får grekernas problem att framstå som rena bagatellerna och alla pengar som USA (via IMF) bidrar med måste i så fall lånas – av kineserna förmodligen.

I ljuset av detta kan det vara värt att uppmärksamma att ECB, den europeiska centralbanken, som lånat ut  444 miljarder Euro för att hålla de så kallade PIIGS-länderna (Portugal, Irland, Italien, Grekland, Spanien) under armarna, i princip helt saknar täckning för eventuella kreditförluster. Enligt Zero Hedge räcker det med att ECB:s tillgångar (däribland riskabla statspapper från Club Med-länderna) tappar 4,25 procent i värde för att banken ska gå bankrutt (vilket innebär att skattebetalarna får pytsa in pengar till ännu en räddningsaktion).

Och med tanke på vad som händer i Grekland just nu känns det inte alls som ett osannolikt scenario. Man förstår att ECB kämpar med näbbar och klor för att till varje pris stoppa en ”omstrukturering” av Greklands skuld och fortsätta hålla liv i bubblan ännu ett tag i väntan på någon magisk lösning. Men hårdare sparkrav på en redan utfattig befolkning kommer inte att fungera, med mindre än att en militärjunta tar över i Aten.

Själv tror jag minsann det är dags att binda boräntan nu.

Intressant?
Andra bloggar om , , ,

Hell on Wheels – könsmaktsordning på två hjul

Slussen. Totalt kaos varje dag när alla cyklister ska upp på Götgatan och slåss med fotgängare och mötande bilister.

Det har blivit trendigt att ta cykeln till jobbet. För varje dag ökar trängseln på Stockholms bedrövligt underdimensionerade cykelbanor, och utan att ha sett någon aktuell statistik misstänker jag att cykelolyckorna ökat rätt ordentligt på senare år.

Härom dagen bevittnade jag inte mindre än tre incidenter på väg hem från centrala Stockholm till Nacka. Vid Tegelbacken, där tre cykelbanor sammanstrålar i en liten getingmidja vid ett övergångsställe, brukar det vara kaos både på morgonen och eftermiddagen. Även så denna dag – cyklisten framför mig körde in i framförvarande tvåhjuling, en dam som svängde vänster för att korsa övergångsstället mot Centralen.

Samma sak ett par kilometer söderut, i korsningen Götgatan och Hornsgatan, där cyklist i vänsterfilen som har rött ljus vinglar till och fastnar i snabbt framrusande man på cityhybrid i högerfil.

Efter ett stopp på gymmet tar jag Stadsgården hem, men får snart bromsa in för att runda två ambulanssjukvårdare som lägger om ett sår på en man i medelåldern, som sitter lutad mot räcket, grimaserande intill sin kraschade Scott-cykel.

Gemensamt för alla dessa olyckor är att det är en speciell typ av man inblandad, låt oss kalla honom för homo velocipedikus. Som svischar fram på sportcykel i 30.000-kronorsklassen, iklädd cykelkläder och solglasögon, hukande över styret för att minska luftmotståndet och komma upp i maximal hastighet. I bakfickan på cykeljackan ligger med stor sannolikhet en Iphone med RunKeeper Pro och klockar nya rekord. Att komma till och från jobbet har för homo velocipedikus blivit ett sätt att träna inför Vättern runt, Beach 201*, Stockholm Maraton eller Midnattsloppet.

Och åt helvete med alla som vågar vara i vägen!

Det slår mig att jag faktiskt träffat på denna typ av man många, många gånger förut – men då sittande bakom ratten i en BMW, Audi eller tjänste-Volvo. Som kryssar mellan motorledsfilerna i 110 och aggroblinkar med ljustutan om man skulle ha fräckheten att ligga i vänsterfil och bara hålla 120 på 90-väg. Som alltid blåser förbi i bussfilen om han tjänar några minuter till nästa rödljus, alltid gasar för fullt när det slår om till gult…

Nu har denna typ av man, som oftast är 40 plus/50 minus och fortfarande har nån slags karriär, flyttat till lägenhet närmare stan, köpt märkescykel och plockat med sig hela paketet av hänsynslöst trafikbeteende till cykelbanan. Och där råderi princip laglöst land – den som är störst och har flest växlar har alltid företräde. Och oavsett hur snabbt du cyklar, kommer alltid denna livsform, homo velocipedikus, att köra om dig.

Poliskontroller är få, för att inte säga obefintliga – risken att åka fast på cykel i en fartkontroll är så liten att det rapporteras som anekdoter. Så kriget på Stockholms cykelbanor rasar vidare, varje dag, utan att någon gör nåt.

Väl hemkommen pustar jag ut och konstaterar ganska nöjt att jag klockat ett nytt rekord – under 20 minuter från Centralen till Nacka Centrum!

Och jag hade säkert kunnat komma under 19 om det inte varit för alla dessa jäkla turister, vinglande tanter och söndagscyklister som inte fattar att de ska hålla sig ur vägen när jag kommer!

Intressant?


Andra bloggare om , , , ,

Uppdatering: Ser på Aftonbladet.se att det är sex gånger farligare att cykla än att köra MC. Det ante mig…

Drömmar om ett grönt kontrollsamhälle

Det går bra för Miljöpartiet just nu. Enligt en ny opinionsundersökning går partiet framåt till rekordhöga 11,2 procent, en ökning med 2,3 procentenheter. Den framgången känns säkert bra för den nya språkrörsduon Gustav Fridolin och Åsa Romson.

Framför allt är det nog den förres flört med de borgerliga väljarna som gett resultat. Fridolin har gjort sitt bästa för att framställa Miljöpartiet som det nya liberala alternativet, och den satsningen verkar ha gått hem.

Frågan är dock hur djupt de liberala värderingarna sitter i ett parti vars kongress för mindre än en månad med stor majoritet beslöt att MP ska verka för en statlig utredning om hur personliga utsläppsrätter skulle kunna genomföras i Sverige. Enligt klimatmagasinet Effekt är Fridolin också ”smygförälskad i ransoneringsidén”.

Idén till personliga utsläppsrätter kommer från en bok som heter Heat. How to stop the planet burning av miljöjournalisten George Monibot 2006. Budskapet i boken är att de klimatpolitiska regleringsåtgärder som krävs blir så impopulära att det demokratiska systemet måste kringgås. Danne Nordling på bloggen Skattepolitik och samhällsfilosofi skriver om hur systemet skulle kunna fungera i praktiken:

Den enkla tvångsregleringen av varje människas utsläpp är att staten skickar ut ett elektroniskt ransoneringskort (vårdnadshavare med barn får extra tilldelning) med den totala tilldelningen av utsläppsreglerade varor och tjänster inprogrammerad. Tanken är att man får konsumera en genomsnittlig mängd sådana tjänster minus den mängd som staten bestämmer behövs för att minska utsläppen varje år.

Den som vill resa långt med en törstig bil och samtidigt resa på semester med flyg kommer att märka att flygresorna som står till buds bara går till närområdet. Alternativt kommer den som gjort en resa till Thailand i början av året finna att det inte går att få köpa bensin framemot sommaren eftersom kvoten är slut. Om kollektivtrafiken tas in i systemet går det inte att köpa biljetter till bussar som går på diesel men väl att åka tåg och tunnelbana när ransonen tagit slut.

Det finns alltså en majoritet inom MP som tycker att detta är ett samhälle att sträva efter. Ett samhälle där varje medborgare måste övervakas in i minsta detalj vad gäller resor, konsumtion och boende. Det kommer att krävas ett kontrollsystem som överträffar allt som tidigare skådats även i länder som varit erkänt duktiga på att spionera på sin befolkning.

Själv har jag väldigt svårt att uppfatta någon som är ”smygförälskad” i idén att övervaka ett helt folk som liberal. Får den som värnar både om miljön och den personliga integriteten är Hanna Wagenius, nyvald CUF-ordförande, i så fall ett bättre val.

Intressant?
Andra bloggare om , , , ,

Kina till Merkel: vi köper era tekniker!

Samtidigt som Angela Merkel och hennes rådgivare som bäst är i färd med att avindustrialisera Europas största ekonomi, gnuggar ledarna i Peking händerna. Efter den tyska regeringens beslut att lägga ner all tysk kärnkraft, vädrar Kina nya möjligheter för att snabba upp sin storsatsning på kärnenergi. 27 kärnkraftverk planeras redan i Folkrepubliken, och fler ska det bli. Kinas plan är nämligen att locka snart arbetslösa kärnkraftsforskare och tekniker från Tyskland att bosätta sig i det stora landet i öster, skriver Der Spiegel (artikel på tyska).

Kineserna ser inga som helst säkerhetsproblem med en ökad satsning på kärnkraft. Kanske för att de – till skillnad från Angela Merkel och samtliga Europas miljöpartister – tagit reda på fakta. Som nedanstående diagram, som jag skrivit om tidigare och bygger på siffror från bl a FN:s atomenergiorgan IAEA.

Som klart och tydligt bevisar att kolkraft – som Kina har massvis av och Tyskland ska skaffa sig ännu mer – är den farligaste energikällan av alla, medan kärnkraften är den säkraste.

Om kineserna lyckas i sin föresats är väl för tidigt att sia om, men lite oro kan vara befogad. Vi vet ju hur det gått förut när tyska forskare varit inblandade i experiment med kärnenergi.

Intressant?

DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3

Andra bloggare om , , ,

Nyare inlägg »

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: