Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: augusti 2011

Slussenhaveriet: välkommen tillnyktring av S

Nya Slussen – havererad stadsplanering.

Ända sedan de omarbetade planerna till nya Slussen presenterades i våras, har jag förvånats av den massiva uppslutningen för förslaget. För efter att ha lyssnat på Nimby, Skönhetsråd och diverse föresepråkare för gammal hederlig öststatsarkitektur blev resultatet till ny Slussenlösning något som mest kan liknas vid ett nytt Sergels Torg. Fast ännu ödsligare och mycket blåsigare. Någon obegripliga pyramider i glas placeras lite random för att visa att det visst går att få in kommersiell verksamhet utan att störande byggnader som tar bort utsikten oavsett var på Alexanderplatz Södermalmstorg man befinner sig. En monstruös åttafilig brokonstruktion i dubbla plan byggs, och genom att skapa gångstråk nere i betongskuggan under bilar, bussar och annan kollektivtrafik skapas framgångsrikt ännu en otrygg miljö i stan. Vattenspegeln mellan Slussen och gamla stan byggs effektivt igen med ytterligare ett par broar, och som kronan på verket anläggs en gigantisk trappa upp mot Södermalmstorg.

Det är den senare som Socialdemokraterna använt som argument för att säga nej till det liggande Slussenförslaget – det är inte tillräckligt handikappanpassat menar man. Om det enbart är av denna anledning som S nobbar nya Slussen, eller om partiet faktiskt insett att ombyggnadsförslaget är en fullständig katastrof, har jag ingen aning om. Men att ett stort parti som Socialdemokraterna nu reagerar är i alla fall ett sundhetstecken.

Spännande alternativförslag – flytta Slussen västerut.

Det finns flera intressanta förslag till alternativa Slussenlösningar, som nästan samtliga är bättre än den halvmesyr som Sten Nordin och hans anhang tänker driva igenom – ta bara det medborgarförslag som går ut på att flytta hela Slussen västerut och bygga ihop den med Centralbron, som överdäckas tillsammans med tunnelbanan. En intressant lösning som tillåter nya kommersiella ytor, nya lägenheter och räddar en stor del av vattenspegeln från att fyllas igen som i liggande förslag. Det finns säkert massor av praktiska invändningar mot denna idé, men efter 20 år av velande i Slussenfrågan borde vi faktiskt ha förtjänat något bättre än det som politikerna i Stadshuset tänker tvinga på oss.

Om man läser mellan raderna i diverse politikerbloggar, så är det knappast någon som direkt verkar brinna för det liggande ombyggnadsförslaget – men eftersom det gått så lång tid MÅSTE ju något göras snabbt, innan nuvarande konstruktion faller sönder.

Jag hoppas innerligen att fler partier vaknar upp och inser att det vi allra minst behöver i Stockholm är ytterligare en stor betongöken mitt i centrum.

Intressant?

DN, Epstein

Andra bloggar om , , ,

Den enes bröd

Steve Jobs.

Världens mest framgångsrika innovatör, Steve Jobs, meddelar att han lämnar vd-posten på Apple Inc. – uppenbarligen alltför sjuk för att hålla i rodret för världens framgångsrikaste teknikföretag (han stannar dock som styrelseordförande).

Vad förlusten av visionären och innovatören Steve Jobs, som revolutionerat persondator- och medievärlden inte bara en utan två gånger – först i början av 80-talet med Macintosh, och därefter på 2000-talet med succéer som Ipod, Itunes, Ipad och Iphone – går knappast att överblicka. Förra gången Steve Jobs lämnade företaget och räknenissarna tog över, stannade utvecklingen av och tog det knappt tio år innan företaget var konkursmässigt.

Apples börskurs...

Frågan är väl vad som händer den här gången. Den som tar över rodret efter Steve Jobs heter Tim Cook, och sägs vara en fena på logistik – och en av anledningarna till att Apple lyckats säkra tillgång till billiga komponenter i stora upplagor till sina produkter. Och det är förmodligen chefsdesignern Jonathan Ive som vi har att tacka för att Iphone och Ipad ser ut och fungerar som de gör.

Men utan risktagaren och visionären Steve Jobs i ledningen löper Apple stor risk att hamna i en förvatlningsfas, där fokus hamnar på att försvara marknadsandelar för bolagets befintliga produkter snarare än att utveckla nya.

...och Samsungs.

Framgångarna för Apple och Steve Jobs har förstås varit exempellösa under hela 2000-talet och konkurrenterna ligger åratal efter – företaget kan sola sig i ljuset av sina gamla segrar i ett par år.

Men på längre sikt är det osannolikt att Apple kommer att kunna behålla den dominerande ställning som företaget haft de senaste 10 åren. Det är i alla fall så man ska se aktiemarknadens reaktion på Steve Jobs avgång. Apples aktie rasade i efterhandeln i natt, medan främsta konkurrenten Samsung steg lika dramatiskt. Tydligare och mer frankt än så kan väl förtroendet för Den store ledarens efterträdare knappast uttryckas.

Vad är det man brukar säga – den enes bröd..?

Intressant?

SvD 1, 2, DN 1, 2, 3, Expressen, 2, 3

Andra bloggare om , , ,

Londons verkliga plundrare har kontor i City


Kanske är det som professor Zygmunt Bauman skriver i SvD, att upploppen i England drivs av människor som hamnat utanför prylsamhället – det vill säga misslyckade konsumenter. Eller också kan man gå ett steg längre, och uttrycka sig som den frispråkige finansanalytikern Max Keiser i inslaget ovan – att plundrarna i London bara härmar beteendet hos den finansiella kleptokratin, som använder det han så frankt kallar financial weapons of mass destruction för att driva hela länder till ruinens brant – av den enkla anledningen att de kan tjäna pengar på det. Dessa finansiella plundrare och terrorister håller till i lyxiga kontor på Wall Street och i London City, och det nya i Finanskrisen 2.0 är att de inte längre nöjer sig med att att försöka knäcka banker och företag – nu ger de sig också på hela länder. Beväpnade med helt nya finansiella instrument och blixtsnabba datorer – och benäget bistånd från ratinginstituten – kan de slå sönder hela ekonomier och tjäna miljarder genom att positionera sig på nedsidan som det heter på finansspråk. Hittills har dock inte David Cameron, som vill stänga mobilnät och censurera sociala medier, sagt något om att ställa de verkliga plundrarna inför rätta; de vars härjningar kostar samhället tusenfalt mycket mer än kravallerna i England.

Utan att på något sätt försvara (den konsumtionssvultna?) pöbeln i London, är det förstås så att samhällen där människor får se sina pensionstillgångar raderas ut – av Wall Street- och Cityterrorismen – där tidigare basal samhällsservice som tillgång till el, vatten och omsorg privatiseras och blir mångdubbelt dyrare, där skatter och pålagor gjort att de flesta industrijobben flyttat till Kina,  där den politiska makten emigrerat till Bryssel och stiftar lagar på säkert avstånd från dem som drabbas och där misslyckade chefer i både privat och offentlig verksamhet kommer undan med guldkantade fallskärmar. Sådana samhällen kommer förr eller senare till en punkt där den frustrerade konsumtionsklassen har fått nog.

Lägg till detta det faktum att samma konsumenter – alltså de som känner ett utanförskap för att de inte har råd att köpa en ny platt-TV – samtidigt förväntas betala notan för att rädda kleptokratin, det vill säga de banker som är själva orsaken till att det går åt skogen. I ljuset av detta är det förvånande att inte fler ger sig ut på plundringståg.

Fast det kommer nog.

Intressant?

Aftonbladet, 2, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6

Andra bloggar om , , , ,
(För övrigt känns det en aning ovant som gammal liberal att finna sig ha samma åsikt som ett antal bloggar ute på vänsterkanten. Men det är en annan tid nu, en ny klasskamp – mellan den finansiella klassen, kleptokratin, och… ja alla oss andra.)

Kommentariatets Tao

DN gör en djupdykning i den nygamla debatten om #näthatet i tidningarnas kommentarsfält. Det är ett gott försök som reportern Jennie Dielemans gör för att nyansera den rådande uppfattningen om att det endast är rättshaverister, högerextremister och allmänt rabiata inomhusmän som håller till nere i botten av artiklarna på de stora mediesajterna. Jag är själv citerad som hastigast i artikeln, men eftersom jag pratade med reportern i säkert en halvtimme, tycker jag att det är ganska mycket som inte kommer fram av det som jag egentligen ville ha sagt.  Så här är några icke-publicerade åsikter i frågan.

Ett: Det hjälper föga att försöka avskaffa anonymiteten. Att kunna säga sin mening fritt utan att behöva skylta med det inför vänner, familj och bekanta, är faktiskt en förutsättning för ett öppet samtal. Det är bara att titta på sitt eget nyhetsflöde på Facebook, där nästan alla uppdateringar vägda på guldvåg för att ingen i bekantskapskretsen ska riskera att ta illa upp. Och då blir det som det blir, plattityder om vardagshändelser, fisljumna statusuppdateringar, myspys med barnen eller bilder från en eller annan semesteridyll. Sällan eller aldrig några riktigt eldfängda diskussioner.

Dessutom kommer man tyvärr inte undan hatet bara för att man använder Facebook-inloggningar. Extremister, haters och Sverigedemokrater finns förstås där med, och det krävs bara en ledig mejladress för att skapa ett nytt konto. (I vissa stora Facebook-grupper som jag är med och modererar, har det periodvis krävts bortmoderering av nära hälften av kommentarerna – dvs mer än i de anonyma kommentarsfälten på Aftonbladet.se.)

Två: Diskussionen havererar oundvikligen när ingen redaktör modererar deltar i den. Nästan samtliga tidningar som använder läsarkommentarer idag, behandlar dessa som något katten släpat in. Jag har fortfarande aldrig sett någon DN-skribent som varit inne och svarat i en pågående kommentarstråd – istället överlåts efterhandsmodereringen till företag som Interaktiv säkerhet. De gör för det mesta ett kompetent jobb – men det är en kontroll och moderering som sker i tysthet, vilket gör redan ilskna debattörer fullständigt rasande när deras inlägg tas bort. Någon är inne och raderar kommentarer, men ingen vet vem som raderar – och det ges ingen motivation till beslutet att refusera inlägget.

På Aftonbladet, där jag jobbar, använder vi Interaktiv säkerhet för att utföra en slags ”basmoderering”. Men i många ämnen, till exempel politiskt infekterade frågor, går vi alltid själva in och försöker hyfsa debatten. Vi försöker svara på frågor, korrigerar felaktigheter, ser till att diskussionen håller sig till ämnet. Och upplyser med jämna mellanrum om reglerna för att få delta i debatten. För det mesta fungerar det, men ibland tvingas vi inse att en viss artikel helt enkelt inte funkar att kommentera – då stänger vi. Dessutom är det viktigt att vara restriktiv med vilka artiklar man tillåter kommentarer på – och att det inte öppnas för många potentiella ”krishärdar” på en och samma gång. Det tror jag för övrigt är en oundviklig utveckling – att kommentarsfunktionen kommer att vara kvar, men att färre artiklar öppnas för diskussion.

DN:s kommentarsfält kl 13.33 idag.

Tre: Det är naivt att tro att människor ska bete sig annorlunda på Internet än i köttrymden. Att lämna kommentarsfälten vind för våg är ungefär lika smart som att lämna ett gäng partysugna tonåringar ensamma hemma i villan en vecka med ett sprängfyllt barskåp. Eller att dra in alla vakter och all polisbevakning på ett Råsunda-derby, för att därefter notera hur folk slår varandra sönder och samman, och konstatera att folk inte kan hantera att se på fotboll. Eller att dra in programledaren i SvT:s Debatt – och låta det inbjudna kommentariatet hålla låda på egen hand en timme på bästa sändningstid.

Alla förstår att det inte funkar. Och ändå är det vad de allra flesta tidningsutgivare begär av sina Internetläsare. Och när det sedan helt förväntat går åt h-e skylls det på näthat och anonymitet.

För övrigt noterar jag att DN-artikeln i fråga i skrivande stund har 642 läsarkommentarer och att diskussionen nu degenterat till käbbel om mångkultur, muslimer, flyktingmottagning och SD:s politk. Precis som förväntat alltså.

Intressant?

Uppdatering: Här finns en utmärkt anledning för att anonyma kommentarer är något som faktiskt behövs. Uppdatering 2: Anders Mildner säger också precis vad jag menar.

Andra bloggar om , , , , ,

I händerna på kleptokratin


Det finns en positiv effekt av att kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor nu sänker USA:s kreditbetyg ett snäpp till AA+ (vilket fortfarande är skyhögt över Grekland, som har ungefär samma förutsättningar att betala sin statsskuld men ändå ligger och skvalpar i botten av kreditbetygsskalan). Nämligen att vi nu vet vem som har makten i USA – och det är varken Barack Obama, demokraterna eller republikanerna – utan Wall Street.

Beslutet att sänka kreditbetyget för USA är förstås motiverat – frågan är varför det inte gjorts långt tidigare – men det intressanta är att läsa S&P:s motivering för sitt agerande.

Standard & Poor anser nämligen att de beslutade besparingarna på 2,1 biljoner dollar är alldeles för små – S&P har sagt att det krävts besparingar på minst 4 biljoner för att USA skulle slippa riskera nedgradering.

Så där har vi det alltså, svart på vitt. Finansmarknaden – där Standard & Poor och andra kreditvärderingsinstitut fungerar som en slags torpeder – har tagit makten över politiken och våra liv. För oavsett vad man tycker om Barack Obama som president, och den förödande låsningen i kongressen mellan demokrater och republikaner, så har USA alltid betalat sina skulder, och aldrig missat en räntebetalning på sina lån. Men nu kommer alltså torpederna från Wall Street och underkänner regeringens arbete. S&P:s uppdragsgivare – den finansiella kleptokratin på Wall Street jublar naturligtvis – en nedgradering innebär högre räntor och ännu fetare vinster för storbankerna.

Samma sak har förstås hänt i Europa, där tyska och franska storbanker, IMF och ECB tillsammans tvingat länder som Grekland, Irland och Portugal till den ena chockbehandlingen efter den andra; att sälja ut sina statliga tillgångar, sänka sina löner och pensioner, sparka offentliganställda, spara in på skolor och sjukvård. Samma kleptokrati som bara några år tidigare hämnngslöst eldat på fastighets- och lånebubblor, begär nu som vanligt att få slippa ansvar för sina usla affärer och dumpa förlusterna i knäet på redan skuldtyngda skattebetalare. Som nu möter arbetslöshet, höjda priser på allt och ett socialt skyddsnät i spillror. Allt för att bankerna ska kunna fortsätta att visa fortsatt fina kvartalsresultat.

Hade Standard & Poor och de andra kreditvärderarna gjort sitt jobb tidigare, hade varken USA eller Europa behövt uppleva den stora finanskrisen 2008. Vi minns att det var Standard & Poor som eldade på subprime-bubblan – genom att ge topprating till de banker och finansbolag som var mest aktiva i pyramidspelet med värdelösa bostadsobligationer. Och det var Standard & Poor som fram till dagen före finanskraschen hösten 2008 gav bolag som Lehman Brothers och AIG högsta möjliga kreditbetyg, AAA.

Alla med lite insikt i amerikansk politik är förstås medvetna om att Wall Street var en av de allra största finansiärerna bakom Barack Obamas presidentvalskampanj. Men att finansbranschen – kleptokratin – nu faktiskt styr i USA har väl aldrig riktigt framgått förrän nu.

Titta gärna på inslaget ovan med finansanalytikern Max Keiser, som beskriver läget bättre än vad någon av våra så kallade ekonomijournalister vågar göra. Han kallar bl a storbankerna och kreditvärderingsinstituen för ”finansiella terrorister”.

Bättre kan det inte sägas.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7  Aftonbladet 1, 2, 3, Expressen, E24

Andra bloggar om , , , , ,

Den stora tågkonspirationen

Jag fick en del kritik för att jag upprepade gånger kallade SJ:s konduktörer för idioter i mitt tidigare blogginlägg. Så jag ska inte använda liknande tillmälen om Erik Johansson på fackförbundet Seko – som hävdar att hela skulden för att en av deras medlemmar slängt en ensam 11-årig flicka av tåget är SJ och företagets brist på tydliga regler. (Möjligen kan man anta att han har ett visst erfarenhetshandikapp.)

Att SJ sedan många år har en lättläst policy för hur tågpersonal ska agera när barn och ungdomar saknar biljett är nämligen något som Seko inte tror på en sekund – dokumentet har först nu dykt upp på SJ:s intranät, vilket får Erik Johansson att ana en konspiration. En efterhandskonstruktion för att rädda ansiktet på SJ och kasta all skuld på den enskilde, enligt Johansson.

”Jag jobbar inte själv som ombordare men det man kan säga är att det helt plötsligt dyker upp en föreskrift på vårt intranät som många ombord inte känner igen.”

Jag tycker att det är utmärkt när facket tar sina medlemmar i försvar, men tyvärr går det alltför ofta till överdrift och blir bara fånigt. När kökspersonal skrapat upp utspilld mat från golvet och serverat till skolbarn – då har facket snabbt varit där och försvarat svineriet med eftersatt utbildning. När vårdpersonal på äldreboende misshandlar och förnedrar gamla och sjuka – ja då är det arbetsgivarens krav och ”bristande rutiner” som är felet. Aldrig den enskilda individen, som i fackets värld alltid är en hjälplös slav under omständigheterna eller utsugande arbetsgivare, utan någon som helst förmåga eller tillåtelse att tänka själv.

I det aktuella fallet med 11-åringen, hävdar facket nu att konduktören gjorde en ”bedömning” som var rätt just vid det tillfället hon gjorde bedömningen eftersom konduktören gjorde bedömningen att hennes bedömning var rätt – dvs att flickan hon avvisade från tåget var äldre än 18 år.

Ehh.

I den verkliga världen, utanför fackförbundets kontor i centrala Stockholm, kan vem som helst som inte drabbats av långt gången starr tydligt se att flickan inte på några villkor kan vara 18 år – inte ens 15 för den delen, vilket framgår med all önskvärd tydlighet av bilden i Aftonbladet. Och ser man inte skillnad på en 11-åring och en 18-åring kanske man kanske hur som helst inte ska jobba i en såpass utsatt position som tågvärd.

Man kan då be företaget om stöd för vidareutbildning. Facket kan säkert hjälpa till.

Intressant?

Andra bloggare om , ,

Välfärdssamhället 2.0: sälj dina organ om du vill studera

En akademiker i Skottland, Sue Rabbitt Roff, propagerar för att det ska bli tillåtet för studenter att sälja sina organ. Utspelet görs i den ansedda tidskriften British Medical Journal, och enligt initiativtagaren skulle detta innebära en helt ny inkomstkälla för studenter – varför inte för att betala av sina studier? En njure är värd 280.000 spänn på marknaden – ungefär lika mycket som det kostar i universitetsavgifter.

Även om man kanske ska ta just detta utspel med en nypa salt, är det samtidigt ett tecken i tiden. I takt med att allt mer av västvärldens skatter går till att betala ränta på skulder, och gång på gång rädda misskötta banker, har samhället inte längre har råd att upprätthålla basala tjänster som hälso- och sjukvård, skola och äldreomsorg. Löner och pensioner sänks, förmåner dras in – Sveriges diabetiker kan till exempel räkna med att få betala 30.000 ur egen ficka om de vill kunna fortsätta med sin medicin.

Vad vi ser just nu är det långsamma sammanbrottet av det som vi kallat välfärdssamhället – och det har inget att göra med vem som sitter i regeringsställning. Politiker av alla färger har okritiskt låtit finansmarknaderna driva upp otaliga bubblor – IT-bubblor, råvarububblor, fastighetsbubblor, etc – och när pyramidspelen fallit har samma politiker snällt stått och plockat upp den ena mångmiljardnotan efter den andra. Bankerna räddas, allmänheten får dra åt svångremmen.

Detta är alltså samma politiker beslutade för länge sedan att våra pensioner skulle användas för att göda börsen,  ett beslut som var lika välgrundat som att satsa vartenda öre av pensionspengarna vid pokerborden på Casino Cosmopol.

Det låter kanske som galenskap idag, men vänta bara ett par år, Efter sammanbrottet  kommer den nya avdelningen ”Kroppsdelar och inre organ” på Blocket garanterat att vara en av de allra mest välfyllda på sajten.

Intressant?
Andra bloggare om , , ,

Ändrade rutiner hjälper inte mot idioter

När min 13-åring skulle åka hem från kompisen i Småland, där hon tillbringade en vecka tidigare i somras, valde jag att ta bilen 35 mil för att hämta upp henne, och sedan köra lika många mil tillbaka till Stockholm igen.

Att hon själv skulle tagit tåget hem från Tranås, bara några kilometer bort från hennes sommarviste, var uteslutet eftersom jag tyvärr har egen erfarenhet av SJ:s så kallade tågvärdar, och deras agerande mot barn och ungdomar, som är extra utsatta för konduktörernas närmast övernitiska ambition i att hitta något fel på resebevis. Är det inte fel på biljetten, så saknas det kanske ID-kort – eller så har en förälder råkat onlineboka biljetten i fel namn. Då kastas ungen ofta av tåget utan pardon, eftersom det är så SJ gör, och har gjort så länge jag åkt tåg – fallet med den 11-åriga flickan som brutalt dumpades i Kumla och togs om hand av en äldre kvinna är alltså långt ifrån en engångsföreteelse – tyvärr. Vi är många kan vittna om liknande upplevelser.

Första gången jag själv bevittnade en tågvärds maktmissbruk mot barn var i slutet av 80-talet. Det var på Kustbanan mellan Karlskrona och Kristianstad, då en kille i 10-årsåldern blev avkrävd pengar för en ny biljett av konduktören. Den skollovsbiljett han försökte åka på krävde nämligen, enligt idioten till konduktör, att han kunde legitimera sig som studerande. Att det råder skolplikt för alla Sveriges 10-åringar fattade inte den j-a lågpannan till konduktör, så jag drog fram en femtiolapp och betalade för en ny biljett till grabben (I samband med etta uttryckte jag sannolikt även en förhoppning om att konduktören   skulle bosätta sig på ett riktigt varmt ställe.)

Sedan dess hör vi samma historia, gång på gång, och påfallande ofta är det just barn som drabbas av maktfullkomliga idioter som alltså kallar sig ”värdar”. Antagligen är det enklare att kasta av minderåriga än vuxna. Oavsett vilken anledning de har, måste verksamheten vara sanktionerad av SJ-ledningen, eftersom det händer gång på gånggång. Kanske är det det gamla SJ-monopolet som spökar – eftersom de klär sig i uniform anser de sig själva kanske felaktigt vara representanter för någon slags myndighet.

Nu utlovar SJ:s presschef att företaget ska ”se över rutinerna”, vilket är en standardfloskel som alltid används när företag inte kan försvara sitt eller sina idagerande. Problemet är ju bara att den som säger så automatiskt erkänner att det tidigare varit rutin att kasta av barn utan biljett.

Dessutom hjälper det föga att ändra rutiner när man har att göra med folk utan omdöme och hjärta. Nu vill jag inte på något sätt påstå att alla tågvärdar är idioter – men tyvärr alldeles för många för att jag någonsin kommer att låta mina barn ta tåget på egen hand.

(Tur att Håkan Juholt som alltid är beredd att rycka in…)

Intressant?

Fler bloggar om , , ,

USA, världens mäktigaste u-land

De senaste veckornas käbbel om USA:s skenande statsskuld – ett bråk som i svenska medier oftast utmålas som en kamp mellan en progressiv Barack Obama å ena sida och ett gäng högerextrema galningar i tepartyrörelsen å den andra – ser ut att vara över. Resultatet – om det står sig i omröstningen – blir att lånetaket höjs med 1.000-2.000 miljarder dollar, medan besparingarna uppgår till… några procent av vad staten kommer att gå med underskott med – bara i år.

För problemet är ju inte bara hur Förenta staterna ska gå till väga för att banta sin astronomiska statsskuld – just nu 14.300 miljarder dollar – utan att USA gång på gång vägrar att ta tag i det verkliga problemet. Det vill säga att tvinga folk och företag som har pengar att betala skatt efter bärkraft, något som de har sluppit sedan början av 80-talet då en avdankad Hollywoodskådis otippat gick och blev president och raskt ledde in nationen på vägen mot avgrunden.

Ronald Reagan, som man kan beundra av många andra orsaker (han var till exempel den drivande kraften i arbetet med att få Sovjetunionen att falla samman) hade en fast övertygelse när det gällde ekonomi, och det var att staten och all offentlig verksamhet – förutom försvaret – var av ondo, och att människor skulle klara sig på egen hand. Skatter skulle helst inte existera, och i de fall de inte gick att undvika skulle de sänkas så mycket som möjligt.

Ronald Reagan förklarar sina skattesänkningar i TV 1981.

Grundtanken i denna ekonomiska doktrin, döpt till Reaganomics anammade en extrem version av det som brukar kallas supply-side economics. De snuskigt rika amerikaner som tidigare betalt marginalskatter på upp till 70 procent – i paritet med Sverige på 70-talet – fick plötsligt massiva skattesänkningar. Tanken var att alla dessa stålar, som de rika nu fick behålla, skulle skapa nya jobb genom investeringar i nya företag och konsumtion. Trickle-down Economics kallades det ibland – ur föreställningen att av alla de pengar som regnade ner över de bäst bemedlade, skulle det rinna ner en del även till dem som befann sig längre ner i näringskedjan.

Resonemanget visade sig förstås med tiden ha en del hål. Den rikaste procenten av amerikanerna fann sig plötsligt bada i pengar och dessa nya rikedomar pumpades  in på Wall Street,  där en kader av Gordon Gekkos gjorde allt för att mångdubbla investeringarna. Och det handlade sällan om nya amerikanska jobb utan investeringar i helt andra delar av världen; olja och gas i Mellanöstern, låglönetillverkning i Taiwan och Kina. I USA smällde champagnekorkarna på Wall Street, och finansbubblor blåstes upp i allt snabbare takt. Medan Main Street fick se sina reallöner minska och köpkraften ta en tur söderut.

Idag, 30 år senare, är vi kvar i samma läge – fast många resor värre. Med ett kort avbrott (Clinton-administration) har den helgalna skattesänkarcirkusen fortsatt. När George W Bush tillträdde år 2000 inledde han med att sänka skatterna ännu mer, och drog dessutom igång ett par krig för lånade pengar. De rikaste amerikanerna betalar i dag i snitt bara 18 procent i skatt, och många av de största företagen – som General Electric – betalar inte in ett öre till statskassan. Goldman Sachs, finansfantomerna som haft fingret med i de flesta av efterkrigstidens finansbubblor, betalar två procent i skatt.

Idag, 2011, har Reagonomics nått vägs ände. Tepartyrörelsen, som ofta utmålas som högerextrem är egentligen inte högerextrem utan hatar bara staten i största allmänhet och alla skatter – oavsett om de drabbar Goldman Sachs den vanlige Jones i Dumfries, Virginia – är lika onda. Ingen ska betala skatt, alla ska klara sig själva, är budskapet från dessa sentida och extrema Reagan-fans. Och idag firar de sin största triumf – att få en demokratisk president att anta ett ”sparprogram” som bara innebär nedskärningar och inte en enda skattehöjning.

Resultatet är en nation i fritt fall. Den tidiga köpstarka medelklassen har tvingats se sina besparingar urholkas eller försvinna helt – framför allt som ett resultat av raset på husmarknaden. Allt färre jobb gör att lönerna kan sänkas, vilket leder till minskad köpkraft, och ännu högre arbetslöshet. Mer än nio procent går idag utan jobb i USA, en rekordhög siffra historiskt (arbetslösheten är i verkligheten högre, t ex är förvärvsfrekvensen bland kvinnor betydligt lägre än i Sverige).

Samtidigt slår det nya ”sparpaketet” framför allt mot dem som har det sämst – 100-200 miljarder USD om året ska tas från sjuk- och socialförsäkringssystemen samt officiella investeringar. De som redan har problem att få ekonomin att gå runt, får alltså ännu mindre i plånboken – och den negativa spiralen fortsätter. Risken för att USA glider ner i en ny depression är nu överhängande.

USA är idag i många avseenden ett u-land – tungt skuldsatt men med en gigantisk krigsmakt (som ingen president ens skulle våga föreslå besparingar på). Fackföreningar motarbetas för att företagen ska kunna hålla nere lönerna – inte bara på IKEA-ägda Swedwood. Call centers flyttar hem från Indien och Pakistan, eftersom det nu går att hitta billigare arbetskraft i USA. Och vågen av illegala immigranter från Mexiko har nästan helt ebbat ut. Det går att få nästan lika bra betalt söder om Rio Grande som i USA numera…

Ingen president i modern tid har misslyckats lika mycket som Barack Obama. Ändå behandlar vi fortfarande honom som en rockstjärna här i Sverige. Varför?

Intressant?

Aftonbladet, Expressen, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5 GP

Fler bloggar om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: