De senaste veckornas käbbel om USA:s skenande statsskuld – ett bråk som i svenska medier oftast utmålas som en kamp mellan en progressiv Barack Obama å ena sida och ett gäng högerextrema galningar i tepartyrörelsen å den andra – ser ut att vara över. Resultatet – om det står sig i omröstningen – blir att lånetaket höjs med 1.000-2.000 miljarder dollar, medan besparingarna uppgår till… några procent av vad staten kommer att gå med underskott med – bara i år.

För problemet är ju inte bara hur Förenta staterna ska gå till väga för att banta sin astronomiska statsskuld – just nu 14.300 miljarder dollar – utan att USA gång på gång vägrar att ta tag i det verkliga problemet. Det vill säga att tvinga folk och företag som har pengar att betala skatt efter bärkraft, något som de har sluppit sedan början av 80-talet då en avdankad Hollywoodskådis otippat gick och blev president och raskt ledde in nationen på vägen mot avgrunden.

Ronald Reagan, som man kan beundra av många andra orsaker (han var till exempel den drivande kraften i arbetet med att få Sovjetunionen att falla samman) hade en fast övertygelse när det gällde ekonomi, och det var att staten och all offentlig verksamhet – förutom försvaret – var av ondo, och att människor skulle klara sig på egen hand. Skatter skulle helst inte existera, och i de fall de inte gick att undvika skulle de sänkas så mycket som möjligt.

Ronald Reagan förklarar sina skattesänkningar i TV 1981.

Grundtanken i denna ekonomiska doktrin, döpt till Reaganomics anammade en extrem version av det som brukar kallas supply-side economics. De snuskigt rika amerikaner som tidigare betalt marginalskatter på upp till 70 procent – i paritet med Sverige på 70-talet – fick plötsligt massiva skattesänkningar. Tanken var att alla dessa stålar, som de rika nu fick behålla, skulle skapa nya jobb genom investeringar i nya företag och konsumtion. Trickle-down Economics kallades det ibland – ur föreställningen att av alla de pengar som regnade ner över de bäst bemedlade, skulle det rinna ner en del även till dem som befann sig längre ner i näringskedjan.

Resonemanget visade sig förstås med tiden ha en del hål. Den rikaste procenten av amerikanerna fann sig plötsligt bada i pengar och dessa nya rikedomar pumpades  in på Wall Street,  där en kader av Gordon Gekkos gjorde allt för att mångdubbla investeringarna. Och det handlade sällan om nya amerikanska jobb utan investeringar i helt andra delar av världen; olja och gas i Mellanöstern, låglönetillverkning i Taiwan och Kina. I USA smällde champagnekorkarna på Wall Street, och finansbubblor blåstes upp i allt snabbare takt. Medan Main Street fick se sina reallöner minska och köpkraften ta en tur söderut.

Idag, 30 år senare, är vi kvar i samma läge – fast många resor värre. Med ett kort avbrott (Clinton-administration) har den helgalna skattesänkarcirkusen fortsatt. När George W Bush tillträdde år 2000 inledde han med att sänka skatterna ännu mer, och drog dessutom igång ett par krig för lånade pengar. De rikaste amerikanerna betalar i dag i snitt bara 18 procent i skatt, och många av de största företagen – som General Electric – betalar inte in ett öre till statskassan. Goldman Sachs, finansfantomerna som haft fingret med i de flesta av efterkrigstidens finansbubblor, betalar två procent i skatt.

Idag, 2011, har Reagonomics nått vägs ände. Tepartyrörelsen, som ofta utmålas som högerextrem är egentligen inte högerextrem utan hatar bara staten i största allmänhet och alla skatter – oavsett om de drabbar Goldman Sachs den vanlige Jones i Dumfries, Virginia – är lika onda. Ingen ska betala skatt, alla ska klara sig själva, är budskapet från dessa sentida och extrema Reagan-fans. Och idag firar de sin största triumf – att få en demokratisk president att anta ett ”sparprogram” som bara innebär nedskärningar och inte en enda skattehöjning.

Resultatet är en nation i fritt fall. Den tidiga köpstarka medelklassen har tvingats se sina besparingar urholkas eller försvinna helt – framför allt som ett resultat av raset på husmarknaden. Allt färre jobb gör att lönerna kan sänkas, vilket leder till minskad köpkraft, och ännu högre arbetslöshet. Mer än nio procent går idag utan jobb i USA, en rekordhög siffra historiskt (arbetslösheten är i verkligheten högre, t ex är förvärvsfrekvensen bland kvinnor betydligt lägre än i Sverige).

Samtidigt slår det nya ”sparpaketet” framför allt mot dem som har det sämst – 100-200 miljarder USD om året ska tas från sjuk- och socialförsäkringssystemen samt officiella investeringar. De som redan har problem att få ekonomin att gå runt, får alltså ännu mindre i plånboken – och den negativa spiralen fortsätter. Risken för att USA glider ner i en ny depression är nu överhängande.

USA är idag i många avseenden ett u-land – tungt skuldsatt men med en gigantisk krigsmakt (som ingen president ens skulle våga föreslå besparingar på). Fackföreningar motarbetas för att företagen ska kunna hålla nere lönerna – inte bara på IKEA-ägda Swedwood. Call centers flyttar hem från Indien och Pakistan, eftersom det nu går att hitta billigare arbetskraft i USA. Och vågen av illegala immigranter från Mexiko har nästan helt ebbat ut. Det går att få nästan lika bra betalt söder om Rio Grande som i USA numera…

Ingen president i modern tid har misslyckats lika mycket som Barack Obama. Ändå behandlar vi fortfarande honom som en rockstjärna här i Sverige. Varför?

Intressant?

Aftonbladet, Expressen, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5 GP

Fler bloggar om , , ,