Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: september 2011 (sida 1 av 2)

Facebooksamhället

För bara några år sedan sågs ägarkoncentrationen i den svenska mediebranschen vara ett allvarligt hot mot mångfald och yttrandefrihet – framför allt var det ett lokalt litet nischföretag med adress på Sveavägen som hotade den svenska demokratin.

90-talets IT-gigant Microsoft drogs för inte så länge sedan inför EU:s konkurrensmyndighet och dömdes till mångmiljardböter – för att företaget kopplat ihop webbläsaren Internet Explorer med operativsystemet Windows, vilket enligt EU gav en otillbörlig konkurrensfördel till Bill Gates. Det spelade ingen roll att man var fri att installera hur många andra webbläsare man ville på sin dator – Microsoft hade missbrukat sin ställning och fick på pälsen.

Enter 2011, och vi befinner oss mitt i Facebooksamhället. Och om det ens finns en mediedebatt längre, handlar den lustigt nog om hur man ska få tillgång till alla nya Facebookfunktioner redan innan de släpps eller att den nya layouten på nyhetsflödet är jobbig att vänja sig vid. Någon egentlig diskussion om själva sundheten i att vi låter ett privat amerikanskt storföretag få monopol över våra liv och medievanor finns egentligen inte. Man väljer ju själv om man vill vara med, och om man tröttnar på annonser som indikerar att man på grund av sin ålder har problem med inkontinens, går det faktiskt att avsluta sitt konto.

Det argumentet hade jag också tills för något år sedan. För problemet som uppstår när ett företag blir så dominerande som Facebook att det i princip skaffat sig ensamrätt (om än inte juridiskt) på många av de funktioner som vi till vardags kallar ”Internet”. Vi har alltså i praktiken inte något val. Vad som händer nu är att Facebook aktivt använder denna sin de facto-monopolställning för att tvinga oss till ett speciellt beteende för att kunna få tillgång till en Internetbaserad tjänst.

Jag tänker förstås på den nya regeln med att kräva Facebook-konto för att registrera sig på Spotify. Visst, det finns utmanare till musiktjänsten, men de är mindre och har betydligt sämre utbud än det svenska originalet – så man är i praktiken tvingad att ansluta sig till Facebook för att kunna lyssna på streamad musik lagligt.

Samma sak med tidningar – inklusive den jag jobbar på – vars läsare nu måste bli Facebook-användare för att kunna kommentera artiklar.

Visst, det finns andra tidningar…

Facebooks långsiktiga mål är tydligt. Människor ska fås att tillbringa så stora delar av sitt digitala liv på Facebook att de till slut uppfattar det som att Facebook är Internet. Allting där utanför är ointressant och förtvinar i brist på Gillaknappar och integrerade sociala appar. Till och med anrika publikationer som The Guardian och Wall Street Journal verkar ha mist förtroendet för sina egna nyhetswebbar och tar nu fram speciella förstasidor som kan nås inne på Facebook. Läsaren behöver alltså aldrig lämna tjänsten, och slipper därmed prioritera bort nyhetsflödet med Spotifylåtar för sådana banaliteter som uppblossande EU-kriser eller revolutioner i Nordafrika.

Och trots att Facebook gång på gång visat prov på hur företaget godyckligt missbrukat sin dominerande ställlning, med censur av bilder och nedsläckning av stora kampanjsidor utan föregående varning, fortsätter vi glatt att skänka mer och mer av alla de kundrelationer vi mödosamt byggt upp – till ett ansiktslöst IT-företag i Kalifornien som inte har någon adress, inte svarar i telefon och vars medarbetare är så hemliga att de anställt vakter för att schasa bort journalister.

För tio år sedan ett företag som Facebook fått den församlade medieeliten att skrika efter ny lagstiftning. Idag startar man på sin höjd ett upprop mot orättvisan.

På Facebook förstås.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Eurosamarbetet – det hjälper inte att polera liket


Intervjun ovan med en ovanligt frispråkig finansmäklare, som sändes i brittiska BBC igår, borde vara obligatorisk att se för alla som fortfarande tror att Europas så kallade politiker (dvs uppgraderade byråkrater som Herman van Rompuy) kommer att kunna förhindra en kollaps för den gemensamma valutan. Ingen på marknaderna tror längre på Euron, och har redan flytt till säkerhet i form av långa statspapper eller dollar. Eurosamarbetet är dött, ett levande lik som det putsas på i bästa Leninstil – men det var länge sedan några återupplivningsförsök hade effekt.

Vi kan alla glömma de ”räddningsaktioner” som EU- och IMF-ledarna utlovar så gott som dagligen. De har ingen aning om vad som ska göras, och även om de hade haft det är det redan för sent, som sägs i inslaget ovan styr regeringarna inte längre över ekonomin (det gör Goldman Sachs).

Grekland är redan bankrutt och har tekniskt sett redan gått i konkurs, och de tyska väljarna kommer aldrig att gå med på att garantera statsskulden för hela södra Europa, så som Rompuy och Barroso planerar djupt nere i sin bunker i Bryssel, där de nu under allt större panik omgrupperar sina imaginära ekonomiska försvarsstyrkor. Samtidigt som de plockar fram cyanidpillern inför det oundvikliga slutet.

I den verkliga världen, i Grekland, håller de ständigt nya sparpaketen nu också på att knäcka den grekiska medelklassen – något som påverkar landets framtid i långt större utsträckning än en galopperande stadskuld eller upploppen på Syntagmatorget. I The Telegraph berättar paret Dmitris och Mary Andreou om hur de drabbats dubbelt av sänkta löner och höjda priser på nästan allt. Samtidigt har de ålagts att betala en extra fastighetsskatt på mellan 5.000 och 10.000 per år, vid sidan av ytterligare inkomstskattehöjningar. Alla deras sparpengar är borta, liksom tron på framtiden. De har slutat titta på TV, eftersom det är för deprimerande. Att försöka bygga en framgångsrik ekonomi på en nation av människor utan framtidstro, vars ekonomi ligger i spillror, kommer aldrig att fungera.

Det finns egentligen bara tre vägar ut för Grekland: 1. Att lämna Euron. 2: Revolution eller 3: Militärkupp. Och ju längre politkerna väntar på att ta det enda vettiga beslutet – det vill säga nummer 1 – ökar risken för alternativ 2 eller 3.

Johan Norberg skriver idag om Eurokrisen som finansvärldens Fukushima, där Europas makthavare planlöst lappar och lagar på reaktorinneslutningen, men inte gör något åt själva härdsmältan inuti.

Jag skulle nog hellre beskriva det som händer i Eurozonen just nu som en cancer, en aggressivt växande tumör som behandlats med placebopiller istället för operation. Nu är den för stor för att behandla, och patienten är förresten redan död.

Det är bara dödsattesten som vi väntar på.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,
Grekfrossa i pressen: DN 1, 2, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, E24 1, 2

Våra miljöskatter skapar klimatflyktingar

Här ska det odlas skog.

Jag har skrivit tidigare om det vansinniga systemet med utsläppsrätter, som inte bara gett oss svenskar rekorddyra elräkningar utan också skänkt den organiserade brottsligheten en helt ny intäktskälla att ösa ur.

Men det kanske vidrigaste exemplet hittills av hur systemet missbrukas kommer från Uganda, där 20.000 fattiga människor nyligen fördrevs med våld från sin by – en operation där flera dödades. Marken hade sålts till ett brittiskt skogsföretag, New Forests Company, vars affärsidé är att skapa ”hållbar utveckling” genom trädplantering på stora landarealer i Afrika. Som tack för denna insats för miljön kan företaget tillgodoräkna sig utsläppsrätter – som sedan kan krängas bland annat via den Europeiska börsen för utsläppshandel. New Forest Company, som backas av stora investorer som storbanken HSBC, träffade ett avtal med den ugandiska staten 2005, och totalt beräknas intäkterna från utsläppsrätterna för dessa afrikanska trädplanteringar vara värda mer än 12 miljarder årligen.

Man kan alltså säga att en normal svenska villaägare betalar c:a 3.000 kronor per år – för att företag i ”hållbarhetsbranschen”, som New Forests Company, ska kunna generera vinster som är astronomiska i jämförelse med alla andra industrier.

Det är den brittiska hjälporganisationen Oxfam som slår larm. I en artikel i New York Times berättar bybor den brutala historien om hur regimen rensade området på de människor som stod i vägen för skogsföretagets intåg.

 “I heard people being beaten, so I ran outside,” said Emmanuel Cyicyima, 33. “The houses were being burnt down.”

Other villagers described gun-toting soldiers and an 8-year-old child burning to death when his home was set ablaze by security officers.

Systemet med utsläppsrätter, som EU numera i princip är ensamt om att driva, var en del av det sedan länge havererade Kyotoprotokollet från 1997. Systemet har aldrig någonsin fungerat som det var tänkt, och under de år som avtalet varit i kraft inte minskat – utan istället ökat med mer än 12 procent. Vid årsskiftet löper avtalet ut, och alla stora utsläppsnationer, som USA, Ryssland, Kina, Brasilien och Japan (!) har deklarat att de inte tänker skriva under en förlängning. EU kommer förstås hålla fast i det levande liket så länge som det över huvud taget är möjligt, eftersom det drar in stora summor till det omättliga byråkratkomplexet i Bryssel.

Faktum är i alla fall att utsläppshandeln inte har bidragit ett dugg till att rädda klimatet – tvärt om har det ironiskt nog skapat just den situation som det skulle förhindra: horder av klimatflyktingar.

Och detta är inte det enda exemplet på hur hållbarhet och handel med utsläppsrätter missbrukats. Världsnaturfonden, WWF, har köpt en bit regnskog högt upp i de sydamerikanska bergen, med avsikt att kunna ”kapitalisera” denna tillgång till ett värde av hundratals miljarder på marknaden för utsläppsrätter – detta utan att någon som helst sänkning av utsläppen sker. Och till och med svenska Sekab, som skulle frälsa svenska bilister med billig etanol, var för bara några år sedan i Afrika och försökte få fattiga bönder att odla energigrödor istället för spannmål. För att citera Oxfam igen, så sker det just nu så kallad ”land grabbing” i stor skala i fattiga länder, i många fall under förevändningen att rädda världen.

“Too many investments have resulted in dispossession, deception, violation of human rights and destruction of livelihoods,” Oxfam said in the report. “This interest in land is not something that will pass.” As population and urbanization soar, it added, “whatever land there is will surely be prized.”

Alla med någon grad av normalbegåvning inser förstås att ett system där man handlar med luft till astronomiska belopp kommer att missbrukas. Men här har vi tyvärr med EU att göra, där  begrepp som ”vett” och ”verklighetsförankring” är okända bland den ansiktslösa massa av byråkrater som ingen europé någonsin skulle få för sig att rösta på i öppna val.

Det enda goda med den ekonomiska kris som vår kontinent genomlider just nu är att den mycket väl kan innebära ett välbehövligt nackskott för hela det havererade system som kallas EU.

20.000 fattiga bönder i Afrika hade nog önskat att den dagen redan varit här.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Samtidigt i raketregnet mot Israel

Samtidigt som FN debatterar huruvida Palestina ska erkännas som suverän stat, trappar terrororganisationen Hamas – som styr i ena halvan av det som är tänkt att bli en palestinsk stat – upp kriget mot framför allt Israels civilbefolkning. Under augusti sköts 170 granater och missiler från Gazaremsan – fler än under någon enskild månad sedan Gazakriget 2008, då Israels armé gick in i Gazaremsan och slog ut stora delar av Hamas militära infrastruktur. Detta enligt statistik från Israeli Defence Force, IDF.

Åren därefter rådde ett relativt lugn, som bevarades dels som ett resultat av Israels blockad mot sjötransporter till Gaza, dels som effekt av Egyptens stängning av landgränsen till Gaza mot Egypten, där förnödenheter – men också vapen – tidigare förts in, delvis via underjordiska tunnelsystem.

I samband med den folkliga resningen i Egypten i våras, öppnades dock gränsen på nytt – till stor glädje för befolkningen i Gaza, men också nya möjligheter för Hamas att fylla på sina vapenförråd. Detta var något som israeliska myndigheter varnade för så sent som i maj i år. Ock kanske är det detta som syns i grafen här intill – en bild som mer än någon illustrerar möjligheterna för en fredlig tvåstatslösning i området. För så länge ”Palestina” innebär två helt olika och inbördes stridande fraktioner – en mestadels fredlig och demokratisk palestinsk myndighet på Västbanken och en terrororganisation på Gaza vars främsta mål är att förinta Israel – ser det väl ganska mörkt ut för freden i området. Och det blir inte direkt bättre när ledande palestinska företrädare – inklusive president Abbas – indikerar att en framtida palestinsk stat behöver vara etniskt rensad på judar.

Det finns många – även svenska politiker – som tycker att Israel får skylla sig självt med sin aggressiva bosättarpolitik och den skamliga mur som byggts på palestinskt område. Att de förtjänar att få 5-6 raketer i skallen varje dag. Men verkligheten är att så länge Palestina varken har ett fungerande styre eller kontroll vare sig över sitt eget territorium eller sina beväpnade enheter, kommer verkliga framgångar aldrig att uppnås. Sedan spelar det ingen roll om president Abbas lyckas få FN att erkänna en palestinsk stat.

Och trots det sofistikerade missilskydd, Iron Dome,  som Israel just nu bygger upp för att skjuta ner missiler på väg mot landet, slår många av dem ner och gör stor skada. Allt fler av missilerna är av den nya uppgraderade Grad-modellen, som når flera större städer och vars räckvidd når utkanterna av både Tel Aviv och Jerusalem.

Mer än en halv miljon israeler lever idag ett liv där de måste vara förberedda på att uppsöka ett skyddsrum inom 60 sekunder efter det att en missil avfyrats från Gaza.

Det är dock ett problem som knappast kommer att uppmärksammas i FN idag.

Intressant?

Andra bloggare om , , ,
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6,  DN 1, 2, 3, Expressen

All Your Facebook are belong to Al Gore


Hur skulle du ställa dig till att låna ut dina inloggningsuppgifter till Twitter och Facebook till klimataktivisten Al Gore? Visst, han har ju fått Nobelpris och nästan blivit president – men finns det verkligen något som motiverar det sätt som Gore vill fjärrstyra våra sociala mediekonton?

Vi tar det från början.

I morgon drar Al Gore igång sin stora miljökampanj 24 Hours of Reality, som enligt förhandsbuzzen (fritt översatt) ska “rikta världens uppmärksamhet mot den verkliga omfattningen och konsekvenserna av klimatkrisen. Att undanröja tvivlen. Avslöja förnekarna.”

Stora ord, och det kanske behövs. Allmänhetens intresse för klimatfrågan har nämligen svalnat avsevärt på senare år. Färre än hälften av amerikanerna och bara fyra av tio engelsmän tror idag på att människans utsläpp av växthusgaser påverkar klimatet. Och bara 24 procent uppfattar Al Gore som expert i miljö- och klimatfrågor. Det är också fullt möjligt att USA får en klimatförnekare som president nästa år. Rick Perry, guvernör från Texas, har nämligen uttryckt skepsis när det gäller att höja miljöskatter och satsa miljarder på t ex alternativa energikällor, då varken omfattningen eller orsakerna till klimatförändringarna är tillräckligt utredda. I Al Gores värld är Rick Perry givetvis köpt av olje- och kollobbyn, något som mycket väl kan stämma.

Men oavsett vilket så har Gore en brant uppförsbacke för sitt projekt – och kanske är det därför hans PR-byrå tar till metoder som ligger snubblande det sätt som botnät och storspammare agerar.  Gores PR-rådgivare har nämligen kommit på den fantastiska idén att uppmana människor att ge kampanjen fri tillgång till deras Facebook-konton. Den som ställer upp, godkänner att Gore & Co under 24 timmar postar kampanjinlägg som ser ut att komma från ens egen FB-användare. Detta är förstås tänkt att få ett högre genomslag än traditionell annonsering eller genom att driva trafik till en Facebooksida. Projektet lovar dock att posta högst tre uppdateringar i timmen – vilket innebär att dina FB-kompisar som mest kan få se 72 uppdateringar under det dygn som kampanjen pågår. Det är… mycket.

Leo Hickman, som miljöbloggar för The Guardian, tycker Gore har gått för långt:

As I’ve written before – most notably about Foursquare– internet security is, at best, a fragile beast and the idea of asking people to donate their online accounts is not, in my view, a terribly sensible precedent to being setting. […]

I follow people on Twitter to hear their real voice, not that of a spambot, no matter how good the intentions of the sender.

Frågan är väl dessutom om det tilltaget bryter mot Facebooks regler så det bara skriker om det. Kommersiella aktörer som haft liknande idéer har stoppats tidigare från att använda FB-användare som spambottar (även om det finns exempel på motsatsen, till exempel Farmville och Zyngas andra så kallade spel).

Skulle du upplåta ditt Twitter- eller Facebookkonto till Al Gores kampanj?

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

Mer om miljö i DN

Hotet från Big Matte

Jan Björklund är lurad – den ondskefulla matematiklobbyn, sannolikt finansierad av Big Oil, tobaksindustrin och klimatförnekare – har genom idogt påtryckararbete fått utbildningsministern att genomföra en helt onödig satsning på matematikundervisningen i grundskolan.

Det avslöjar Per Acke Orstadius, fd lärare och lärarutbildare, i SvD idag. Som bevis för sin tes berättar han om sin granne på landet, som lyckades bra i livet utan att behöva genomlida ett antal timmar katederundervisning i matte varje vecka:

Evald Johansson var min granne på landet. Han var den kunnigaste människa jag mött. Under sina 84 år hann han med att yrkesmässigt vara lantbrukare, vägarbetare, fiskare, mjölnare, kraftverksföreståndare, bussförare, åkeriägare och byggnadssnickare. Han hade klarat sig bra med den räkning han fått lära sig i en sexårig folkskola. Han hade aldrig behövt veta vad potensuttryck, histogram och algebraiska uttryck var. Han hade aldrig behövt läsa av värden från en graf, bestämma ytan av ett parallellogram eller beräkna volymen av en cylinder.

Vad Per Acke lagt märke till om han gjort återbesök i verkligheten, hade kanske varit att samtliga de yrken som Evald gjorde karriär i har förändrats i grunden under de senaste decennierna. De har alla blivit mer mekaniserade och digitaliserade och kräver högre teoretiska kunskaper än förr.

Problemet är ju knappast heller att inte alla klarar att lösa andragradsekvationer i sömnen, utan att elever går ur skolan utan att ens kunna multiplikationstabellen.

Ett exempel från USA, där det om möjligt är ännu värre, bloggar Roger Pielke Jr om i inlägget The labor Gap:

One problem in addressing the skills crisis is a lack of basic math skills, manufacturers say. Many job applicants can’t answer the question “what is one half of one half,” Rauscher said, and they can’t measure something to a fraction of an inch.

“How are you going to get a workforce together when people lack those basic skills? It’s pretty pathetic,” he said.

Uppenbarligen har Big Math inte varit särskilt framgångsrika i USA i alla fall.

Intressant?

Uppdatering 19:43: Per Acke får svar på tal.

Andra bloggare om , , , ,

 

Arvet efter terrorkriget

Amerikanska soldater i Afghanistan. Foto: U.S. Army.

Fick frågan i kommentarerna till tidigare inlägg om hur alternativet skulle ha sett ut till mångmiljardsatsningarna på det 10-åriga kriget mot terrorn, som startade i och med anfallen mot World Trade Center.

Ett alternativ kanske hade varit, som Richard North är inne på, att istället för att starta krig mot en av världens fattigaste länder, Afghanistan, hade USA kunnat ge varje invånare i landet – män, kvinnor och barn – 15.000 dollar vardera, motsvarande 100.000 svenska kronor. Så mycket, 450 miljarder dollar, beräknas nämligen det tio år långa kriget i Afghanistan ha kostat.

Om samma summa hade satsats på infrastrukturinvesteringar, utblidning, handel och demokratisk utveckling i det krigshärjade landet – hur hade grogrunden för Al-Qaida och andra terroristorganisationer sett ut då?

Jag kanske är naiv, men förmodligen hade den typen av pengarullning bidragit oändligt mycket mer till säkerheten i västvärlden och USA. Istället har de långa krigen mot terrorismen gjort allas vår tillvaro både farligare och mindre fri. Krigen i Irak och Afghanistan löste inte problemet med militanta islamister, istället blev krigsskådeplatserna rekryteringsgrund för massor av unga arga män med hatet mot USA och väst som gemensam nämnare. Många av dem är vältränade efter ett decennium av krig mot supermakten och dess allierade, och flera av dem har på senare tid varit framgångsrika i kampen mot Moammar Gaddafis diktatur i Libyen.

Efter terrordådet på norska Utøya i somras, överraskade statsministern Jens Stoltenberg med att deklarera att vad som behövdes var MER demokrati och öppenhet, inte mindre. För tio år sedan var president George W. Bushs buskap det rakt motsatta: terroristerna skulle rökas ut från sina hålor, och den som inte var med Bush var emot honom. Och den senare grupperingen har ju knappast blivit mindre med åren.

Intressant?

11 september i pressen: DN 1, 2, 3, 4, 5,  SvD 1, 2, 3, 4, Aftonbladet, 2, Expressen

 

Om äventyrsspelens glansdagar

Eurogamer har precis lagt ut en stor äventyrsspecial, där den numera nära nog insomnade spelgenre som kallas äventyr granskas. Det är en mycket grundlig genomgång som Eurogamers Jimmy WIlhelmsson har gjort – bland annat har han låtit mig komma till tals om hur det var för mer än 20 år sedan, då Infocom och Sierra On-line var de starkast lysande stjärnorna på spelhimlen, och textbaserade äventyr såldes för 400 spänn.

En mycket läsvärd atrikel – och det skriver jag inte bara för att jag är med i den. Så besök Eurogamer nu!

Tio år efter 9/11 – terroristerna vann

Ett foto från södra tornet, som jag tog i augusti 1984. Norrut syns Midtown och Empire State Building. Det är fortfarande svårt att inse att World Trade Center är borta.

På söndag är det tio år sedan terrorattackerna på World Trade Center och Pentagon, en dag som förändrade världen kanske mer än någon enskild händelse  i efterkrigshistorien. Det främsta målet med attacken mot tvillingtornen var att ingjuta skräck i USA och västvärlden, genom att visa hur sårbart det amerikanska öppna samhället var mot terrordåd. Det sekundära var enligt uppgift att knäcka den amerikanska ekonomin.Wall Streets digitala hjärta var förlagt till de underjordiska våningarna i WTC-komplexet.

Det första målet – skräcken – lyckades Al-Qaida uppnå omgående. Det andra – att sänka USA:s ekonomi, tog lite längre tid än vad Osama Bin Ladin räknat med.

För ett decennium efter WTC-attackerna är USA:s ekonomi i ett sämre skick än den någonsin varit sedan den stora depressionen i slutet av 1920-talet. Budgetunderskottet är astronomiskt, arbetslösheten biter sig fast på rekordhöga nivåer och samhällsservicen monteras ner. Delstater har redan gått bankrutt och USA:s federala myndigheter var snubblande nära att ställa in betalningarna så sent som för en månad sedan.

För den som vill se det, finns det ett tydligt samband mellan USA:s usla ekonomi idag och efterspelet till attackerna mot World Trade Center. Bortsett från de svindlande summor som det kostat att bedriva två krig under tio års tid – i Irak och Afghanistan – har en monstruös säkerhetsapparat byggts upp för att skydda medborgarna mot terrorhotet. Antiterrormyndigheten Homeland Security, som bildades efter 9/11, har idag svällt till närmast ofattbara proportioner. Hundratals miljarder har satsats på allt från säkerhetskontroller på muséer till avancerad övervakning av medborgarnas liv – till stor glädje för den växande privata säkerhetsindustrin, som levererar allt från säkerhetsutrustning på världens flygplatser till privat säkerhetspersonal i konfliktområden (dvs legosoldater).

Trots denna biljonrullning, är risken att utsättas för ett terrorattentat minimal – nu som då. I en undersökning, ”A False Sense of Insecurity”,  slår forskaren John Mueller vid universitetet i Ohio fast följande:

1. Assessed in broad but reasonable context, terrorism generally does not do much damage.
2. The costs of terrorism very often are the result of hasty, ill-considered, and overwrought reactions.

– Antalet människor som dödas årligen av muslimska terrorister eller Al-Qaida-wannabees är kanske på sin höjd ett par hundra utanför krigsområden. Det är ungefär lika många som drunknar i sina badkar varje år, säger Muller i en intervju med L.A. Times. 

Dessutom mister fler amerikaner livet utomlands i trafikolyckor och magåkommor än i terrordåd. Och på hemmaplan är risken att dö av allergiska reaktioner mot jordnötter eller i viltolyckor med rådjur också betydligt större än att drabbas av terror.

Ändå har miljardsatsningarna på närmast absurda säkerhetsprojekt kunnat genomföras med terrorhotet som skäl. Några exempel ur artikeln i L.A. Times:

  • I Keith County, Nebraska, med 8.000 invånare, oroade sig myndigheterna för att en Al-Qaida-cell skulle lasta sprängämnen på en motorbåt och spränga en damm. Så Homeland Security betalade för inköp av modern dykarutrustning, undervattensstrålkastare och -radio samt en snabbgående ribbåt med sonarutrustning så att botten på dammen skulle kunna kartläggas i jakten på terrorister.
  • Mitt ute på prärien, i Cherry County med 6.148 invånare, satsades tusentals dollar för att avvärja biologisk krigföring  – mot kor…
  • I Glendale, en förort till Los Angeles, fruktade polisen att militanta islamister skulle gå till anfall mot DreamWorks eller Disney Campus – lösningen blev att köpa en nio ton tung pansarbil komplett med kanontorn till en kostnad av ett par miljoner.

Och den hysteriska pengarullningen drabbar inte bara USA, hela världen betalar för den svällande amerikanska polisstaten. På Arlanda har  kostnaderna för säkerhetskontroller fyrdubblats sedan 2001, Säpos budget har fördubblats på tio år – och EU startar ett nytt europeiskt nätverk mot terrorn. Vi tvingas förnedra oss offentligt i nakenscanners för att få åka på semester, vi har fått lagar som ger staten tillåtelse att övervaka våra mejl och telefonsamtal – och en uppsjö av totalt verkningslösa regler har införts för att i bästa fall möta gårdagens terrorhot. För det enda vi kan vara säkra på är att nästa gång det sker ett terrordåd kommer terroristerna knappast att ta med sig flytande sprängämnen ombord eller gömma bomber i skorna.

Och samtidigt som om allt fler amerikaner förlorar sina hus, hamnar i arbetslöshet och får se sina sociala skyddsnät monteras ner, lever och frodas det säkerhetsindustriella komplexet i högönsklig välmåga. När det gäller kampen mot terrorismen diskuteras inga nedskärningar – oavsett hur hög notan blir.

I Salon.com skriver kolumnisten Glenn Greenwald:

Nothing has altered the mindset of the American citizenry more than a decade’s worth of fear-mongering  So compelling is fear-based propaganda, so beholden are our government institutions to these private Security State factions, and so unaccountable is the power bestowed by these programs, that even a full decade after the only Terrorist attacks on U.S. soil, its growth continues more or less unabated.

Rubriken på det här blogginlägget är metvetet provocerande. Faktum är att i den långa kampen mot terrorismen finns det ännu ingen segrare, däremot många förlorare. Det öppna samhället, den personliga integriteten och ekonomin till exempel.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, SvD 1, 2, 3, 4, G-P, SVT, Aftonbladet

Andra bloggare om , , , ,

Sossarna gör karriär i finansmaffian

Tidigare socialdemokratiska näringsministern Pär Nuder rasade för inte så länge sedan – tillsammans med sin gamle husbonde Göran Persson – mot borgarnas skamliga skattesänkarpolitik för de allra rikaste i samhället. Att betala skatt efter bärkraft var solidariskt, till och med ”häftigt” och en central del av den socialdemokratiska politiken – liksom det hårdnackade motståndet mot att sälja ut samhällets gemensamma rikedomar till privata företag.

Nu visar det sig att samme Nuder köpt in sig i riskkapitalbolaget EQT:s fond för infrastrukturinvesteringar. En sådan investering är det svenska naturgasnätet, som via bolaget Swedegas nu kontrolleras till 100 procent av EQT. Och riskkapitalbolaget, med säte i skatteparadiset Guernsey, slussar genokm en fiffig konstruktion de maffiga vinsterna från det svenska gasmonopolet till holdingbolagets huvudkontor på kanalön – där ingen beskattning sker. Däremot har Swedegas ¡”lånat” en massa pengar från EQT:s moderbolag, vilket innebär att svenska skattebetalare istället betalar 24 miljoner årligen till finansmaffian på Guernsey. I gengäld får vi – ingenting. Och viktig infrastruktur hamnar i händerna på utländska rovkapitalister.

I vilken mån Pär Nuder varit med och utvecklat detta affärsupplägg vet jag inte, men man kan tveklöst konstatera att solidariteten hos gamla sossar definitivt tar slut när den egna plånboken hamnar i fokus. Budskapet till väljarna är solklart: Gör som vi säger, inte som vi gör!

Det är förstås inget unikt för Pär Nuder, som var engagerad i EQT redan när han var aktuell som partiledare. Tidigare i somras tog den gamle finansministern Erik Åsbrink jobb som rådgivare för finansvärldens svar på Al-Qaida – Goldman Sachs – och den gamle partiledaren Göran Persson har säkerligen inga svårigheter att betala av amorteringarna på sitt sörmländska gods sedan han rekryterades av den svenska vapenlobbyn.

Som Rolling Stones en gång uttryckte det så välformulerat: It’s a gas!

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

Äldre inlägg

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: