Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: oktober 2011

Det är för lite bastkjol och reaktorbad nuförtiden

Expressens klassiska löpsedel från 80-talet, då Adelsohn festade loss i Manila – iklädd bastkjol.

Veckan har bjudit på stor politisk dramatik. Partisekreterare Sofia Arkelsten dristade sig påstå att moderaterna hade haft en lång och stolt tradition som försvarare för frihet, jämlikhet och rättvisa – och då gick det som väntat. Det debattindustriella komplexet gick i spinn, och Twitter-bubblan hade roligt i flera timmar åt det nya Internet-memet #stuffmoderaternadid.

Många tolkar den här typen av debatter med tillhörande aktivitet i sociala medier som något nytt och positivt – allt fler är intresserade av och engagerar sig i politik, vilket måste vara bra. Själv tror jag möjligen att det är uttryck för något annat – en tilltagande professionalisering av politiken, där allt skärskådas i jakten på blottor – som till exempel Arkelstens uppenbara brist på historiska referenser. Allt som sägs förstoras upp, vinklas, tolkas, sprids, retweetas och manglas i Kvällsöppet varv på varv. Debatten förs allt som ofta av politiska proffstyckare, och vad som är fakta och fiktion är därför sällan enkelt att avgöra för en utomstående betraktare (men verkligheten är som vanligt sällan svart eller vit).

Man kan därför konstatera att dagens politikerproffs – av vilka Arkelsten onekligen är ett – sällan gör ”fel”.  Och förutom Håkan Juholt – som man kan tycka vad man vill om i övrigt – blir antalet riksdagsledamöter med yrkeserfarenhet utanför riksdag, kanslihus och ungdomsförbund alltmer lätträknade.

Det kanske inte var bättre förr – men det var onekligen roligare på den tiden då politiska klavertramp verkligen satte avtyck i samtiden. Fredrik Reinfeldt skulle garanterat aldrig komma på tanken att dansa i bastkjol på diskotek i Manila – eller erbjuda sig att bada i reaktorbassängen på Forsmark så som sin föregångarare Ulf Adelsohn. Och det var länge sen en LO-ordförande rörde upp lika mycket känslor som Stig Malm när han kallade Socialdemokraternas kvinnoförbund för fittstim – något som han sedan skyllde på sin chaufför. För att inte tala om TCO-basen Björn Rosengren, som obekymrat sprang på sexklubb för medlemmarnas pengar – trots denna fadäs lyckades han ändå bli näringsminister i Ingvar Carlssons S-regering, där han några år senare nästan lyckades dra igång ett krig med Norge efter att ha kallat grannlandet den sista Sovjetstaten.

Sådana kvalitetsskandaler är vi inte minsann bortskämda med nuförtiden. Fast man kan ju alltid fantisera om hur #bastkjol, #reakorbad och #fittstim skulle trenda på Twitter…

Intressant?

Andra bloggare om , ,

Det är inte bara USA som är på dekis

Här, mitt i stan, fanns en av Varbergs många cykelbutiker, fram till för några månader sedan. I porten bredvid huserade Bröderna Carlssons boktryckeri under många år. Idag finns här en begrvningsbyrå.

Om ni inte redan upptäckt Peter Kadhammars intressanta reportageresa genom nydepressionens USA, kan jag varmt rekommendera hans blogg, Amerika på dekis. Tillsammans med fotografen Urban Andersson har åkt bil genom sydvästra USA, genom samhällen som hamnat i både historiskt och ekonomiskt bakvatten, där allt fler förlorat både sina jobb och sin tro på framtiden. Igenbommade butiker, nedlagda arbetsplatser – att döma av Kadhammars reportage visar världens ekonomiska draglok tydliga tecken på soppatorsk.

Men vi ska akta oss väldigt noga för att förledas tro att detta är något unikt för USA. Samma miljöer, samma nerdekade städer och samma desillusionerade människor går att hitta på många ställen i Europa  Och i princip samma resa går att göra även i Sverige, fastän konsekvenserna inte syns lika tydligt – ännu. Dels gör våra trygghetssystem att vi kan gömma undan problemen effektivare än USA, i alla fall under en tid. Dels har Sveriges ekonomi – hyllad både hemma och utomlands – till stor del vuxit som ett resultat av en kraftig ökad privat skuldsättning. Konstlat låga räntor har drivit upp värden på bostäder – vilket sedan rapporteras okritiskt som att svenskarna är ”rikare än nånsin”.  En stor andel av BNP-tillväxten består alltså av privat konsumtion för lånade pengar –vi är skyldiga allt mer, medan lönerna stagnerar eller till och med minskar. I alla fall i branscher som den där jag jobbar (media) där det blir allt svårare att försörja sig.

Vi är också bra på att gömma undan alla de som drabbas när deras jobb flyttar – till platser där andra gör deras jobb för en bråkdel av lönen. Vi har småföretagare som sällan kan ta ut lön som ens når upp till a-kasseersättning. Det finnshorder av arbetslösa ungdomar  som tvingas kvar som inneboende hos föräldrar och lever på smulor från telemarketingjobb eller andra själsdödande jobb.

Här låg det en akvarieaffär en gång i tiden.

Finans- och statsministrar må alltså slå sig för bröstet och hävda att Sveriges ekonomi är stark. Men på marken ser det annorlunda ut, och det behövs bara att man tar bilen till valfri svensk småstad för att se den förändring som landet genomgått under de senaste 10-20 åren. Jag tog de här bilderna i Varberg för några veckor sedan, i de kvarter där jag växte upp och där det förr myllrade av småbutiker, hantverkare och företag. Idag är det mesta igenbommat, i bästa fall ersatt med take away-pizzaställen, frisersalonger (det finns nog ingen stad som har fler än Varberg) eller loppmarknader, där folkhemmets forna välstånd säljs ut för några tior styck. Småaffärerna förlorade för länge sedan kampen mot de stora köpcentren, och trots att man befinner sig mitt i stadskärnan känns det lite som att gå runt i en spökstad.

A-Foto hette fotoaffären förr. Den rostaiga och trasiga skylten ser inte ut att ha lagats sedan jag jobbade där i början av 80-talet.

Här tror jag att det fanns ett bageri en gång. Nu – skyltfönster för loppmarknaden bredvid.

Mitt emot bageriet fanns en blomsteraffär. Nu igenbommad.

Kakelbutiken flyttar ut från stan – till nya större lokaler utanför centrum.

När jag växte upp på 70-talet fanns det ganska många stora industrier i stan, och det var egentligen aldrig särskilt svårt att hitta jobb för den som ville. Man kunde skruva ihop cyklar på Monark, stansa spik på Gunnebo, såga upp virke på en av många brädgårdar, bli plåtslagare, byggjobbare, bilmekare, finmekaniker, urmakare. Numera finns istället möjligheten att utbilda sig, utbilda sig och utbilda sig ännu mer, helst till man närmar sig 30-årsstrecket. Då när man maxat studielånen och är skyldig staten så mycket att det krävs ett jobb med Håkan Juholt-lön för att kunna betala av, inser man att vad som erbjuds på den svenska arbetsmarknaden är ett oändligt antal lågavlönade servicejobb – som oftast är tillfälliga eller provisionsbaserade.

Bröderna Carlssons boktryckeri hade sina fabrikslokaler här på innergården som myllrade av aktivitet. Nu är det tyst och stilla – inte bara för ett yogacenter tagit över.

Denna verklighet syns kanske inte så mycket i trakterna runt Kungsgatan i Stockholm, men det räcker att ta bilen några mil för att se spåren av ett Sverige som befunnit sig på dekis minst lika längre som USA.

Man skulle kunna säga att vi nu skördar det vi sått. De flesta av oss har trott att globaliseringen, avreglerade finansmarknader och fri rörlighet för varor och tjänster skulle göra oss alla rikare. Vi skulle ju bara behöva ägna oss åt kreativa arbeten –  vi som är så smarta. Och tänk bara hur dyr en 42-tums platt-TV eller en Iphone hade varit om vi skulle tillverkat sådana i Sverige!

Nu kommer kinesiska storföretag till oss för att köpa upp resterna av vår forna industriella storhet. Cirkeln är sluten.

Intressant?
Andra bloggare om , , , ,

En lektion i demokrati

Diktatorn – efter ambulansfärden.

Överste Gaddafi gömmer sig som den råtta han är i en kloakbrunn. Han släpas ut av mobben, misshandlas och blir misshandlad och skjuten innan han lastas ombord på en ambulans – där den dödligt sårade diktatorn får ytterligare en kula i huvudet. Det exakta förloppet är oklart, men en rebellsoldat poserar på film med diktatorns gyllene pistol, firad som hjälte efter att ha utdelat det dödande skottet.

USA:s utrikesminister kommenterar nyheten med ”Wow”. Det som alltmer ser ut som en ren avrättning, utförd av en blodtörstig mobb av en tillfångatagen diktator hyllas världen över – äntligen är kampen över och en ny demokratisk stat ska uppstå ur ruinerna av de sönderbombade ökenstäderna. Att nu mer eller mindre varenda libyer sitter på sitt eget privata förråd av vapen och ammunition gör emellertid att demokrati och fred kanske långtifrån är det enda möjliga framtidsscenariot.

Utan tvekan fanns det få som förtjänade att få en kula i skallen mer än Moammar Gaddafi – men det ger också en bitter eftersmak till det som skulle kunnat bli den Arabiska vårens Grande Finale: Gaddafi inför rätta för brott mot mänskligheten.

Fast å andra sidan – vem är vi i Västvärlden att döma? Världens största supermakt har ju visat vägen, genom att avrätta sina egna medborgare på utländsk mark – utan vare sig åtal eller rättegång. Och Osama bin Ladin råkade ju oturligt nog få halva huvudet bortskjutet när han skulle gripas i sitt hem i Pakistan av amerikanska marinsoldater.

Nu väntar vi bara på att Gaddafi förs ombord på ett hangarfartyg, och raskt begravs till havs såsom muslimsk sed tydligen föreskriver.

Intressant?

DN 1, 2 , 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3 ,4, Expressen

Andra bloggar om , , , ,

När EU detaljreglerar ditt barnkalas

Ni har väl inte blåst upp de där ballongerna själva, barn?

Samtidigt som världen så sakteliga börjar inse att finansklassen är det stora hotet mot vår framtid, lyser debatten om EU – ett minst lika stort problem – med nästan total frånvaro i den svenska debatten.

Detta trots att EU-lagar och regleringar påverkar våra liv i långt högre utsträckning än vår egen riksdag. Runt 80 procent av alla nya lagar som vi tvingas följa fattas av anonyma byråkrater (varav vissa kallar sig ”politiker”), men vår insyn i och påverkan på denna lagstiftningsprocess är obefintlig.

Ett sådant byråkratpåhitt är EU:s nya Leksakssäkerhets-direktiv, som trädde i kraft vid månadsskiftet. Givetvis utformat för att öka tryggheten för unionens invånare, applåderas lagen givetvis av ”liberaler” som Birgitta Ohlsson, som skriver:

Som konsumentminister välkomnar jag … EU:s nya tuffa leksaksdirektiv som i dag träder i kraft. Vi måste ställa högre krav på leksakers säkerhet.

Den nya lagen innebär bland annat att till exempel visselpipor och flärpar, tidigare vanliga inslag på barnkalas, nu får en åldersgräns på 14 år. Beslutet kommer säkert att rädda minst ett europeiskt barn varje år från att sätta en visselpipa i halsen. Dessutom förbjuds barn under åtta år att blåsa upp ballonger utan att en vuxen övervakar processen. Går ballongen sönder krävs dessutom snabb återvinning av det farliga avfallet – som kan innehålla diverse miljögifter som skadar sjuåringen om han/hon bestämmer sig för att äta upp resterna.

Det går givetvis att raljera kring myndigheters ständiga behov att detaljreglera våra liv, men i fallet EU har vi skapat ett monster. Vi har reducerat stora delar av vår egen demokrati till att fungera som hantlangare åt ansiktslösa byråkrater i Bryssel – och när galenskaperna trots allt påtalas ibland, kan våra makthavare bara rycka på axlarna och säga vi kan inget göra, det är ett EU-direktiv.

Det är just EU-direktiv som gör att Sverige nu tvingas låta prostituerade från EU jobba fritt i Sverige under tre månader – annars hindrar vi den fria rörligheten för varor och tjänster. Att prostitution är förbjudet i Sverige (åtminstone att köpa sex) är här av underordnad betydelse. Och den nya indelningen i elnätsområden, som gör energin dubbelt så dyr för en elkund i Malmö som en i Umeå, beror givetvis också på – ett EU-direktiv.

Någon gång borde även vi lydiga svenskar tröttna på galenskaperna från tomtarna i EU-högkvarteret. Ockupera Bryssel?

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

Därför borde alla hata Wall Street

Vid en första anblick kan det tyckas vara en oändlig skillnad mellan förtryckta nordafrikaner som protesterar på Tahrirtorget i Kairo, och en luttrad amerikansk medelklass som ockuperar Wall Street i protest mot den amerikanska finansbranschen. Men kanske är olikheterna ändå inte så stora. Protesterna på Wall Street riktar sig mot en slags diktatur som är minst lika förtryckande, men samtidigt oändligt mycket svårare att rå på än envåldshärskare i Nordafrika och Mellanöstern. Finansmarknadens diktatur är i princip ansiktslös, utan enskilda makthavare att ställa till ansvar. Ändå påverkar den människors liv mer än någon politiker ens kommer i närheten av.

Det är detta 99-procentarna på Wall Street inser, och reagerar mot. Det handlar egentligen inte om politik utan rättvisa – för oavsett vem som sitter vid makten lyckas Wall Street gång på gång se till att skaffa sig makt över de politiska beslut som tas i Washington. Det har pågått under snart hundra år, varav de senaste 25 inneburit en förmögenhetsöverföring utan jämförelse i moden historia – från den arbetande befolkningen (medelklassen) till den procent som styr ekonomin och äger 40 procent av de samlade rikedomarna i USA. Och sannolikt ser det likadant ut överallt i världen.

Vad ockupanterna på Wall Street insett är att det inte längre handlar om höger- eller vänsterpolitik, om liberaler och republikaner. Oavsett vem som sitter i Vita huset – eller för den delen vid makten i något annat av västvärldens länder – så är det Wall Street och alla de banker och finansbolag som hämtar näring från världens finanscentrum som har makten. Finansministrar som Timothy Geithner, tidigare Fedchef i New York och den som godkände gigantiska bonusar till styrelsen i det konkursade försäkringsbolaget AIG, har hämtats in till Washington direkt från The Street. Till stor glädje för finansindustrin som därmed säkrat sitt grepp över den ekonomiska politiken – dvs så få regleringar som möjligt som kan påverka bankernas vinster. Många har varit inne just på denna nya skiljelinje, som inte går mellan höger och vänster, utan mellan den finansiella kleptokratin, den som har makten över de ekonomiska massförstörelsevapnen som fristående finansanalytikern Max Keiser kallar det.

I denna fråga finner alltså extremer som Sarah Palin, socialdemokrater och marxister stå på samma sida. (Själv vet jag inte längre vad jag står politiskt, eftersom politiken som vi känner den tillhör det förgångna. Förmodligen tillhör jag någon slags ny anarkohöger…)

Hur som helst: nästan alla problem vi ser idag ett resultat av Wall Streets rovdrift med våra pengar. Allt började gå åt helvete nånstans i början av 80-talet, då finansbranschen lyckades övertala Ronald Reagan om vikten av att släppa kapitalet fritt – utan några  regleringar eller begränsningar. Det blev starten på en mer än 20 år lång finansbubbla, som vi alla drogs med i. I Sverige avskaffade socialdemokraterna kontrollen över börsen i mitten av 80-talet, vilket ledde till den bostadsbubbla som briserade 1990. Och så sent som 2000, när ytterligare en bubbla var på väg att spricka, tog riksdagen det vansinniga beslutet att satsa större delen av vår pensionssparande i det pyramidspel som kallas börsen.

Men den riktiga inplosionen kom hösten 2008 med kraschen i Lehman Brothers. Då blev ilskan stor mot bankerna som orsakat det hela, med sina subprimelån och innovativa derivat var nära att krossa hela världsekonomin. Efter det gigantiska räddningspaket på 700 miljarder dollar (5.000 miljarder kronor) som blev president George W. Bushs avskedsgåva efter åtta förödande år i Vita huset, var därför förhoppningarna stora på att den tillträdande presidenten Barack Obama skulle skärpa kontrollen över Wall Street.

Vad hände då? Ingenting. Eller rättare sagt: de kvarvarande storbankerna använde stödpengarna till att sluka de mindre, konsoliderades och blev ännu mäktigare. Idag kan man med fog säga att dessa finansiella institutioner kontrollerar politiken.

Det har gjorts lama försök av Barack Obama att få Wall Steets finansiella massförstörelsevapen under kontroll. Förra sommaren, 2010, antogs den så kallade Dodd Frank-reformen, ett antal lagskärpningar riktade mot finansbranschen. Det är till synes en relativt självklar uppsättning regler, till exempel att banker måste ha en viss kapitaltäckning så att de klarar kreditförluster på egen hand, och förhindra att de tillåts att spela bort andras pengar än sina egna på börsen. Men ännu idag har ingen del av lagen genomförts – det har Wall Street sett till, bland annat genom att förhala och förhindra tillsättningen av chefen för den nya myndighet som ska övervaka finansbranschen. Och dessutom stoppa finansieringen av den.

Förutom att finansbranschen lyckats injicera sitt DNA i regeringen har branschen bedrivit en massiv lobbyverksamhet i Washington. Förra året satsade banklobbyn 350 miljoner för att försöka vattna ur lagen. Det jobbar fler än 3.000 lobbyister i Washington – tio per kongressledamot –  vars enda uppgift är att Wall Street ska slippa ny lagstiftning som begränsar branschens frihet. Wall Street var också en av de största bidragsgivarna till Obamas presidentvalskampanj, vilket kanske förklarar varför presidenten varit så lam i sina försök att reglera bankerna.

VD:n för storbanken J.P Morgan, Jamie Dimon, gick till attack så sent som förra veckan mot planerna på reglering av finansmarknaderna och kallade sådana initiativ för ”oamerikanska”. Samma bank gav nyligen ett generöst privat bidrag på nära 30 miljoner till New York-polisen, för att göra Manhattan tryggare. Kanske är det de pengarna vi ser i arbete, när batongerna går varma bland demonstranterna.

Man kan alltid hoppas att Occupy Wall Street växer ut till en fullfjädrad finansiell intifada – många har redan börjat kalla OWS-rörelsen för den Amerikanska hösten. Och det är ju faktiskt detta som är 2000-talets stora utmaning – att bygga en ny finansiell världsordning baserad på verkliga tillgångar och riktigt arbete, utan astronomiska skuldberg som idag bara göder J.P Morgan, Goldman Sachs, Deutche Bank, UBS, RBS etc, samtidigt som världens befolkning faller allt längre ner i fattigdom.

Vi behöver kanske inte ta fram giljotinen, som Roseanne Barr föreslog nyligen, men någon form av offentlig förnedring av ledande bankirer vore på sin plats. Varför inte på Wall Street?

Intressant?

E24 1, 2, SvD 1, 2, DN
Andra bloggare om , , , ,

Efter Steve Jobs – hur länge håller Apple ställningarna?

Steve Jobs, årgång 1984, med världens mest revolutionerande dator - Apple Macintosh.

Tidningar och Internet fylls av kondoleanser efter beskedet om Steve Jobs bortgång (bäst av alla är Wired.com som just nu gjorts om till enda stor kondoleanssida för sörjande Apple-fans). När Apples grundare och stora innovatör avgick som vd för sex veckor sedan visste förstås alla att han inte hade länge kvar att leva – cancern i bukspottskörteln som han levt med sedan 2004 var på väg att vinna kriget.

Vill man vara lite konspiratorisk kan man givetvis hävda att timingen för Jobs död var sällsynt väl valt – dagen efter det att den nya ledningen på Apple premiärvisat nya mobiltelefonen Iphone 4S och det uppgraderade operativsystemet IOS5. Men oavsett vilket, var allt det där som Tim Cook och hans kolleger presenterade i tisdags ett resultat av Steve Jobs visioner. Och även om ingen säger det rakt ut är såväl ägare, investerare som hela den gigantiska kult som byggts upp kring Apple och dess store ledare förmodligen vettskrämda av vad som ska hända härnäst.

För vem – om någon – skulle någonsin kunna axla Steve Jobs mantel? Att döma av lanseringen av Iphone 4S i tisdags, verkar består Apple efter Steve Jobs bestå av ett oändligt antal casualklädda medelålders män som gör sitt bästa för att fylla ut vacuumet efter Ledaren, men det blir plågsamt tydligt att det är Steve Jobs drömmar som de levererar. Vi får anta att den döde Apple-ikonen lämnat efter sig ett stort arkiv av idéer för framtiden, eller återvänder via hologram vart tionde år i bästa Hari Seldon-stil för att styra utvecklingen rätt.

För det var Jobs som revolutionerade persondatorn, och gjorde den till en pryl som alla kunde använda – inte bara 1984 utan ytterligare en gång när han återvände till det då konkursmässiga Apple, som efter tio år med inkompetenta chefer och räknenissar vid rodret i det närmaste raderat ut Macintosh från datormarknaden.

Under sin frånvaro från Apple passade Jobs på starta ett nytt datorföretag – NeXT – vars operativsystem några år senare skulle bli grunden för det vi idag kallar Mac OSX och IOS och driver hela det stora Apple-universum. Jobs hann också med att bygga upp animeringsstudion Pixar som förändrade den tecknade (eller animerade) filmen i grunden.

Jobs har dessutom revolutionerat musikbranschen, dödat CD-skivan och fått världens stora mobiltelefontillverkare på knä med Iphone och Ipad. Med de senaste modellerna av dessa smartphones och surfplattor har Jobs dessutom satt igång en revolution i datorspelsbranschen. De stora jättarna Sony, Microsoft och Nintendo har gigantiska problem med att få människor att motivera köp av spel för 600 kr, när de kan få lika bra underhållning på sin Iphone för några tior.

Han har uppfunnit produkter som vi just då inte förstod att vi behövde, men som idag utgör centrala och omistliga delar av våra liv. Men framför allt har Jobs haft visionerna om hur de stora strukturella förändringarna i kölvattnet av ett växande Internet och digitaliseringen av i princip all kultur och underhållning skulle omsättas i praktiken. Skiftet från CD-skivor till nedladdningsbar musik hade visserligen börjat redan före Ipoden gjorde entré, men utan den kompletta infrastruktur som Jobs visualiserade – egen distribution via en integrerad butik, Itunes Store – hade revolutionen garanterat tagit mycket längre tid.

Sorgen och saknaden efter Steve Jobs är därför stor – och befogad. Man kan tycka vad man vill om Apple och dess närmast paranoida förhållande till läckor, och företagets ambitionen att fungera som en slags filter för ”god smak” när det gäller vad vi ska få se, läsa, lyssna på eller spela.

Men om någon person varit värd sin personkult, så är det Steve Jobs.

Tack för allt, Steve.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, Aftonbladet 1, 2, 3, 4, MacWorld, Expressen 1, 2, 3, 4, 5
Andra bloggare om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: