Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: november 2011 (sida 1 av 2)

Ett grekiskt bankrån

Ett av Proton Banks igenbommade kontor i Aten.

Richard North uppmärksammar en ekonominyhet som av någon anledning inte dykt upp i nyhetsflödet ännu, men som borde göra EU – och framför allt de medlemsländer som är tänkta att ”rädda” valutaunuonen – kallsvettiga inför beslutet att pumpa in ännu fler räddningsmiljarder i det grekiska konkursboet. Turerna i räddningen nyligen av den bankrutta grekiska Proton Bank visar nämligen att det de grekiska finanserna inte bara är uselt skötta – utan att organiserad brottslighet verkar vara stå med hela handen nere i burken med EU:s räddningspengar. Dessutom med benägen hjälp inifrån Greklands centralbank.

Proton Bank, en investmentbank som startades 2001 och sedan 2009 kontrollerats av finansmannen Lavrentis Lavrentiadis – som till vardags håller till i Lichtenstein – blev nyligen föremål för en omfattande utredning om misstänkt pengatvätt och förskingring. Uppemot 6,5 miljarder hade försvunnit spårlöst ut ur banken – till diverse investment- och offshorebolag som Proton av någon anledning inte brytt sig om att kolla närmare.

Men trots de allvarliga brottsmisstankarna fattade Greklands centralbank beslut så sent som i oktober om att rädda Proton Bank till en kostnad av 900 miljoner Euro (8,5 miljarder kr). Pengarna kom i sin tur från den nyinrättade Europeiska stabiliseringsfonden, EFSF, det vill säga EU:s skattebetalare.

Samtidigt som detaljer kring skandalen började läcka ut briserade en bilbomb i Atenförorten Halandri, som totalförstörde fyra bilar. Bomben var uppenbarligen inte utplacerad på måfå – på samma adress bor nämligen den högre tjänsteman på Greklands centralbank vars utredning blottlagt den omfattande kriminella verksamheten i Proton Bank.

According to the police, the bomb was intended as a warning to those who attempt to shed light on these kinds of machinations.

Fler detaljer om händelsen finns att läsa på denna sajt och på Zero Hedge. Även Frankfurter Allgemeine har skrivit om händelsen (på tyska).

Omfattningen av korruptionen i det grekiska banksystemet kan alltså vara större än vad någon hittills vågat tro. Och när möjligheten att rapportera eller lagföra brottslingarna begränsas av hot om dödligt våld, är det osannolikt att det grekiska ekonomiska systemet kan ”räddas” över huvud taget, i alla fall inte under överskådlig tid.

Skappheten och korruptionen i den grekiska statsförvaltningen är allvarlig nog i sig, vilket beskrivits mycket bra av t ex Aftonbladets Peder Kadhammar. Men när det nu visar sig att de hårt prövade europeiska skattebetalarnas pengar försvinner rakt ner i den organiserade brottslighetens fickor – via bulvanbanker i Sydeuropa – lär stödet för EU:s finansiella räddningspaket snabbt närma sig nollpunkten.

Vi betalar – tjuvarna blir rika. That’s Europe for you!

Och under tiden jobbar Tyskland mer och mer febrilt med sitt Worst-Worst-Case-Szenario.

Intressant?

Euro-krisen i SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, 5, Expressen

Andra bloggare om , , , ,

Slussen: tre nyanser av fail

Foster & Bergs ursprungliga vinnande förslag till Nya Slussen, januari 2010. Långt ifrån perfekt, men ändå ett försök till att återskapa ett välbehövligt stadsrum.

Det finns en hel del att säga om det liggande förslaget till ombyggnad av Slussen som majoriteten i Stadshuset gör allt för att baxa igenom, trots det allt hårdare motståndet mot planerna. De vanligaste invändningarna – vissa mer befogade än andra – har vi kunnat läsa om i ett flertal debattartiklar, till exempel här, här, här och här.

Men det centrala i den så kallade kulturelitens kritik, som ombyggnadsförespråkarna gör allt för att slå i från sig, är att det förslag som ska klubbas igenom om några veckor inte bidrar med någon egentlig förbättring av någonting över huvud taget. Trafiksituationen blir inte bättre, vare sig för bilar eller cyklister. Gångtrafikanter förväntas bestiga berg (om det är exakt 90 trappsteg låter jag vara osagt), och hur bussterminalen eller en eventuell ny t-banelinje ska placeras djupt inne i berget blir en senare fråga.

Men det riktigt sorgliga är att förslaget är totalt arkitektoniskt urvattnat och ointressant jämfört med det ursprungliga förslaget från Foster & Berg – som faktiskt hade den djärva ambitionen att återskapa ett slags stadsutrymme runt Södermalmstorg, en välbehövlig förtätning av den sedan 30-talet sönderslagna stadsbilden. Efter ett ”rådslag” där det lokala Nimby-kollektivet gick loss på allt som skulle kunna störa de fria siktlinjerna från Hornsgatan, Brännkyrkagatan, Götgatan, Södermalmstorg eller den egna bostadsrätten blev resultatet att nästan alla byggnader försvann. Kvar blev ett nytt öde betongtorg, större än nuvarande Slussen, med inglasad/underjordisk galleria ditslängd (för att finansiera ombyggnaden) och en gigantisk blåsig park i öster. Och så en monstruös trappkonstruktion ner mot Söder Mälarstrand.

De som har invändningar mot ovanstående blir dock avfärdade som kulturkoftor eller sura gamla gubbar som bara är emot allt i största allmänhet. Värst åtgången har Abba-Benny Andersson blivit – en patetisk gammal poptomte som borde hålla käften i frågor där han inte är expert, enligt debattörerna. I dagens Metro tycker moderaten Regina Kevius, 30-årigt stadsbyggnadsborgarråd och själva sinnebilden för begreppet politisk broiler, att Benny Andersson borde presentera lite ”Money, money, money” istället för att gnälla.

”Det är lätt att vara musiker och tycka till om stadsbyggnad, men vi har faktiskt haft experter som jobbat med detta under 20 års tid”, säger unga Kevius.

Hon är förstås för ung för att ha varit med förra gången stockholmarna förväntades lita på experterna, med resultatet att hela det gamla historiska Klara förintades och ersattes med en anonym förortsbebyggelse i betong och plåt. Fast förmodligen följer dock bara Kevius den moderata partilinjen, det vill säga att hålla käft och göra som Partiet säger – det är ju så man gör karriär.

Per Ankersjö (C) å sin sida ilsknar till i SvD återigen till på kultureliten för att den sprider lögner och myter om nya Slussen. Det är inte utan att man får vibbar av debatten kring TV-Eken där ett antal aktivister – många av dem pensionärer – hånades för att de ägnade sig åt en skitfråga som att rädda ett gammalt träd medan Europa faller samman och regimen i Syrien skjuter på demonstranter.

För att gjuta mod i de egna leden och få tyst på bakåtsträvare, poptomtar och kulturkoftor, publicerar Projekt Slussen idag en undersökning, där två tredjedelar av de intervjuade (drygt 900 personer) är positiva till en ombyggnad av Slussen. Vad som dock framgår om man läser undersökningen lite närmare är att två av tre inte är särskilt insatta i vad som kommer istället för den gamla söndervittrade Slussen. (Det är lite som valet 2006; det var inte Fredrik Reinfeldts charm som lockade väljare – folk ville bara ha bort Göran Persson…)

Jag närmar mig själv de 50, är ingen expert på stadsbyggnad eller trafikplanering, ägnar mig mer åt ful- än finkultur och gillar varken Abba eller något annat som Benny Andersson varit inblandad i. Men jag tar mig rätten att ha vilka åsikter jag vill i en av vår generations viktigaste Stockholmsfrågor. Precis som Abba-Benny och kulturkoftorna borde få ha, utan att bli hånade och förlöjligade. Och förslaget till Nya Slussen är och förblir en stadsbyggnadsmässig katastrof. Stockholm behöver förtätning – inte fler blåsiga tundror i betong.

Problemet med debatten är bara att den kört fast i tre var för sig lika undermåliga förslag. Att bevara nuvarande trafikapparat är det få som vill, men samtidigt är varken Kulturslussen eller majoritetens förslag till Nya Slussen några alternativ som nånsin borde lämnat ritbordet i nuvarande skick. Tre nyanser av #fail alltså.

Stockholmarna borde faktiskt vara värda något bättre än det här. Och särskilt efter 20 år i långbänk.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,
DN 1, 2, 3, 4, 5, 6,  SvD 1, 2, 3, 4

Klimatforskarna gör en Harold Camping

Det märks tydligt att det är stort klimatmöte på gång – denna gång i Durban, Sydafrika – eftersom TV och tidningar nu fylls med mer dårskaper än vanligt med klimatindustrin som avsändare. Det står många miljarder på spel, så det gäller att hålla domedagskänslan på topp. Och det senaste greppet bland ”forskare” är att börja skylla alla möjliga sorters väder på utsläppen av växthusgaser.

Värmeböljor, översvämningar eller torka – det är klimatförändringarnas fel!

Bränder i Moskva – klimatförändringarna!

Extremkyla två vintrar i rad – that’s klimatförändringar for you!

Forna tiders höststormar har därför ersatts med vad som i tidningarna kallas det galna vädret. Ibland kan man till och med chatta med en meteorolog om att allt minsann är värre än nånsin, och att det minsann beror på att vi kör bil och äter kött.

En veritabel OS-mästare i grenen klimatalarmism heter Stefan Rahmstorf och är forskare på universitetet i Potsdam. Han ställer alltid upp när pressen eller TV – som Rapport – vill ha lite sköna domedagsprofetior. Likt en forskningens Harold Camping levererar Rahmstorf apokalyps med extra allt. Säger FN:s klimatpanel att havsnivåerna kommer att stiga ungefär 1-1,5 meter så drar Rahmstorf till med 10! Och temperaturen kommer inte att stanna vid 2-3 graders ökning – minst 6-7, kanske till och med 10 kommer det att bli!

Nu är Rahmstorf extrem till och med bland domedagsprofeter – förra året deltog han exempelvis i en uppseendeväckande rättegång mot mänskligheten – och det krävs ingen omfattande research för att hitta en uppsjö av kritiska röster även bland sådana som knappast kan stämplas som förnekare. Roger Pielke Jr plockar effektivt sönder Rahmstorfs slutsatser, och även FN:s klimatpanel – IPCC – slår i sin senaste sammanfattning fast att det är mycket svårt att avgöra huruvida extrema väderhändelser blir vanligare, och vad de i så fall beror på. Vad gäller stormar så visar aktuell forskning att det inte går att urskilja någon aom helst trend vare sig i antal eller intensitet – inte ens om man jämför med de senaste 5.000 åren.

Hela denna larmcirkus hade kunnat vara ganska underhållande om det inte varit för det sorgliga faktum att Rahmstorfs överdrifter faktiskt ligger till grund för politiska beslut som kostar Europas – och världens invånare – 1000-tals miljarder i verkningslösa klimatavtal, vansinniga satsningar på etanolbilar och miljardsubventioner till ineffektiva energikällor som vindkraft och solceller. Eller ta den lokala hysterin som handlar om hur många meters havsnivåhöjning en framtida Slussen ska kunna stå emot (när den mest trovärdiga höjningen kommer att landa på sin höjd ett par decimeter).

Det enda glädjande i sammanhanget är att det så kallade tvågradersmålet kanske ändå kan uppnås – och detta utan att någon lyfter ett finger. En ny forskningsrapport, publicerad i vetenskapstidskriften Science, visar nämligen att den så kallade klimatkänsligheten kan vara betydligt mindre än man tidigare trott, och att en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären bara skulle leda till mellan 1,7 och 2,6 C ökad medeltemperatur, alltså nära en halvering jämfört med tidigare beräkningar.

Det borde vara goda nyheter för de 10.000 delegaterna på plats i Durban. Målet är i sikte – och de behöver inte ens lämna solstolarna!

Intressant?

Aftonbladet, DN, SvT Debatt

Andra bloggar om , , , ,

Äntligen lite balans i energilobbyn

Lena Ek, miljöminister.

Stor indignation råder efter avslöjandet att centerns nytillträdda miljöminister, Lena Ek, suttit som vice ordförande för energilobbyn – eller om det är tankesmedjan – European Energy Forum (EEF). Det som upprör med denna organisation är att den är öppen för aktörer från alla delar av Europas energisektor – alltså inte bara så kallade förnybara energislag. Lena EK är dessutom inte längre engagerad i organisationen, så hade det inte varit för det faktum att EEF tillåtit även kärnkrafts-, olje- och gasbolag tillträde så hade det inte blivit någon nyhet över huvud taget.

Hade det däremot handlat om en lobbygrupp vars mål vore att endast satsa på ineffektiv, dyr, miljövidrig energiproduktion som förstör landskapet, orsakar massdöd bland rovfåglar, driver iväg tillverkningsindustri till Kina och plussar på ett par hundra miljarder på våra energipriser hade mp:s Carl Schlyter sannolikt inte haft något att invända alls.

Dessutom ska vi komma ihåg att Centern egentligen är en enda stor lobbygrupp, förklädd till politiskt parti. Ett tydligt mål med verksamheten är att se till att degen rullar in till kärnväljarna, dvs LRF:s medlemmar. Därför har Centerns energipolitik så här långt gått ut på att bana väg för den gigantiska utbyggnaden av vindkraft som vi nu ser.

Denna miljardrullning gynnar självklart LRF, vilket tydliggörs av förbundets reklam om att man som markägare kan tjäna 150.000 per år utan arbetsinsats – per vindkraftverk. Stora markägare kan därför dra in mångmiljonbelopp varje år på Centerns politik. Andreas Carlgren, den tidigare energiministern, ville till och med avskaffa den kommunala vetorätten för att få tyst på jobbiga klimatförnekare i bygderna och på så sätt göra utrullningen snabb och effektiv.

Därför är det extremt glädjande att Lena Ek faktiskt verkar förstå att det behövs både också riktiga energikällor, som vatten- och kärnkraft för att klara Sveriges energiförsörjning. Riskerna att bara lyssna på mupplobbyn ser vi annars i Skåne, där företag och privatpersoner dignar under nya chockhöjda elpriser. Det råder nämligen en akut brist på energiproduktion, och vindsnurrorna i Danmark lyckas inte ersätta ens en bråkdel av vad som gick förlorat när Barsebäck lades ner.

Så går det när man tillåter en lobbygrupp styra. I det här fallet Centern.

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

Det är inte Tysklands fel att Europa krisar

Konstigt nog finns det fortfarande många som försöker passa in Europas skuldkris i en traditionell höger-vänsterskala. Aftonbladets ledarsida idag skriver att hade bara Socialdemokraterna vunnit det tyska riksdagsvalet 2009 – istället för Angela Merkels CDU – så hade Europa kunnat räddats från den annalkande finansiella härdsmältan. Det hårdnackade motståndet mot EU-obligationer och att låta den europeiska centralbanken, ECB, sätta igång sedelpressarna tillskrivs av någon anledning den tyska högern.

Tänk om det hade varit så enkelt. Den som studerar EU:s och finansmarknadernas historia finner dock inget som helst belägg för att vänsterregeringar agerat annorlunda än högern när det handlat om EU:s överstatlighet och kontroll av finansmarknaderna. Det hårdnackade tyska motståndet mot att ställa ECB under politkernas kontroll är djupt förankrat i alla politiska läger i Tyskland. Det var dessutom ett krav inför införandet av den gemensamma valutan för 10 år sedan att ECB inte skulle tillåtas att finansiera slarvande Euro-lånder med nytryckta sedlar – något som visserligen kan hjälpa för stunden, men som riskerar skjuta fart på inflationen och därmed dra med Tyskland ner bland resten av Eurozonens problemländer. Samma sak med de så kallade Euroobligationerna som EU-byråkraterna nu i panik vill införa för att smeta ut de krisande ländernas skulder över alla Eurozonens medlemmar. För de tyska väljarna – vänster eller höger – innebär det i princip att de blir ytterst betalningsansvariga – eftersom alla andra länder i princip är bankrutta.

Sedan 20 år tillbaka har Tyskland haft ett eget land – gamla DDR – att betala för. 1990 tog Förbundsrepubliken Tyskland över betalningsansvaret för det bankrutta Östtyskland, med 17 miljoner invånare (nära dubbelt så stort som Grekland). År efter år har de västra välmående delarna av Förbundsrepubliken tvingats pumpa in biljoner till det gamla öst. Och inget annat land har lyft en finger för att hjälpa till med detta gigantiska regionalpolitiska – och demokratiska – arbete.

Ändå utmålas samma Tyskland, som sparat och gnetat sig fram till platsen som hela Europas tillväxtmotor, nu som egoistiskt och ogint – bara för att man inte vill kasta ännu fler bra Euro efter dåliga ner i det gigantiska svarta hål som kallas Eurozonen.

Framför allt har de finans- och skuldkriser som sliter sönder världsekonomin just nu  ingenting som helst med höger eller vänster att göra. I verkligheten är det en politisk klass som tillåtit en finansiell oligarki att kapa åt sig problemformuleringsinitiativet och tillåtits härja fritt i snart 30 år.

Och mitt i denna kris lägger banklobbyn mer pengar än nånsin på att påverka politiker – Barack Obamas största bidragsgivare är inte oväntat storbankerna på Wall Street, och gamla ”partners” i Goldman Sachs har numera tagit makten i både ECB och Grekland. Dessa har rekryterats både från vänster och höger.

Och vi ska kanske inte glömma att det var en socialdemokratisk regering, med finansminister Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink – den senare numera anställd av Goldman Sachs – som var drivande i avregleringen av den svenska finansbranschen i mitten av 80-talet, den så kallade Novemberrevolutionen. Beslutet att släppa bankernas utlåning fri ledde till en gigantisk fastighetsbubbla med åtföljande finanskrasch och massarbetslöshet i början av 90-talet.

Samtidigt har vi hittat det hårdaste motståndet mot ett överstatligt Europa hos den yttersta högern – här såväl som i Frankrike och Tyskland.

Själv hoppas jag innerligt att Angela Merkel inte ger efter. Ett försvagat Tyskland med galopperande inflation och ökat skuldsättning är inte vad Europa behöver just nu. Vad som däremot behövs är krafttag mot de stora banker som orsakat krisen, och som under alla år kunnat räkna med att stater kommer till deras räddning, i sann socialistisk anda.

Så länge vi försöker förklara Europas och demokratins kris ur en förlegad höger-vänsterskala, kommer vi aldrig att hitta en lösning. Och Europa sjunker djupare ner i avgrunden.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, SvD 1, 2

Andra bloggar om , , ,

Zlatan gör kaos med biblioteken

E-boken har ju spåtts en lysande framtid under ett flertal år – men något genombrott i stil med Amazons Kindle eller Barnes & Nobles Nook har vi inte sett. Och i brist på penningstinna aktörer beredda att utmana det svenska bokmonopolet (Bonniers och Norstedts) har antalet sålda e-böcker utgjort som bäst ett par promille av den totala bokförsäljningen (att jämföra med USA och Storbritannien där 10-15 procent av marknaden numera är digital).

I avsaknad av utmanare har e-boksrevolutionen i Sverige till största delen drivits av icke-kommersiella aktörer – närmare bestämt biblioteken. Undan för undan har tillgången på e-böcker ökat, och idag finns nära nog alla nya titlar som e-böcker samtidigt som den tryckta boken finns till försäljning. Det enda som behövs är att man fixar ett lånekort på sitt lokala bibliotek och laddar ner Bluefire Reader till sin Ipad eller Iphone – sedan är det bara att låna hem och läsa alla de senaste böckerna. Och till skillnad från att låna biblioteksböcker på traditionellt vis, där man ofta kan få vänta i veckor eller månader på att en bok ska komma in finns det inga köer över huvud taget i e-boksuniversum. Alla kan låna samma bok, hur många gånger som helst, och läsa den på upp till fem olika plattformar (vilket är standard i Adobes licensmodell). Efter 28 dagar går lånet ut och boken kan inte längre läsas – men om man inte är klar så går det utmärkt att låna på nytt.

Det här ser ju ut att vara en modell som alla vinner på – läsaren slipper vänta, har tillgång till alla böcker direkt, och biblioteken behöver inte lägga pengar på att köpa in obskyra hyllvärmare längre. Allt finns ju i praktiskt e-boksformat.

Det finns dock ett stort problem: affärsmodellen. Varje gång jag lånar en e-bok betalar mitt bibliotek i Nacka 20 kr till förlagen (via distributören Elib som tar hälften). Det är samma summa som för en tryckt bok, men skillnaden här är att biblioteken i fallet med e-böcker inte har något bra sätt att hålla koll på kostnaderna för utlåning. E-boken, som affären ser ut idag, är en digital gökunge som hotar att göra kaos med bibliotekens ekonomi. Om bara en tiondel av alla smartphone- och surfplatteanvändare i Sverige skulle låna Zlatans bok, hade kostnaden för biblioteken närmat sig tio miljoner kr. Mot denna bakgrund har biblioteken infört konstlade begränsningar av hur många e-bokslån som får göras varje månad – styrt av de lokala bibliotekens budgetar.

Därför är det förmodligen med en slags skräckblandad förtjusning som biblioteken nu rapporterar om rena eboksboomen när det gäller Zlatans självbiografi. Enligt ett inslag i Sydnytt så har Jag är Zlatan inneburit ett genombrott för utlåning av e-böcker – intresset är så stort att förlagen nu börjat muttra om att införa begränsningar av utlåningen. För det finns ju trots allt en mycket liten uppsida för mig att betala 150 spänn för en e-bok, som jag kan istället kan låna gratis.

Men samtidigt är det synd och skam att behöva införa påhittade begränsningar. För det är ju exakt så här biblioteken borde fungera: alla världens böcker direktlevererade till min dator, telefon eller surfplatta. Det är ett skolexempel på när en gammal affärsmodell frontalkrockar med en ny verklighet.

För bibliotekens utlåning av e-böcker har ju inte särskilt stora likheter med traditionell biblioteksverksamhet, utan är mer jämförbart med vad Spotify gjort för musiklyssnandet.

För min egen del hade jag inte alls varit främmande för att betala nån tusenlapp om året för att få fri tillgång till alla e-bokstitlar.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

En statskupp i slow-motion

Papademos, Monti, Draghi – tre män med gemensam lojalitet.

Vi har fått höra det gång på gång de senaste månaderna: krisen för Europas ekonomier kan bara lösas genom ännu mer Europa. Det nationella självbestämmandet måste i kristider som dessa stå tillbaka för ekonomisk överstatlighet – alltså ett EU som får direkt kontroll över enskilda staters statsbudgetar. Byråkraterna i Frankfurt och Bryssel flyttar in i regeringskvarteren i Rom och Aten och ser till att de efterfrågade krisåtgärderna genomförs oavsett vilka konsekvenser det får.

Det är detta som vi sett under den senaste veckan. Mitt i uppståndelsen i att äntligen ha blivit av med korrumperade och motsträviga regeringschefer som Silvio Berlusconi och Giorgos Papandreou, verkar det som få har noterat vad vi fått istället: teknokratiska regeringar, sammansatta av experter som varken är valda av folket eller behöver ta hänsyn till vad 70 miljoner greker och italienare egentligen tycker. De har bara svurit trohet gentemot EU-makthavarna i Bryssel och ECB-ledningen i Frankfurt. Naturligtvis kommer det att ske nyval, sägs det, men i tider av Eurokris kan så klart mycket komma emellan. Det är ju bara någon vecka sedan Greklands premiärminister Papandreou mer eller mindre tvingades från makten, sedan han fått idén att låta folket rösta om krisåtgärderna.

Vad som har skett är en slags byråkratisk statskupp i slow-motion, där byråkrater och storbanker nu tagit makten i både Grekland och Italien. Och agendan är givetvis att skydda den gemensamma valutan och och till varje pris förhindra att storbankerna – de som skapat krisen – riskerar förlora sina pengar. Det räcker med en snabb googling på de nya premiärministrarna för att se var deras lojaliteter ligger. Franska Le Monde har granskat både dessa herrars och den nye ECB-chefens kopplingar till den internationella banksektorn, och hittat en gemensam nämnare: Goldman Sachs.

 ”What do Mario Draghi, Mario Monti, and Lucas Papademos have in common? Well the new president of the European Central Bank, the new Italian and Greek Prime Ministers (respectively) all belong to Goldman Sachs. The US investment bank has indeed woven a unique network of influence in Europe through a dense network.

  • Mario Monti är alltså Italiens nye premiärminister. Han har fungerat som internationell rådgivare hos Goldman Sachs sedan 2005.
  • Mario Draghi, italienare och nytillträdd chef för Europeiska Centralbanken, startade sitt nya jobb med att snabbsänka räntan i Euro-området för någon vecka sedan. Draghi var vice styrelseorförande i Goldman Sachs i Europa mellan 2002 och 2005. Under denna period var han enligt samma artikel i Le Monde ansvarig för att sälja den nya finansiella produkten ”swap”, som användes flitigt för att gömma undan statsskuld – framför allt i Grekland.
  • Greklands nye ledare, Lucas Papademos, som var centralbanskchef mellan 1994 och 2002, var alltså direkt inblandad i fifflandet med de nationella grekiska räkenskaperna år 2000 – tillsammans med rådgivarana från Goldman Sachs – för att bluffa in landet i Eurosamarbetet.

Ingen av dessa tre herrar har någonsin fått folkets stöd – och de skulle sannolikt aldrig få det ifall de behövde ställa upp i fria val. Det är måhända inte en statskupp i traditionell mening vi bevittnar, med stridsvagnar på gatorna, utegångsförbud och censur i medierna. Men det blir alltmer tydligt att EU och Euron aldrig kommer att kunna överleva utan att demokratin i stora delar avskaffas.

Vill vi verkligen ha det så?

Intressant?

DN 2, SvD, 2, 3, Aftonbladet, E24

Andra bloggar om , , , , ,

Sen kväll i Danzig

Hamnpromenaden i Danzig. För 60 år sedan låg allt i ruiner här.

Ja ja, det heter väl Gdansk, men flyget från Frankfurt gick faktiskt just till Danzig – enligt utropen på flygplatsen i alla fall – och jag kommer aldrig nånsin att kunna uttala det polska namnet.

Hur som helst är det första gången någonsin som jag är i Polen – men det kommer säkerligen inte att bli den sista. Det känns lite som att färdas tillbaka 30 år i tiden, då det fortfarande gick att åka till Europa på semester och känna sig som om man hade gott om pengar. Här kostar en middag 30 spänn, en öl 15 och det går att få ett bra rum i ett av de bättre hotellen för mindre än vad man får betala för att bo på vandrarhem i Stockholm. Då ingår frukost – och gratis Internet på rummet.

Men det jag beundrar Polen för mest är det sätt som landet vårdat sin historia. Hela Danzig bombades till grus under Andra världskriget, precis som Warszawa och flera andra polska städer. I Västeuropa schaktades ruinerna bort och ersattes av modern betongarkitektur eftersom det gick snabbt och var billigt. I Polen, sönderbombat, utfattigt och under rysk ockupation inleddes trots detta ett närmast ofattbart ambitiöst återuppbyggnadsarbete, där de historiska stadskärnorna – i Warszawa, Danzig, Breslau – återställdes från foton och originalritningar, sten för sten.

Det var en kulturgärning som vi ska vara tacksamma för idag. För det fanns många andra städer som såg ut som Danzig – eller Gdansk – före 1945. Hamburg, Berlin, Hannover, Königsberg – många är de platser som idag bara har namnet gemensamt med vad de var innan kriget kom och raderade ut både byggnader, människor och historia.

Men medan andra gick vidare och glömde, har polackerna aldrig glömt sin historia. Och det uppseendeväckande är att de inte bara håller sin egen historia levande – utan även den tyska som här i Danzig. Grannlandet som orsakat så ohyggligt mycket lidande, men som polackerna samtidigt delar sin historia med.

Idag råder här en avslappnad atmosfär och en bedagad charm. I den novemberkalla dimman, i gatlyktornas sken och med den lite sötaktiga doften av brunkolsrök i luften, krävs det inte mycket för att drömma sig tillbaka till Fristaden Danzig, som den hette fram till den 1 september 1939.

Idag tar vi båten till Westerplatte, där början till slutet för det gamla Europa startade.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Occupy Wall Street, Modern Warfare Style

Dö, bankirer! Dö!

Det händer inte ofta numera att jag blir inbjuden till releasefester – efter att jag sålde FZ för fem år sedan försvann jag raskt ur PR-bolagens rolodexar. Därför var det kul att få vara med om den storstilade releasen vid midnatt igår av Modern Warfare 3 – Activisions utmanare till Battlefield 3. Det senare har jag inte spelat, däremot har jag pangat mig igenom de allra flesta Call of Duty-spel som släppts.

Releasefest för Modern Warfare 3 – Sean Banan intar Manhattan. Klicka för större bild.

Jag lyckades få tag i en ledig Xbox och körde igenom det första (?) uppdraget i spelet, som till min stora glädje utspelade sig på nedre Manhattan – närmare bestämt i finanskvarteren runt Wall Street. Och utan att på något sätt göra jämförelser mellan MW3 och BF3, måste jag ge en riktigt stor applåd för utvecklarna hos Infinity Ward, som inte bara verkar ha förutsett Occupy Wall Street-rörelsen och raseriet mot de finansiella terroristerna på Wall Street – vissa av dem finns förvisso på hemmaplan – utan dessutom gett oss möjlighet att skjuta finanskvarteren i småbitar. Äntligen.

Nu är det förvisso ryssen som ockuperat Manhattan och placerat sin kommunikations- och störningsutrustningen inne i New Yorkbörsens lokaler, men det förtar inte glädjen att få lobba granater och avlossa grovkalibriga vapen inne på själva börsgolvet. Här och där hittar man civila offer för striderna, liggandes bredvid sina attacheväskor. (Förmodligen hedgefondförvaltare, vars sista handling innan ryssen kom var att positionera sig på nedsidan mot en amerikansk förlust av New York och östra USA…)

Modern Warfare 3 ligger rätt i tiden. Sanslöst snyggt är det dessutom – och i rättvisans namn får man även chans att totalförstöra såväl London, Paris och Berlin under spelets gång, som synes av trailern.

Det kommer att bli två intensiva veckor framför Xboxen.

Intressant?

Recensioner: Aftonbladet, Game Reactor, FZ, Sweclockers, Eurogamer

Andra bloggar om , , , ,

 

All Time High för matkuponger


För den som deppar ihop över att alla kurvor verkar peka nedåt just nu, lär väl inte precis den här grafen få någon att dra på smilbanden. Den visar nämligen hur många amerikaner som är beroende av Food Stamps, eller matkuponger, för att överleva. I augusti var 45,8 miljoner amerikaner mottagare av matkuponger, eller 14,5 procent av befolkningen – mer än under någon enskild månad tidigare i USA:s historia.

Om detta är en värdemätare om vart den amerikanska ekonomin, finns det ytterligare en detalj i sammanhanget som vittnar om den tid vi lever i. Det är nämligen Wall Streetvärstingen, storbanken J.P Morgan Chase, som administrerar det numera elektroniska systemet med Food Stamps – ett slags cashkort som bidragstagarna kan använda i utvalda butiker – i fler än hälften av USA:s delstater och är på god väg att utvidga verksamheten som beskrivs som mycket lukrativ för banken som drar in avgifter på varje transaktion som görs via korten.

Vilket innebär att samma bank som var med att köra USA:s ekonomi i botten 2008 och sedan belönades med 160 miljarder i krisstöd från regeringen – till skillnad från de hundratusentals amerikaner som förlorade både sina jobb och bostäder – nu tjänar mångmiljardbelopp på människors accelererande fattigdom. Under 2010 genererade den enhet inom banken som hanterar matkuponger en vinst på 5,5 miljarder dollar (36 miljarder kr).

J.P Morgans vd Jamie Dimon drog samma tid in motsvarande 277 miljoner kr i lön och förmåner under 2010. Att Occupy Wall Street-demonstranterna nöjer sig med att demonstrera utanför hans våning, vittnar om en beundransvärd återhållsamhet.

(Och för den som trodde att svenska banker var mera återhållsamma – tänk igen.)

Intressant?

Aftonbladet, SvD
Andra bloggare om , , , ,

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: