Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: februari 2012

Tysk dödslängtan

Merkel i Grekisk tidning.

Samtidigt, någonstans i Berlin, finslipas planerna för att få grekerna att betala skatt som  normala Nordeuropéer:

The German government says it wants to help Greece develop a modern tax administration and has started recruiting volunteers for Greek duty. More than 160 German tax officials with English language skills have signed up and about a dozen also speak Greek, a spokesman for the finance ministry said.

Det finns egentligen bara två möjliga analyser av denna nyhet. Antingen läser den tyska skattmasen inte tidningen, eller också drivs de 160 frivilliga av någon slags kollektiv dödslängtan…

Inressant?

Andra bloggar om , , , ,

DN, SvD 1, 2, 3, E24, 2

Ekot från telemonopolet

Televerkets logotyp, fram till 1993 då marknaden avreglerades.

En gång för inte så länge sedan, i en tid där jag till och med var vuxen, ägde man inte sin egen telefon – den tillhörde statliga Televerket. Att köpa en telefon som inte var godkänd och koppla in i jacket hemma – oftast fanns bara ett, eftersom det kostade en mindre förmögenhet att låta Televerket installera fler – kunde leda till dryga böter eller fängelse. Moderatledaren Ulf Adelsohn ställde till med politisk skandal när han erkände sig ha smugglat in en trådlös telefon från utlandet – en lur som var FÖRBJUDEN i Sverige.

Och kostnaderna för att ringa annat än lokalsamtal var närmast astronomiska. Eftersom det bara fanns ett telebolag kunde verket sätta vilka priser de ville.

Ett par decennier efter avregleringen av telemarknaden beter sig Telia fortfarande i mångt och mycket som det gamla monopol som företaget är sprunget ur. Särskilt är det inställningen att företaget har rätt till en viss typ av intäkter, eftersom dessa är så viktiga för bolagets intjäningsförmåga. Sedan spelar det ingen roll om själva tjänsten som erbjuds är otidsenlig eller överprisssatt – alternativen måste antingen stoppas eller avgiftsbeläggas så att företagets vinster bibehålls.

Det är just detta ryggmärgsmässiga monopolistbeteende som visar sig när Telia flaggar för att det kommer att bli avsevärt dyrare att använda Internetbaserade telefonitjänster, som Skype, framöver. Anledningen är att dessa tjänster konkurrerar ut den traditionella telefonin, vars intäkter är viktiga för Telia.

I ett normalt fungerande företag hade man dragit slutsatsen att Skype är ett ohyggligt mycket mer kostnadseffektivt sätt att kommunicera än någon tjänst som Telia erbjuder, och att man därför borde anpassa sina produkter för att möta konkurrensen. Kanske med fastprisabonnemang, eller genom att addera någon typ av värde till mobilabonnemanget.

Men nej. Trots det faktum att bredbandstjänster, såväl mobila som fasta, inneburit en kraftig intäktsökning för bolaget – liksom även för konkurrenterna – svarar det gamla Televerket instinktvt med att vilja förbjuda eller hindra kunderna från att välja den tjänst som fungerar bäst. Minutavgifterna på telesamtal måste försvaras, kosta vad det kosta vill.

All utveckling innebär att gammal teknik konkurreras ut och dör. Telefonkatalogen, papperstidningen, kasettbandet, disketten, CD-skivan, är bara några av alla de produkter som företag tjänade ohyggligt mycket pengar på för inte så länge sedan. Vissa bolag kämpade mot utvecklingen i det längsta (vi har fortfarande en ”kassettskatt” för att konpensera skivbolagen för hemkopieringen…), medan andra bet i det sura äpplet och försökte anpassa sig till en ny värld.

Det verkligt upprörande i sammanhanget är inte att Telia förlorar pengar på ip-telefonin, utan företag över huvud taget kommer undan med att plocka ut upp mot en krona för ett koppla upp ett simpelt mobilsamtal, eller för att skicka ett simpelt textmeddelande på ett dussintal tecken. Tjänster som kostar nära noll kronor att producera, men som drar in miljard efter miljard i vinst.

Om det finns något liv i det som kallas Konkurrensverket, borde telebolagens agerande för att spärra vissa typer av tjänster sättas under lupp. Att Telia beter sig som ett gammalt monopol är kanske inte så konstigt – det märkliga är att alla andra gör likadant.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Teknokraternas tid

Socialdemokraternas svar på Borg: Magdalena Andersson, teknokrat. Magdalena Andersson, vald till ny ekonomisk politisk talesperson för Socaildemokraterna den 23/2. Foto: Magnus Selander

Socialdemokraterna under nye ledaren Stefan Löfvén gör en närmast raketartad återhämtning i opinionsmätningarna – inte mindre än 5,6 procent har partiet gått upp den senaste månaden. Förlorare är moderaterna – men i betydligt högre grad V och MP, om man ser till procentuellt tapp. Och denna återhämtning har skett helt utan politiska utspel eller karismatiska brandtal till massorna.

Istället tonar bilden fram av en småtrist men pålitlig folkhushållare, en vars främsta politiska drivkraft tycks vara att bevara lugnet. Inga hastiga rörelser, inget som kan hota stabiliteten i statsfinanserna. Likheterna med Fredrik Reinfeldt är slående.

Trygghetsbehovet förstärks av Löfvéns rekrytering till de nya topposterna i partiet. Framför allt är det Magdalena Andersson, partiets nye ekonomisk-politiska talesperson, som sticker ut. Stefan Löfvén väljer en mycket kompetent tjänsteman för att förvalta och utveckla partiets ekonomiska politik; det närmaste en kvinnlig kopia av finansminister Anders Borg som man kan komma.

Och det verkar som sagt gå hem i väljaropinionen. En finansministerkandidat som prioriterar ordning och reda, gillar ROT och jobbskatteavdrag, inte har några egentliga åsikter om skatter – förutom att de ska in till staten – och dessutom uppskattar Anders Borg blir en effektivt garant mot att bidragsvänstern i partiet ska få för stort inflytande – det vi ser nu är sannolikt att många gamla sossar som kan räknas till ”medelklassen” nu börjar återvända från exilen hos Det nya arbetarpartiet, Moderaterna.

Vi ser alltså två mer eller mindre teknokratiska kolosser slåss om samma väljare, med nästan exakt samma politik. Så få idéer som möjligt, inga utspel som kan hota det välskötta folkhushållet. Och tro det eller ej – det verkar funka.

Precis som i många av Europas länder, som Italien och Portugal, där ”expertregeringar” tagit över driften för att återställa lugn och ordning, har såväl Stefan Löfvén som Fredrik Reinfeldt dragit slutsatsen att vägen till framgång handlar om att verka men inte synas. Så lite politik som möjligt, helt enkelt. Inga flammande klasskampsparoller, inga nya skatter som kan skrämma bort medelklass – bara löftet att fortsätta administrera ett välskött folkhem, där folk slipper bry sig om vad som händer under huven.

Vi lever i teknokraternas tid.

Intressant?

DN 1, 2, 3 ,4, 5, SvD 1, 2, 3, Aftonbladet, GP

Andra bloggare om , ,

Lärdom från Island: låt bankerna dö

Kaupthing bank, en av de isländska banker som gick i graven efter finanskraschen 2008.

Samtidigt som Grekland sjunker ner i avgrunden, under bördan av EU:s ”räddningspaket”, visar ekonomin på en liten ö i Atlanten tydliga tecken på tillfrisknande. Ratingföretaget Fitch höjde nyligen utsikerna för Island från BB+ till BBB-, vilket på ska utläsas som ”stabila utsikter”. En höjning av ett kreditbetyg är inget man ser så ofta nuförtiden, och nyheten förbigicks av tystnad på de flesta håll, vilket är lite anmärkningsvärt med tanke på bedriften det innebär. Isländska statspapper är alltså inte längre klassade som skräp, vilket direkt kommer att ge resultat i form av lägre räntor och bättre lånevillkor.

Och då ska vi hålla i minnet att Island drabbades värre än någon annan nation i kölvattnet på Lehman Brothers-kraschen 2008.

Vad har då Island gjort, som inte Grekland lyckats med? Eller Portugal, Italien, Irland eller USA för den delen?

Jo:

In what some might be tempted to consider an example for debt-laden Greece, Iceland has bounced back after letting commercial banks fail and making its labour and product markets more flexible.

Islänningarna gjorde alltså revolution och lät bankerna, de som orsakat problemen, ta det fulla ansvaret för sina dåliga affärer och gå i konkurs – medan bankcheferna drogs inför domstol. Nu, tre år senare, är landet på god väg tillbaka mot stabil tillväxt och ett krympande budgetunderskott. Islänningarna vägrade att ta på sig livslånga skulder från giriga bankchefer, till skillnad från alla andra länder som drabbades av finanskrisen.

Fallet Island borde alltså vara en lärdom såväl för det krisande Europa som för USA, som är  skyldig sina banker mångdubbelt mer än någon annan nation i världen. Och tvärtemot vad alla ekonomiska förståsigpåare påstår, är detta sannolikt den enda vägen ut ur krisen: att låta bankerna ta det fulla ansvaret för vad de ställt till med. Att låta dem drabbas fullt ut av kreditförlusterna – och gå i konkurs. De som överlever kommer garanterat att vara försiktigare framöver med att uppfinna nya finansiella fiffigheter som CDS:er, derivat, suprimelån och robothandel. Det kommer att bli riktigt rörigt under ett par år, precis som på Island, men alternativet är ännu mer skuldsättning och ännu hårdare krispaket som på sikt riskerar att göra Europa till en nation av tiggare.

Tyvärr sitter EU:s makthavare bakbundna av bankirerna, och kommer aldrig att våga göra det enda rätta; att låta bankerna dö som de parasiter de är. Istället kommer även nästa ”räddningspaket” som beslutas i kväll/i morgon/nästa vecka/om en månad att slussas direkt tillbaka till  banker i framför allt Tyskland och Frankrike. Allt för att rädda bankerna och den gemensamma valutan – det kanske mest vansinniga ekonomiska projektet någonsin.

Och för varje nytt lån som den så kallade trojkan, EU/ECB/IMF, beviljar Grekland ökar  kraven på nedskärningar. Pensioner sänks liksom lönerna, 100.000-tals statsanställda får sparken, barnhemmen fyllas av unga vars föräldrar inte längre har råd att ge dem mat.

Medicinen som ordineras gång efter gång, tar sakta men säkert livet av patienten.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, Aftonbladet, GP

Uppdatering: SvD näringsliv har vaknat till, och skriver om Islands rekordsnabba återhämtning idag.

Kolla aldrig en bra story

Det finns ett gammalt uttryck bland journalister: Kolla aldrig en bra story – då riskerar den att spricka.

Detta förstås sagt i mer eller mindre skämtsam ton – det finns få om ens någon inom pressen som skriver fejkade eller uppenbart felaktiga nyheter. Däremot gör den alltmer pressade arbetssituationen att det blir liten eller ingen tid över för ordentlig faktakoll, något som illustreras i fallet med 45-åringen som suttitinsnöadi sin bil i två månader och som i sista stund räddades från att svälta ihjäl.

SMHI:s snödjupskarta visar på barmark i Umeå den 27 december.

I princip samtliga stora tidningar har kört denna story, vars enda källa verkar ha varit Umeåpolisen som hört mannen i bilen och återberättade vad han sagt. Därmed lät man sig nöja. Ingen ifrågasatte det underliga i historien: varför mannen inte sökt hjälp tidigare. Och framför allt – hur han lyckaes bli insnöad i december, en månad som präglades av osedvanligt milt väder i hela Sverige. Visserligen kom det snö, men en snabb titt på SMHI:s snödjupskarta för förra året visar att det var helt snöfritt i Umeå den 27 december. Och även när snön kom i januari, var det inte tal om några stora nederbördsmängder, snödjupskartorna visar på högst någon decimeter. Detta är svårt att få ihop med vad Ebbe Nyberg,  länsvakthavande på Västerbottenspolisen, säger till SvD.

– Där inne fanns en medelålders man som var vid liv men svårt medtagen. Det är helt otroligt att han har överlevt. Det kom en halv meter snö den 19 december och han måste ha suttit där sedan dess.

Temperaturdiagram från Umeå i december 2011. (Från rl.se)

Det är svårt att tänka sig att det skulle existera någon lokal köldficka någon mil norr om Umeå, där snön inte smälte bort som på andra ställen längs Norrlandskusten. Och temperaturen då? Jo, visserligen kom det några köldknäppar, men veckan före jul var det rekordvarmt med flera plusgrader, så att det skulle funnits tillräckligt med snö kvar för att begrava en hel bil känns minst sagt tveksamt.

Och att mannen inte skulle kunnat komma ut ur bilen och sökt hjälp under en vecka med flera plusgrader verkar mycket osannolikt – särskilt som E4:an bara ligger någon kilometer bort. Alltså ligger det något helt annat bakom händelsen, vilket Aftonbladet och Expressen är inne på idag.

SMHI kan förstås ha fel, även om det är osannolikt, men det borde ändå vara värt att kolla av kartan mot verkligheten ibland. Även om storyn förlorar på det…

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Gnället från vildmarken

Renar på gränsen till nervsammanbrott?

Det är synd om Sveriges samer – eller i alla fall om de uppemot 5.000 som är medlemmar i någon av de 51 samebyarna. Det vill säga den minoritet av samerna som har rätt att bedriva renskötsel, den som enligt en debattartikel i SvD, undertecknad av Svenska Samernas Riksförbund, hotas av snabbt förestående kollaps.

Anledningen? Det finns för många rovdjur i renbetesområdet – framför allt varg – som äter upp renarna och därmed leder till ekonomiska förluster för rennäringen.

Lösningen: (Nästan) alla rovdjur norr om Dalälven måste skjutas. Och ersättningen till samerna höjas – de 60 miljoner som staten betalar ut årligen som ersättning för viltskador, räcker inte på långa vägar, enligt artikelförfattarna. (Dessutom ska viltskador som uppstår i Norge också ersättas av svenska staten, menar man.)

Det här är förstås inga nyheter för alla som följt gnället från rennäringen under några år. En snabb googling visar att samma debattartikel återkommer varje år, oftast vinter eller vår. 2990 sökresultat dyker upp när man söker på frasen ”Rennäringen hotas av kollaps”. Ett par exempel:

17 december 2008: Rennäringen hotas av kollaps (NSD)
14 februari 2009: Rennäringen hotas av kollaps (DN)
13 april 2010: Rennäringen hotas av kollaps (SR)
5 januari 2011: Den svenska renstammen farligt nära gränsen för kollaps (Newsmill)

Samma berättelse återkommer alltså gång på gång: var fjärde ren blir uppäten av rovdjur varje år, ur en stam om totalt 260.000 djur. Varje riven ren ersätts av staten, och det utgår även en så kallad generell ”rovdjursersättning” som innebär att samebyarna får betalt endast av det faktum att det befinner sig ett rovdjur i området.  Några bevis för att några renar verkligen har rivits behöver inte uppvisas. Man behöver inte vara särskilt misantropiskt lagd för att inse att detta regelverk ligger vidöppet för missbruk.

Kontentan är i alla fall att ersättningarna måste fyrdubblas, och att rovdjuren måste bort.

Men problemet är snarare det motsatta: det finns alldeles för få rovdjur – och framför allt varg, som är en art som ligger nära kollaps på riktigt – i de delar av Sverige där de existerat naturligt i årtusenden, alltså långt innan renskötsel började bedrivas i industriell skala. Idag finns det i princip noll vargar norr om Dalälven, och skulle någon stackare förirra sig in i renbetesområdet blir den snabbt ett föremål för SGT (skjut, gräv, tig). Efter att ersättningsblanketterna skickats in förstås.

Nej, det som ingen vågar tala om är det storskaligt ekonomiska vansinne som hela rennäringen innebär. Ett par tusen personer – eller kanske är det bara några hundra – äger de 250.000-300.000 renarna vars betesområde sträcker sig över hela Nordkalotten. De har fri tillgång till halva Sveriges yta, och kan med stöd av lagen låta sina djur trampa ner och/eller äta upp privata markägares skog. Lägg till detta att ersättning utgår för varje trafik- och rovdjursdödad ren. Trots detta är den rennäringen en gigantisk förlustaffär. Enligt en ESO-rapport från 1998 beräknades de samhällsekonomiska intäkterna från rennäringen till 64 miljoner, medan kostnaderna uppgick till 264 miljoner kronor. Om man inte kan få lönsamhet i en verksamhet med dessa förutsättningar, kanske man ska fundera på att byta bransch.

Frågan man alltså måste ställa sig är ju om det verkligen är vettigt att fortsätta subventionera den extremt dyra hobby som den storskaliga rennäringen innebär? Och blir den på något magiskt sätt plötsligt lönsam om vi skjuter alla Sveriges rovdjur?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Uppdatering 20 feb: I en replik i SvD listas minst sagt frikostiga regler som gäller för rovdjursersättning.

Uppdatering 2 april: Statens rovdjursutredning har nu kommit fram till att det bör finnas 450 vargar i Sverige. Men inget sägs förstås om VAR de ska husera nånstans – man kan anta att ännu fler får trängas i de värmländska skogarna för att inte reta upp rennäringen…

Grekland och myten om den tyska skulden

Tyska officerare på promenad framför Akropolis strax efter invastionen av Grekland i maj 1941.

I takt med den uppskruvade ekonomiska pressen på Grekland, börjar en gammal vandringssägen allt oftare dyka upp i nyhetsflödet: att Tyskland är skyldigt Grekland ett gigantiskt krigsskadestånd på 95 miljarder, pengar som aldrig betalats. Senast ut att upprepa denna sägen är Alexandra Pascalidou, som hänvisar till Tysklands ”obetalda skuld” i en intervju med Aftonbladet. Det hela underblåses av ett pånyttfött grekiskt tyskhat – manifesterat i tidningsartiklar där Angela Merkel framställs i naziuniform och det talas om den ”slutgiltiga lösningen” för Greklands ekonomi.

Är då Tyskland skyldigt Grekland pengar? Nej – i alla fall inte som en följd av Andra världskriget. Alla ekonomiska krav på Tyskland har för länge sedan fastslagits av internationella domstolar. Vid en konferens i Paris 1945, tilldömdes Grekland ett krigsskadestånd som uppgick till ett värde motsvarande av 160 miljoner kr, eller motsvarande 18 miljarder i dagens penningvärde.

Problemet var att USA kraftfullt motsatte sig alla former av hårda ekonomiska bestraffingar av det besegrade Tyskland. Minnena av vad som hände efter Första världskriget, där den unga tyska Weimar-republiken försvagades allvarligt av de massiva krigsskadeståndet som landet tvingades betala. (En av konsekvenserna av denna hårda bestraffning av det tyska folket var ju faktiskt att Adolf Hitler kom till makten.)

De amerikanska invändningarna ledde därför till att alla krav på krigsskadestånd sköts på framtiden, fram till dess att ett slutgiltigt fredsavtal undertecknats. Detta skedde först 1990 (!), då Grekland skrev under ett avtal med det återförenade Tyskland som innebar att inga ytterligare ekonomiska krav kunde ställas mot tyskarna.

Detta innebar inte att Tyskland kom billigt undan: totalt beräknar man att den tyska staten till dags dato betalt uppemot 275 miljarder i olika typer av ersättningar till Grekland, t ex skadestånd till överlevande efter de massakrer som nazisterna genomförde mot civilbefolkningen.

Det som ligger bakom historien om den ”tyska skulden” är förmodligen en händelse som skedde under den ockupationen 1941-1944. Då tvingades den grekiska riksbanken att låna ut 476 miljoner Riksmark – räntefritt – till Hitlers Tyskland. Denna skuld anses av de allra flesta bedömare vara ett krav som faller under krigsskadeståndet – som Tyskland ju enligt avtal har betalat klart.

Men om de utlånade pengarna däremot klassas som en skuld mellan två suveräna stater, skulle det innebära att den grekiska centralbanken skulle ha ett nätt litet krav på 650 miljarder att utkräva från tyska Bundesbank.

Denna tolkning är det emellertid få som vågar sig på, eftersom det skulle öppna en veritabel Pandoras ask av skadeståndskrav från otaliga banker, företag och privatpersoner.

Det som händer just nu i Grekland är djupt tragiskt, och ingen människa förtjänar det som grekerna går igenom just nu. Men att piska upp gamla anti-tyska stämningar i ett land vars enda egentliga möjlighet till ökade intäkter finns inom turismen, leder knappast till att det blir bättre.

Särskilt inte när en stor del av besökarna, och pengarna, kommer just från Tyskland.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3 ,4 , G-P

Bankernas hämnd: det händer när du försöker pressa räntan

Resistance is futile! (Bild från Wikipedia.)

Finansminister Anders Borg är ursinnig på ”de fyras gäng”; storbankerna som skor sig på våra bolåneräntor. Aldrig tidigare har marginalerna varit högre mellan bankernas kostnader för att låna upp pengar och de egna utlåningsräntorna. Möjligen kan man fundera på Anders Borgs personliga skäl för sin vendetta mot storbankerna – sitter han månne själv med gigantiska bolån som äter upp den magra statsrådslönen? – men i sak har han förstås rätt: storbankernas oligopol är inte bara skadligt för Sveriges ekonomi, det är också djupt stötande att storbanker som SEB gör storvinster, mitt i den värsta ekonomiska krisen under efterkrigstiden.

Men vad Anders Borg naturligtvis inte nämner är att det är statens egna hårdare kapitaltäckningsregler som ligger bakom bankernas ökade påslag på bolånen. Dessa skärpta regler ligger alltså utanför de skärpta globala Basel III-reglerna som statuerar hur mycket banker får låna ut i förhållande till sitt eget kapital. Lägg till detta en bomarknad med pyspunka, och det kanske till och med är vettigt att bankerna samlar på sig för sämre tider – hade de inte gjort det så hade vi garanterat fått skjuta till skattepengar för att rädda miljardärerna ännu en gång när bobubblan briserar.

Och dessvärre finns det inte, som både finansministern och ekonomiskribenter ständigt upprepar, någon verklig möjlighet att pressa räntan genom att ”spela ut” bankerna mot varandra. De fyra storbankerna, Nordea, Swedbank, SEB och Handelsbanken, äger nämligen tillsammans Upplysningscentralen, UC, som är ledande i Sverige på kreditupplysningar av såvål privatpersoner som företag.

Varje gång man som privatperson ansöker om t ex bolån – oavsett om det är ett nytt lån eller flytt av befintligt till annan bank – ställs en fråga till UC, vilket inte borde innebära någon större dramatik. Problemet uppstår när man frågar flera banker samtidigt; då ringer varningsklockorna hos UC eftersom det anses som en risk om man har har för många kreditupplysningar, något som många vittnat om på sajten Byggahus.se på senare tid.

Redan vid tre aktuella kreditupplysningar slår spärren till, och banken kan då stämpla en som kreditovärdig. Därför tar man en gigantisk risk om man gör som Borg och Peter Norman förslår, att ta kontakt med samtliga kreditinstitut på marknaden för att förhandla sig till billigare lån – konsekvensen blir istället att man blir dömd som kreditovärdig under ett års tid, och alltså inte får något lån alls. Man kan också glömma det där med att teckna nytt mobilabonnemang eller hyra en bostad under denna tid.

Så var det med den ”valfriheten”. Bankerna äger oss, och oavsett hur mycket Anders Borg ylar, kommer det inte att hända något så länge De fyras gäng tillåts fortsätta med sitt oligopol. Och om du försöker spela ut dem mot varann så straffas du direkt – genom att förlora kreditvärdigheten.

Ja ja, och det här är säkert bara tillfälligheter. Inget att se, cirkulera…

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Vi kan inte vänta…

…till det blir 2014 och Centerpartiet äntligen förpassas ur riksdagen, och därmed sätta punkt för en 40 år lång period av energipolitiskt vansinne. Då, kanske, vi äntligen slipper obegåvat dravel från okunniga politiker som på fullaste allvar tror att floskler om ”klimatarbete” får väljarna att strömma till. Att läsa kommentarerna till artikeln – vilket de bägge skribenterna garanterat inte gjort – är annars en god indikation på vart vinden blåser (!). En annan indikator är de ständigt fallande opinionssiffrorna för partiet (någon Lööf-effekt har vi inte sett till). Svenskarna är innerligt trötta på miljardrullningen till verkningslösa symbolprojekt. Det parti som blir först med att propagera för en tillväxtorienterad energipolitik, med en satsning på moderniserad kärnkraft och lägre elpriser, skulle sopa banan i valet 2014.

Det kommer dock Centern aldrig att förstå, partiet vars hela moderna politiska historia handlat om att vara emot allt – utom ökade bidrag. Inte bara mot kärnkraft utan även viktiga infrastruktursatsningar som Öresundsbron.

Men under dagar som denna, när vindkraftverken står stilla, tågen ställs in på grund av kyla och snökanonerna dundrar in på rad och ställer till kaos, är debattartiklar som den här antagligen det mest effektiva sättet att begå politisk harakiri.

Ja, visst blir man lite upplivad.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Grön energipolitik möter rysskylan

Sveriges elbehov igår, den 1 februari: dryga 542 000 Mwh.

Dagar som denna, då Europa och Skandinavien darrar under rysskyla och snökanoner, är det märkligt tyst om behovet av att bekämpa klimatkris och ersätta kärnkraften med förnybara energkällor, så som delar av vår politiska intelligentia förespråkar. Men det kan vara värt att påminna om galenskaperna även under årets kallaste period.

Grön elproduktion just nu: en procent av det svenska dagsbehovet.

Så sent som i somras presenterade FN:s klimatpanel IPCC sin senaste energirapport, som måste ha varit svårsmält läsning för alla utom de mest fantatiska utopisterna (dessutom var den helt och hållet producerad av Greenpeace). I rapporten konstaterades det att nästan hela Europas energibehov skulle kunna tillgodoses med förnybara energikällor som vatten och vind år 2030 – det vill säga helt utan kol och kärnkraft, som idag utgör drygt 80 procent av elproduktionen i unionen. Ett par tusen miljarder till i satsning på vindkraft, lite energieffektivisering och mer ”hållbarhet” så skulle allt fixa sig.

Det stora problemet är dock inte att halvt fanatiska miljölobbyister tituleras energiexperter, utan att folkvalda politiker faktiskt gått på galenskaperna – och kommer undan med det. Centern har ju ett svårslaget rekord av energipolitisk terrorism under mer än 30 år – och MP försöker på fullt allvar få oss att tro på utopier om att ett litet land nära Nordpolen, där stora delar av befolkningen huttrar halva året i mörker och iskyla, skulle klara sig enbart med vatten- och vindkraft. En titt i Miljöpartiets partiprogram är alltid en nyttig påminnelse en dag som denna i februari, då Sibirienkylan slår in dörren:

Vi har i vårt land en väldigt hög elförbrukning per person jämfört med andra länder. Det beror på att vi historiskt sett har haft tillgång på billig el. Så ser inte framtiden ut. Därför har vi både en stor potential och ett stort behov av att energieffektivisera.

Vindkraft och solenergi är de energislag som växer snabbast i världen. Samtidigt som vi ser hur alliansregeringen slår av på takten. Sverige riskerar att bli omsprunget. Miljöpartiet vill därför satsa mer på bioenergi, vindkraft och solenergi.

Vi anser att vattenkraften är färdigutbyggd i Sverige och vill grundlagsskydda de sista orörda älvarna och älvsträckorna. Vi vill inte ha någon utbyggnad, inte heller av småskalig vattenkraft.

Kärnkraften ska stängas, utbyggnaden av älvar stoppas, kol och olja förbjudas. Det enda vi ska förlita oss till som industrination är alltså sol (som vi över huvud taget inte ser halva året) och vind. El ska vara en dyrköpt lyx. Detta är alltså ett parti som uppemot 15 procent av svenskarna kan tänka sig att rösta på.

Just nu, ute i verkligheten, ligger Sveriges förnybara elproduktion – dvs vindkraftverken – på en verkningsgrad av c:a 14 procent och levererar därmed en procent av Sveriges samlade elbehov.

En hundradel.

Det beror dels på att det oftast inte blåser under de kallaste vinterdagarna, dels att det av säkerhetsskäl inte går att köra verken när det är för kallt. Och nån ”grön el” finns inte heller att importera, eftersom det är lika svinkallt i Tyskland, Danmark och andra EU-länder som satsat på förnybar energi. Vindsnurrorna står stilla där med.

Men istället för att erkänna att de förnybara alternativen aldrig ens kommer i närheten av att kunna ersätta våra åldrade reaktorer, som hålls igång av för länge sedan pensionerade tekniker (de enda som vet hur verken funkar efter 30 års förbud att forska eller ens tänka på kärnkraft) kommer vi snart nog att få höra framträdande Center- eller Miljöpartister skylla de skyhöga elpriserna på den opåtlitliga kärnkraften, och att vi nu måste satsa på en ännu större utbyggnad av vindkraften för att få stabila elpriser.

Även om det vore smärtsamt på kort sikt, vore det en nyttig lärdom för alla svenskar att en månad om året – varför inte februari – testa den gröna energipolitiken i verkligheten. Stäng alla reaktorer, lägg de oljedrivna reservkraftverken i malpåse, fördubbla energiskatterna och se till att bensin och diesel kostar minst 25 kr litern. Det hade förhoppningsvis inte lett till samma katastrofscener som i Östeuropa, men det hade svidit ordentligt i skinnet på nästan samtliga svenskar.

Och efter ett sådant experiment hade vi garanterat sluppit se Centern i riksdagen mer. Förhoppningsvis inte heller MP.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: