Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: mars 2012 (sida 1 av 2)

Vem ber dig släcka ljuset, del 4: Hur WWF styr politiken

Donna Laframboises bok om IPCC:s verksamhet är ett utmärkt exempel på förstklassiskt journalistiskt grävjobb. Kostar bara en 50-lapp som e-bok.

Att WWF är världens mäktigaste naturvårdsorganisation, är knappast någon nyhet. Det är dock få som är medvetna om hur mycket organisationen påverkar internationell – och därmed också svensk – miljöpolitik. Jag har tidigare skrivit om hur den gröna lobbyn – där WWF spelar i en egen liga – får miljardbelopp av EU varje år för att bedriva påtryckarverksamhet – gentemot samma EU-politiker som finansierat deras lobbying. Att EU t ex satsat stort på handel med utsläppsrätter – något unionen är ensam om sedan alla andra länder hoppat av –är en idé som förespråkats sedan länge av WWF. Trots att de 2000 miljarder som experimentet kostat hittills inte inneburit någon sänkning av de europeiska utsläppen över huvud taget – de har istället ökat – och att en 30-procentig minskning av unionens CO2-utsläpp hade kunnat uppnås för en bråkdel av dessa pengar, om de istället gått till modernisering och ombyggnad av gamla kolkraftverk – exempelvis för naturgasdrift.

Men det absolut största inflytandet på miljöpolitiken utövar WWF genom sitt täta samarbete med FN:s klimatpanel, IPCC. Det är IPCC:s rapporter, senas som ligger till grund för den energi- och klimatpolitik som EU och Sverige driver. En politik som har en direkt inverkan på hur mycket vi betalar för vår el, vilken energiförsörjning vi väljer, hur höga drivmedelsskatterna är – och inte minst, hur lönsamt det är att driva industrier i vårt land. Miljöpolitiken kan alltså sägas ha ett klart samband med arbetsmarknadspolitiken och vårt välstånd. Om vi väljer att lägga 100-tals miljarder på att bygga ut vindkraften, är det alltså viktigt att det finns en solid vetenskaplig grund att stå på.

Tyvärr är det inte riktigt så. IPCC har gång på gång blivit påkommet med att använda sig av rena partsinlagor från miljöorganisationer istället för vetenskapligt publicerade studier, såsom dess regler påbjuder. För ett år sedan hamnade till exempel klimatpanelen i blåsväder när den publicerade en studie som visade att förnybar energi skulle kunna täcka 80 procent av EU:s energiförsörjning redan 2020. Detta visade sig sedan bygga på en ren partsinlaga från Greenpeace, och IPCC tvingades backa från slutsatserna i rapporten. Något år tidigare hamnade klimatpanelen i blåsväder efter att ha slagit fast att glaciärerna i Himalaya skulle vara borta redan 2035 – även det ett pinsamt misstag, som byggde på material från WWF istället för vetenskapliga studier.

Dessa exempel är inte bara enstaka missar, utan ett återkommande tema i klimatpanelens arbete. Faktum är att i den senaste rapporten, Assessment Report 4 (AR4) som släpptes 2007, vid en granskning visade sig bygga till mer än 30 procent på källmaterial som inte genomgått vetenskaplig granskning (så kallad peer review). Och som den kanadensiska journalisten Donna Laframboise visat i sin bok The Delinquent Teenager Who Was Mistaken For The World’s Top Climate Expert genom en noggrann genomgång av IPCC:s arbete med AR4, har WWF varit inblandat i samtliga av rapportens kapitel. Av de 32 experter som hade ansvar för att skriva slutrapporten – och den förkortade sammanfattning som presenteras för våra politiker – hade 9 ett dessutom dokumenterat samröre med Världsnaturfonden och två med Greenpeace.

Så när vi släcker ljuset ikväll, ska vi vara medvetna om att WWF:s idoga lobbyarbete påverkar våra liv, våra jobb och vår ekonomi varje dag, året runt. Inte bara en timme varje år i slutet av mars.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Läs gärna mina tidigare WWF-spaningar:
Vem är det som ber dig släcka ljuset?
Vem ber dig släcka ljuset, del 2: ljusskygga finansiärer
Vem ber dig släcka ljuset, del 3: Coca-Cola som miljösamvete

Vem ber dig släcka ljuset, del 3: Coca-Cola som miljösamvete

På lördag är det som som bekant Earth Hour, då WWF i samarbete med världens största företag, kungligheter, politiker och kändisar vill få oss alla att släcka ljuset under en timme på kvällen.

Aktionen beskrivs som världens största manifestation för klimatet, och det kan säkert stämma. Men det är ingen gräsrotsrörelse vi talar om, utan en smart marknadsföringskampanj där världens största företag, banker och försäkringsbolag är drivande.

Earth Hour startades för bara fem år sedan i Sydney. Initiativtagare var WWF Australia, som drog igång ett partnerskap med Fairfax Media Limited (ett slags News International men ”Down Under”) som idag äger 30 procent av rättigheterna till varumärket Earth Hour. Fairfax kontrollerar ett antal stora dagstidningar i Australien och Nya Zeeland, som The Sydney Morning Herald, The Age, The Canberra Times och The Australian Financial Review för att nämna några. Mediegruppen driver även ett stort antal lokaltidningar, vecko- och månadsmagasin, webbsajter, och flera radiokanaler.

Fairfax Media redovisade en nätt halvårsvinst på 135,7 miljoner AUD (940 miljoner kr) så sent som i december 2011, så uppenbart är att mediejätten inte är i välgörenhetsbranschen. Som den kanadensiska journalisten Donna Laframboise skriver, kan man anta medieföretaget numera tjänar en hel del även på Earth Hour-spektaklet, och möjligen också harbegränsat intresse av att kritiskt granska vare sig evenemanget eller affärspartnern WWF:s verksamhet. Vi ser samma sak i Sverige, fast i mindre skala, där WWF ingår partnerskap med t ex Metro-koncernen och MTG Radio, och på så sätt garanterar en gynnsam pressbevakning i mediekoncernens kanaler.

För pengar drar WWF och dess mediepartner in. Alla företag som deltar i manifestationen,  oavsett om det är Volvo, Ikea, ICA eller Swedbank, betalar nämligen för att få vara med. Att bli företagspartner till WWF och delta i Earth Hour innebär ju ett slags ”sign of approval”, ett stämpel som visar att företagets produkter är miljövänliga.

Det är säkerligen därför som företag som Coca-Cola, kanske världens mest (ö)kända symbol för amerikansk överkonsumtionoch ohälsa, valt att bli WWF-partner. Förhoppingsvis hamnar  läskjättens mindre smickrande sidor – som anklagelser om att utnyttja lågavlönad arbetskraft, miljöförstöring, monopolistiska affärsmetoder och att bekämpa fackföreningar med hjälp av militär –  i skuggan av den goodwill som partnerskapet med WWF ger. I samband med Earth Hour 2008 , kostade Coca-Cola till och med på sig att instruera allmänheten i hur man bäst räddar miljön:

In addition to turning off your lights at home between 8:00 and 9:00 p.m. local time, you can shut off or unplug other non-essential electrical equipment – such as idle cell phone chargers, computers, microwaves, electric toothbrushes, etc. You also can have one hour of family time without computers or television, play games by flashlight, or read stories by the fireplace.

(Av någon anledning listades inte en av de allra mest effektiva metoderna i sammanhanget: att sluta konsumera Coca-Colas produkter.)

Att pengarna verkar rulla in, vittnar den ersättning som WWF USA:s CEO Carter Roberts får (jo, de har faktiskt en vd där) om. Roberts fick 2009 en årslön på mer än 3 miljoner (455.000 USD), vilket måhända inte är mycket jämfört med höjdarna på Wall Street – men det är ändå mer än vad USA:s president Barack Obama får i lön. Han får nöja sig med en grundlön på 400.000 dollar, eller 2,7 miljoner kr. (Både Roberts och Obama placerar sig därmed bland de 1 procent av amerikanerna som varit föremål för massrörelsen Occupy Wall Streets missnöje.)

I Sverige har WWF:s ledning betydligt blygsammare ersättningar, och styrelsen arbetar enligt uppgifter på den egna hemsidan helt ideellt – vilket organisationen naturligtvis ska ha all heder av. När det gäller företagspartners är upplägget dock det samma som hos WWF internationellt: på samarbetslistan hittar vi storföretag som Ikea och bankjättar som SEB och Swedbank.

Så när du släcker ljuset på lördag, är det för att multinationella läskföretag, banker, försäkringsbolag och möbeljättar satsat pengar ur sina marknadsbudgetar för att du ska göra det. Företag vars verksamhet i många fall bygger på att vi fortsätter att överkonsumera Jordens resurser.

Man kan ju alltid hoppas på att Anonymous lyckas med sin Operation Blackout samma dag. Den aktionen kan ju i alla fall i teorin ge resultat.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Vem ber dig släcka ljuset, del 2: ljusskygga finansiärer

Prins Bernhard av Lippe-Biesterfeld, på en bild från 1942. Bernhard var WWF:s första internationella ordförande.

Det är mindre än en vecka kvar till årets upplaga av Earth Hour, WWF.s stora årliga miljöjippo. I samband med detta nås vi av det tunga avslöjandet att prinsarna Carl-Philip och Daniel utmanar varandra i att spara mest energi – den förre lovar sänka värmen hemma om Daniel lovar att skruva ner termostaten på Haga slott.

Prinsarna Daniel och Carl-Philip är långt ifrån de första kungligheterna som WWF använder som affischnamn. Kung Carl Gustaf är till exempel ordförande i svenska Världsnaturfondens förtroenderåd. Och hans avlägsna släkting, Sverigeaktuella prins Charles, blev så sent som i höstas ordförande i WWF UK.

Att WWF engagerar kungligheter är ingen slump, den rojalistiska glansen löper som en röd tråd genom naturvårdsjättens historia. Faktum är att WWF redan när det bildades i början av 60-talet var så långt ifrån en gräsrotsverksamhet som man över huvud taget man kan komma. Det var den brittiska aristokratin som var drivande i arbetet med att skapa WWF – enligt vissa bedömare var det egentliga syftet med World Wildlife Fund att försvara den brittiska samhällstoppens intresse för storviltsjakt, Detta var ju i en tid då det  brittiska imperiet krympte med alarmerande hastighet, och forna kolonier i Afrika och Sydostasien blev självständiga stater.

Organisationens förste orförande för WWF UK var ingen annan än prins Philip, det vill säga Sverigeaktuelle Charles far och en avlägsen släkting till vår egen kung. Prins Philip utsågs till ordförande ungefär samtidigt som han var på tigerjakt i Indien – bilder av detta spreds i den brittiska pressen och ledde till stor indignation. Prinsen ursäktade sig dock med att han bara sköt en tiger under jaktresan.

WWF:s mål redan från starten var emellertid att bli en global påtryckarorganisation. Men prins Philip ville inte själv axla detta ansvar – han hade redan fullt upp med att vara ordförande för internationella hästpoloförbundet – och nöjde sig med att presidera över WWF UK. Den nystartade naturvårdsorganisationen behövde alltså ragga upp en ordförande för det blivane WWF International, och denna någon skulle helst också  fixa fram den finansiering som krävdes.

Valet föll på ännu en kunglighet – prins Philips nära vän prins Bernhard. Denne blåblodige herre hade en brokig historia kantad av skandaler – före kriget hade han varit medlem både i det tyska nazistpartiet och SS – men efter krigsutbrottet bytte han sida och kämpade som stridspilot på allierades sida och blev istället omåttligt populär.

Prins Bernhard drog snabbt igång jobbet med att skaffa pengar. Han kontaktade sina känningar i näringslivet, som oljejätten Dutch Shell som blev en av de första stora bidragsgivarna under uppstarten av WWF. (Möjligen var det därför som Världsnaturfonden var knäpptyst när en av bolagets supertankers gick på grund utanför Frankrikes kust 1967 och orsakade ett katastrofalt oljeutsläpp.)

Men det behövdes ännu mer pengar, så Bernhard som några år tidigare hade initierat den tills helt nyligen superhemliga Bilderberggruppen, drog igång ytterligare ett elitsällskap – The 1001 Club. Denna skulle fungera som finansieringsstiftelse för WWF och bestod som namnet antyder av 1001 toppar inom bankväsende och näringsliv, en elit som enligt flera bedömare varit verksam ända in i våra dagar. Alla tillfrågade som accepterade medlemskap i klubben, betalade vardera en inträdesavgift om 10.000 USD – c:a 70.000 kr – och därmed fick WWF snabbt in drygt 70 miljoner i kassan.

The 1001 Club bestod av en både brokig och ljusskygg skara, och det finns massor av konspirationsteorier kring denna hemliga elitklubb. Utan att röra sig alltför långt ut i tangentens riktning kan man konstatera att The 1001 Club från början hade en påfallande överrepresentation av sydafrikaner – till exempel tobaksmagnaten och entreprenören Anton Rupert. Klubben skapades i en tid då Sydafrika var bojkottat över hela världen på grund av sin apartheidpolitik, så det var säkert inte svårt att övertyga landets näringslivselit att bättra på sitt rykte genom att delta i en internationell elitklubb. Men listan på klubbmedlemmar inkluderade även element som narkotikasmugglare och Zaires diktator Mobutu Sese Seko.

Ordentligt pinsamt blev det i slutet av 80-talet när prins Bernhard fick ett bidrag från WWF på 500.000 brittiska pund (c:a fem miljoner kr) för att finansiera ett ”privat projekt”. Pengarna användes för att hyra in elitstyrkan KAS International, brittiska legosoldater som skulle bekämpa illegal jakt av noshörningar och elefanter i Södra Afrika. Operationen, kallade Project Lock, gick dock snett från början; Bernhards privata armé nöjde sig inte med att skjuta tjuvjägare utan deltog själva i handeln med elfenben och noshörningshorn, tillsammans med medlemmar ur den sydafrikanska armén. 1995 startades en utredning, initierad av Nelson Mandela, för att granska bland annat vilken roll WWF hade när det gällde att stödja den tidigare apartheidregimen i Sydafrika.

Idag går viltvårdsarbetet betydligt lugnare till, men som filmaren Wilifred Huismann visar i sin dokumentär The Silence of the Panda (tysk titel: Der Pakt Mit den Panda) tillämpar WWF fortfarande doktrinen att människor i allmänhet är ett hot mot utrotningshotade djur. I de tigerreservat som WWF driver i Indien har djungeln därför rensats på byar, och enligt Huismanns dokumentär ska upp till en miljon människor som bott i skogarna sedan urminnes tider nu förflyttas, eftersom de enligt indiska myndigheter och WWF inte kan samexistera med tigrarna.

Trots att det är precis detta som de gjort i tusentals år. Ända tills brittiska kungligheter kom på storviltsjakt och var på vippen att utrota de stora kattdjuren. Det vill säga – samma kungligheter som sedan startade WWF.

Man kan dock vara ganska säker på att just denna historia inte tas upp i det ambitösa utbildningsmaterial som WWF använder för att indoktrinera utbilda förskolebarn och grundskoleelever i naturvård och ”hållbarhet”.

Vissa fakta mår helt enkelt bäst av att ljuset förblir släckt.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

En dansk skalle

EU:s klimatkommissionär Connie Hedegaard.

Just nu har vi det tveksamma nöjet att ha Danmark som ordförandeland i EU, och tyvärr har landet – anfört av sin ”klimatkommissionär” Connie Hedegaard – profilerat sitt halvår i rampljuset på övertyga medlemsländerna om att begå ekonomisk harakiri. Hedegaard, som uppenbarligen drivs av en slags politisk dödslängtan, har redan lyckats få Polen att hata EU i allmänhet och Danmark i synnerhet, genom att kräva att landet ska stänga ungefär 99 procent av sin energiproduktion – som är kolkraftsbaserad – för att istället bygga vindkraftverk och satsa på solenergi. (Ehh, det var visst Centerns Lena Ek…)

Dessutom är Hedegaard i full färd med att sparka igång ett globalt handelskrig, genom att få EU att ensidigt införa systemet med utsläppsrätter på flygtrafiken. Kina, Indien, Ryssland, Kanada, Brasilien, USA – ja alltså samtliga stora utsläppsländer – vägrar att betala, och hotar nu med handelskrig om Hedegaard inte drar tillbaka förslaget. Vllket Hedegaard stoiskt vägrar att göra. Kina har gått ett steg längre, och annullerat en order på nya Airbus-plan uppgående till 100 miljarder kr. Fast antagligen är väl detta ett litet pris att betala, med tanke på alla nya gröna jobb som kommer att skapas som resultat av de nya pålagorna. (Det där sista var ironi, om det inte framgick.)

Nu lanseras då Danmarks nästa krav – att unionens länder ska tvingas att minska energianvändningen med 1,5 procent årligen. Och för en gångs skull reagerar en centerpartist, Anna-Karin Hatt, faktiskt vettigt när hon sågar förslaget. VIlket hon förstås får kritik för av den ständigt gnällige Svente Axelsson på Naturskyddsföreningen (som av någon underlig anledning alltid får agera remissinstans i frågor han inte har en susning om) och Miljöpartiets Lise Nordin, som också i vanlig ordning saknar koll på det mesta som händer utanför surdegskvarteren på Södermalm.

Axelsson och Nordin upprepar de gamla vanliga galenskaperna om att Sveriges energianvändning ligger mycket högre än övriga EU – alltså måste vi kunna klara oss på  mindre. Visst, har man ett jobb med 50.000-100.000 i månadslön och alla omkostnader betalda, är det förstås svårt att inse att det faktiskt finns en värld utanför Stockholms innerstad. En verklighet där traditionella industrinäringar som skogen och stålet monteras ner, eftersom de intellektuella dvärgar som dessväre hamnat i maktposition bara ser dem som energislukande utsläppskällor.

Att Sverige har en högre energianvändning per capita än till exempel Danmark är kanske inte så underligt när man tar i beaktande att vi har – eller i alla fall haft – en stor andel elintensiv energi som stålverk och pappersmassafabriker. Sådant som överhuvud taget inte existerar i Danmark, vars mest elintensiva industri sannolikt är Carlsbergs bryggeri i Köpenhamn.

Dessutom borde både Nordin och Axelsson ta en titt på en Europakarta, och då särskilt notera hur Sverige ligger till geoografiskt i jämförelse med övriga EU. Stora delar av landet ligger där det är kallt som f-n stora delar av året – medeltemperaturen i Sundsvall är -6,5 grader i januari-februari, medan Köpenhamn har nollgradigt.

Självklart går det åt mer energi i ett land som ligger vid Polcirkeln med en stor andel tung industri än en liten handelsnation i södra delen av Nordsjön. Att en rikdagsledamot och ordföranden för Naturskyddsföreningen inte verkar ha förmågan att förstå detta. är djupt oroande.

Men värst av allt är att Danmark framhålls som ett föredöme i miljöpolitiken. Visst, landet har storsatsat på vindkraft, men den energi som produceras med dessa är en droppe i Nordsjön jämfört med vad som genereras av Danmarks fossila kraftverk. På alltid lika kunniga bloggen Andas Lugnt läser vi att Danmarks vindkraftverk täcker ungefär tre procent av landets energibehov. Resten kommer från olje-, gas- och kolkraftverk – hela 48 procent av Danmarks el genereras i koleldade anläggningar. Räknat per capita har Danmark fyrdubbelt högre koldioxidutdläpp än Sverige.

Detta land ser alltså Nordin och Axelsson som föredöme. Och detta land vill uppfostra oss i hur vi ska bli ”miljövänligare”?

Det finns ett klart och tydligt samband mellan konkurrenskraftiga energipriser och ett  framgångsrikt näringsliv. Många tunga industrier har redan lagts ner sedan höga elpriser gjort det olönsamt att driva produktion i Sverige. Exemplen är många – Utansjö bruk, Norrsundets massafabrik, Wifstavarv… Och efter den av Danmark mer eller mindre påtvingade indelningen i nya elprisområden, brottas företag som Kemira i Helsingborg med lönsamheten efter att elen plötsligt blivit tio miljoner dyrare.

Tillverkningen flyttats istället till länder i Asien, som oftast saknar miljölagstifning över huvud taget, och där elen produceras med smutsig brunkol istället för miljövänlig vattenkraft som Sverige har gott om.

Allt detta vet förstås politiker som Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. För att få fler människor i jobb, framför allt ungdomar, krävs det inte bara sänkt restaurangmoms utan att företag kan växa och nyanställa. Och där är energipriserna om inte den enda, så en av de viktigaste faktorerna.

Vi kan bara hoppas att S och M gör allvar med att sätta sig i överläggningar om den långsiktiga energipolitiken, som hållits gisslan av gröna ytterlighetspartier i nästan 40 år. Särskilt viktigt är det att hålla miljöpolitiska dogmatiker som MP och C så långt utanför förhandlingsrummen som möjligt. Lås in er, svälj nyckeln, och framför allt – lyssna aldrig någonsin på människor som Svante Axelsson och Lise Nordin.

För Sveriges och jobbens skull. Snälla?

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Uthängd på nätet

Tittar just nu på Du är Googlad på SvT2, en mycket viktig dokumentär om hur lätt det är att få sitt liv förstört på Internet. Riktigt vidrigt är det hur företagaren Bengt Gangemi i Malmö pekats ut som blufföretagare, och cancerdrabbade Tina Ax hängts ut av sin före detta sambo. Själv skriver jag det här för att dra mitt strå till stacken och förändra Bengts och Tinas sökresulttat.

Ni som missat dolumentären – se den på SvT Play.

Intressant?

Wall Street driver upp bensinpriset, inte peak oil

Bränslepriserna rusar i höjden, och vi hör allt oftare så kallade peak-oilarna förklara det höga priset med att det är det första tecknet på att det så kallade oljekrönet har passerats. Det kan förvisso stämma, men det som just nu driver upp bensinpriset – som inte bara smärtar i svenska plånböcker utan också håller på att bli en valfråga i det kommande USA-valet – är ren och skär spekulation.

För råvaror, inklusive råolja och raffinerade produkter, har sedan mitten av 2000-talet blivit allt populärare att spekulera i på börsen, i takt med att aktiemarknaden gått trögt. Och precis som spekulanter tidigare orsakat hungerkravaller i Mexiko och Mellanöstern genom att driva upp priset på majs och spannmål, är de nu på god väg att slå undan benen för den redan kryckiga världsekonomin. Allt tack vare slapp reglering och en Wall Street-lobby som förhalar alla förslag till hårdare övervakning av handeln.

Och som ekonomen Robert Reich skriver på sin blogg, är efterfrågan på drivmedel inte särskilt hög, vare sig i USA eller övriga världen – den är långt ifrån de nivåer som rådde före finanskrisen 2008. Dessutom produceras mer än 80 procent av USA:s energibehov numera inom unionen, och landet har gått från att vara nettoimportör till nettoexportör av olja och gas. Det finns alltså inget efterfrågesug som borde driva upp priserna i USA.

Siffror får U.S Energy Information Agency bekräftar bilden. Efterfrågan släpar fortfarande efter finanskrisen, både inom OECD och icke-OECD-länder. Ändå fortsätter priset envist att stiga till nya rekordnivåer dagligen.

Förklaringen är som sagt – spekulation. Företag som handlar med terminskontrakt på världens råvarubörser, som New Yorks Nymex eller Londons  International Petroleum Exchange, satsar pengar på att oljepriset ska bli ännu högre i framtiden. På att upproret i Syrien ska skapa oro i omkringliggande länder, att det blir krig med Iran eller att världsekonomin ska hämta sig så att fler börjar köra bil igen.

Därför stiger oljepriset. Inte för att det direkt råder brist på olja, eller att efterfrågan driver  priset – utan helt enkelt för att en handfull företag gamblar stora summor på att priset kommer att klättra ännu högre i framtiden.

Förr i tiden var råvaruklipparna betydligt färre. Historiskt sett har spekulanterna handlat med runt 30 procent av oljeterminerna, medan producenter och konsumenter stått för 70 procent av marknaden. Idag kontrollerar spekulanterna 64 procent av alla terminskontrakt, enligt Reich.

Så nästa gång du tankar bilen, tänk på att det är det är Wall Street – och Anders Borg förstås, eftersom mer än halva bensinpriset är skatt – som är orsaken.

Och bättre lär det inte bli, med mindre att värlsekonomin störtdyker, eller att något nytt EU-land ställer in betalningarna. Under tiden är det bara att gilla läget, och se till att ha i alla fall en del av sina pensionsbesparingar i råvarufonder.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Vad har Centern att förlora på att rösta nej?


Datalagringsdirektivet, det som kommer att tvinga Internet- och teleoperatörer att spara all vår kommunikation, alltså alla telefonsamtal, mobilsamtal, SMS, MMS, e-postmeddelanden, Internetuppkopplingar och mobilpositioner, ska röstas igenom i riksdagen i morgon, och kommer att börja gälla så snart som i maj.

Brådskan i beslutsfattandet beror på att myndigheterna omgående måste få kontroll över de delar av de få delar av våra liv som de fortfarande inte kontrollerar fullt ut. Och för den eventualitet att vi alla kanske begår något olagligt i framtiden, måste ju polisen, Säpo och/eller diverse upphovsrättsorganisationer enkelt och smärtfritt kunna hämta fram bevisen.

Eller också måste lagen införas för att EU tvingar oss till det. Vilket i ärlighetens namn känns något underligt, eftersom EU just nu håller på med en översyn av direktivet. Alltså finns det frågetecken även från EU-håll till lagen.

Mest förbryllande är dock småpartiernas hållning i frågan. Särskilt Centern, vars ungdomsförbund är starkt emot datalagringen, och flera riksdagsledamöter (nu har ju partiet i och för sig inte så många) sagt att de röstar ja under någon slags protest, precis som i FRA-beslutet för ett par år sedan när Maud Olofsson tvingade en gråtande Fredrik Federley rösta igenom FRA-lagen.

Idag borde Mauds partipiskan vara borta, och inte bara Federley borde kunna rösta mot Datalagringsdirektivet utan varenda centerriksdagsman. Att införandet av lagen skulle vara en viktig fråga för Centern har jag mycket svårt att förstå – Stureplansfalangen torde vara emot lagen, och bönderna i Jönköpings län har nog annat att oroa sig för.

Den eventuella Allianspiskan kan Centern också högaktingsfullt strunta i. Fredrik Reinfeldt har för länge sedan kastat Centern under bussen, och gör nu allt för att gulla med Miljöpartiet för att få en majoritet i nästa val.

Att våga säga nej till Datalagringen är förmodligen det enda som kan rädda ansiktet på Centern – och möjligtvis en plats i Riksdagen efter 2014. Så vad i hela friden väntar de på?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Vem är det som ber dig släcka ljuset?

(De tre återstående delarna av filmen finns i slutet av inlägget.)

Vill man bli orolig på allvar när det gäller våra politikers mentala förmågor, räcker det att läsa Metros närmast overkliga klimatutmaning, där Moderaternas Sofia Arkelsten och Carin Jämtin (S) tävlar i att leva mest klimatsmart. Dessvärre är det människor som dessa, och många som dem, som styr landet.

Metro får förstås bra betalt från WWF för att upplåta delar av tidningen till reklam för Earth Hour, som utvecklats till organisationens mest påkostade kampanj. Men inte bara reklam; det produceras också så kallad ”journalistik” inom ramen för samarbetet mellan medierna och WWF, och resultatet blir i regel hjärndöd smörja i stil med politikernas klimatkamp. Och ibland resulterar det i ett slags konstprojekt.

Någon journalistisk granskning av WWF ser man sällan eller aldrig – trots att miljöorganisationen fungerar som ett multinationellt företag, en så kallad Bingo (Big NGO), som drar in miljardbelopp på sitt varumärke årligen. Dels kommer pengarna från traditionell insamlingsverksamhet – det vill säga privatpersoner som vill hjälpa orangutanger, valar och isbjörnar. Men en betydande del av intäkterna kommer direkt från multinationella företag, som betalar för att få sin miljöprofil certifierad av WWF.

Det handlar ofta om bolag verksamma inom råvaru- och energibranschen. WWF berömmer sig för att uppnå verkliga resultat genom att samarbeta med stora företag istället för att – som de flesta andra miljöorganisationer – bara protestera och bråka. Det har gjort att WWF lyckats med att t ex rädda värdefulla regnskogsområden från avverkning, heter det.

Verkligheten är möjligen en annan. En som vågat sig på att granska WWF är den prisbelönte tyske tv-journalisten Wilfried Huismann, vars dokumentär In “Der Pakt mit dem Panda”, slog ner som en bomb när den sändes i Tyskland förra sommaren. Mest upprört var tyska WWF, som vägrade  uttala sig i Huismanns film – men som istället hotade med stämning när den sändes.

Dokumentären finns nu översatt i en engelsk version, och är mycket sevärd. Förutom den intressanta historien om hur WWF bildades, visar Huismann den ekologiska katastrof som utspelar sig på Nya Guinea – där gigantiska arealer regnskog huggits ner för att ge plats åt palmoljeplantager, vars råvara används till så kallad miljödiesel. De små fläckar regnskog som lämnats orörda, är alldeles för små för att de kvarvarande orangutangerna ska kunna överleva.

Skövlingen sker i regi av det multinationella skogsbolaget Wilmar, som både sitter med i och är certifierat av den WWF-ledda organisationen Round Table for Sustainable Palm Oil (RSPO). Nedhuggningen av regnskog sker alltså med WWF:s goda minne – i filmen visar Wilfried Huismann dessutom hur WWF-personal i Papua, Nya Guinea, är med som rådgivare när det gäller vilken regnskog som ska avverkas, och hur man ska hantera lokalbefolkningen som är i vägen för palmoljeplantagerna.

I Argentina jobbar WWF enligt dokumentärfilmen i nära samarbete med det ökända kemi- och läkemedelsföretaget Monsanto. Ett område dubbelt så stort som Tyskland har avverkats i de norra delarna av landet, och det enda som växer där nu är Monsantos egen soja. Odlingarna besprutas med Monsantos växtgift, Roundup, som effektivt dödar allt utom det egna utsädet.

Inte oväntat har WWF protesterat kraftfullt mot den bild som Huismann ger av naturvårdsorganisationen i sin film, och har även publicerat en Fact Check på sin tyska hemsida som ska bemöta felaktigheterna. Bland annat hävdar WWF att ytan på den regnskog som sparats på Nya Guinea är betydligt större än vad som hävdas i filmen, och att WWF International inte stödjer användning av genmodifierade grödor (vilket kan tyckas motsägelsefullt då Jason Clay, vice ordförande för WWF International, i filmen klart uttalar sig just för GMO-användning.)

Att filmen fått så begränsat genomslag – bara en svensk livsmedelssajt skrev om den när visades förra sommaren – beror möjligen på att filmen endast funnits tillgänglig på tyska. Men nu när den finns på engelska, finns det ingen anledning att missa dokumentären.

Efter att ha sett den får man garanterat en annan inställning till fåniga symbolkampanjer och Mellokändisar som ”klimatutmanar” varandra. Frågan är om man nånsin kommer att släcka ljuset igen.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Uppdatering 31/3: Jippot drar igång: SVT, Metro (förstås)

Rapport: Att lämna Euron en bra affär

Om någon trodde att den gemensamma valutan var räddad, i och med fulspelet kring den grekiska skuldnedskrivningen – tänk om. Greklands problem, liksom Italiens, Portugals, Spaniens och Irlands, har nämligen samma huvudorsak: den gemensamma valutan. Och så länge EU krampaktigt håller fast vid att försvara Euron, kommer Europas länder drabbas av ständigt nya sparpaket, ökad arbetslöshet och negativa tillväxttal. Men att lämna Euron skulle innebära en kris mångdubbelt större än de påtvingade krispaketen ställer till med, har vi fått lära oss. Därför måste skuldtyngda länder i Sydeuropa härda ut under bördan av ekonomiska svältkurer och av EU mer eller mindre påtvingade teknokratregeringar.

Men det behöver inte alls vara sant. En ny rapport (PDF) från analysföretaget Lombard Street Research, beställd av nederländska PVV (Partij voor de Vrijheid) slår fast att Nederländerna faktiskt skulle tjäna ekonomiskt på att lämna Euron och återinföra den gamla nationella valutan, Gulden.

Slutsatsen i rapporten är att den gemensamma valutan kraftigt har skadat Nederländernas välstånd. Den holländska ekonomin har exempelvis vuxit med endast 1,25 procent årligen sedan Euron infördes, jämfört med 3 procent per år under de 20 åren som föregick Euron. Rapporten jämför också med två snarlika länder utanför Eurozonen, Sverige och Schweiz, vars tillväxt årligen legat på 2,25 respektive 1,75 procent.

Att lämna Eurosamarbetet skulle kosta Nederländerna upp emot 51 miljader Euro (455 miljarder kr), men denna kostnad är ändå mindre än de 75 miljarder Euro (670 miljarder kr) som landet behöver pumpa in i försvaret av den gemensamma valutan.

Och även om dessa siffror gäller Nederländerna, är det inte en särskilt avancerad gissning att samma förhållanden gäller även andra länder som är med i den gemensamma valutan.

Att hålla ihop Eurozonen, däremot, kommer att kosta minst 1.300 miljarder Euro. Detta förutsatt att de allra mest optimistiska prognoserna slår in. Går det sämre, och även Spanien och Italien behöver hjälp med någon slags skuldavskrivning, kan notan bli så hög som 2.400 miljarder Euro, eller fyra gånger kostnaden för att ”rädda” Grekland och Portugal.

Charles Dumas från analysföretaget Lombard Street Research, kommenterade rapporten så här i en intervju:

 “The difficulties of the eurozone are dynamic and complex but we believe that our report, based on careful statistical analysis, points towards a growing likelihood that the eurozone cannot survive in its current form.”

Att rapporten, trots sitt explosiva innehåll inte blivit särskilt omskriven beror med största sannolikhet på att det är Geert Wilders, Nederländernas motsvarighet till Jimmie Åkesson, som beställt den. Wilders är uttalad motståndare till islam, och han och hans parti anses allmänt som högerextrema.

Vi har exakt samma problem i Sverige. Det enda partiet som intar en kritisk hållning mot EU och den gemensamma valutan är tyvärr Sverigedemokraterna.

Det är synd och skam – vårt förhållande till EU, Euron, den europeiska räddningsfonden och den ständigt växande överstatligheten är alldeles för viktiga frågor för att tas över av ett litet extremt parti som SD. Är det beröringsskräcken som gör att inget annat politiskt parti vågar ifrågasätta de galopperande galenskaperna från Bryssel?

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Klimatsmart folkfördrivning

Rufiji-deltat i Tanzania.

Samtidigt som Lundin Oil och dess förre styrelsemedlem Carl Bildt får välförtjänt kritik för vad som sannolikt kan vara brott mot folkrätten i södra Sudan, är miljöorganisationen WWF insyltad i en annan folkfördrivning inte så långt därifrån – i Tanzania. Där sker förtrycket av lokalbefolkningen emellertid i miljöns namn, vilket sannolikt är skälet till att få verkar så pigga på att skriva om saken. Norska Aftenposten har dock gjort ett bra jobb med att avslöja WWF:s svindlande affärer i Tanzania, som nyligen ledde till att ett tiotal anställda fick gå – däribland chefen för WWF Tanzania, Stephen Mariki – efter anklagelser om korruption.

Korruptionsskandalen har fått till följd att två så kallade REDD-projekt (REDD = Reducing Emissions from Deforestation and Degradation) i regi av WWF Tanzania – bland annat med 15 miljarder i bistånd från Norges motsvarighet till Sida – nu fått avbrytas. Projekten, som initierats av WWF med stöd av Tanzanias regering, har dock fått hård kritik från norska och amerikanska forskare, som hävdar att detta klimatbistånd från väst – som används för att bevara naturliga ”kolsänkor” som regnskog och mangroveträsk från avverkning – istället får till följd av att lokalbefolkningen fördrivs från sina hem och hindras att bruka marken. Alltså ungefär samma sak som händer när ett stort oljebolag kommer och tar över marken där det råkar bo fattiga bönder.

Det är precis detta som hänt i Mangroveskogsprojektet, som WWF Tanzania driver i det stora Rufijideltat söder om Tanzanias huvudstad Dar Es Salaam, hävdar forskarna Betsy A. Beymer-Farris och Thomas J. Bassett i en färsk rapport publicerad i tidskriften Global Environmental Change.

Sedan tidigt 90-tal har Tanzaniska myndigheter varit inblandade i olika satsningar för att bevara värdefull mangroveskog i Rufijideltat. Detta har lett till stora konflikter med lokalbefolkningen, många av dem fattiga jordbrukare, som beordrats att plantera träd istället för att odla ris. Trädplantering innebär miljardintäkter för staten, dels för att skogen ger upphov till utsläppsrätter som kan säljas på den internationella marknaden, dels via biståndspengar från väst.

Bönderna protesterar, och hävdar att de berövas möjlighet att försörja sig och att deras rättigheter till sina egna landområden ignoreras av staten. I oktober 2011 kulminerade konflikten när representater för lokala myndigheter trakasserade lokalbefolkningen, satte eld på hus och högg ner kokospalmer.

Mitt i allt detta befinner sig alltså WWF, som med ekonomiskt bistånd från Norge, Schweiz och Storbritannien, gjort det ekonomiskt lönsamt för en stat att fördriva sin egen befolkning. Trots att den, enligt forskarna Beymer-Farris/Bassett, bedriver sitt jord- och skogsbruk på en ekologiskt hållbar nivå.

Men planen som bestlutats för området är, skriver forskarna, att bönderna ska plantera träd på sina risodlingar fram till dess att de kastas ut. Det kommer att innebära att mer än 18.000 invånare i det nordliga Rufiji-deltat kommer att tvångsförflyttas.

Vad man kan lära sig av Lundin Oil i Sudan och WWF i Tanzania, är att mänskliga rättigheter inte står särskilt högt i kurs när korrupta stater känner lukten av pengar. Om miljarderna sedan är gröna eller svärtade av olja, spelar ingen som helst roll.

Det är inte heller första gången som fattiga bönder fördrivs i miljöns namn, samma sak hände nyligen i Uganda.

Intressant?

Lästips: Conservation Refugees, When protecting nature means kicking people out, Orion Magazine

Andra bloggar om , , , ,

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: