Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: april 2012

När aktivister tar över journalistiken

En färsk kartläggning av journalisters politiska hemvist visar inte överraskande att fyra av tio journalister röstar på Miljöpartiet (hela 54 procent på Sveriges radio). Räknar man MP till vänsterblocket, har 70 procent av journalistkåren i stort vänstersympatier. Att detta skulle påverka den redaktionella bevakningen förnekas av journalisterna själva  – tvärt om menar exempelvis Aftonbladets Anders Lindberg att viktningen snarare utfaller till de borgerligas fördel, eftersom samtliga stora medieägare har ett intresse av att en borgerlig agenda förs.

Men frågan så som den debatteras, är egentligen felställd. Problemet är inte primärt att vi har journalister som röstar på vänsterpartiet eller MP, utan dels hur själva rekryteringen av journalisterna görs, dels vilka nyheter som publiceras.

Framför allt inom områden som energi, miljö och klimat är det knappast är någon hemlighet att många journalister antingen är miljöpartister eller har någon typ av aktivistbakgrund. Journalisten Jens Ergon på SVT:s vetenskapsredaktion var t ex drivande i den svenska grenen av Attac (och så sent som 2009 aktiv i organisationen). Det ligger förstås nära till hands att tro att Ergon sökt sig till journalistiken för att kunna påverka samhället i samma riktning som hans personliga övertygelse. Och det är han långtifrån ensam om.Kollegan Linus Brohult, på samma redaktion, har en bakgrund som militant vegan och verksam inom aktivistgrupper som Plogbillsrörelsen och Socialekologisk aktion. Han har också varit aktiv i Grön ungdom. Detta står det inget om i SVT:s presentation av redaktionen, men är det sannolikt att Brohult agerar helt objektivt när han som journalist till exempel rapporterar om att rött kött förkortar livet?

Och att Anna Schytt, chefen för vetenskapsredaktionen, tilldelats ett fint pris av Världsnaturfonden (som också delats ut till SvD:s miljöreporter) påverkar förhoppningsvis inte hennes beredskap att kritiskt granska WWF:s ställning såssom ledande miljölobbyist.

Roger Pielke Jr tar upp fenomenet med atkivister som söker sig till journalistiken i ett aktuellt blogginlägg, An interview with an activist journalist, där Justin Gillis, miljöreporter på New York Times, berättar öppenhjärtigt om vad som motiverade honom till att bli journalist.

I started taking classes and the more I learned, the more I thought to myself, “This is the biggest problem we have—bigger than global poverty. Why am I not working on it?” From there, the question was, how do I get myself into a position to work on the problem?

Också i Sverige råder det idag en närmast total enighet om miljövänsterns syn på vilka problem samhället står inför, och vilka lösningar de kräver – i allt väsentligt även från borgerligt håll. Därför blir det omöjligt att föra en seriös debatt om nyttan av och priset för grön omställning, internationella klimatavtal och hundramiljarderssatsningar på vindkraft utan att bli stämplad som förnekare. Och vem vill riskera det?

Metoden för att förmedla denna enda bild är för det mesta inte att ta ställning för den ena eller andra sidan i en debatt, utan snarare tiga ihjäl det faktum att en debatt över huvud taget existerar. Det är urvalet av nyheter, vilka experter som intervjuas och vilka källor som används som spelar roll, inte själva vinklingen.

Att Kungliga vetenskapsakademin nyligen gav den svenska satsningen på vindkraft ett veritabelt nackskott, har sålunda förbigåtts med total tystnad utanför SvD:s debattsidor. Likaså den misslyckade och meningslösa satsningen på etanol, som inte lett till några sänkta utsläpp över huvud taget (däremot till regnskogsskövling och skyhöga matpriser som drabbar världens fattigaste). Eller att handeln med utsläppsrätter tillåts fortsätta, trots att det redan kostat Europas skattebetalare 2.000 miljarder (!) och fått till effekt att utsläppen istället ökat när industrier sålt sina tilldelningar och istället flyttat produktion till tillväxtländer där miljölagstiftning saknas.

Och att WWF gröntvättar skogsbolag och GMO-jättar som Monsanto, som skövlar regnskog för glatta livet – något som visades i den uppmärksammde tyska dokumentären Der Pakt Mit dem Panda – är det ingen svensk miljöjournalist som vågat ta i.

Om man studerar en handfull av de inslag som sänts i Vetenskapens värld i år, är det inte svårt att se att det knappast är en allsidig vetenskapsjournalistik som redaktionen bedriver. Här stämplas USA:s republikanska presidentkandidater som ”förnekare”, och tveksamhet inför FN:s klimatpanels budskap jämställs med kreationism (så kallad guilt by association). Ett axplock av det som SVT benämner ”vetenskap”:

Besöker man det andra benet av public service, Sveriges radio, visar Kent Asps undersökning alltså att hela 54 procent av journalisterna sympatiserar med Miljöpartiet. Det märks tydligt på Klotet, ett program och en webbsajt där det är näst intill omöjligt att skilja det redaktionella innehållet från pressmeddelanden som skickas ut från WWF och Greenpeace. Här går journalisterna till och med till motattack mot sina lyssnare och kallar dem ”vetenskapsförnekare” när dessa har invändningar om det vetenskapliga underlaget i reportagen.

SVT och SR är inga skräckexempel – det ser likadant ut i de flesta större medier. Någon eller några specialreportrar agerar gatekeepers och publicerar bara nyheter som talar för den egna saken. Motsatta eller alternativa synsätt förekommer sällan, trots att det är närmast övertydligt för alla som nånsin läst ett kommentarsfält under en artikel om miljö- eller energifrågor, att det idag existerar ett veritabelt bråddjup mellan journalister och allmänhet.

Och då har vi bara nuddat vid ett av alla de områden där det är förenat med livsfara att utmana konsensus.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Tysklands gröna galenskap som förebild

Miljöpartiet och Sverigedemokraterna är två partier med få gemensamma nämnare, men på en punkt är de närmast spegelbilder av varandra; de är bägge enfråge- och ytterlighetspartier med en benhård tro på att alla tillkortakommanden kan ställas till rätta med samma enkla lösningar. I SD:s idealsamhälle fixar vi alla problem genom att stoppa flyktingar och invandrare vid gränsen. I Miljöpartiets värld kommer ekonomin att blomstra och alla få jobb bara vi satsar några hundra miljarder på den gröna omställning.

I MP:s Sverige ska följaktligen försvarsindustrin stängas för att istället smida plogbillar gå över till att tillverka solpaneler, vindkraftverk och snabbtåg – omställningar som på ett magiskt sätt kommer att göra oss smartare, rikare och inte minst ett föredöme i världen. Just sådana satsningar som lyste med sin frånvaro i Anders Borgs budget, enligt MP.

I nära nog varje debattinlägg från MP framhålls Tyskland som en förebild för denna gröna omställningen. Inget annat land har satsat mer på förnybar energi – 22.000 vindsnurror och mil efter mil med solpaneler gör att Tyskland idag genererar hela 16 procent av sin energi med hjälp av förnybara energikällor, och 700.000 nya gröna jobb har skapats i denna blomstrande framtidsindustri, enligt MP.

Vad som inte tas upp är förstås hur många jobb som gått förlorade i övriga delar av ekonomin, som ett resultat av de skyhöga energipriser – Tyskland betalar näst mest för sin el i Europa (bara Danmark är dyrare)  –vilka redan fått tyska industrier att flytta  tillverkning utomlands. En forskningsstudie som gjordes för ett par år sedan kom fram till att för varje ”grönt jobb” som skapades i Spanien under landets stora satsning på sol- och vindkraft under 90- och 00-talen, gick fyra jobb förlorade i den övriga ekonomin. (I sviterna av finanskrisen tvingades Spanien att upphöra med de generösa subventionera den gröna industrin, varpå ett stort antal företag i branschen omgående gick omkull.)

Tyskland har dock hållit fast vi sin satsning på förnybart fram till helt nyligen. I höstas varnade ledande företrädare för de tyska energibolagen att det tyska elnätet befann sig på gränsen till kollaps, dels på grund av den snabba utbyggnaden av sol- och vindkraft – som gjorts utan att anpassa elnätet för att hantera denna typ av intermittent kraft – dels som ett resultat av panikbeslutet förra året om att stänga 8 av 17 tyska kärnkraftsreaktorer. För att klara elförsörjningen och undvika blackouter har Tyskland i vinter tvingats starta upp ett antal gamla uttjänta och miljöförstörande kolkraftverk. Dessutom har landet importerat så massiva mängder kärnkraftsel från Frankrike och Tjeckien att även elnäten i kringliggande länder varit på vippen att överbelastas.

För att kompensera för de stängda reaktorerna har beslut tagits om att bygga stora havsbaserade vindkraftsparker i Nordsjön, som tyvärr inte kan leverera in någon el till nätet under överskådlig tid, eftersom infrastrukturen för detta är fortfarande inte på plats).

Tysklands subventioner till solceller har hittills kostat 500 miljarder. Väl använda pengar? (grafik från Der Spiegel.)

Men det tveklöst största vansinnet är dock Tysklands ohämmade subventionering av elektrovoltaiska solceller. Enligt en lag som antogs år 2000, uppmuntrades både privatpersoner och företag att investera i solpaneler, tyska staten garanterade via de så kallade feed in-tarifferna att all solel som producerades köptes in till ett fast pris på närmare 30 cent (2,90 kr) per kilowattimme. Detta pris garanteras under 20 års tid.

Denna statliga generositet föll mycket väl ut, som illustrationen ovan visar. 10 år senare täcks miljontals kvadratmeter tyska tak av solceller, liksom gigantiska åkerarealer som tidigare användes till spannmålsodling. Enligt en artikel i Der Spiegel våren 2010 beräknades kostnaden för denna minst sagt sporadiska elproduktion att uppgå till mer än 70 miljarder Euro (700 miljarder kr) för tyska konsumenter fram till 2013. Och då täcker solceller endast 0,3 procent av det tyska elbehovet. Totalt räknar man att subventioneringen till den förnybara energin hittills kostat 130 miljarder Euro, eller 1200 miljarder kr.

Dessutom täcks alltså bara 16 procent av den tyska energiförsörjningen av förnybara energikällor. För att landet ska klara att uppnå sina högt satta mål om 80 procent förnybar energi till 2030, beräknar RWE (Tysklands största energibolag) att det kommer att krävas investeringar i storleksordningen 3 biljoner Euro (ungefär trettiotusen miljarder kr på svenska). Och den summan innefattar inte kostnader för att bygga elnät och energilagring från sol- och vindkraft, vilket kommer att krävas i gigantisk skala om den nånsin ska kunna ersätta baskraftproduktion från kol och kärnkraft.

För den enskilde konsumenten kommer rysk kaviar framöver att te sig som budgetlyx jämfört med vad det kostar att köra igång torktumlaren. RWE kalkylerade hösten 2010 med att tyskarnas elpris skulle behöva tredubblas, från dagens 60 öre/kWh till mer än det tredubbla, 2,30 kr/kWh, för att täcka kostnaderna för energiomställningen. Noterbart är att detta var ett  worst-case scenario, som byggde på att Tyskland inte skulle modernisera sina bfintliga kärnreaktorer.

Ovanstående exempel är alltså en förebild för Gustaf Fridolin, Åsa Romson och Per Bolund. Enligt MP bör vi genast ta efter Tysklands ambitiösa gröna omställning. Att den riskerar att begrava den tidigare så framgångsrika tyska industrin är av underordnad betydelse.

Tyskarna har dock själva börjat vakna upp ur den gröna utopin, och sedan något år tillbaka har subentionsvansinnet rullats tillbaka, samtidigt som det byggs kol- och gaskraftverk som aldrig förr. Enligt Der Spiegel har till och med medlemmar i Angela Merkels egen regering börjat beskriva energipolitiken som ett ”massivt svart pengahål” och att den accelererande kostnaden för subventioner är ett hot mot den tyska ekonomin.

Men utan gigantiska statliga subventioner går det som det oftast går med de gröna jobben. De senaste månaderna har tidigare tyska storheter i branschen som Solon, Q-Cells, Solar Millennium och Solarhybrid alla gått i konkurs. Precis som amerikanska Solyndra som vände benen i vädret förra året, trots subventioner från Barack Obama på tiotals miljarder.

Oavsett vad man tycker om vapentillverkning, verkar det inte precis vara något lysande alternativ att starta tillverkning av solpaneler. Särskilt om varje grönt jobb kommer med en prislapp på 1,7 miljoner som i Tyskland.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Dr Åsa och datalagringen

Utredningen kring branden i Harry Scheins gamla lyxvilla, som tv-kändisen Dr Åsas sambo är misstänkt för, är inte bara ett prov på vad gammalt hederligt polisarbete kan åstadkomma – nuförtiden är vi ju inte bortskämda med att polisen utreder nåt över huvud taget – utan ger också en inblick i det övervakningssamhälle vi lever i. Inget vi gör går längre omärkt förbi. Polisens bevisning mot Dr Åsas sambo så här långt innefattar:

  • Övervakningsfilmer från butiken där sambon köpte 20 liter tändvätska strax före branden.
  • Utdrag från kreditkortsföretaget som visar svart på vitt att hans kontokort använts för inköpet.
  • Data från bilens beslagtagna GPS-system visar exakt var sambon kört under de aktuella tidpunkterna.
  • Sambons beslagtagna mobiltelefon, som ska kollas upp via teleoperatören för att få fram trianguleringsdata som visar var han befunnit sig före och under branden.

Med tanke på hur många elektroniska spår polisen lyckats få fram redan nu, innan ens Datalagringsdirektivet införts, vad kommer den stora skillnaden att bli efter den 1 maj?

Räcker det verkligen inte med den närmast totala kartläggning av våra liv som sker redan nu? Polisen verkar i alla fall inte ha några större problem med att kartlägga en misstänkt brottsling med de lagliga medel som redan står till buds.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Etanolvansinnet, ytterligare ett påhitt från EU

Att Centern kämpar för sin politiska överlevnad är väl ingen hemlighet, men frågan är om det verkligen kommer att öka väljarsympatierna att sätta sitt namn under en debattartikel som den energiministern Anna-Karin Hatt publicerade i helgen, tillsammans med finansminister Anders Borg, där regeringen nu flaggar för att införa en högre inblandning av etanol i bensinen (och en högre andel förnybart i dieseln).

Med tanke på vad vi vet idag om de skadeverkningar som den etanolanvändningen ger upphov till – skyhöga spannmålspriser, ökad fattigdom, skogsskövling och ”landgrabbing” i Afrika och Sydamerika under ledning av internationella megakorporationer som Shell och Monsanto – känns det inte precis som en valvinnare att propagera för ytterligare satsningar på etanol. Åtminstone inte om man är ett parti som säger sig värna om miljön. Dessutom framgår det mellan raderna att priset på etanolbränsle, E85, kommer att chockhöjas eftersom EU:s regler inte tillåter att ett det säljs billigare än bensin. Lycka till, alla ni som köpt värdelösa etanolbilar för dyra pengar – ni är nu dubbelt rökta.

I det här fallet agerar förstås Hatt och Borg bara som nyttiga idioter. Detta är inte deras eget förslag som de av någon oförklarlig anledning ger sken av, utan ytterligare ett av alla dessa hjärndöda EU-direktiv som medlemsstaterna är tvingade att införa. Annars blir det dryga böter, precis som i frågan med Datalagringsdirektivet.

Det är så det går till nuförtiden. Mer än sju av tio lagar stiftas i Bryssel, ofta i form av ”direktiv” som tjänstemän tagit fram, hårt lobbade av olika särintressen. Införandet av det så kallade E10-bränslet – 10 procent inblandning av etanol – är sålunda en del av ett EU-direktiv antaget 2009, och var ursprungligen ett påhitt av Angela Merkel under Tysklands ordförandeskap 2009. Ännu är det ganska få länder som infört E10, och i de som gjort det har det mötts av kraftiga protester, såväl från miljövänner som bilister. I Tyskland bojkottade bilisterna bränslet när det infördes våren 2011, eftersom risken var stor att framför allt äldre bilmotorer kunde skadas av den fördubblade inblandningen av sprit.

I USA har satsningen på etanol inneburit att mer än 40 procent av den majs som odlats, nu används för att köra törstiga SUV:ar, istället för att ge människor mat på bordet. Bönderna i mellanvästern jublar, eftersom de frikostiga subventionerna till de ”förnybara” bränslena i kombination med kraftigt höjda priser på majs inneburit att spannmålsodling plötsligt fått lönsamhet i nivå med oljebolagen. Nästa steg för den amerikanska etanollobbyn är att få igenom lagstiftning om ännu högre iblandning i regular-bensinen, 15 procent.

Bidrag till särintressen är förstås en tung faktor i de flesta EU-direktiv. När det gäller satsningen på förnybara bränslen, innebär det att ytterligare miljarder pumpas in i den redan toksubventionerade jordbrukssektorn, som redan mumsar i sig merparten av EU:s budget.

Franska bönder producerar till exempel miljontals liter vin varje år som ingen vill ha. Men istället för att bara hälla ut det, som tidigare, kan de nu göra industrisprit av vinet, och få betalt för det ytterligare en gång. Win! De totala utsläppen från denna typen av etanol är ungefär dubbelt så hög som från vanlig bensin, om man räknar in alla led från odling, konstgödning, maskinell skörd och själva framställningsprocessen. Alla förlorar på vansinnet – men nyttiga idioter som den svenska regeringen vågar förstås inte säga ifrån.

När man bloggar om ”miljöbränslen”, brukar det dessutom alltid dyka upp nån etanolfrälst och tala om att vi i Sverige, vi använder minsann inte vinetanol (jo, det gör vi visst men inte särskilt mycket), och den etanol som vi har i vår E85/E10 minsann kommer från sockerrörsodlingar i Brasilien som är ”hållbarhetsstämplade”. Halvstatliga Sekab, som för inte så länge sedan gjorde en nykolonial drive i Tanzania och försökte övertyga fattiga bönder om att odla energigrödor istället för spannmål, påstår till exempel att den etanol som företaget säljer är hållbarhetscertifierad – den framställs alltså etiskt utan att skövla djungel, döda babianer och jaga bort urinvånare etc etc.

Men att tala om ekologiskt hållbar etanol är ungefär i paritet med att påstå att det finns etisk vapenhandel. Även om de sockerrör som används för ”svensk” etanol inte odlas på skövlad regnskogsmark, innebär den ökade efterfrågan på biobränslen i stort att priserna på mat och spannmål ökar, och därmed att allt mer traditionell odlingsmark tas i bruk för energigrödor. Vilket gör att boskapen som tidigare betat där får flytta på sig – ofta till nedhuggen regnskogsmark.

Etanol och biobränslen är numera big business, och de dominerande företagen i branschen beter sig inte ett dugg bättre än de stora oljebolagen. Ökända agrojätten Monsanto lägger exempelvis under sig allt större landarealer i Brasilien för att möta den ökande efterfrågan på etanol i väst – med god hjälp av miljöorganisationer som WWF, som certifierar bolagets produkter. Monsanto har mötts av protester och anklagelser om ”land grabbing”, men etanolboomen gör att företaget fortsätter sin expansion.

Den globala törsten efter biodrivmedel har även gjort att Monsanto nu tagit fram en ny genmodifierad variant av sockerrör,  sorghum, som kan ge upp till 80 procent större skörd. Sorghum är via genmanipulation givetvis motståndskraftig mot Monsantos eget patenterade växtgift, Roundup, som används för att döda allt annat liv i närheten av sockerrörsplantagerna.

Men den kanske viktigaste frågan är ändå – vad får vi för pengarna? Ökade bränslekostnader (högre etanolinblandning gör förstås att bilarna drar mer per mil), högre matpriser och sannolikt fler bilar som havererar eftersom motorerna inte klara E10, kanske man kan stå ut med om vi får en bättre miljö.

Men miljöeffekten blir i praktiken nära noll. 600.000 ton kan låta som en hel del, men som alltid lika läsvärda bloggen Andas Lugnt påpekar, blir utsläppsminskningen i bästa fall 1,1 procent. Och med tanke på att Sveriges del av världens CO2-utsläppen bara är 1,6 promille blir den globala effekten av denna nya satsning på förnybart inte större än 0,02 promille.

Inte ens en finansminister skulle kalla det för något annat än ett avrundningsfel.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Riskkapitalism, Com Hem style

Med tiden glöms gamla oförrätter bort, skandaler faller i glömska och gårdagens stridsfrågor ter sig ofta överdrivna i de historiska ficklampsskenet. Men så ser jag en mallig pressrelease från tv-/bredbands- och telefoninasaren Com Hem där företaget berömmer sig av att ha gjort ännu ett rekordresultat med en vinstmarginal för helåret 2011 på finfina 46 procent, och jag minns känner ilskan bubbla upp. Ilskan av att ha tvingats vara Com Hem-kund i mer än 10 år.

Men vi tar den där siffran igen – en vinstmarginal46 PROCENT. Sådana marginaler är närmast ouppnåeliga om man inte sysslar med knarkhandel eller vapensmuggling – eller råkar vara den enda aktören på en viss marknad med stor efterfrågan. (Tilläggas skall att denna vinst uppnåddes trots investeringar i ny infrastruktur och tjänster på 734 miljoner.)

Eftersom jag inte vill råka illa ut genom att indikera att Tomas Franzén och hans medarbetare är inblandade i långseglatser, måste jag utgå från att anledningen till den fläskiga vinsten är det senare: monopol.

Men tele-, tv- och bredbandsmarknaden är ju avreglerad, invänder vän av ordning? Jo, visst är det så, i princip. Problemet är bara att Com Hem har ett de facto-monopol på att leverera kabel-tv till närmare en miljon hushåll i Stockholm, en situation som uppstått genom att allmänt finansierad infrastruktur, det gamla kommunala Stjärn-TV-nätet, via en rad olika försäljningar med tiden kom att hamna i händerna på så kallade riskkapitalister – vilket är 1984-nyspråk för den typ av företag som uteslutande satsar sina pengar i 100 procent riskfria branscher, förslagsvis dem med liten eller obefintlig konkurrens. Som äldreomsorg, Arlanda Express – eller kabel-tv.

Den enda risken i sammanhanget är den som ”kunden” löper: att bli av med såväl sina pengar som sin valfrihet. Själv har jag haft den tveksamma förmånen att ha varit Com Hem-kund i snart 12 år, och det har aldrig varit enkelt. Usel kundservice, orimligt långa bindningstider, ständigt krånglande tjänster och stadigt högre fakturor är det bestående minnet av mina år med bolaget.

Com Hem ägs idag av ”riskkapitalbolaget” BC Partners, som köpte bolaget för ett par år sedan av dåvarande ägarna Carlyle Group och Providence Equity Partners för nånstans mellan 13 och 18 miljarder 17 miljarder. Det gjorde att dåvarande vd:n Gunnar Asp kunde checka ut med en blygsam fallskärm på 255 miljoner. Inte illa pinkat för ett bolag som till stora delar byggts upp med stockholmarnas skattepengar.

De flesta fastighetsägare i Stockholm, och säkerligen i andra delar av landet, jobbar nu för högtryck för att dra in egen fiber och på sikt kunna slänga ut Com Hems överprissatta och ofta medelmåttiga tjänster. Jag bor själv i ett hus där vi nyligen ersatt Com Hem som bredbandsleverantör med en egen fiberanslutning. Varje lägenhet betalar en hundring i månaden för 100 Mbit upp- och nedströms, alltså en tredjedel av vad Com Hems bredbandsmonopol vill ha för samma tjänst (som alltid är kastrerad uppströms). Till årsskiftet är det meningen att koaxialanslutningarna i väggen bara ska snda myrornas krig.

Det är därför Com Hems riskkapitalister ser till att roffa åt sig allt de kan, medan tid är. Höjda kortavgifter, avveckling av det analoga tv-nätet till förmån för det digitala, där det krävs separata digitalboxar och kort för varenda tv-apparat i hushållet – till skillnad från förr då alla kunde dela på en och samma anslutning för 149 kronor i månaden – gör naturligtvis att antalet abbonemang ökar. Och därmed intäkterna.

Riskkapitalisterna vet att exiten närmar sig, och plockar gåsen så snabbt de nånsin hinner.

Jag gillar verkligen Judit & Judit, men det är nog hög tid för dem att fila på sina CV:n.

Intressant?

Andra bloggare om , , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: