Med tiden glöms gamla oförrätter bort, skandaler faller i glömska och gårdagens stridsfrågor ter sig ofta överdrivna i de historiska ficklampsskenet. Men så ser jag en mallig pressrelease från tv-/bredbands- och telefoninasaren Com Hem där företaget berömmer sig av att ha gjort ännu ett rekordresultat med en vinstmarginal för helåret 2011 på finfina 46 procent, och jag minns känner ilskan bubbla upp. Ilskan av att ha tvingats vara Com Hem-kund i mer än 10 år.

Men vi tar den där siffran igen – en vinstmarginal46 PROCENT. Sådana marginaler är närmast ouppnåeliga om man inte sysslar med knarkhandel eller vapensmuggling – eller råkar vara den enda aktören på en viss marknad med stor efterfrågan. (Tilläggas skall att denna vinst uppnåddes trots investeringar i ny infrastruktur och tjänster på 734 miljoner.)

Eftersom jag inte vill råka illa ut genom att indikera att Tomas Franzén och hans medarbetare är inblandade i långseglatser, måste jag utgå från att anledningen till den fläskiga vinsten är det senare: monopol.

Men tele-, tv- och bredbandsmarknaden är ju avreglerad, invänder vän av ordning? Jo, visst är det så, i princip. Problemet är bara att Com Hem har ett de facto-monopol på att leverera kabel-tv till närmare en miljon hushåll i Stockholm, en situation som uppstått genom att allmänt finansierad infrastruktur, det gamla kommunala Stjärn-TV-nätet, via en rad olika försäljningar med tiden kom att hamna i händerna på så kallade riskkapitalister – vilket är 1984-nyspråk för den typ av företag som uteslutande satsar sina pengar i 100 procent riskfria branscher, förslagsvis dem med liten eller obefintlig konkurrens. Som äldreomsorg, Arlanda Express – eller kabel-tv.

Den enda risken i sammanhanget är den som ”kunden” löper: att bli av med såväl sina pengar som sin valfrihet. Själv har jag haft den tveksamma förmånen att ha varit Com Hem-kund i snart 12 år, och det har aldrig varit enkelt. Usel kundservice, orimligt långa bindningstider, ständigt krånglande tjänster och stadigt högre fakturor är det bestående minnet av mina år med bolaget.

Com Hem ägs idag av ”riskkapitalbolaget” BC Partners, som köpte bolaget för ett par år sedan av dåvarande ägarna Carlyle Group och Providence Equity Partners för nånstans mellan 13 och 18 miljarder 17 miljarder. Det gjorde att dåvarande vd:n Gunnar Asp kunde checka ut med en blygsam fallskärm på 255 miljoner. Inte illa pinkat för ett bolag som till stora delar byggts upp med stockholmarnas skattepengar.

De flesta fastighetsägare i Stockholm, och säkerligen i andra delar av landet, jobbar nu för högtryck för att dra in egen fiber och på sikt kunna slänga ut Com Hems överprissatta och ofta medelmåttiga tjänster. Jag bor själv i ett hus där vi nyligen ersatt Com Hem som bredbandsleverantör med en egen fiberanslutning. Varje lägenhet betalar en hundring i månaden för 100 Mbit upp- och nedströms, alltså en tredjedel av vad Com Hems bredbandsmonopol vill ha för samma tjänst (som alltid är kastrerad uppströms). Till årsskiftet är det meningen att koaxialanslutningarna i väggen bara ska snda myrornas krig.

Det är därför Com Hems riskkapitalister ser till att roffa åt sig allt de kan, medan tid är. Höjda kortavgifter, avveckling av det analoga tv-nätet till förmån för det digitala, där det krävs separata digitalboxar och kort för varenda tv-apparat i hushållet – till skillnad från förr då alla kunde dela på en och samma anslutning för 149 kronor i månaden – gör naturligtvis att antalet abbonemang ökar. Och därmed intäkterna.

Riskkapitalisterna vet att exiten närmar sig, och plockar gåsen så snabbt de nånsin hinner.

Jag gillar verkligen Judit & Judit, men det är nog hög tid för dem att fila på sina CV:n.

Intressant?

Andra bloggare om , , , , ,