Miljöpartiet och Sverigedemokraterna är två partier med få gemensamma nämnare, men på en punkt är de närmast spegelbilder av varandra; de är bägge enfråge- och ytterlighetspartier med en benhård tro på att alla tillkortakommanden kan ställas till rätta med samma enkla lösningar. I SD:s idealsamhälle fixar vi alla problem genom att stoppa flyktingar och invandrare vid gränsen. I Miljöpartiets värld kommer ekonomin att blomstra och alla få jobb bara vi satsar några hundra miljarder på den gröna omställning.

I MP:s Sverige ska följaktligen försvarsindustrin stängas för att istället smida plogbillar gå över till att tillverka solpaneler, vindkraftverk och snabbtåg – omställningar som på ett magiskt sätt kommer att göra oss smartare, rikare och inte minst ett föredöme i världen. Just sådana satsningar som lyste med sin frånvaro i Anders Borgs budget, enligt MP.

I nära nog varje debattinlägg från MP framhålls Tyskland som en förebild för denna gröna omställningen. Inget annat land har satsat mer på förnybar energi – 22.000 vindsnurror och mil efter mil med solpaneler gör att Tyskland idag genererar hela 16 procent av sin energi med hjälp av förnybara energikällor, och 700.000 nya gröna jobb har skapats i denna blomstrande framtidsindustri, enligt MP.

Vad som inte tas upp är förstås hur många jobb som gått förlorade i övriga delar av ekonomin, som ett resultat av de skyhöga energipriser – Tyskland betalar näst mest för sin el i Europa (bara Danmark är dyrare)  –vilka redan fått tyska industrier att flytta  tillverkning utomlands. En forskningsstudie som gjordes för ett par år sedan kom fram till att för varje ”grönt jobb” som skapades i Spanien under landets stora satsning på sol- och vindkraft under 90- och 00-talen, gick fyra jobb förlorade i den övriga ekonomin. (I sviterna av finanskrisen tvingades Spanien att upphöra med de generösa subventionera den gröna industrin, varpå ett stort antal företag i branschen omgående gick omkull.)

Tyskland har dock hållit fast vi sin satsning på förnybart fram till helt nyligen. I höstas varnade ledande företrädare för de tyska energibolagen att det tyska elnätet befann sig på gränsen till kollaps, dels på grund av den snabba utbyggnaden av sol- och vindkraft – som gjorts utan att anpassa elnätet för att hantera denna typ av intermittent kraft – dels som ett resultat av panikbeslutet förra året om att stänga 8 av 17 tyska kärnkraftsreaktorer. För att klara elförsörjningen och undvika blackouter har Tyskland i vinter tvingats starta upp ett antal gamla uttjänta och miljöförstörande kolkraftverk. Dessutom har landet importerat så massiva mängder kärnkraftsel från Frankrike och Tjeckien att även elnäten i kringliggande länder varit på vippen att överbelastas.

För att kompensera för de stängda reaktorerna har beslut tagits om att bygga stora havsbaserade vindkraftsparker i Nordsjön, som tyvärr inte kan leverera in någon el till nätet under överskådlig tid, eftersom infrastrukturen för detta är fortfarande inte på plats).

Tysklands subventioner till solceller har hittills kostat 500 miljarder. Väl använda pengar? (grafik från Der Spiegel.)

Men det tveklöst största vansinnet är dock Tysklands ohämmade subventionering av elektrovoltaiska solceller. Enligt en lag som antogs år 2000, uppmuntrades både privatpersoner och företag att investera i solpaneler, tyska staten garanterade via de så kallade feed in-tarifferna att all solel som producerades köptes in till ett fast pris på närmare 30 cent (2,90 kr) per kilowattimme. Detta pris garanteras under 20 års tid.

Denna statliga generositet föll mycket väl ut, som illustrationen ovan visar. 10 år senare täcks miljontals kvadratmeter tyska tak av solceller, liksom gigantiska åkerarealer som tidigare användes till spannmålsodling. Enligt en artikel i Der Spiegel våren 2010 beräknades kostnaden för denna minst sagt sporadiska elproduktion att uppgå till mer än 70 miljarder Euro (700 miljarder kr) för tyska konsumenter fram till 2013. Och då täcker solceller endast 0,3 procent av det tyska elbehovet. Totalt räknar man att subventioneringen till den förnybara energin hittills kostat 130 miljarder Euro, eller 1200 miljarder kr.

Dessutom täcks alltså bara 16 procent av den tyska energiförsörjningen av förnybara energikällor. För att landet ska klara att uppnå sina högt satta mål om 80 procent förnybar energi till 2030, beräknar RWE (Tysklands största energibolag) att det kommer att krävas investeringar i storleksordningen 3 biljoner Euro (ungefär trettiotusen miljarder kr på svenska). Och den summan innefattar inte kostnader för att bygga elnät och energilagring från sol- och vindkraft, vilket kommer att krävas i gigantisk skala om den nånsin ska kunna ersätta baskraftproduktion från kol och kärnkraft.

För den enskilde konsumenten kommer rysk kaviar framöver att te sig som budgetlyx jämfört med vad det kostar att köra igång torktumlaren. RWE kalkylerade hösten 2010 med att tyskarnas elpris skulle behöva tredubblas, från dagens 60 öre/kWh till mer än det tredubbla, 2,30 kr/kWh, för att täcka kostnaderna för energiomställningen. Noterbart är att detta var ett  worst-case scenario, som byggde på att Tyskland inte skulle modernisera sina bfintliga kärnreaktorer.

Ovanstående exempel är alltså en förebild för Gustaf Fridolin, Åsa Romson och Per Bolund. Enligt MP bör vi genast ta efter Tysklands ambitiösa gröna omställning. Att den riskerar att begrava den tidigare så framgångsrika tyska industrin är av underordnad betydelse.

Tyskarna har dock själva börjat vakna upp ur den gröna utopin, och sedan något år tillbaka har subentionsvansinnet rullats tillbaka, samtidigt som det byggs kol- och gaskraftverk som aldrig förr. Enligt Der Spiegel har till och med medlemmar i Angela Merkels egen regering börjat beskriva energipolitiken som ett ”massivt svart pengahål” och att den accelererande kostnaden för subventioner är ett hot mot den tyska ekonomin.

Men utan gigantiska statliga subventioner går det som det oftast går med de gröna jobben. De senaste månaderna har tidigare tyska storheter i branschen som Solon, Q-Cells, Solar Millennium och Solarhybrid alla gått i konkurs. Precis som amerikanska Solyndra som vände benen i vädret förra året, trots subventioner från Barack Obama på tiotals miljarder.

Oavsett vad man tycker om vapentillverkning, verkar det inte precis vara något lysande alternativ att starta tillverkning av solpaneler. Särskilt om varje grönt jobb kommer med en prislapp på 1,7 miljoner som i Tyskland.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,