Jag har tidigare gjort jämförelsen mellan den gemensamma valutan och Costa Concordia, ni minns kryssningsfartyget som havererade utanför Italiens kust. Men en kanske ännu mer träffande symbolik står PJTV:s Bill Whittle för när han jämför Euron med den katastrofala flygkraschen 2009, då Air France 447 störtade rakt ner i Sydatlanten – trots att det inte fanns något egentligt fel med planet.

Orsaken till kraschen var, enligt Whittle, designfilosofin hos det fransktillverkade planet. Airbus A-330 plan är konstruerade så att piloten inte direkt kan påverka planets roder; alla kommandon i cockpit vidarebefordras till det datoriserade styrsystemet som har ett antal inbyggda säkerhetsspärrar tänkta att omöjliggöra en krasch, oavsett vad piloten tar sig till.

Problemet med dessa så kallade ”fly by wire”-flygplan är att piloterna därför inte känner flygplanets reaktioner i styrspak och roderpedaler, så som i mindre tekniskt avancerade plan, som amerikanska Boeings maskiner. Där påverkar kontrollerna vingklaffar och roder direkt via fysiska vajrar, och en pilot ser och känner alltså spakarna ändra läge när hans kollega i sätet bredvid styr planet. Boeings designfilosi är alltså motsatsen: att piloten alltid kan mer än flygplanet, medan Airbus överlåter till datoriserade system att avgöra vad som är bäst för passagerarna.

Så när de två panikslagna piloterna ombord på Air France A-330 satt bredvid varandra i cockpit och gav planets styrsystem helt motstridiga order – den ene försökte trycka styrspaken framåt allt vad han var värd för att återfår styrfart, medan den andre drog styrspaken bakåt lika hårt för att hindra planet från att störta – gjorde flygplanets dator det enda logiska: den räknade ut medelvärdet av de motstridiga kommandona. Och styrde planet rakt ner i havet.

Samma sak håller på att hända med den gemensamma valutan, enligt Whittle. I avsaknad av en pilot med full kontroll, håller de olika länderna som bäst med att ge kommandon som står i konflikt med varann; medan t ex Tyskland predikar sparsamhet och låg inflation, agerar Frankrike och Sydeuropa för att skuldsätta sig ännu mer och skyffla ännu mer pengar till havererade ekonomier. Den gemensamma valutan är med full fart på väg att krascha rakt i havet.

Orsaken är återigen designfilosofin. I grunden bygger krisen på att utformningen av Euron var full av hål men – som Richard North skriver – alla visste om det. Vad 90-talets EU-toppar med Jaques Delors i spetsen gjorde när de drev igenom Europrojektet var i princip likvärdigt med att bygga ett flygplan utan vingar, bränsletankar eller motor, proppa det fullt med passagerare – och skicka upp det i omloppsbana. Alla visste att de saknade delarna hade behövts för att förhindra en krasch, men just då fanns det inget politiker i Europa som var beredd att betala priset: en gemensam centralbank och avskaffat nationellt självbestämmande över den ekonomiska politiken. Priset var för högt, alltså väntade EU-ledarna på att en ”gynnsam kris” skulle infinna sig. När planet började förlora höjd, skulle de motstridiga EU-länderna under galgen tvingas till att ta de obehagliga beslut som krävdes. Att slanta upp för de saknade delarna, helt enkelt.

Problemet var dels att EU gravt överskattade hur snabbt det gick för valutan att tappa styrfarten, dels att det inte längre fanns tillräckligt med pengar för att lappa och laga det misslyckade projektet. Nu återstår bara att försöka avgöra var nedslagspunkten kommer att hamna. Kanske utanför Grekland, i Egeiska havet – där ett annat känt fuskbygge kraschlandade.

Att Schweiz nu betalar negativ ränta, dvs får betalt för att ta emot pengar i sina bankvalv, är ett tecken så gott som något på att nedslaget snabbt närmar sig.

(För övrigt försöker jag om möjligt undvika att boka in mig på Airbus-flighter…)

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, Aftonbladet

Andra bloggar om , , , ,