Bör ej matas.

Efter det tragiska vargöverfallet i Kolmården i helgen, kan man dra åtminstone två slutsatser.

Ett: Det är idotiskt att gulla med rovdjur i allmänhet, och kontraproduktivt att försöka utmåla vargen som ofarlig. Vargarna på Kolmården var ju bevisligen inte alls så kramiga och mysiga som djurparken försökt tuta i oss, och den  kvinnliga djurskötare som fick sätta livet till i djurparkens varghägn var långtifrån den första som blivit anfallen av de ”tama” vargarna som fötts upp med nappflaska. Flocken har tidigare bitit en 15-åring, en 21-åring, samt knaprat på en 30-årig kvinnas huvud. Noterbart är att samtliga påhoppade varit kvinnor, och man skulle kunna lockas att dra slutsatsen att vargflocken har en taskig attityd gentemot tjejer. Fast å andra sidan blev ju tv-kändisen Arne Weise också påhoppad och nedbrottad av vargar under ett besök i parken.

Vad dessa incidenter belyser är dock det idiotiska i att gulla med rovdjur,. Vargar är och förblir vilda djur, med instinkter som utvecklats under årtusenden. Under fel förutsättningar kan den vuxna flaskuppfödda vargen få för sig att utmana flockens ledare – i det här fallet en människa. Det enda som hjälper nu är att avliva Kolmårdens vargar, de är ”damaged goods” och kommer aldrig mer att fungera i parkmiljö. Inte för att de ska bestraffas, de är ju bara djur som följer instinkter, utan för risken att de inte kanske längre har kvar respekten för människor. (Och det råder ju knappast heller någon brist på vargar i våra djurparker.)

Två: Sverige behöver en livskraftig vargstam, men den ska frukta oss och hålla sig på behörigt avstånd från våra boplatser. Människor och varg är liksom inte gjorda för att ha mysiga hemmakvällar tillsammans. Det är så det har fungerat sedan tusentals år: vargar skyr och fruktar människor eftersom de lärt sig att de dör om de kommer för nära. Idag med den tilltagande Disneyfieringen av naturen – där Kolmården bär en stor del av skulden med sitt bisarra vargmys – är detta tyvärr inte längre någon självklarhet. Det är därför vi ser allt fler konflikter där vargar rör sig allt närmare bebyggda trakter, till exempel i Stockholmstrakten (Riala) och i Värmland, där de tidvis glufsar i sig husdjur och jakthundar. Av någon outgrundlig anledning går svensk rovdjurspolitik nämligen ut på att den svenska vargarna ska finnas långt nere i södra Sverige,  där de mer eller mindre tvingas att röra sig nära människan.

Där vargen hade haft de allra bästa förutsättningarna för att leva, är den dock inte välkommen. Alltså långt upp i de norrländska skogarna, där vargens naturliga utbredningsområde en gång fanns, och där vargpopulationen hade ett naturligt utbyte med artsfränder österifrån. Här finns massor med plats, nästan inga människor och gott om naturliga bytesdjur. Och problmet med inavel hade kunnat förhindras på naturlig väg. Dessutom finns det som bekant ett gigantiskt område  med nationalparker i Lappland, där vargen borde varit ett naturligt inslag i faunan, precis som förr i tiden, innan den utrotades i samband med att den storskaliga renskötseln drog igång i slutet av 1700-talet. (Då utrotades för övrigt även vildrenen som tidigare levde i fjälltrakterna.)

Tyvärr kommer detta aldrig att ske, eftersom våra folkvalda bestämt att Sverige norr om Dalälven ska vara närmast kliniskt fritt från varg och andra rovdjur. På detta gigantiska område bedriver nämligen ett hundratal samer renkötsel i industriell skala, och allt som hotar renen måste ovillkorligen elimineras. Det gäller för övrigt inte bara rovdjuren – även tågpendling hotar rennäringen, liksom för mycket snö.

Så vi kan lugnt räkna med fortsatt vargbråk här nere i söder i höst, när det drar ihop sig till vargjakten nästa år, om den nu blir av. Alternativt lär väl stammen decimeras på inofficiell väg, det vill säga enligt SGT-doktrinen (skjut, gräv, tig).

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, Aftonbladet