Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: juli 2012

Därför dumpar annonsörerna Facebook

Resan mot avgrunden för Facebook-aktien fortsätter – nu med accelererande hastighet. Eter bolagets kvartalsrapport accelererades fallet för den tidigare så hajpade aktien, som nu har tappat 25 procent av sitt värde sedan introduktionen. Den samlade förlusten för de godtrogna investerare – bland dem våra svenska pensionsförvaltare i 7:e AP-fonden som köpt aktier för 400 miljoner och alltså redan spelat bort 100 – som gick på Mark Zuckerbergs sagor uppgår nu till dryga 200 miljarder; fullt jämförbart med kostnaden för att rädda ett mindre EU-land (typ Grekland) från statsbankrutt.

Som jag skrivit förut, börjar Facebook mer och mer te sig som 2010-talets variant av på Boo.com – men med tusenfalt större förluster. En hajpad community med en värdering så astronomiskt hög, att vilken normalbegåvad investerare eller fondförvaltare som helst borde insett att prislappen på Facebook inte var befogad ens om hela Jordens befolkning hade registrerat sig och klickat på varenda annons. Intjäningsförmågan för bolaget hade ändå varit för klen för att få tillbaka investeringen på 5-10 års sikt.

Hur kunde det gå så fel? Alla måste ju ha sett problemen långt i förväg – här har vi ett företag som visserligen lockat 13 procent av världens befolkning att registrera sig, men fortfarande efter sex år kämpar febrilt för att hitta en modell för att tjäna pengar på användarna.

I SvD Näringsliv menar Helena Nordman Knutson, analytiker på investmentbanken Pareto Öhman, att hela affärsmodellen för Facebook är trasig. För precis som på den gamla dotcombubblans tid, räknades värdet på Facebook fram genom att ta antalet besökare och hur många som klickar på annonser. Något som är totalt missvisande för en sajt som Facebook, där besökarna är mer eller mindre värdelösa ur annonssynpunkt.

”Folk går ju in på Facebook för att kommunicera med sina vänner, inte för att köpa klänningar. Även om Hennes & Mauritz får många ”likes” är det bara en bråkdel som köper något via annonseringen på nätverket”, säger Nordman Knutsson.

No shit Sherlock.

Just detta faktum – att folk som hänger på Facebook eller andra communities är där för att umgås med bekanta, och i princip ointresserade av kommersiella budskap – är en gammal vetskap i onlinebranschen (dvs 15 år eller mer). Vilket säljnetverk som helst hade kunnat ge samma svar som Nordman Knutsson: att annonsera på communitysajter eller Internetforum ger ohyggligt usla resultat.

Jag vet det av egen erfarenhet – under nästan 10 år drev jag spelsajten fz.se, och kunde själv se att klick-ration (dvs hur många procent/promille av besökarna som klickade på en annons) på nyhetssajten oftast var 5-10 gånger högre än på sajtens diskussionsforum. Därför kördes nästan uteslutande så kallade run off site-annonser på forumet, eftersom det var omöjligt att få någon att betala fullpris för en placering där. Och Fz.se var långt ifrån ensamt om denna erfarenhet, alla som drivit kommersiella sajter med en forumdel kan vittna om samma sak.

Och Facebook är i grunden att betrakta som ett enda stort diskussionsforum. Vilket innebär att värderingen bygger på intäkter som är 5-10 gånger högre än verkligheten.

Nu har alltså denna välkända gamla sanning hunnit ifatt alla de suckers som investerade i Facebook i tron om att göra ett klipp på världens hetaste Internetföretag.

200 miljarder har den erfarenheten kostat.

Hittills.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

När kändisen kom till byn

Läser om Petter Askergrens upphettade bråk med sin granne i Åre, som enligt den stockholmsfödde kändisen gjort hans liv till en mardröm. Orsaken till detta är att grannen fräckt nog vill bygga hus på den tomt han äger, något som såväl kommunen som länstyrelsen gett grönt ljus för.

Den stora upprördheten har sitt ursprung i att artisten fått ”löfte från sin mäklare” när han köpte drömhuset i jämtländska Björnhede 2005 om att granntomten aldrig någonsin skulle bebyggas (hur nu en mäklare skulle kunna lova något sådant, eller löftet skulle vara juridiskt bindande). Men redan året därpå såldes tomten och den nye grannen meddelade sin avsikt att uppföra parhusbebyggelse.

Sedan dess har Petter kämpat med näbbar och klor – tillsammans med ett antal andra lokala nimbys som tycker att Åre håller på att bli ett nytt Dubai – mot den planerade bebyggelsen. För den skulle nämligen förstöra artistens hela boendemiljö med den avskildhet han förtjänar. Alltså, här har Petter flyttat från den bullriga storstaden för att få lugn och ro – och så kommer det nån jävla lantis och vill BYGGA HUS i närheten!

Bråket har gått så långt att Petter nu hotar att ”lämna Åre” om byggplanerna inte stoppas. Grannen, som man får förmoda känner sig extremt ovälkommen i området, har erbjudit artisten att köpa tomten om han vill bevara den obebyggd.

Detta uppfattar Petter som ett ”utpressningsförsök”.

Man blir faktiskt lite förbryllad. Så som affären framställs framför allt i Expressen och Aftonbladet, får man lätt uppfattningen om att den stackars rapparen för en desperat kamp för familjens överlevnad. Själv tycker jag det anmärkningsvärda är den brist på ödmjukhet som Petter själv visar. Där kommer han och köper ett hus i en annan kommun, kräver att stadsplaner ska rivas upp och att en fastighetsägare som äger marken intill hans ska förbjudas att bygga hus – trots bygglov.

Petter anser sig helt enkelt ha rätt till avskildhet – en rätt som innebär att ingen annan får bosätta sig i närheten. Och när han inte får som han vill hotar han att lämna kommunen, som då underförstått skulle förlora den stjärnglans som Petter låtit lysa över nejden de senaste sju åren.

Men detta beteende är symptomatiskt för hur människor från storstaden med pengar och/eller makt ser på ”landsbygden”, vilket i Stockholmarens ögon innebär allt som ligger utanför tullarna. De anlägger ett slags nykolonialt, tredje världen-perspektiv på det hela: ”landet” ska förbli ett stort friluftsmuseum där ingenting ska förändras. ”Landet” ska fortsätta vara en sörgårdsidyll, som ser likadan ut, år efter år –  till skillnad från det den stressiga storstaden som dessa artister, företagsledare eller politiker eller vad det nu är behöver koppla av från.

Och särskilt viktigt i kolonierna är att inget någonsin byggs, någonstans, och framför allt inte i närheten av kändisens bostad.

Denna doktrin gäller inte bara Petter. Ta Ulf Lundell till exempel. Han kämpade i fyra år för att få bort en konstinstallation på Stenshuvud; ett litet utsiktstorn i betong på synnerligen behörigt avstånd (500 meter) från Lundells gård i Svinaberga. Nationalskalden hävdade dock att han kände sig ”uttittad” och att tornet förstörde den avskildhet som han förväntade sig att ha på gården som han ägt sedan 80-talet. En gård som med Lundells – och Petters – sätt att resonera givetvis för all framtid ska vara fredad från kommunal utveckling och besvärande grannar.

Efter att ha hotat med att lämna Österlen, fick Lundell till slut som han ville  –  utsiktstornet har nu stängt eftersom Konstföreningen som drev det nu tvingats söka bygglov för installationen.

Hade jag själv basat över byggnadsnämnden i  Åre eller Simrishamn, hade jag nog skyndsamt utrett ny placering av kommunernas återvinningscentraler.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Staden som kapitulerade för bilismen

Min hemstad Varberg var ursprungligen en pittoresk om än fattig trästad, vackert belägen vid den klippiga och karga halländska kusten. När jag växte upp här på 70-talet fanns fortfarande de flesta låga gamla trähus i centrum kvar, med sina omoderna men myllrande innergårdar där utedass, verkstäder och hantverkare samsades om utrymmet. En fungerande blandstad helt enkelt, där bostäder och arbetsplatser delade på den begränsade ytan innanför de gamla stadsmurarna (idag endast ihågkomna genom de fyra vallgatorna som omgärdar innerstaden). En stad där de flesta hade så nära till jobb och skola att det gick att gå eller cykla.

Men sen kom 70-talet, och rivningsraseriet tog fart, precis som i alla andra svenska småstäder där det skulle beredas plats för Domus, gator breddas och massor av parkeringsplatser behövdes för att folk skulle kunna ta bilen från sina nya moderna bostäder i ytterområdena(*) ända fram till affärsingången och på så sätt slippa onödig motion. Det handlar alltså om samma slags brutala och historielösa modernism som fick Stockholmspolitikerna med Hjalmar Mehr i spetsen att spränga bort hela nedre Norrmalm med sin täta och genuina 1700- och 1800-talsbebyggelse – bara för att ge plats åt stora trafikleder och monstruösa parkeringshus i betong. Folk som jobbade i City måste ju kunna åka bil ända fram till dörren!

Nåväl, parallellt med 70-talets rivningar fanns det två käpphästar som styrde lokalpolitiken i Varberg. Oavsett vilket parti som satt vid makten (centern och sossarna oftast) rådde det konsensus om att det aldrig skulle kosta något att parkera i centrala Varberg. Och en annan samsyn fanns i att allt som hette parkeringshus eller underjordiska garage var styggelser som skulle bekämpas till varje pris.

Resultatet blev som det blev. I början av 80-talet hade stora delar av centrala Varberg förvandlats till gigantiska parkeringsplatser – hela kvarter där det tidigare funnits bostäder eller småföretag revs. Ofta var det låga små trähus, ibland flerbostadshus från 30-40-tal (även dessa i trä), men även pampiga jugendpalats föll för grävskoporna.

Gerlachska huset strax före rivningen i maj 1977.

Det mest kända offret för rivningarna var det fantastiska och historiskt mycket viktiga Gerlachska huset, vars ingång flankerades av två stora lejon i granit. Huset, som ursprungligen var hem för Varbergs främste industrialist, Hugo Gerlach, revs efter stora protester 1977. Ingen visste riktigt varför det revs, bara att det var bråttom att göra det. Sedan stod tomten öde i många år och användes som parkeringsplats – vad annars – innan en totalt intetsägande och ful kontorsbyggnad i grön plåt och blaskig tegel byggdes där på 80-talet.

Arkitektur och stadsbyggnad har bevisligen aldrig stått särskilt högt i kurs i Varberg, men på senare år har åtminstone de flesta hålen efter  70-talsrivningarna fyllts igen, samtidigt som motståndet mot parkeringshus eroderat. Tvärtom; numera byggs det parkeringshus i nära nog alla nya hus i Varberg – för tanken är fortfarande att alla som kommer till stan ska kunna ta med sig bilen nästan ända fram till butiken. Få andra platser i Sverige har så ovillkorligt kapitulerat för massbilismen som min gamla hemstad.

Östra Vallgatan med nyproducerade punkthus, stående på en gemensam mursockel. Som en steril förort mitt i stan.

Och så fortsätter det. För de garage som nu byggs läggs inte under jord, utan som här i det nyproducerade bostadsområdet vid Östra Vallgatan: i markplan. Istället för att ta chansen att reparera skadan efter 70-talsrivningarna och försöka skapa ett livfullt offentligt stadsrum genom utnyttja gatuplanet till butiker och andra näringsverksamheter, låter man istället fotgängare på väg till stan mötas av en tre meter hög vitmålad betongmur, utsmyckad med ventilationsgaller. Om arkitektens vision var att återskapa bilden av den gamla stadsmuren, har hen lyckats bra: om man står på Bäckgatan (bilden) eller Prästgatan och vänder blicken österut, slutar siktlinjen faktiskt i en naken betongmur.

Det finns alternativ: punkthus på Katarinavägen i Stockholm, byggda på 50-talet. Här har folklivet kunnat fortsätta genom att ge plats för butikslokaler i gatuplan.

Östra Vallgatan, som fram till mitten av 70-talet var en livlig stadsgata, förvandlas nu till en steril genomfartsled där ingen någonsin kommer att flanera. Det är nästan så man längtar tillbaka lite till parkeringsplatsens öppna ljusa ytor.

Av detta kan man lära sig att ingen någonsin verkar kunna lära sig av historien. Men man får glädja sig med att det fortfarande är gratis att parkera i stan.

* Varberg fick aldrig några egentliga förorter under 60- och 70-talets miljonprogram, med undantag för Sörsedammen, där ett antal trevånings lamellhus i vitt mexitegel byggdes på 70-talet. Det låg inte längre bort än att det fortfarande var på bekvämt gång- och cykelavstånd från centrum.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

Drönarkrig für alle

På brittiska bloggen Drone Wars UK kan man läsa att satellitsystemet som används för att styra obemannade spanings- och attackflygplan, så kallade drönare, heter – håll i er – Skynet. Och som inte detta vore nog för att ge en skrämselhicka, ägs satelliter, datorsystem och programvaran som styr alltihopa av ett privat företag, Paradigm Secure. Uttalat på engelska låter det inte alltför olikt Cyberdyne Systems, det fiktiva (?) företaget bakom Terminator-filmernas version av Skynet – och hur det slutade vet vi ju alltför väl.

Drönare av T3-modell.

Till råga på allt ser både Reaper- och Predatordrönarna ut att vara modellerade direkt från Terminators Hunter Killer Drone, vilket väl är det slutliga beviset för att verkligheten imiterar dikten och vi alla är dömda till en snar och våldsam undergång. Snart kommer Skynet 5 att börja tänka själv, och döda oss alla med sin flotta av luftburna UAV:er (Unmanned Aerial Vehicles).

Drönare av modell MQ-9 Reaper, bestyckad och klar för start i Afghanistan.

Ok, det kanske inte riktigt händer på det sättet. Men om man bortser från de oundvikliga sci-fi-referenserna, kan man konstatera att de obemannade flygande farkosterna, eller drönare i vardagligt tal, håller på att förändra världens konflikter i grunden. Gränserna för var och mot vem man kan föra krig har suddats ut, samtidigt som det blivit snorbilligt att med teknikens hjälp ta livet av terrorister och upprorsmän i de mest otillgängliga delarna av världen. Som i Afghanistans eller Pakistans berg, där det tidigare krävts truppnärvaro på marken med allt vad detta inneburit av riskfyllda transporter och logistik.

Nu sitter ”piloterna” istället bekvämt framför en uppsättning bildskärmar i ett kontrollrum – till exempel på Holloman Air Force base i White Sands, New Mexico, varifrån en stor del av USA:s drönarkrigföring bedrivs. Därifrån styr piloterna sina plan via satellit tusentals mil bort. På förmiddagen kan det handla om ett spaningsuppdrag i Irak, och efter att ha brutit för lunch kan eftermiddagens uppdrag utspela sig i Afghanistan. Piloterna kan tillbringa kvällarna hemma med familjen, och de slipper riskera livet eller att bli nedskjutna och tillfångatagna. Och om en drönare trots allt skulle skjutas ned, handlar det om en förlust på ”bara” några miljoner dollar. Betydligt mer överkomligt än att förlora ett F-16-plan värt nära 20 gånger mer. Dessutom slipper man potentiella gisslansituationer och den rent operativa förlust det innebär att mista en utbildad stridspilot.

Faktum är att obemannad krigföring är det just nu snabbast växande området inom den amerikanska militären. Pentagon bygger ut sin drönarflotta med 30 procent, samtidigt som antalet drönarpiloter blir fler och fler. Inom något år räknar man med att det kommer att utbildas fler drönaroperatörer än traditionella stridspiloter. Och i takt med att tekniken utvecklas kommer fler militära aktiviteter att tas över av distanskrigarna. Det finns redan allt ifrån mekaniska robothundar som fjärrstyrs att desarmera misstänkta bomber till tungt bestyckade ”terminators” som kan assistera framryckande infanteri.

Och det är inte bara Pentagon som bedriver krig på distans. Även om hemlighetsmakeriet kring USA:s använding av obemannade flygplan är stort, är det känt att landet bedriver tre olika UAV-program. Det mest kända är Pentagons drönarprogram i Irak och Afghanistan, medan de andra två drivs av underrättelsetjänsten C.I.A samt det militära Joint Special Operations Command – varje organisation med sin egen dödslista på personer utvalda att elimineras med hjälp av drönare styrda från amerikansk mark. Det kan handla om rebeller i Centralafrika eller knarkkarteller i Colombia – ingen går säker för drönarna, som kan slå till när som helst, dag som natt.

Det finns förstås också problem med att föra krig på distans. En av de största är ett fenomen som är välkänt för alla som spelat datorspel via nätet: så kallad latency eller ”lagg”. Det innebär förenklat att det som drönarpiloten ser på sin bildskärm visas med en viss fördröjning. Det kan handla om bråkdelar av en sekund, men räcker för att göra det  svårt att träffa en rörlig måltavla. Förra året avslöjade Al-Qaida-krigare på den arabiska halvön för en jemenitisk reporter att när de hörde en amerikansk drönare närma sig, började de hoppa runt så mycket de kunde, för att på så sätt lura drönaroperatörerna att missa målet.

Drönare i Black Ops 2, på väg att förinta Los Angeles.

Att utvecklingen kan ge en fingervisning om hur framtidens krig och konflikter kan komma att utkämpas märks också i spelvärlden. I Activisions kommande förstapersonskjutare Black Ops 2 (release 13 november) är det just drönarkriget som står i centrum – eller rättare sagt vad som kan hända i en nära framtid när terrorister lyckas ta kontroll över de obemannade krigsmaskinerna. I en halvdokumentär trailer för spelet uttalar Oliver North (den amerikanske överstelöjtnanten som blev ökänd för sin inblanding i Iran-Contras-affären på 80-talet) följande tänkvärdhet:

”Jag är inte oroad för en kille som försöker kapa ett flygplan. Jag oroar mig för killen som vill kapa ALLA flygplan”.

Black Ops 2 ligger alltså helt rätt i tiden. I början av december förra året lyckades Iran komma över en amerikansk drönare, sannolikt genom att ta över styrsystemet på farkosten. Iranierna sägs nu vara på god väg att reverse-engineera drönaren och ta reda på hur den styrs. Det är alltså inte osannolikt att de iranska mullorna inom ett par år har ett eget UAV-program, vars udd med största sannolikhet kommer att riktas mot Israel.

Som sagt. Det är 2012, drönarkriget är i full gång och styrs av satellitsystemet Skynet.

What could possibly go wrong?

Intressant?

 Merläsning om drönarkriget:
Aljazeera | The decade of war to come

Ars Technica | E3 games exploit real fears in a tumultuous world

DN | Ingen kontrollerar privata drönare
DN | Forskare varnar: Drönare kan hackas av terrorister

Wired | Drone Wars – The Legal Debate Continues

Andra bloggar om , , , , , ,

Bevis för att zombie-apokalypsen är här

Nyligen tvingades ameikanska smittskyddsinstitutet CDC (Center for Disease Control) gå ut med en kommuniké där myndigheten dementerade att det skulle pågå någon slags zombie-apokalyps. Detta något ovanliga besked från en statlig myndighet kom efter en rad uppmärksammade rapporter om ”face-eating attacks” och kannibalism i amerikanska medier, och olika mer eller mindre skämtsamma rykten om vad som orsakat överfallen – varav det mest kända är fallet där en 31-åring i Florida sköts av polis efter att ha attackerat en hemlös man och ätit upp delar av dennes ansikte.

“CDC does not know of a virus or condition that would reanimate the dead (or one that would present zombie-like symptoms)”, sa myndighetens talesman till David Daigle till Huffington Post.

Frågan är om det verkligen haft en lugnande effekt på allmänheten. För ansiktsätar-attackerna verkar definitivt vara på uppgång just nu.

  • Strax efter attacken i Florida mördade en student i Baltimore sin rumskamrat och åt upp delar av mannens hjärna.
  • En annan drogpåverkad man – också i Florida – attackerade och tog en tugga av en 48-årg mans biceps.
  • Den kanadensiska porrstjärnan Luka Magnotta, som nyligen greps i Paris, hade mördat och ätit upp delar av sin pojkvän.
  • I New Jersey knivhugger en man sig själv framför ögonen på polisen – och kastar skinnslamsor och inälvor på dem.
  • I Missouri utreder polisen kopplingar mellan de syntetiska droger som kallas badsalter och ett fall där en kvinna opovocerat överfallit sin granne och bitit honom i armen.
  • Och så sent som igår kom uppgifter om att ansiktsätar-attackerna nu spritt sig till Kina. Huffington Post rapporterar om en busschaufför som plötsligt kastat sig över en kvinna och börjat tugga på hennes näsa och läppar.

Men inte ens Sverige är förskonat från zombie-smittan – i maj i år skar en svartsjuk doktor av underläppen på sin hustru – för att sedan stoppa den i munnen och tugga på den.

Samtliga dessa fall – och det kan mycket väl finnas ett stort mörketal – har alltså rapporterats in på mindre än två månader. Så skräcken för att det faktiskt finns något där ute – ett muterat virus, en zombiebakterie eller en ny drog som får folk att börja äta på sina medmänniskor – är måhända inte helt tagen ur luften. Efter Florida-attacken rusade söktermen ”Zombie Apocalypse” snabbt upp på andraplatsen hos Google.

Det är i ljuset av detta man ska se CDC:s dementi – en dementi som dessutom kommer från en myndighet som tidigare skämtat friskt om zombier och hur man ska göra för att skydda sig mot dem.

Och vem vet, instruktionerna från CDC kanske vore nåt för svenska Smittskyddsinstitutet att ta efter?

För vi vet ju aldrig när zombiekriget kommer.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: