Mohammed Mursi, Egyptens president.

I skuggan av inbördeskrigets Syrien, håller Egyptens nyvalde president, Muhammed Mursi, som bäst på att genomföra en slags omvänd statskupp där landets höga militärledning steg för steg manövreras ut. Efter terrorangreppet på en egyptisk gränspostering i Sinai i början av augusti där 16 soldater dog,  har Mursi låtit kvasten gå, både i säkerhetstjänsten och militärledningen. Försvarsmaktens pinsamma misslyckande med att förhindra angreppet i Sinai – trots tidiga varningar från Israel – är militären både försvagad och bortgjord, något som alltså Mursi varit snabb att utnyttja. Flera höjdare från Mubaraks tid har tvingats ”pensionera sig” eller fått sparken, däribland chefen för säkerhetstjänsten och den förr så mäktiga försvarsministern  Mohamed Hussein Tantawi, som i princip varit den som styrt landet sedan Mubaraks fall.

Mursi har även rensat duktigt bland försvarsgrenscheferna för luftförsvaret, flottan och flyget och – kanske allra mest vågat – upphävt militärledningens (SCAF) tidigare dekret från i juni, som upplöste det civila parlamentet och i princip garanterade att den yttersta makten i landet skulle förbli i militärens händer. Mursi passade dessutom på att utse en vicepresident, Mahmoud Mekki, enligt uppgift anhängare till Mursis parti, Muslimska brödraskapet.

Frågan är alltså: är det ett kuppförsök vi ser i Egypten, där Muhammed Mursi med stöd av ökat väljarstöd nu på allvar vågar utmana den mäktiga militären om makten? Och kommer SCAF stillatigande bevittna Mursi montera ner deras maktbas, eller riskerar Egypten att hamna i ett läge där presidenten, om än uppbackad av det mäktiga Muslimska brödraskapet, hamnar i öppen konflikt med militärledningen?

Det tål att upprepas – förändringarna som Mursi drivit igenom hade aldrig varit möjliga om inte den egyptiska militären gjort bort sig så kapitalt i Sinai. Är man det minsta konspiratoriskt lagd, kan man med fog säga att Sinai-attacken kom som en skänk från ovan för Mursi. En grupp jihadister – sannolikt från Gaza – går över gränsen till Egypten vid Rafah, attackerar en vaktpostering och dödar 16 soldater. Sedan stjäl de två militärfordon som används för att forcera gränsen till Israel. Där sprängs de förstås i småbitar av israeliskt jaktflyg.

Frågorna kring atacken är många. Framför allt varför stridande enheter från Gaza – där brödraskapets politiska systerparti Hamas styr med järnhand – skulle gå till attack mot sina egyptiska bröder? Hamas är ju det Muslimska brödraskapets politiska gren, med samma politiska mål: utplånanet av Israel och upprättandet av en panarabisk stat med Jerusalem som huvudstad – ”befriat” från judar. Brödraskapet och Hamas delar även samma öppet antisemitiska retorik – Adolf Hitler hyllades t ex av Brödraskapets intellektuella ledare Yusuf al-Qaradawi så sent som 2009 (se film nedan). Al Quradawis dröm är att han trots sin höga ålder ska få vara med i det kommande heliga kriget och få chansen att skjuta judar, ”även om det måste ske från en rullstol”.


Al-Quaradawi är långtifrån någon ensam extremist – hans uppfattning är spridd bland brödraskapets anhängare. I våras, när Muhammed Mursis kandidatur tillkännagavs av den islamistiske tv-imamen Safwat Hegazi, känd för sin antisemitism och hat mot judar, hyllades Mursi som den man som skulle återskapa ”kalifatet”. ”Miljoner martyrer marscherar mot Jerusalem”, skanderade Imamen, påeldad av en mångtusenhövdad folkmassa. Om Mursi hade ambitionen att framstå som en enande kraft för ett demokratiskt Egypten, hade man kanske tyckt att han borde tagit avstånd från denna typ av hatretorik. Men Mursi satt tyst och log medan folkmassan skanderade sitt hat.

Man kan ju reflektera över det faktum att attacken som skedde i Sinai var precis vad Brödraskapets högsta ledning propagerat för – martyrer som marscherar mot Jerusalem. Möjligtvis var de lite för tidigt ute, och alldeles för få.

Nu invänder säkert någon att Mohammed Mursi inte längre är medlemi Brödraskapet, men få bedömare tror på allvar att presidenten gör något utan partiets godkännande. Efter utrensningarna i säkerhets- och militärapparaten, väntar nu närmast arbetet med en ny konstitution, där Mursi tagit initiativet. Det är känt att han propagerar för en konstitution där medborgerliga fri- och rättigheter visserligen ska garanteras – men den ska omfattas av islamisk lag.

Så den som hoppas på en demokrati av västligt snitt i Egypten, kan sannolikt sluta att hoppas. Mursis parti är långt ifrån någon progressiv politisk kraft: vi såg hur det gick i Gaza när Hamas vann valet och snabbt avskaffade demokratin.

Som så ofta i Mellanöstern, står valet inte mellan frihet och förtryck, utan snarare mellan pest eller kolera. Militärdiktatur – eller islamitisk enpartistat, där alla upptänkliga problem i samhället skylls på Israel och judarna?

Den arabiska våren känns väldigt långt borta just nu.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DN 1, 2, 3, GP, SvD, SR