Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: oktober 2012

Totalhaveri i tankesmedjan

Ett fenomen i dagens tyckonomi är den ständigt växande skara människor som arbetar för så kallade tankesmedjor. Det frammanar bilden av stora tänkare, som med jämna mellanrum nedkommer med kloka ord till den obegåvade allmänheten. I praktiken är det förstås samma gamla vanliga lobbyister som döljer sig i smedjorna. Lobbyister vars uppgift är att tjäna pengar åt sina kunder (inte sällan bidrags- och skattediande företag och organisationer).

Just en sådan ”tankesmedja” är Fores, och idag är dess tankesmeder oroliga för att EU förlorar miljardbelopp på recessionen. Det handlar om den europeiska utsläppshandeln, som håller på att haverera på grund av alltför låg efterfrågan på utsläppsrätter. Marknaden skapades i en tid då konjunkturen pekade uppåt och industrierna ökade sin produktion – och därmed utsläppen. Sedan ett par år pekar samma kurvor rakt ner i källaren, massarbetslösheten breder ut sig och den europeiska industrin är i sin djupaste kris sedan Andra världskriget. Många tillverkningsindustrier har flyttat till Kina eller Indien, eftersom de där slipper EU:s hårda och dyra miljölagar. I Europa lämnas hela generationer utanför arbetsmarknaden i takt med att industrierna flyr.

Så klart att det då blir massor med utsläppsrätter över: det finns alldeles för få kvar som släpper ut. Ur miljöskäl låter kanske detta positivt – även Sverige minskade sina CO2-utsläpp förra året – men för EU:s planekonomer är det närmast en katastrof. Raset för utsläppshandeln hotar hela systemet, och de hundratals miljarder i intäkter som EU planerat få in på utsläppsbörsen riskerar att utebli.

Därför finns det nu förslag att gå in och justera prissättningen på utsläppsbörsen, genom att undandra en del av de befintliga utsläppsrätterna från försäljning. I praktiken en toppstyrd manipulation av en påstått fri marknad. (Men vem förvånas egentligen när EU är inblandat?)

Det finns förstås vettiga röster i hela denna soppa – som de moderater som protesterar mot EU-topparnas fifflande, och därmed målas ut som ett hot mot miljön av ”tankesmederna”. För man ska givetvis vara medveten att den ökade kostnaden som skulle bli resultatet av en marknadsmanipulation som den ”tankesmederna” på Fores propagerar för slår direkt mot svenska tillverkningsföretag, även kallad ”elintensiv industri”. Sådana som redan idag går knackigt och varslar folk i tusental.

Vi kan ta det igen: Den europeiska utsläppshandeln har kostat skattebetalarna mer än 2.0000 miljarder sedan starten 2005, mer än Eurokrisen. Systemet har inte inneburit några utsläppsminskningar över huvud taget – tvärtom har det ökat föroreningarna eftersom systemet framgångsrikt gynnat stora företag att lägga ner tillverkning i Europa och flytta fabrikerna till Kina, där energin till största del framställs i orenade kolkraftverk. De överblivna utsläppsrätterna från den nedlagda fabriken har de ju kunnat sälja med fet vinst. Och det är detta som EU och ”tankesmederna” vill göra ännu lönsammare.

Att kontrollera kartan mot verkligheten, är dock alltför komplicerat för floskelmaskinerna i Fores. Själv tror jag de skulle må bra av att jobba en vecka i en riktig smedja. Eller varför inte en gruva? En riktigt djup en.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

DN 1, 2, 3, Aftonbladet

Jaglands norska Nobelkupp

Medan Nobelprisen fortsätter att delas ut, har Aftenposten har grävt i den norska Nobelkommitténs hånade beslut att tilldela årets fredspris till EU. Och det visar sig som så ofta att det finns ett inte oansenligt antal lik i garderoberna.

Det är till exempel få som berört det välkända faktum att Nobelkommitténs ordförande, Thorbjørn Jagland, sedan 2009 även råkar vara generalsekreterare för Europarådet – en organisation vars syfte är att “…uppnå större enighet mellan medlemsländerna…”. Och eftersom få saker kan tänkas gynna sammanhållningen bättre än ett Nobelpris, kan man i viss mån förstå att Jagland drev på för att hämta hem priset till sin deltidsarbetsplats i Bryssel.

I vilket annat sammanhang som helst hade detta dock varit ett solklart fall av jäv, och om Jagland hade haft ens en rudimentär form av självinsikt hade han givetvis avstått från att delta i omröstningen om vem som skulle belönas med fredspriset. Dessutom står det i Nobelstiftelsens stadgar att kommittén ska eftersträva enhällighet när pristagare utses.

Men enligt norska Aftenposten var det åtminstone en medlem i Nobelkommittén som garanterat inte hade röstat för EU. Denna någon är Socialistisk venstres Ågot Valle, tidigare vice ordförande i Norges Nej till EU-kampanj. (O)turligt nog var Valle sjuk när Jagland passade på att hålla den avgörande omröstningen för att utse årets vinnare. Istället ersattes hon av Gunnar Stålsett, biskop i Oslo.

Ågot Valle säger att hon hade välkomnat en inbjudan att delta i omröstningen, och att hon på inga villkor hade röstat för EU.  Fast hon ombads alltså inte ens att komma och rösta.

SV:s Stortingsledamot Hallgeir Langeland är förgrymmad och talar öppet om en ”kupp” av Jagland i Nobelkommittén, att politiseringen av priset är djupt olycklig och skadar Norges anseende.

Men det verkligt ironiska i sammanhanget är förstås att Thorbjørn Jagland agerar precis som fredspristagaren EU alltid brukar göra när det vid sällsynta tillfällen är dags att rådfråga ”medborgarna”. Omröstningar riggas oblygt för att få leverera rätt beslut, och blir det ändå fel röstar man om och om igen – tills folket svarar rätt…

Thorbjørn Jagland har i alla fall säkrats en plats bland köttgrytorna för lång tid framöver. Allt medan Schweiz förbereder sig på att fredsprojektet ska gå in i nästa fas…

Intressant?

Andra bloggar åsikter om , ,

Med vänner som Al Gore…

…behöver man inga fiender. Här intervjuas den tidigare vicepresidenten, klimatkämpen och Nobelpristagaren i tv om orsakerna till Barack Obamas genomklappning i debatten med Republikanernas Mitt Romneys.

Al Gores bortförklaring: Obama hade inte hunnit vänja sig vid den tunna luften i Denver, Colorado, varifrån debatten sändes. (Denver ligger på 1.600 meters höjd över havet, och kallas därför i folkmun för Mile-High City.)

Romney, däremot hade kommit redan dagen före, och hade därför hunnit acklimatisera sig, enligt Gore.

Se klippet. Det är faktiskt på riktigt.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, Expressen

Andra bloggar om , , ,

Skyll attackerna på snikna IT-bolag och usla program

Det är lätt att ironisera över världskrigsrubrikerna som ett gäng svenska tonåringar lyckats skapa de senaste dagarna. Inte för att den svenska infrastrukturen egentligen skulle vara hotad; möjligen kan överbelastningsattacker drabba en eller annan e-butik som och göra det jobbigt att betala räkningar på internetbanken – men de underliggande systemen, de som styr betalningar, el- och teleförbindelser, kommer 14-åringarna knappast åt med sina så DDos-attacker. Problemet är bara att ju större rubriker inomhusmännen får, desto fler vill vara med och leka.

Men vi ska samtidigt inte glömma själva orsaken till att attackerna kan ske – alltså tillgången till så kallade botnät, datorer som infekterats av olika typer av trojaner och därmed kan fjärrstyras i en DDos-attack – det vill säga när hundratals, tusentals eller ännu fler datorer samtidigt gör http-anrop mot ett förutbestämt mål.

Dessa ”zombier” består ofta av infekterade PC-datorer, men på senare tid har även Mac OSX drabbats (nyligen upptäcktes ett botnät med 600.000 infekterade Macar). Dessutom kommer Android starkt som måltavla för olika exploits – dvs skadlig kod som använder sig av säkerhetshål i applikationer.

Själv har jag gått runt i tron att de flesta som laddar ner fulkod till sina datorer sitter med gamla antika operativsystem som Windows XP, struntar i antivirusskydd och inte fattar att man ska klicka på länkar som kommer i mejlen.

De fem mest utsatta applikationerna när det gäller skadlig kod. Observera att nära två tredjedelar av all skadlig kod riktas mot två program, Adobe Acrobat och Java.

Men så är det inte riktigt längre. Enligt antivirusföretaget Kasperskys Securelist riktas hela 67 procent, eller två tredjedelar av alla attacker mot bara två program – Adobe Acrobat och Java – som bägge har en lång och mindre glamorös historia av olika säkerhetshål. Nära 86 procent av ”infektionerna” spriddes via skadliga url:er, dvs webbsidor som riggats för att utnyttja säkerhetshålen i programmen och installera t ex trojaner på datorn. I vissa fall installeras den skadliga koden obemärkt utan att man ens får reda på det eller behöver godkänna installation av koden.

Vill man vara lite drastisk skulle man alltså kunna hävda att en stor del av problemen med zombiedatorer och distribuerade attacker på sikt borde försvinna om alla avinstallerade Acrobat och Java. Fast det går förstås inte –  få av dagens webbapplikationer och sajter skulle ens fungera utan Java.

Återstår då att försökta hålla sina program uppdaterade med de senaste säkerhetsfixarna. Och här är det förstås ofta privatpersoner med låg datorvana – som struntar i dialogrutorna som informerar om att det finns säkerhetsuppdateringar – som utgör ett stort problem. Men även företagens IT-avdelningar är ofta långsamma med att reagera på rapporter om säkerhetshål.

Jag kan bara reflektera över hur det är på mitt eget jobbet, där jag sitter på en stationär redigeringsdator med centraliserad användarhantering. Det innebär att jag själv inte har rättighet att installera vare sig nya program eller säkerhetsuppdateringar av befintliga applikationer. När det gäller nya OSX-uppdateringar, får jag inte ens reda på att de finns eftersom man måste autentisera sig som en admin bara för att kolla.

Var och varannan vecka kommer det i alla fall meddelanden om nya uppdateringar (påfallande ofta till just Acrobat Reader) men för att få dem installerade måste jag dels jaga fatt på helpdesk, dels måste jag lämna min dator under allt från ett par minuter upp till en halvtimme, och detta kanske samtidigt som man är tokstressad över att bli klar med sitt jobb. Därför klickar jag oftast bort den där rutan med uppdateringen, och tänker att jag ringer helpdesk nästa gång istället.

Och jag är nog långtifrån ensam om att tänka så, tyvärr.

Men det är naturligtvis att göra det lätt för sig att skylla på användarna, när det är designen av både program och distribution av säkerhetspatchar som är feltänkt från början. Istället för att användaren ska ansvara för att kontrollera och installera patchar, ska operativsystemet och programmet givetvis göra det automatiskt, precis som alla antivirusprogram numera själva kontrollerar om det finns nya virusdefinitioner.

Det stora mjukvarutillverkarna har på senare tid – ofta under galgen – tvingats anamma denna uppdateringsmodell. Tyvärr kanske alltför sent – det var inte alltför länge sedan som t ex Microsoft nobbade uppdateringar för Windows XP om man inte kunde bevisa att man ägde ett ”genuint” exemplar av operativsystemet. Och eftersom en stor del av användarna, framför allt i mindre bemedlade delar av världen, körde piratkopior av Windows blev de kvar med sina antika XP-versioner, vidöppna för skadlig kod.

Därför står det nu miljontals datorer världen över, som används för att sänka hemsidor för Riksbanken, polisen, tidningswebbar och banker.

Vi borde kanske rikta viss del av vår ilska mot de stora bolagen som gjort det hela möjligt – och dessutom tjänat pengar på sina undermåliga produkter.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

SvD 1, 2, 3, 4, 5, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Aftonbladet 1, 2, 3, 4

Våra elskatter göder världens värsta miljöbovar

I en sällsynt klarsynt New York Times-artikel i somras, granskades en av de bisarra följderna av FN:s system för handel med utsläppsrätter, som är en av hörnstenarna i det så kallade Kyotoprotokollet från 1997. Endast ett fåtal länder deltar i detta system, kallat Clean Development Mechanism (CDM), som går ut på att stora tillverkningsföretag och energibolag tvingas köpa utsläppsrätter baserat på hur mycket koldioxid de släpper ut. En slags miljöpolitiska avlatsbrev, alltså. EU är förstås med på ett hörn genom det som kallas EU ETS (Emissions Trading System), och i Sverige är statliga Energimyndigheten ansvarig för tilldelning och avräkning av utsläppsrätter.

Framför allt energisektorn är den verkliga kassakon när det gäller utsläppshandeln. All energikonsumtion beläggs nämligen med kostnaden för utsläppsrätter, vilket innebär att svenska energibolag lägger på denna kostnad på våra elräkningar. Enligt beräkningar av Villaägarnas riksförbund betalade hårt prövade svenska elkonsumenter under perioden 2005-2010 109 miljarder bara för dessa utsläppsrätter. Av dessa blev 94 miljarder till ren vinst för energibolagen – för eftersom den svenska elproduktionen är nästan 100 procent koldioxidfri behöver elmaffian (dvs Eon, Fortum och Vattenfall) inte själva köpa utsläppsrätter. Gapskratt ända till de tyska och finska bankerna med andra ord.

Men för oss som tvingas betala 2.500-3.500 vardera om året för dessa avlatsbrev – vad händer med miljarderna? Tanken är ju trots allt att de ska leda till ny teknik i smutsiga kolkraftverk och energieffektivisering i industrin, så att utsläppen minskar på sikt.

Tyvärr inte. Faktum är, som New York Times avslöjar, att en stor del av pengarna från utsläppshandeln istället går som bidrag direkt till 19 av de absolut största miljöbovarna i världen. Det handlar om 19 industrier, framför allt i Kina och Indien, som tillverkar köldmediet HCFC-22, en slags ”superväxthusgas” vars effekt på klimatet är mångdubbelt högre än koldioxid.

HCFC-22 används som köldmedium i kylskåp och luftkonditioneringsanläggningar (som numera finns i nära nog samtliga bilar nyare än 15 år). Vid tillverkningsprocessen uppstår en skadlig restprodukt, HFC-23, som absolut inte får komma ut i atmosfären. Och eftersom FN inkluderade destruktionsprocessen av denna gas i systemet för utsläppshandel, innebär det att fabrikerna som tillverkar HCFC-22 tilldelas utsläppsrätter för omhändertagandet av restprodukten. Utsläppsrätter som sedan kunnat säljas på marknaden och inbringat stora vinster för industrierna. Uppskattningsvis har bolagen tjänat upp till fem miljarder på sina utsläppsrätter sedan 2005.

Detta har fått till effekt att dessa 19 fabriker producerar så mycket de någonsin kan – ju mer avfall, desto mer tjänar de ju på sina utsläppsrätter. Det har i sin tur inneburit en gigantisk överproduktion av HCFC-22, med tillhörande prisfall på produkten (som nu är så billig att det inte finns något som helst incitament att utveckla miljövänligare alternativ). Men det spelar ingen roll, bolagen tjänar mångdubbelt mer på den frikostiga tilldelningen av utsläppsrätter – inte på produktionen.

Missbruket har varit känt under lång tid, redan för fem år sedan skrev New Scientist om hur tanken med systemet förfelades. Men när FN och EU nu hotar med att dra in stödet till miljöbovarna, svarar de med hotelser. Om miljarderna slutar rulla, släpper de helt enkelt ut sina lager av HFC-23 – rakt ut i atmosfären.

Alltså ett slags gisslandrama, med miljön som insats. Och där vi alla betalar lösensumman via våra elräkningar.

Vad det här visar är återigen att kommandoekonomi och handel med luft nog aldrig varit någon bra idé. Och FN fortsätter att bevisa sin totala inkompetens oavsett på vilket område organisationen agerar.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: