Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: november 2012

SD-framgångar, antal pirater och att skarva med statistik

Bild från DN:s nätupplaga.

Med statistik kan man som bekant bevisa i princip vad som helst, och metoden med att lägga olika trendkurvor bredvid varandra för att visa på korrelation, används flitigt av politiker, aktivister och forskare. Särskilt vanligt är detta i den internationella klimatlarmsindustrin (som just nu samlas i Qatar) och fenomenet brukar kallas för körsbärsplockning. Men det används också flitigt i politiken, för att bevisa allt från ökad barnfattigdom till misslyckad arbetsmarknadspolitik – och nu har alltså även Dagens nyheter hängt på körsbärsplockartrenden.

I en artikel knyter tidningen idag ihop Sverigedemokraternas opinionsframgångar på senare tid med varselvågen inom industrin. Detta bevisar man genom att visa upp ett diagram som illustrerar antalet varsel från hösten 2010 fram till idag. På slutet sticker kurvan iväg i en rejäl hockeyklubba, samtidigt som antalet arbetslösa ökar dramatiskt.

Och eftersom de bägge kurvorna följer varandra, måste den ena förstås vara avhängig av den andra, eller hur?

Tyvärr inte. Dels kan det finnas helt andra orsaker till att SD firar framgångar för tillfället – partiet har till exempel stått i rampljuset som inget annat på senare tid – och dels måste man jämföra statistik över längre tid än bara två år för att kunna uttrycka sig med någon slags statistisk säkerhet. Correlation doesn’t imply causation, som jänkarna säger.

Och gör man det, dvs tittar på ett diagram som sträcker sig längre tillbaka i tid, framträder körsbärsplockningen tydligt. Diagrammet ovan kommer via Karl Avedal (@slopedcurve på Twitter) och jämför SD-sympatierna med antalet varsel från 2006 och framåt. Säga vad man vill, men inte är det lätt att gräva fram någon slags överensstämmelse mellan de där bägga kurvorna.

Hela artikeln påminner om den gamla Internetklassikern från Church of the Flying Spagetti Monster, där det minskade antalet pirater i världen korrelerade perfekt med den globala uppvärmingen från slutet av 1700-talet och framåt. Lösningen på klimatproblemet är alltså enklare än vi tror – få ut fler pirater på världshaven!

Det skulle säkert gå att göra ett diagram där antalet fartygskapningar utanför Somalias kust under en viss tidsperiod kan uppvisa en likhet med Jimmie Åkessons popularitetsssiffror.

I övrigt har naturligtvis Daniel Swedin helt rätt när han skriver att arbetarklassen, och ”vanliga jobbare” analyseras ur något slags übermenschperspektiv – som om de vore dumma i huvudet och inte har fårmåga att tänka själv. Fast sådana analyser är ju typiska för DN, en tidning som alltid fungerat som överhetens megafon.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2 ,3

Andra bloggar om , ,

Riskerna med att bo på 13:e våningen

Hotel Pennsylvania, New York, i korskningen Sjunde avenyn och 33 gatan.

Vidskepelser kan sitta djupt. Eller hur ska man annars förklara det faktum att nära nog samtliga höga byggnader i USA (men även i andra delar av världen) saknar just den 13:e våningen?

Vanlig syn i amerikanska hissar.

Otis, ett av världens ledande hisstillverkare, vittnar om att hela 85 procent av de hissar som installeras kommer utan några knappar för våning 13. Ibland kallas våningen istället för 12A, ibland våning M (där M är den 13 bokstaven i det latinska alfabetet, men även kan stå för ”maintenance”) eller också hoppar man över den helt och hållet. I delar av Kina utelämnas även fjärde våningen, eftersom ”fyra” på kinesiska ligger nära ordet för ”döden”.

Ingen vet riktigt hur det började, och varför vi i vår upplysta tid fortsätter att bygga hus där det fattas en eller flera våningar. Sannolikt började det med att fastighetsägare, byggföretag och hotell var oroliga för att gästernas vidskeplighet skulle få dem att vägra bo på just denna våning – och med tiden blev det en etablerad del av byggreglerna.

Det finns dock undantag. Ett hotell som faktiskt har en 13:e våning är anrika Pennsylvania, ett gigantiskt men lite slitet hotell på Sjunde avenyn i New York City.Det byggdes 1919, och fyller i princip ett helt kvarter med sina 1700 rum fördelade på tre huskroppar.

1953 hette det emellertid Hotel Statler, och just detta år föll den svenskättade CIA-agenten Frank Olson, 43, mot döden efter att ha kastat sig ut från fönstret på sitt hotellrum. Spekulationer om att Olson drogats med LSD-preparat av CIA, förnekades länge av underrättelsetjänsten, men bekräftades 1975. Nu stämmer spionens sentida ättlingar CIA för att ha orsakat Olsons död.

Och som av en slump bodde Frank Olson på – just det – den 13 våningen när han kastade sig mot döden. Se där hur det kan gå!

För den som vill utmana ödet, är det relativt billigt att bo på Statler, eller Pennsylvania som det återigen heter. I alla fall med New York-mått. Och så är det bara att gå över gatan till Penn Station när man ska ta flygtåget till Newark.

Själv bodde jag där en vecka sommaren 2010. Dock på våning 12.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

”Det här var ju lite pinsamt, eller hur?”

Det borttagna blogginlägget. Klicka för större bild.

SVT:s hyllade, unga och begåvade Mello-programledare, Gina Dirawi, trampar snett i den mörkbruna sörjan igen. Efter att ha blivit uppläxad av SVT för nästan exakt ett år sedan, då hon jämförde Israel med Hitler och diktatorns folkmord under Andra världskriget, är det nu dags igen. Dirawi, som leder melodifestivalen, lade i går kväll upp en bloggpost med rubriken ”Kvällsläsning” där hon tipsar om en bok av den ökände antisemiten Lasse Wilhelmsson.

När det går upp för Dirawi att inlägget är provokativt och dumt, reagerar hon med sedvanlig ryggradslöshet.  Hon försvarar sig med att hon minsann inte hade en aaaning om vem Lasse Wilhelmson var, det var bara nån ”random kille” som hade stuckit boken i händerna på henne och sagt LÄS.

Förutom att man kan fråga sig vilken typ av umgänge som Dirawi egentligen har, och vilka teorier om den judiska världskonspirationen som denne ”random kille” omger sig med, kan man faktiskt fråga sig hur länge SVT kan ställa upp och försvara en medarbetare som gång på gång ”råkar” haspla ur sig illa dolt judehat i sin blogg.

Gina Dirawi är 21, myndig sedan tre år och får rösta i allmäna val. Dessutom är hon en framstående profil inom public service. Det funkar alltså inte längre att skylla på att hon är ung och oerfaren, även om så skulle vara fallet. Som SVT-anställd har man ett extra ansvar att tänka sig för innan man vidarebefordrar högerextrema boktips från nån ”random kille”. Hade en programledare hos SVT ens knystat något som kunde uppfattas som stöd för t ex Sverigedemokraterna, hade det garanterat varit nolltolerans som gällt.

Efter Twitter- och Facebookstormen tog Gina Dirawi snabbt bort sitt inlägg, och följer man en gammal länk till bloggposten, möts man av en felsida som lite lakoniskt konstaterar att ”Det här var ju lite pinsamt, eller hur?”

Det är vad man kan kalla ett understatement.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Domedagslarmen döljer den verkliga agendan

Världsbanken är ett av alla de otaliga FN-organ vars idé är att hitta på innovativa lösningar för att skinna medlemsländerna på bidrag. Ett av de mer lukrativa uppfinningarna i denna gren – som Världsbanken hakade på redan i mitten av 2000-talet – hade Al Gore som en av sina upphovsmän och handlar om handel med utsläppsrätter, eller så kallade carbon credits. Systemet omsatte under de goda åren, då klimathysterin var på topp, flera hundra miljarder årligen, men efter 2009 har marknaden mer eller mindre imploderat. Anledningen är förstås den krisande världsekonomin, men även utbredd korruption och rena bedrägerier har fått systemet på fall.

Tanken med utsläppsrätter och carbon credits är att både stater som storföretag ska kunna tjäna pengar på att minska sina co2-utsläpp, t ex genom att  inte avverka t ex regnskog i tropikerna (så kallade kolsänkor). Om de låter bli tilldelas de ”krediter” för den växtlighet som de lämnar kvar. Krediterna kan sedan säljas på de olika börserna som handlar med utsläppsrätter, som europeiska ETS.

Eftersom det inte klart reglerats vilken typ av skog som kvalificerar sig för tilldelning av kolkrediter, har vi fått den fullt förutsägbara bieffekten att gigantiska skogsföretag först hugger ner regnskog (som t ex skett på Borneo) och tjänar pengar på det avverkade timret – för att sedan plantera energiskog istället och tjäna pengar på utsläppsrätterna som de tilldelats av FN. I processen har i ett antal orangutanger och andra djur fått sätta livet till, och FN har alltså betalat för det.

Och förra sommaren avslöjade brittiska Oxfam hur Världsbanken och FN finansierade ett projekt i Uganda där 20.000 fattiga bönder drevs iväg från sina hem. Staten hade helt enkelt tagit över och sålt deras mark till ett multinationellt bolag som skulle odla energiskog för att tjäna pengar på systemet med carbon credits.

Systemet med utsläppsrätter och carbon credits är grundstenen i det så kallade Kyotoprotokollet, det internationella klimatavtalet, som löper ut vid årsskiftet. Som metod för att få ner de globala koldioxidutsläppen har systemet varit ett totalt fiasko, men det har garanterat att FN-organ som Världsbanken och olika finansinstitut formligen badat i stålar. Pengar som pumpats in bland annat i megalomaniska solenergiprojekt i Sahara, där världsbanken lånat ut två miljarder.

Förra sommaren varnade Världsbanken emellrtid för att marknaden var på väg att kollapsa. Orsaken var en allt större oro på marknaden för att de undertecknande länderna skulle hoppa av sina åtaganden enligt Kyotoavtalet. Ryssland, Japan och Kanada har alla hoppat av, USA har aldrig varit med och de stora utsläppsnationerna i Asien kommer aldrig att skriva under.

De enda västländerna som fortfarande håller fast vid Kyotoavtalet är Australien och EU (som i likhet med Sverige aldrig missar chansen att pytsa in några miljarder extra till korrupta byråkratier till ingen som helst nytta.)

Nu gäller det alltså att rädda vad som räddas kan, om pengarna ska fortsätta att strömma in. Då gäller det med alla upptänkliga medel att få politikerna att skriva under en fortsättning av Kyoto vid det kommande klimattoppmötet i Doha i början av december.

Det är i ljuset av detta som man ska se det senaste utspelet om ett klimat som kommer att gå överstyr totalt om vi inte handlar nu. Det är därför Världsbanken lierat sig med världens ledande domedagsprofeter inom klimathotsindustrin: professor Hans Joachim Schellnhuber från Potsdams klimatforskningsinstitut (PIK), som allra helst vill avskaffa demokratin och ge makten till en upplyst elit. Och så årets svensk, Johan Rockström, som gjort sig en mindre förmögenhet på att resa världen runt och flumma om ”planetära gränser”  för skattebetalarnas pengar. Bland annat har han fått 200 miljoner från biståndsmyndigheten SIDA.

Själva larmrapporten innehåller inga som helst nyheter – för den som tar sig tid att läsa rapporten handlar det inte om någon ny forskning utan bara om vad som kan hända ifall någon av de mest extrema klimatmodellerna skulle bli verklighet. När det gäller forskningsläget är det ungefär som tidigare – FN:s klimatpanel räknade så sent som i våras på ett huvudscenario där uppvärmningen skulle landa på 1,7-2.0 grader fram till 2100, en prognos som i ljuset av att temperaturen legat stilla i mer än 16 år mycket väl kan visa sig för hög.

Men Schellnhuber och Rockström är alltså övertygade om att uppvärmingstakten blir mer än fyra gånger högre än vad IPCC prognostiserar redan vid mitten av seklet. Deras jobb är ju trots allt beroende av att hålla den mysiga domedagskänslan vid liv.

Och som Världsbankens nye ordförande Jim Yong Kim så träffande uttrycker det i en kommentar: It is is my hope that this report shocks us into action.

Om jag hade jobbat som journalist skulle jag nog börjat med att granska budskapet, analysera avsändaren och fråga mig: varför och just nu. Istället för att ställa upp i domedagskören och vifta med armarna.

Förresten visar det sig att klimatförändringar skrämmer fisken i Norge.

We’re doomed!

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Ransomware slår ut försvaret

”Ransomware” kallas en typ av trojaner som tar över datorer, låser dem eller gör dem obrukbara på annat sätt. Enda lösningen för att få tillgång till sina filer är att betala in en lösensumma – därav namnet. Antalet datorägare som drabbas av ransomware har ökat med 43 procent det senaste kvartalet, enligt en färsk rapport från anti-virustillverkaren McAfee.

Men den utan jämförelse största tillverkaren av ransomware är inte något ljusskyggt nätverk av cyberkriminella från Asien, utan heter SAP (även kallat schreck, angst, panik) en tysk it-jätte som är mest känd för att sälja in affärssystem till stora myndigheter och företag. Dessa tvingas sedan avsätta betydande delar av sin omsättning för att få tillgång till sina datorsystem.

SAP ligger även till grund för försvarets nya IT-system PRIO, som helt på egen hand slagit ut betydande delar av Sveriges möjligheter att försvara sig. Nu krävs staten och därmed skattebetalarna på en halv miljard – annars stoppar systemet reparationer av flygplan och fordon.

Intressant?

 
Andra bloggar om , , ,

Gazakonflikten och den haltande källkritiken

Vi matas dagligen med bilder på döda och skadade från från konflikten i Gaza. Hjärtskärande filmklipp och stillbilder, förmedlade av TV, tidningar och Internet – offer för en som det ser ut skoningslös terror från en övermäktig israelisk krigsmakt mot en skyddslös civilbefolkning.

Men hur ofta hör vi nyhetsuppläsare eller journalister lägga in en brasklapp för att bilderna som visas kan ifrågasättas ur ett källkritiskt perspektiv? I princip aldrig, trots att många av de sekvenser som kablas ut via BBC, CNN, Aljazeera och SVT utgör en del av propagandakriget mellan Hamas och Israel. Härom dagen fick BBC göra en pudel efter att ett av kanalens egna inslag visat hur en skadad palestinier bars iväg efter en attack – för att någon minut senare i samma film resa sig och vandra iväg till synes oskadd.

Al-qassambrigaderna, Hamas väpnade gren, twittrade i förra veckan ut en bild på ett svårt skottskadat palestinskt barn, enligt uppgift från ett sjukhus i Gaza, som ett bevis på den israeliska arméns övergrepp. I verkligheten var bilden tagen i Syrien för en månad sedan (vilket snabbt avslöjades av på Twitter).

På Facebook spreds en bild tidigare i år som påstods visa en israelisk soldat som trampade på en liten palestinsk flicka med sin armekänga samtidigt som han siktade med sitt automatgevär mot hennes huvud. En våg av avsky sköljde över IDF i de sociala medierna, tills det avslöjades att bilden var från en gatuteater i Bahrain, inte från Västbanken eller Gaza.

I de sociala medierna uppmärksammas denna typ av propaganda snabbt. Det verkliga problemet är när stora internationella medier, vars ledstjärna är att vara objektiva i sin rapportering, i princip slänger normal källkontroll över bord när det kommer till Israel-Palestinakonflikten. Berättelsen som förmedlas är ju oftast densamma – det gäller bara att hitta bildmaterial som passar regin. Många bilder är givetvis autentiska, och man ska absolut inte bortse från det stora mänskliga lidande som följer med bombkriget mot Hamas. Men det är också känt att en del av de bilder som kablats ut från Västbanken och Gaza kan vara fabricerade, skapade för att skapa opinion.

Problemet är att stora nyhetsbyråer och tv-bolag, amerikanska Reuters och brittiska BBC, sällan har egen personal på plats i Gaza och på Västbanken – riskerna och kostnaderna är för stora – och de förlitar sig därför på lokala frilansfotografer för att leverera bildmaterial. I vilken mån dessa frilansare är objektiva i sin rapportering – eller ens tillåts att försöka – är därför svårt att avgöra.
Att det förekommer fejkade nyhetsbilder från konflikten är däremot känt sedan länge.  2005 myntades begreppet Pallywood av Boston-professorn Richard Landes, som producerade en 18 minuter lång online-dokumentär kallad Pallywood: According to Palestinian Sources, som uppmärksammades bl a av amerikanska CBS nyhetsmagasin 60 Minutes. Landes (som i källkritikens namn måste betecknas som starkt pro-israelisk), visar i filmen hur palestinska frilansjournalister, anlitade och utrustade av tv-bolag i väst, aktivt iscensätter upplopp, med fejkade skottskador och ambulanstransporter för att manipulera västmediernas bild av konflikten.

Hur mycket av detta vi ser i rapporteringen från Gaza just nu, ska vara osagt – BBC-blundern kan ha varit ett enstaka olycksfall i arbetet. Eller inte. Brittiska kolumnisten Melanie Phillips hävdar för sin del att det brittiska public servicebolaget medvetet deltar i propagandakriget mot Israel.

Kontentan är i alla fall att det parallellt med raketbeskjutningen och bombningarna pågår ett informationskrig, där vi dessvärre inte kan förvänta oss någon som helst hjälp av etablerade medier att avgöra vad som är sant eller falskt.

SvD berörde visserligen saken i en artikel i lördags som handlade om informationskriget i de sociala medierna, men då med vinkeln att IDF, den israeliska militären, använde sig av Twitter i propagandasyfte. Huruvida uppgifter från de stenhårt Hamaskontrollerade medierna i Gaza borde ifrågasättas på samma grunder, framgick inte av artikeln.

Det brukar ju heta att krigets första offer är sanningen, och så är det nog fortfarande. Skillnaden är att vi idag, med de sociala mediernas hjälpt, har betydligt större möjligheter att avslöja lögner och propaganda än tidigare.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

SvD, DN, Aftonbladet, Expressen

Hamas terror och rätten att försvara sig


Det finns all anledning att vara kritisk mot Israels bosättningspolitik på ockuperade områden (även om det är juridiskt omstritt vem de ursprungligen tillhör), behandlingen av palestinier på såväl Västbanken som i Gaza – varav det senare området befinner sig i blockad sedan kriget mot Israel 2008-2009 – och den insomnade fredsprocessen.

Antal raketer som Hamas och andra terrorgrupper skjutit mot Israel sedan årsskiftet. 2012 är på väg mot ett nytt beklagligt rekord.

Men detta är knappast ett försvar för att Hamas, Islamiska Jihad och en rad andra terrorgrupper sedan 12 års tid bombarderat södra Israel med raketer, något som vår utrikesminister Carl Bildt antyder på sin blogg. Sedan årsskiftet har mer än 1.000 missiler avfyrats mot israeliska städer och byar i syd, och beskjutningen trappades upp avsevärt under oktober och början av november. Bara under de senaste dygnen har mer än 350 raketer skjutits in mot Israel (se IDF:s blogg för uppdaterade siffror över antal missilträffar).

Och Hamas skjuter knappast missiler mot Israel för att de är missnöjda med ”fredsprocessen”. Hamas, en organisation som terrorstämplats av EU, USA och de flesta västländer, är nämligen inte ett dugg intresserad av att skapa fred med Israel. Hamas har egentligen bara ett mål: att förinta Israel och helst utrota dess ”ohyra” till invånare – något som organisationens företrädare upprepar så ofta de får tillfälle. Detta mål – att förinta Israel – delar Hamas för övrigt med Muslimska brödraskapet i Egypten (Hamas är en avläggare till MB), vars president Mohammed Mursi nu står inför det kniviga valet att antingen upprätthålla den mångåriga freden med Israel, eller ställa upp och hjälpa Hamasbröderna i Gaza.

Att Israel, liksom alla andra länder borde ha rätt att försvara sig mot terror, trodde jag i min enfald att de flesta var överens om, även Carl Bildt och svenska ledarskribenter. Men när man läser tidningarna får man lätt intrycket av att det är Israel som bedriver ett terrorkrig mot civilbefolkningen i Gaza – när det egentligen förhåller sig precis tvärtom. Under flera års tid har israelernas vardag hotats av den ständiga raketbeskjutning från terrorgrupper i Gaza. Varje dag har barn fått fly skolor för att uppsöka skyddsrum undan missilerna. Under hela den tid som detta bombardemang pågått, har medierna förbigått terrorn med tystnad.

Men när till slut Israel väljer att försvara sig, för att skydda sin befolkning, då blir det liv i luckan. Ledarskribenter och proffstyckare överträffar varandra i att mana till återhållsamhet – från israeliskt håll förstås – och konspirationsteorierna tar fart. Carl Bildt spekulerar till exempel om att Israel vill ”återställa tilltron till sin vedergällningsförmåga”, medan Isabell Schierenbeck, docent i cynism statsvetenskap vid Göteborgs universitet, avfärdar kampanjen som ett sätt för regeringen Netanyahu att visa musklerna inför stundande nyval. Att det skulle handla om omsorg för de egna medborgarna verkar vara fjärran bägge dessa ”experters” empatiska förmåga.

I realiteten är ju risken att dras in i ett utdraget och kostsamt markkrig i Gaza, med flertalet döda israeliska soldater som följd, mångdubbelt större än de osäkra politiska framgångar som skulle kunna vinnas på att bomba sönder Gaza. Dessutom finns alltid risken för att Hizbollah i Libanon ansluter till striderna, och att det nya styret i Egypten mer eller mindre aktivt börjar stödja sina bröder i Gaza.

Nej, det verkliga hotet mot fred och en lösning i Israel-Palestinakonflikten är och förblir terrorister som Hamas, som sedan maktövertagandet 2007 använt den egna befolkningen i Gaza som mänskliga sköldar i sitt  krig mot Israel. Det är Hamas som år efter år sanktionerat daglig raketbeskjutning mot en miljon israeler. En beskjutning som riktas urskiljningslöst mot skolbussar, barn, kvinnor, förskolor och bostadsområden. Ju fler som dör desto bättre, lyder fanatikernas skruvade analys.

Och på vanligt vis placerar terroristerna sina vapen och avskjutningsramper mitt i tättbebyggda bostadsområden i Gaza. Finns kvinnor och barn i närheten är det bara ett plus, eftersom det garanterar civila offer när Israel slår tillbaka, och därmed seger i mediekriget. Hamas-terrorn dödar alltså inte bara israeliska civila, de struntar fullständigt i om den egna befolkningen hamnar i skottlinjen.

Det är i ljuset av detta man ska se Israels likvidering av general Ahmed Jabari, ledare för Hamas militära gren. Man kan ha moraliska invändningar mot metoden att ta livet av terrorledare på främmande territorium. Dock ska man komma ihåg att det handlade om palestinas motsvarighet till Osama Bin Ladin. General Jabari var ansvarig för kidnappningen av Gilad Shalit, den unge soldat som hölls gisslan av Hamas i flera år innan han utväxlades mot drygt 1.000 palestinska fångar. Tillsammans hade dessa män utfört terrordåd som kostat fler än 500 israeler livet, och den högste ledaren för denna terrorrörelse var alltså Jabari.

Professionella armviftare som indigneras över mordet på generalen bör dock hålla i minnet att USA gjorde exakt samma sak i Pakistan för bara något år sedan. Ett kontraktsmord utfört på främmande lands territorium, som president Barack Obama solade sig länge i glansen av och som applåderades världen över – även av oss i Sverige.

Om Hamas skulle lägga ner sina vapen, och upphörde med sin raketbeskjutning mot Israel, hade det nog funnits goda möjligheter för en fredlig tvåstatslösning i regionen.

Skulle Israel däremot lägga ner sina vapen hade landet raderats från kartan för gott.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Läs även Roy B. Altermans blogg

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD, SR 1, 2, 3

SAS, det ständiga sistahandsvalet

Gottröra-kraschen 1991. Som av ett mirakel skadades nästan ingen vid haveriet norr om Stockholm, och SAS blev känt för sin säkerhet och sina skickliga piloter. Samtidigt var det här nånstans, efter 80-talets rekordår, som SAS mångåriga kris började.

För ett par veckor sedan åkte jag med familjen till USA, och på sträckan Stockholm-New York reste vi med SAS. Det var långtifrån något aktivt val att flyga med det krisdrabbade skandinaviska flygbolaget – helst hade jag sluppit – men nu råkar SAS vara det enda bolag som flyger direkt dit från Stockholm.

Redan när vi kom ombord på planet gick det att se förfallet. Knarriga stolar och bagageluckor, reviga säten, skräp kvar på golvet efter tidigare resenärer. I vår stolsrad var dessutom tre av fem tv-skärmar sönder – personalen hade klistrat på provisoriska handskrivna röda lappar med texten TRASIG, som verkade ha suttit där ett tag.

När vi frågade om vi kunde byta plats till någon med fungerande videoskärm – det är rätt jobbigt att underhålla en sexåring under nästan nio timmar utan film – fick vi ett tvärsurt svar av flygvärdinnan, en dam runt 60 (en ålder där många i SAS ombordpersonal befinner sig efter 20 år med ständiga personalnedragningar enligt principen sist in-först ut), som förklarade att man minsann inte kunde kräva att få se gratis film i ekonomiklass.

Liknande intryck är vi nog många som har av SAS. En ständigt krisande dinosaurie till flygbolag, med usel service och slutkörd personal vars högsta önskan är att hinna gå i pension innan firman går i kk. Det går till och med att se krisen när man väntar på flyget – ute på startbanan finns det inte längre något bolag med äldre flygplansflotta än SAS. Fortfarande lappar och lagar bolaget sina antika MD-80 och hoppas på att den gamla 80-talsmodellen ska hålla sig uppe ytterligare några år – nya plan är beställda till 2014, men om de nånsin kommer att levereras är oklart eftersom SAS inte har några pengar att betala med.

Och egentligen spelar det ingen roll vad SAS gör längre; om företaget kan tvinga sina anställda att sänka sina löner, sälja ut tillgångar, få nya EU-lån och ännu fler miljarder från staten. Det är ändå lika lönlöst som att piska en död häst – tiden har sprungit ifrån bolaget.

Visst finns det kanske ett par affärsmän med massor av Eurobonuspoäng som fortfarande bokar resor med SAS, men för den betydligt större skaran av privatresenärer har SAS undan för undan förvandlats till ett ständigt sistahandsval, ett bolag man bara väljer i brist på modernare och mera prisvärda alternativ. Flyger jag t ex med Norwegian istället får jag sitta i nya, fräscha flygplan med gratis Internet – och slipper ändå billigare undan än om jag valt SAS.

Samtidigt råder det inte någon som helst brist på flygstolar, vare sig i Sverige eller övriga världen – precis som det knappast blivit svårare att få tag på en ny bil efter Saab stängde fabriken i Trollhättan. Är det nu superviktigt att bibehålla flygtrafik till Luleå eller Storuman, ja då kan staten givetvis gå in och upphandla denna tjänst på en öppen marknad – där ett stort antal flygbolag garanterat skulle göra det både billigare och bättre än nuvarande metod: att pumpa in miljard efter miljard i ett konkursbo.

Efter alla år i kris är det faktiskt dags att sätta stopp nu. Låt SAS-planen stå kvar på marken. För gott.

Intressant?

Läs också SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, Aftonbladet 1, 2, 3, 4

Andra bloggar om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: