Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: december 2012

Hela Stureplan ska leva

Den så kallade Nya centern, som bedriver större delen av sitt idéarbete från fönsterbordsplats vid Stureplan, har hamnat i krig med de återstående resterna av partiet – det vill säga alla gamla försoffade stofiler som inte tycker att plattskatt, miljardregn över olönsamma vindkraftprojekt, fri invandring och en skola helt i privat regi är rätt väg att försäkra sig om fortsatt plats i riksdagen. Knarriga gamla gubbar från Värmdöcentern kräver till och med att själve idégeneralen Per Ankersjö avgår, alltmedan Ankersjö själv är fullt upptagen med en bloggbeef med partikollegan Staffan Danielsson. Den senare antyds i mer eller mindre öppna ordalag för främlingsfientlighet.

Och på posten som näringsminister flosklar rekordunga och rekorddyra partiledaren Annie Lööf vidare, under allt hårdare press. Problemet med att slänga ut Lööf är bara att det egentligen inte finns några centerpartister kvar som kan stiga in i hennes ställe. Inte ens i gänget med fönsterbord på Sturehof är det särskilt många kvar, leden tunnas ut allt mer.

Kanske är det hög tid att ge upp kampen om Miljöpartiets väljare; alla de som sitter i bostadsrätt på Söder, köper 100 procent vindkraftsel och bokar in surdegen på hotell över somrarna. Och kanske istället börja jobba för att göra livet drägligare för alla dem som bor utanför Stockholms innerstad. De som under många år drabbats hårt ekonomiskt av Centerns fäbless för att göra allt som har med livet på landet dyrare – som otaliga skattehöjningar på bränsle och energi. Med den väg som Annie Lööf och Per Ankersjö stakat ut (i den mån de över huvud taget reflekterat över riktningen) kommer riksdagen att vara ett parti fattigare efter valet 2014. Och Sverigedemokraterna kommer att sätta nya rekord.

Det hade varit skrattretande, om det inte samtidigt vore djupt tragiskt. För samtidigt som Centern begår ideologisk harakiri, säkerställer Lööf och Ankersjö att Socialdemokraterna, partiet som inte tänkt en enda ny tanke på mer än 40 år, kommer till makten igen.

En sak kan man dock vara säker på – ingen vid Stureplan kommer att bry sig.

 

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Grattis pappa, 99 år idag!

Gunnar för en massa år sedan.

Gunnar, för en massa år sedan.

Idag fyller pappa Gunnar 99 år. En aktningsvärd ålder – om han nu hade uppnått den. Tyvärr gjorde han inte det. För precis som varit fallet med de flesta i hans släkt upphörde hjärtat att slå strax efter 81-årsdagen. (Undantaget som bekräftade regeln var farbror Sten, som segnade ner och dog på tennisbanan 48 år gammal.)

Det är allt oftare så jag tänker i de banorna när det gäller min pappa nuförtiden. Det har väl med åldern att göra, den gryende insikten om att inte heller min generation föddes med odödlighet. Att Gunnar via sina gener mätt ut även längden på min vistelse på Jorden. Ifall teorin stämmer har jag alltså i bästa fall runt 30 år kvar.

Nu sägs det förstås att vi lever både hälsosammare och håller oss i form bättre idag, men jag undrar. Gunnar var snickare och jobbade utomhus varje dag nästan så länge han levde. Han smakade inte en droppe alkohol och varken snusade eller rökte (den enda lasten var nog en bit socker i kaffet och ett och annat wienerbröd). Och själv tyckte jag nog att han hade en tillvaro som var avsevärt mindre stressig än min.

Nåväl, nu är det för all del så att man har två föräldrar, och genetiskt ska man vara något slags mellanting av bägges gencocktail. Så det behöver ju inte vara kört bara för pappa och hans brorsor verkar ha varit tidsinställda på självdestruktion någonstans i 80-årsåldern.

Problemet är att morfar dog ett par månader före sin 65-årsdag.

Attans.

Hur som helst – grattis på 99-årsdagen, pappa. Nästa år blir det stor 100-årsfest!

Intressant?

Andra bloggar om ,

Bankslav vid sju års ålder

Ingen kan ha undgått att de stora bankerna som bäst håller på att flytta fram sina positioner – och viktigast i arbetet med att förslava oss är att avskaffa det som vi kallar pengar, dvs sedlar och mynt. Värdeinstrument som kontanter, guld och silver måste bekämpas – sådant innebär nämligen att människor är fria att fatta egna ekonomiska beslut utan att banken tjänar på transaktionen. Dessutom ser de inte hur man använder sina stålar, vilket alltid är misstänksamt.

För några veckor sedan lanserades mobiltjänsten Swish, som ska få oss att använda smartfånen för att betala småskulder till varandra, till exempel efter en middag på restaurang där en i sällskapet använder kreditkort. Fördelen är att man slipper springa iväg till en uttagsautomat och hämta cash, till glädje framför allt för bankerna som slipper kostnaden för att transportera kontanter och dessutom kan tjäna en slant på varje liten transaktion. Till skillnad från att ta ut kontanter, kostar det nämligen en ”avgift” för varje överföring som görs via Swish. Banken sparar massor med pengar och eliminerar samtidigt rånrisken och kostnaden för att hyra vaktbolag för att ladda bankomaterna.

Som tack för detta får du alltså betala. Visst är det fantastiskt med ny teknik.

Hur som helst. Det finns en attraktiv grupp av konsumenter som ännu inte tvingats in i det kontantlösa samhället, och som i stor utsträckning får pengar varje vecka eller månad. Farliga, subversiva KONTANTER som barn springer omkring och handlar för helt oövervakat, långt bortom bankernas kontroll. Detta missbruk måste givetvis stävjas, och därför lanserar nu Handelsbanken idén att även barn under 10 år ska kunna få betalkort.

Man behöver inte vara penningsystemshaverist för att känna oro för det kontrollsamhälle som storbankerna via sitt oligopol är på väg att bygga upp, finansierat av oss kunder och ivrigt påhejat av bland andra EU, vars pengatvättsdirektiv inneburit att man numera tvingas till förnedrande korsförhör varje gång man vill sätta in en tusenlapp på sitt konto. (När jag sålde bilen i våras, var jag till och med tvungen att visa upp ett försäljningsavtal i original, underskrivet av köparen, för att tillåtas sätta in pengarna på min bank.) Och på ICA (en annan viktig spelare i övervakningssamhället) i Nacka måste jag visa legitimation om jag vill lösa in pantkvitton för mer än 100 kr.

En av de mest revolutionära aktiviteter man kan ägna sig åt idag är alltså att klippa bankkorten och envisas med att fortsätta använda kontanter. Och så långt det nånsin är möjligt vägra att ”registrera sig som kund” när man handlar. Framför allt borde barnen slippa att bli övervakade när de köper sitt lördagsgodis.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Men Pär Holmgren sa ju…


Sedan Fimbulvintern slog till för ett par veckor sedan, har jag funderat en del på exakt när det var som samhällets beredskap för att hantera snö havererade. Ett haveri som på senare år manifesterat sig i ständiga tågförseningar, stillastående kollektivtrafik och en allmän oförmåga att få något att fungera över huvud taget om det faller ett par decimeter snö. Som den 5 december, när i princip hela Stockholm bröt samman och miljontals invånare lämnades i sticket utan möjligheter att komma vare sig till eller från jobbet – eller till dagis som passade på att stänga samtidigt som föräldrarna var strandsatta miltals bort.

Jovisst, det var mycket snö som föll, men historiskt sett har Sverige drabbats av vinter  åtskilliga gånger, och ett par decimeter snö borde inte komma som en total överraskning om man bor i trakterna av Polcirkeln.

Ändå, trots att meteorologerna varnade flera dagar i förväg, haverade samhället totalt. Mer än en vecka senare råder fortfarande kaos på många ställen, med oplogade trottoarer, isiga gator och brist på både folk, maskiner och lastbilar.

Dessutom finns det ingenstans att lägga all snö; nuförtiden är det inte bara att tippa den i närmsta sjö, eftersom sånt kräver tillstånd av miljöförvaltningen. Detta för att nysnö betraktas som farligt avfall när den väl landat på marken. (Idioti, förstås, men det är sådant mupperi som gör att det skapas ständigt nya arbetstillfällen inom byråkratin.)

Det är lite banalt att lalla om att det minsann var bättre förr, men vi som faktiskt var med minns att såväl Vägverket, SJ och de lokala gatukontoren var avsevärt mycket snabbare på att ploga, sanda och rensa bort snö för 20-25 år sedan.

Sedan hände något. Ett antal år med milda vintrar i kombination med den nyväckta hysterin för det som kallades klimathotet, invaggade politiker, samhällsplanerare och medier i tron att det inte skulle komma fler vintrar. Klimatförändringarna var redan i full gång, kändismeteorologer slog fast att både snö och Vasalopp skulle vara ett minne blott redan inom några år. I mitten av 2000-talet skulle Stockholm ha ett centraleuropeiskt klimat. Vindruvor och oliver skulle odlas.

Att sådana prognoser inte hade högre vetenskapligt värde än en spådom på Kiviks marknad – baserade som de var på begränsade datormodeller – brydde sig ingen om. Forskarna var ju eniga, frågan var nu om det skulle bli 2, 4 eller 7 grader varmare. Och hur många meter havsytan skulle stiga!

Jag vet inte exakt hur mycket detta påverkade den kraftiga försämringen av till exempel järnvägsunderhållet som skedde i början av 2000-talet, men det är svårt att bortse från att beslutsfattare passade på att spara in på kostnader för snöröjning (det skulle ju ändå inte bli några fler vintrar). Sveriges största isbrytare behövdes förstås inte heller längre i den framtida isfria Östersjön – därför hyrdes den ut till forskare i Antarktis.

Bostadsområden, som det där jag bor just nu, byggdes utan några utrymmen för att transportera undan snömassor. Och när snön trots allt kom måste den förvaras på trottoarer, trädgårdar och parkeringsplatser.

Det är något konstigt med vädret

Det är något konstigt med vädret!

Istället för att investera i snöskyfflar, plogbilar och underhåll, satsades allt mer av samhällets resurser på att forska kring och larma om det nya klimatet som var på väg. Höjdpunkten på denna svenska masspsykos inträffade runt 2003, då statliga Naturvårdsverket drog igång tidernas kanske mest bisarra annonskampanj: ”Det är något konstigt med vädret”. 30 miljoner spenderade myndigheten på att informera svenskarna om att barnen aldrig mer skulle få uppleva snö och att julklappspulkan aldrig skulle komma till användning. Den nya julsången ”Räven simmar över sjön” introducerades. (Idag finns få spår av kampanjen kvar, förutom en publikation på persiska…)

Kändismeteorologen Pär Holmgren eldade på med att konstatera att gröna jular var ett första tecken på klimatförändringarna – framtidens vintrar skulle bli blöta och snöfria. ”Vita jular är något vi bara kommer att minnas och drömma om”, förklarade Holmgren.

I november 2010, samtidigt som Sverige huttrade under en rekordtidig snöstorm, ändrade sig plötsligt Holmgren – nu slog han fast att snökaos skulle bli det nya normala, för det var precis så här klimatförändringarna såg ut…

Det skulle vara lätt att skratta åt galenskaperna, om det inte vore så tragiskt. För det är Holmgren och anda ”experter” som medverkat till hur det ser ut idag. Stadsplanerare, makthavare och tjänstemän använder fortfarande Holmgrens och Rockströms domedagsprofetior som karta, och att anpassa dem till verkligheten går ohyggligt trögt.

Undan för undan har samhället rustat ner förmågan att hantera det som vi förr kallade för vinter, eftersom vi istället valde att lyssna på sagor från offentligfinansierade domedagsprofeter, miljölobbyister och diverse tokstollar, istället för att använda sunt förnuft. Resultatet ser vi nu.

Som en illustration spenderade Länsstyrelsen förra året en halv miljon på att ta fram en Miljö- och sårbarhetsanalys för Stockholms län. I analysen, som baserades på det  ganska extrema antagandet att det blir 4-6 grader varmare fram till 2100, slogs det fast: ”Varmt, blött och extremt väder är vad vi har att vänta oss – med ökad risk för översvämningar, värmeböljor och sjukdomar.” 

Jag ställde då frågan till projektledaren Lovisa Lagerblad, om det möjligen hade utretts alternativa scenarier, med tanke på att vi redan haft två smällkalla och snörika vintrar. Svaret var att nej, det inte fanns någon Plan B.

Nu är vi mitt inne i ytterligare en Fimbulvinter, den tredje på fyra år, men analysen är fortfarande att vi måste planera för värmeböljor 50 år in i framtiden. Samtidigt står tågen stilla och snökanonerna vandrar in på rad från Östersjön.

Att kalla det galenskap är att uttrycka sig milt.

Intressant?

DN 1, 2, Aftonbladet 1, 2, 3, SvD 1, 2

Andra bloggar om , , , ,

K-märkta kontorshyror

Mark- och miljödomstolen i Nacka sågar planerna för Nya slussen, eftersom ett kontorshus med glasfasad inte får byggas för. Fasaden är nämligen k-märkt, vilket domstolen uppenbarligen anser vara samma sak som att utsikten från och till byggnaden inte får störas, något som skulle kunna innebära ”ekonomisk skada” för fastighetsägaren.

Onekligen en helt ny tolkning av begreppet k-märkning, som säkert tas emot med unisont jubel av alla fastighetsägare och nimbyiter i Stockholms innerstad som dragit en vinstlott i bostadslotteriet. Det innebär nämligen att de allra flesta nybyggen i Stockholms innerstad kan stoppas med hänvisning till att någon k-märkt byggnad någonstans riskerar att skymmas, och därigenom uppnås effektivt vad alla lyckliga ägare till kontorsbyggnader och ombildade hyresrätter innerst inne vill: en stad där inget byggs över huvud taget, någonstans.

Den gamla idén om staden som ett ställe där man placerar många hus tätt tillsammans, så som det var bland annat vid Slussen för 75 år sedan, har nu definitivt övergivits.

Och fastighetsägare med sjöutsikt, som kommanditbolaget T-Bodarne (som överklagade stadsplanen för Nya slussen) har förstås extra anledning att fira idag. eftersom mark- och miljöomstolen tar hänsyn till att glashusets ”värde” minskar ifall det byggs nya hus i närheten.

Hade beslutsfattarna varit lika ängsliga för 100 år sedan, hade de säkert tagit intryck av den högljudda lokala opinionen runt Norr mälarstrand och Klara sjö, och stoppat nybebyggelsen på tomten där ruinerna efter det brandhärjande Eldkvarn fortfarande stod kvar. Och på Gärdet hade grodor och andra träskdjur fortfarande fått kväka ifred i sitt hemtrevliga kärr.

Stockholm är fantastiskt.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Verkligheten bakom MP:s bisarra miljöranking

Den senaste veckan har miljövänstern, med MP i spetsen, satsat hårt på att skylla det oundvikliga misslyckandet vid klimatmötet i Doha på den svenska regeringens bristande ambitioner. Timmar av sändningstid har vikts för att MP ska få chans att kritisera miljöminister Lena Ek för att Sverige inte lovar att skänka bort ytterligare 7-8 miljarder till varierande FN-organ för ett antal ännu ospecificerade ”klimatåtgärder”.

Men det verkliga bottennappet, väl i nivå med Sverigedemokraternas famösa felräkning på 40.000 miljarder, kom i måndags, när Miljöpartiet på fullt allvar hävdade att Sveriges klimatarbete nu till och med är sämre än Kinas. Som ”källa” angavs organisationen Germanwatch, som en snabb granskning visar sig vara ytterligare en av alla dessa skattediande miljölobbyister vars ”undersökningar” till mycket liten del faktiskt bygger på fakta.

Bilden nedan visar det verkliga förhållandet. Kina har på senare år ökat sina koldioxidutsläpp dramatiskt, och bara under 2011 ökade utsläppen med 10 procent. Landet har kört ifrån USA och EU/Australien och står nu ensamt för 27 procent av de totala så kallade antropogena (mänskliga) utsläppen. Kina har också konsekvent, vid varje klimatmöte, sagt blankt nej till att skriva under globala avtal om utsläppsminskningar. Något man kommit undan med i 20 års tid eftersom det räknats som ett ”utvecklingsland”.

Sverige, med sina två tusendelar av de globala utsläppen, kan man i praktiken bortse från, oavsett hur övertygad man är om den annalkande klimatkatastrofen.

Och inte heller vid detta års klimatmöte kommer Kina att binda sig vid några utsläppsminskningar – tvärtom tänker landet fortsätta att smälla upp ett halvdussin nya kolkraftverk i veckan. Kinas industriproduktion ökar nämligen stadigt år för år, till viss del som en följd av att tillverkningsindustrier i väst flyttar sin produktion till landet.

Kyotoavtalet, som nu endast EU, Norge och Australien med 15 procent av de totala utsläppen håller fast vid, har härvid fungerat som ett kraftfullt incitament för en snabb avindustrialisering av Europa. Systemet med utsläppsrätter har inneburit massiva kostnadsökningar för de företag som valt att ha kvar sin tillverkning inom EU. Däremot har det i många fall varit en lysande affär att lägga ner fabriker i väst, sälja de överblivna utsläppsrätterna för ett antal miljarder och sedan starta en ny fabrik i Kina eller Indien, där miljöskyddet är obefintligt, elen och arbetskraften billig. Vi flyttar alltså våra utsläpp till andra sidan Jorden, och passar dessutom på att öka dem,  eftersom industrier i Kina körs nästan uteslutande på kolkraft. På kinesisk energi behöver företagen varken betala koldoxidskatt eller handla utsläppsrätter. (Vilket de däremot måste om de driver företag i Sverige, som förses med co2-fri energi från vatten- och kärnkraft.)

Målet med Kyotoavtalet var att få ner utsläppen med 20 procent räknat från 1990 års nivåer. Istället har CO2-utsläppen ökat med nära 60 procent, i skrivande stund med en ökningstakt av 1000 ton i sekunden. (Som en historisk ironi är USA ett av de få länder som faktiskt minskat sina utsläpp med 20 procent, trots att landet alltså aldrig skrivit under Kyoto.)

Allt armviftande och alla larmrapporter inför klimatmötet i Doha, går i praktiken ut på att få länderna att skriva på en fortsättning på det totalt misslyckade Kyotoavtalet. Ordinationen är mer av samma – trots att medicinen som skrivits ut de senaste 15 åren inte bara visat sig totalt verkningslös utan förvärrat tillståndet.

Men i miljöpartiets bisarra värld är det alltså Sverige, med 0,02 procent av de globala CO2-utsläppen, som är det stora hotet mot ett nytt klimatavtal. För det handlar ju trots allt om att ”visa vilja” och ”gå före”.

Landets redaktioner borde skämmas som låter extremistiska enfrågepartier komma undan med sådana dumheter, oavsett om det gäller SD eller MP.

Problemet är bara att de flesta journalister är miljöpartister.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: