Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: januari 2013 (sida 1 av 2)

Reclaim Brunkebergstorg!

brunkeberg

Brunkebergstorg en dag i januari. Swedbanks monstruösa plåtbunker dominerar totalt. Gör om, gör rätt – riv!

Det har öppnat sig en unik möjlighet att ställa till rätta delar av det brott mot den lokala delen av mänskligheten i Stockholm som Hjalmar Mehr och hans grävskopor iscensatte i Klarakvarteren för cirka 50 år sedan. De svenska storbankerna som med givmilda kontrakt lockades att bygga i de gigantiska groparna, håller nämligen på att utrymma de delar av staden som de ockuperat sedan tidigt 70-tal i trakterna kring Hamngatan och Brunkebergstorg, den del av staden som förmodligen har mest betong och plåt per capita, även om man räknar in förorterna. Nuförtiden går det ju att lura av folk sina besparingar utan någon fast anställd personal, börsrobotarna gnäller inte om de får ett serverrum i Värtan eller Sundbyberg istället för i City.

SSMF029343S

Allt var inte bättre förr, men alla kan nog enas om att Brunkebergstorg var snyggare för sisådär hundra år sedan. (Bild från Stockholmskällan.)

När bankpalatsen betongbunkrarna töms, har Stockholm en unik chans att fixa till åtminstone några av de misstag som begicks. Gamla Klara må vara förlorat för alltid, men visst borde det gå att skaka liv i de kilometerlånga fasaderna av plåt som idag dominerar området kring det klassiska gamla torget. Hela Swedbanks mastodontkomplex mot Brunkebergstorg skulle må bäst av att rivas eller i alla fall ombildas till hotell eller mindre kontor, med ett par extra våningar med bostäder ovanpå och butikslokaler i gatuplan. Utsikten från en extra våning ovanpå Gallerian-komplexet hade kunnat bli en av de mest hänförande i Stockholms City. (Vill man hitta inspiration är det bara att snegla på den lyckade förtätningen kring Norra bantorget – och framför allt det nya Lilla bantorget.)

TIll detta kunde den brottsligt fula betongväggen mot Kulturhuset byggas igen med en ny fasad, och Scandic tvingas att åtgärda sin deprimerande plåtfasad under hot om rivning.

Parkeringshuset Wahrenberg, som faktiskt byggdes om på 90-talet – då det faktiskt fanns ett visst momentum i arbetet med att återskapa delar av Klara – med fasader i traditionell Stockholmsstil mot Vattugatan och Karduansmakargatan, borde kompletteras med att de kvarvarande anskrämliga fasaderna mot Brunkebergstorg och Drottninggatan också de gjordes om.

Och som kronan på verket hade Brunkebergstorg samtidigt kunnat få tillbaka sitt kanske mest kända landmärke genom tiderna: telefontornet. Det hade dessutom kunnat fungera som utsiktstorn med uppgång inifrån Gallerian.

Fast vem vågar lägga ett förslag om att blåsa liv i Brunkebergstorg, denna gamla Stockholmspärla? Förmodligen ingen, efterssom det säkerligen riskerar att förändra utsikten för någon enskild eller företag.

Fast ibland måste man få tillåta sig att drömma.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Och där fick SD ytterligare fem procent…

Gårdagens så kallade klimatdebatt i Riksdagen finns nu att se på Riksdagens hemsida (eller läsa för den som orkar sig ta igenom drivorna av floskler). Vad man kan konstatera är att också klimatfrågan nu placerats in på en tydlig höger-vänsterskala. Den ende politikern på plats som sakligt och med faktaunderlag ifrågasatte de värsta domedagsprofetiorna, Sverigedemokraten Josef Fransson, blev direkt stämplad som ”högerextrem” av socialdemokraternas Matilda Ernkrans. Om man inte vill bli betraktad som extremist, måste man alltså fullt ut tro på klimatkatastrofen som den berättas av Johan Rockström

Detta är i sanning bedrövligt. Istället för att öppna för en vettig och öppen debatt, samlar sig nästan samtliga partier – från KD till MP och V – i en slags religiös bannlysning av avvikare, där kättarna stämplas som förnekare såväl av politiker och pressen. När och hur förvandlades denna fråga till statsreligion?

Jag önskar verkligen inte SD fler framgångar, men det är svårt att inte se att det här kommer att lyfta partiet ytterligare ett par procentenheter. Förlorare blir framför allt Kristdemokraterna och Centern, som knappast lär delta i några fler riksdagsdebatter efter 2014.

Som sagt. Bedrövligt.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

The inmates are running the asylum

Hade först tänkt att skriva något om den overkliga debatten i Riksdagen tidigare idag om klimatpolitiken. Men jag nöjer mig att länka till Mats Jangdal, som fångat det förvirrade meningsutbytet i ett mycket läsvärt inlägg. Jippot finns även att beskåda som webbtv.

Återigen förvånas jag över den närmast totala avsaknad av sunt förnuft som uppvisas i kammaren. Titta en gång till och fundera på om någon i denna samling gör skäl för sina mer än 80.000 kr i månaden?

Intressant?

 

När myndigheter blir miljöaktivister

Den kanske allra viktigaste frågan som aldrig ställdes i förra veckans #köttskattgate, alltså Jordbruksverkets utskällda rapport Hållbar köttkonsumtion, som eventuellt/kanske/möjligen (dementierna har haglat) föreslog en straffskatt på kött, är denna: Hur kan vi lita på våra myndigheter, när de allt mer börjar uppträda som miljöaktivister?

I Sverige har myndigheter och statliga verk av tradition en stor grad av självständighet, och folkvalda makthavare är enligt lag förbjudna att utöva så kallat politkerstyre.  Men vad händer när det omvända sker – alltså när myndigheten börjar driva sin egen agenda, som en slags stat i staten, utan möjlighet för politiker att ingripa?

Jordbruksverkets rapport är ett utmärkt exempel på publikation där såväl innehåll som slutsats har mera gemensamt med larmrapporter från Greenpeace än traditionella svenska utredningar. Ett närmast obefintligt problem (köttproduktion ger upphov till växthusgaser) angrips för att lösa ett hypotetiskt problem (Jorden riskerar bli varmare), och de valda lösningarna utmynnar i allt från förbud mot att hålla idisslare – dvs kor – till koldioxidskatter på kött. Någon analys av vilka resultat dessa förslag skulle ge upphov till finns inte, varför hela rapporten framstår som ännu en i raden av larmrapporter.

Vi kan ju titta lite närmare på hur författarna till rapporten motiverar förslaget på köttskatt:

”Det framförs nu från olika håll att köttkomsumtionen bör minska. Bland annat har Vänsterpartiet och Miljöpartiet motionerat om en minskning av köttkonsumtionen.”

Underlaget är alltså detta: två extrempartier i Riksdagen, som tillsammans samlar lite drygt 10 procent av väljarkåren, anser att vi borde sluta äta kött. Något evidensbaserat underlag till nödvändigheten av att införa en koldoixdskatt på köttkonsumtion, finns inte. Men författarna, under ledning av Helena Lööv, går ännu längre i sina visioner av ett köttfritt samhälle:

”Ett annat alternativ är att förbjuda produktion med stor klimatpåverkan. För att ta ett extremt exempel skulle, rent hypotetiskt, hållandet av idisslare kunna förbjudas”

Observera att vi här har en utredning från Jordbruksverket, som på fullt allvar diskuterar möjligheten att förbjuda betande kor. Jag förmodar att verkets generaldirektör antingen inte läst rapporten före publicering, eller helt missat att se att hans myndighet intagits av militanta veganer.

Men det här är långtifrån nytt. Flera andra myndigheter har i princip tagits över av gröna påtryckargrupper. Energimyndigheten har förvandlas till ett slags kamporgan för vindkraftslobbyn, och Naturvårdsverket har under decennier tävlat med WWF och Greenpeace om vem som kan skrämmas mest med framtida klimatkatastrofer.

Så då kommer vi till den springande punkten: hur ska vi som medborgare säkerställa att våra myndigheter gör sitt jobb? Svaret är att vi tyvärr inte kan det, eftersom dessa är självständiga gentemot de folkvalda. Det har resulterat i att den verkliga makten samlats hos myndigheterna, som med förslag och utspel i stor utsträckning styr politikerna istället för tvärt om. Och till skillnad från de senare, behöver myndighetschefer och -anställda inte stå till svars i allmänna val.

Det finns förvisso möjligheter till demokratisk insyn eftersom myndigheter och statliga verk styrs av offentlighetsprincipen. Problemet här är att ungefär samma slags aktivister som agerar på Jordbruksverket även har haft stora framgångar i våra medier, framför allt inom public servicebolag som SvT och Sveriges Radio. I en intervju nyligen berömde sig till exempel ordföranden för Sveriges miljöjournalister, Anders Nord, för att klimatförnekare hålls kort i Sverige. Det vill säga att endast Nords och hans kollegers uppfattning i klimatfrågan tillåts i rapporteringen. (Huruvida Anders Nord eller de övriga i hans klubb är journalister eller aktivister kan förvisso också diskuteras.)

De tenderar i alla fall oftast att berätta exakt samma historia som sina idéfränder, som huserar bland annat på Jordbruksverket.

Intressant?

Sveriges Radio, SvD 1, 2,  DN 1, 2, 3

Andra bloggar om , , ,

Palmemordet: en konspiration i en konspiration

heard-you-like-dreams-e1280242797220Palmemordet har blivit ett nationellt trauma, ett öppet sår i samhällskroppen, precis som amerikanerna egentligen aldrig kommit över skotten i Dallas.

Likheterna mellan mordet på president John F Kennedy i Dallas 1961 och skotten som föll på Sveavägen sent på kvällen den sista februari 1986 har dock en avgörande likhet: bägge har gett upphov till en mängd konspirationsteorier. Det har gjorts en rad filmatiseringar om Kennedymordet, där allt från maffian till CIA/NSA eller nån annan ljusskygg organisation styrd av dolda makthavare hållits ansvarig för beställningen av själva mordet.

Också Palmemordet visade sig relativt omgående vara fullt av frågetecken som aldrig reddes ut ordentligt. Som att makarna Palme enligt vittnen verkade känna mördaren; att poliser hade hörts diskutera mordet i förväg och sedan låtit gärningsmannen få gott om tid att komma undan innan man utlyste rikslarm. Palmes anteckningsbok försvann även den mystiskt, och det ena spåret efter det andra lanserades i pressen.

Nu, nära 27 år senare, är det dags igen. Företagsledaren ”Johan” träder fram anonymt och erkänner för en journalist att han ombetts av en polis att skjuta statsministern. Samtidigt återlanserar Inga-Beritt Ahlenius, tidigare medlem av Palmekommissionen, det gamla ”militärspåret”, denna gång med den extra twisten att det skulle vara en hemlig motståndscell från Andra världskriget, den så kallade Stay Behind-rörelsen, som höll i puffran.

Bägge dessa teorier är naturligtvis kittlande och skulle funka fint som filmmanus. Men de bär samtidigt alla de kännetecken som vi brukar förknippa med konspirationsteorier. De flesta sådana brukar man kunna avfärda ganska snabbt, helt enkelt genom att bedöma rimligheten och komplexiteten i själva konspirationen. När det gäller Stay Behind-spåret, som i sig själv får betraktas som en konspiration, innebär det att vi här har att göra med en dubbel konspirationsteori, dvs en konspiration i en konspiration. Rena rama Inception.

I exemplet Johan torde det som talar mest emot hans berättelse vara det faktum att han fortfarande lever. En stor konspiration där delar av polisen och/eller militären var inblandad hade aldrig någonsin låtit företagsledaren springa runt som en loose cannon och peka ut sina uppdragsgivare för journalister.

Om det varit på riktigt hade ”Johan” stått stadigt på botten av Riddarfjärden redan för 26 år sedan – alternativt gjort en baklängessaltomortal ner på t-banespåren.

Precis som en viss vapeninspektör vid namn Carl-Fredrik Algernon

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Fastkedjade vid ett lik

Storbritanniens premiärminister David Cameron höll ett uppmärksammat tal häromdagen, där han i princip ställde ultimatum till EU: sluta att lägga er i saker som ni inte har med att göra – annars lämnar vi unionen. Efter talet verkar proppen ha gått ur – nu ser det ut som det även i Danmark finns en majoritet som vill se  omförhandling av sitt avtal med EU. Fler länder lär utan tvekan följa i Storbritanniens fotspår.

Det är en välbehövlig tillnyktring. Undan för undan börjar det gå upp för makthavare i Europas länder att de under alltför lång tid låtit sig duperas av en liten maktfullkomlig elit i Bryssel, vars övergripande agenda varit att steg för steg ta makten över medlemsländernas inre angelägenheter. Vi ser det i den bisarra energi- och miljöpolitiken, där centrala dekret från icke-valda byråkrater håller på att slå sönder Europas industrier. Lobbyister driver igenom allt från snusförbud till lagförslag som tvingar teleoperatörer och banker att kartlägga medborgarna utan hänsyn till vad medborgarna själva tycker. Jordbrukspolitiken är ett enda stort vansinne, och EU:s fiskepolitik har snart utrotat all fisk i våra hav med sina subventioner till gigantiska trålarflottor. De flesta nya lagar som införs i Sverige, är dekret från EU.

Men värst av allt är Euron, det havererade projektet som kostat Europa otaliga miljarder (en siffra jag sett är en biljon), skapat permanent massarbetslöshet och låst in generationer av unga europeer i permanent fattigdom. Istället för att erkänna att man hade fel – Europas länder är helt enkelt för olika för att utgöra ett gemensamt valutaområde – är den ständiga lösningen på problemet mer av samma sak; krisländer som Grekland, Cypern och Spanien ska lämna över ännu mer makt till Barroso, Draghi, van Rompuy och de tusentals ansiktslösa och ickevalda byråkraterna i Bryssel.

I Sverige finns knappast någon debatt om det faktum att den frihandelsunion som vi en gång gick med i inte har mycket gemensamt med dagens EU. Idén med fri rörlighet av varor, tjänster och människor är förstås själva grunden för det som EU borde vara, och det hade räckt med det. Tyvärr har unionen istället förvandlats till ett monster som sakta kväver oss. Vi som röstade för EU-medlemskapet på 90-talet kunde aldrig föreställa oss att ”fredsprojektet” skulle degenerera till att bli en slags Brazil, en toppstyrd kommandoekonomi av sovjetiskt snitt.

Tyska Handelsblatt jämförde ganska träffande förhållandet till EU som att vara ”fastkedjad vid ett lik”. De ständiga räddningsaktioner och det permanenta ekonomiska undantagstillstånd som krävs för att hålla  Euron vid liv, lägger en död hand över medlemsländernas ekonomier och konkurrenskraft under överskådlig tid.

I Sverige kommer vi dessvärre inte att få se någon vettig debatt om vårt EU-medlemskap, eftersom de enda partierna som aktivt ifrågasätter det är Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Beröringsskräcken med SD kommer därför effektivt att se till att frågan snabbt avförs från dagordningen . (Att ifrågasätta Bryssel vore ju att riskera bli utpekad som Sverigedemokrat, så kallad guilt by association.)

Dessutom röstade riksdagen för ett drygt år sedan igenom att vårt medlemskap i EU är inskrivet i grundlagen, ungefär på samma sätt som DDR:s konstitution slog fast ”den eviga vänskapen med Sovjetunionen”.

En liten tröst i sammanhanget är ju att både Sovjet och DDR numera är historia.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, Aftonbladet

Andra bloggar om , , ,

Läs även HAX, Motpol och Den hälsosamme ekonomisten

Köttskallarnas sammansvärjning

baconmorebaconIdag tänkte jag lägga ut ännu ett blogginlägg i avdelningen vi-har-räknat-på-det-där. Dagens tema är debatten om en ny punktskatt på kött, ett förslag som bland annat MP:s ungdomsförbund driver, och har rört upp en del damm i medie-ankdammen.  Och som vanligt när vi har att göra med politiker på vänsterkanten som oroar sig för miljön, blir resultatet alltid att kräva mer reglering, ransonering och centralstyrning av människors vardag. Inget nytt där.

En köttskatt kan vid första anblicken vara helt ok som ett klimatpolitiskt styrmedel, om den nu haft en märkbar effekt på Sveriges utsläpp. Men som vanligt undviker förslagsställarna att räkna på sina förslag, något som blivit tradition inom det som kallas  ”klimatpolitik”.  I det postmoderna hörn av politiken som kallas miljöpolitik, är det nämligen helt ok att kräva den ena verkningslösa åtgärden efter den andra utan att någonsin behöva backa upp sina förslag med analyser av om kostnaden är rimlig i förhållande till resultatet.

Tänk efter: har vi någonsin hört Gustaf Fridolin berätta exakt hur mycket mindre global uppvärmning vi undviker genom att höja bensinskatten med två kronor? Så klart inte. Inom miljöpolitiken är det inte bara möjligt utan helt accepterat – även av borgerliga så kallade liberala partier – att lägga fram den ena miljardsatsningen och skattehöjningen efter den andra, utan att redovisa vad vi får för pengarna. (Det är kanske här vi tydligast ser effekten av en journalistkår som till stor del är MP-anhängare.)

Men låt oss då räkna på det, eftersom det faktiskt är möjligt i alla fall i teorin (exakt hur stor den så kallade klimatkänsligheten är, debatteras ju flitigt just nu). De globala koldioxidutsläppen 2010 var 33,4 gigaton, medan Sveriges utsläpp stannade på blygsamma 52,9 megaton, motsvarande 0,0529 gigaton. Det innebär att Sveriges utsläpp utgör c:a  0,16 promille av de globala CO2-utsläppen.  Så om vi skulle agera lite drastiskt; stänga samtliga fabriker och kraftverk, skrota alla bilar, sätta upp taggtråd runt våra gränser och därefter hålla andan tills vi alla dog, hade effekten ändå bara blivit ett avrundningsfel i den globala koldioxidbalansen.

Och vad gäller köttets klimatpåverkan, har Jordbruksverket gjort ett ambitiöst arbete. Myndigheten redovisar jordbrukssektorns utsläpp, nedbrutet på olika utsläppskällor, och här kan vi konstatera att av de 14 miljoner ton växthusgasutsläpp som sektorn bidrar med (även lustgas och metan från fisande kor ingår i denna siffra) står importerat foder, dvs djurens mat, för endast tre procent. De största utsläppskällorna kommer från kväve i marken och bearbetade jordar. Alltså såna där vegetariska grejer växer.

Men låt oss för enkelhetens skull anta att hälften av utsläppen är de väderspända kreaturens fel. Dessa utgör då sju procent av Sveriges 0,16 promille av världens totala koldioxidutsläpp. Eller 0,01 promille, vilket borde vara det samma som 0,1 miljondelar (det är sällan jag räknar med så små tal).

Om vi nu tänker oss att en köttskatt skulle innebära att andelen köttdjur minskade med 20 procent (och vi förutsätter att inget billigt importkött korsar gränsen) innebär det alltså att vi skulle minska vår klimatpåverkan med 0,005 promille. Avrunda gärna till närmaste hela miljondel, ni som kan.

Vad hade då hänt om någon lyckats få tyst på Gustaf Fridolin, eller MP:s normalbegåvade ungdomsordförande tillräckligt länge för att få dem att anstränga sina hjärnor med dessa siffror, och sedan svara på frågan hur mycket mindre global uppvärming vi skulle få för våra pengar?

Ingenting.

Vi hade nämligen fått standardsvaret: det handlar om att visa handlingskraft och gå före i klimatarbetet. Och sorgligt nog det är det detta som hela den svenska miljöpolitiken går ut på. Att bevisa att om att vi bara ransonerar, sparar och blir fattigare, så kommer resten av världen att bli så hänförda och inspirerade av vårt exempel att de gör likadant.

Om det är någon som faktiskt tror på det där, kan jag berätta att vi har svaret: det funkar inte. Se bara på försvaret, som i princip avskaffat sig självt. Det har garanterat inte fått vår granne i öst att avrusta.

I övrigt är förslaget om köttskatt idiotiskt på så många andra plan, men det har andra skrivit mycket bättre om.

Aftonbladet 1. 2, DN 12, SvD 1, 2, 3

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

SvT in i fakturaskojarbranschen

För bara några månader såg det så hoppfullt ut. Alliansen var äntligen på väg att skrota en av de sista resterna av DDR-samhället; TV-licensen. Bara själva idén att ännu år 2012 behöva betala mer än 2.000 spänn om året för rätten att inneha en mottagare och kanske ta del av innehållet i ett par av kanalerna är absurd.

Tyvärr kroknade regeringen i licensfrågan – i likhet med alla andra frågor där status quo reiskeras – och istället har  SvT:s vd Eva Hamilton tagit över affärsutvecklingsansvaret. Uppenbarligen har hon inspirerats av The Dennies Pettersson School of Economics, eftersom det nya upplägg hon föreslår har mer gemensamt med fakturaskojarbranschen än med public service. Så här fungerar det:

  1. SvT gör – den i och för sig korrekta – analysen att allt färre tittar på tv i traditionella tv-apparater.
  2. Bolaget väljer därför att på eget bevåg lägga ut sina sändningar fritt på nätet, vilket innebär att alla med en dator eller surfplatta i teorin kan se på SvT:s program. Om det i realiteten är bara fem svenskar som väljer att roa sig med SvT:s nätsändingar, medan resten väljer att kolla YouTube eller katter med Hitlermustasch, har ingen betydelse i sammanhanget. Alla har ju möjligheten att se SvT.
  3. Genom att alla med dator, smartphone eller surfplatta nu teoretiskt kan se dessa sändningar – oavsett om de efterfrågat dem eller ej – kräver Hamilton att alla med någon typ av Internetuppkopplad enhet ska betala tv-licens.

SvT-chefens idé är inte bara djärv – den löser i ett slag stora delar av den intäktskris som den svenska mediebranschen går igenom. Aftonbladet, SvD, DN och Expressen kan också nås av alla svenskar med Internet – det är alltså bara att fakturera vartenda hushåll en summa varje år, istället för att harva vidare med Plusabonnemang och andra betaltjänster som på sin höjd drar in småpengar i sammanhanget. Varför har ingen tänkt på det förut?

Nu väntar vi bara på beskedet att Läderlasse får uppdraget att sköta tv-pejlingen.

Intressant?

Läs även HAX och Motpol

Andra bloggar om , , , ,

Om konsten att stifta värdelösa lagar

Om man studerar bilderna från masskrocken på E4:an utanför Åstorp som publicerats i kvällstidningarna ser man direkt en sak som sticker ut – många, om inte majoriteten av de kraschade långtradarna är utländska. Utan att på något sätt förfalla åt nån slags främlingsfientlighet, är det lätt att konstatera att det innebär ett gigantiskt trafiksäkerhetsproblem att Sverige fortsätter att tillåta åkare från Öst- och Sydeuropa att trafikera svenska motorvägar, ofta i alldeles för hög fart, på i värsta fall blankslitna sommardäck. Poliser särskilt i norra Sverige kan bara trött konstatera att när det ställer sig en långtradare på tvären över E4:an så är det i de alltför många fall ett ekipage som inte hör hemma i Sverige, och med en förare som inte har en aning om hur man kör i vinterväglag.

Min vän, som jobbar i den svenska åkeribranschen, suckar trött åt alltihop. Det är samma sak varenda år. Och inte har det blivit bättre av den nya lagen som gäller sedan årsskiftet – den som kräver att alla långtradare som kör i Sverige ska vara utrustade med vinterdäck med tillräckligt mönsterdjup då väderleken så kräver. En präktig gummiparagraf som är i princip omöjlig att sätta dit någon åkare på – även om det hade faktiskt funnits poliser ute på vägarna som bedrivit kontroller. Det finns det ju som bekant inte, eftersom de 4.000 poliserna som anställts på senare år haft viktigare saker för sig. Inte heller sker några kontroller vid färjelägen eller gränsövergångar – och frågan är om det ens är tillåtet. Skulle tullen eller polisen börja att ”klampa” utländska åkare utan vinterdäck skulle det komma en stämning från EU som ett brev på posten, eftersom åtgärden skulle ses som ett hinder för den fria rörligheten av varor och tjänster.

Det lettiska budgetåkeriet kan alltså lugnt fortsätta att ignorera svenska lagar och förordningar och köra vidare på sina begagnade sommardäck från våren 1998. Ingen polis kommer ändå att synas till på färden från Ystad till Sundsvall, om åkaren inte har oturen att få sladd nånstans på vägen. Och när det händer får samhället snällt plocka upp notan. (Ännu mindre pengar till välfärd!)

Masskrocken är inte bara en tragedi för de inblandade, utan även en bra illustration till varför det är bortkastad tid att stifta nya lagar och förordningar om man inte samtidigt ser till att nån finns där att sätta dit syndarna. Tyvärr är detta något av en svensk specialitet – vi tror på fullt allvar att det räcker med en skylt vid brofästet som upplyser om vinterdäckskravet.

För övrigt är det förstås bara dubbdäck som eventuellt hjälper vid blankis – om man har tur – men sådana har ju våra framsynta storstadsliberaler snart lyckats förbjuda med hänvisning till att en handfull svenskar statistisk kan dö av cancer i framtiden. Hur många som dör här och nu denna vinter som resultat av stigmatiseringen av dubbdäck är svårt att överblicka.

Rådet för alla som ska ge sig ut på vägarna borde alltså inte vara att sänka hastigheten, hålla bägge ögonen på vägen och hålla avståndet. För det spelar ingen som helst roll när ett 24-hjulsekipage får sladd och släpet kommer över på din sida av körbanan.

Stanna  hemma istället, ta flyget eller tåget. Och låt bilen stå fram till våren.

Intressant?

DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3, 4, Sveriges radio 1, 2, 3

Andra bloggar om , , , ,

Vinst i välfärden helt ok – för storbolagen

Så LO har alltså tillsatt en samling gubbar (ingen kvinna fick plats tydligen) som nu lagt fram ett förslag på hur ”vinster i välfärden” ska stoppas. Dvs hindra riskkapitalister,  vårdföretag, privata skolor och andra utsugare att profitera på vår skattefinansierade välfärd.

Det definieras inte riktigt exakt vilka samhällsfunktioner som ingår i begreppet ”välfärd”, men att döma av förslaget kan man sluta sig till att det endast rör arbetsgivare som anställer lärare, sjuksköterskor samt äldreomsorgspersonal – dvs yrken vars gemensamma nämnare är att de är väldigt lågt betalda och där det fram tills helt nyligen nyligen inte fanns någon konkurrens (och därmed ingen möjlighet att få upp sin lön). Företag vars affärsidé är att förmedla kunskap, ta hand om sjuka eller äldre ska därför hindras att ta ut mer än en procent i vinst, och dessutom detaljstyras av kommunala tjänstemän, enligt LO-gubbarna.

Någonstans hade jag hoppats att denna plötsliga omsorg om skattebetalarnas pengar (det är ju inte direkt något som facket brunnit för historiskt) hade sträckt sig förbi låglönesektorn. Det hade exempelvis varit vällovligt om LO haft samma fokus på att dämpa de skenande byggkostnaderna. Det drabbar nämligen välfärden hårt när skolor, sjukhus och andra samhällsgemensamma projekt, upphandlade av internationella storföretag som Peab, Skanska och JM, drabbas av ständiga fördyringar – samtidigt som mångmiljardvinster som hade kunnat användas till vård istället går rakt ner i fickorna på bolagens aktieägare. Ta till exempel det extremdyra bygget av Nya Karolinska, som beskrivs som den sämsta affären i landstingets historia. Tyvärr är detta långt ifrån någon engångsföreteelse – havererade byggprojekt som dränerar samhällets resurser ser vi i princip dagligen.

Man kan också fundera på varför gubbligan inte slagit larm om den gigantiska förmögenhetsöverföring som dagligen sker från den svenska välfärden till multinationella läkemedelsbolag. Jag väntar därför spänt på att LO:s tänkare kräver att Astra Zeneca och Glaxo Smith Kline accepterar att drivas som Samhällsföretag, men vinstbegränsning och svenska kommunpampar i ledningen. Då, men först då, skulle de tillåtas sälja läkemedel till våra gamla och sjuka.

Och se till att stoppa vinstmaximerande åkerier och budföretag från att leverera mat till skolbarn och pensionärer!

Mat, ja. Här finns det massor att göra. Börja med att förbjuda internationella profitörer som Sodexho att leverera måltider till sjukhus, skolor och äldreboenden – i alla fall om de envisas med att fortsätta tjäna pengar. Stoppa välfärdsprofitörer som ICA och Axfood, som suger ut välfärdssektorn! Se även till att stävja övervinsterna som läromedelsföretag och IT-bolag gör när de levererar datorer och läroböcker till eleverna!

Jag vet inte om LO-gubbarna bara haft otur när de tänkte, eller om de verkligen på fullt allvar tror att vi löser några problem med att tvångsinföra en socialisktisk samhällsmodell av östtyskt snitt, där bara Volkseigener betriebe (VEB) tilläts verka inom en smalt avgränsad och löst definierad sektor. Oavsett vilket beter de sig som kompletta plattskallar, när de för att lösa ett till stora delar påhittat problem siktar in sig på att ge de allra sämst betalda bland sina medlemmar ännu mindre möjligheter att förhandla sig till en vettig lön.

Om dessa överbetalda, lågpresterande män verkligen hade varit måna om att värna våra skattepengar, hade det funnits många betydligt effektivare förslag att lägga. Till exempel att  begränsa de kommunala fastighetsbolagens ockerhyror. Idag går en betydande del – inte sällan 30 procent eller mer – av skolors och äldreboendes budget till att betala hyror till kommunägda bolag, inte sällan med samma politiker i styrelserna, som gapar om att stoppa välfärdsvinster. Så sent som i somras chockhöjdes hyran för gamla och sjuka med upp till 65 procent för kommunala äldreboenden i Stockholm.

Där kan man snacka om välfärdsvinster!

På en öppen konkurrensutsatt marknad hade bolag som dessa haft mycket svårt att ta ut ens i närheten av de vinster som de gör idag för sina ofta ålderstigna och slitna lokaler.

Fast sådana förslag lär vi aldrig få se, för i dessa bolag jobbar det som bekant många män, anslutna till Fastighethetsanställdas förbund.

Intressant?

Svd 1, 2, 3, DN 1, 2, Aftonbladet 1, 2, 3

Andra bloggar om , , , ,

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: