Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: februari 2013

När Radiotjänst ringer

Radiotjänst heter en myndighet i Kiruna vars hela existens bygger på att svenska folket fyra gånger per år betalar en avgift för rätten att inneha teknisk apparatur som kan ta emot radio- och tv-sändningar. För att försvara denna avgift, har ett stor kontrollapparat byggts upp som riskerar bli arbetslös. Tv-avgiften, denna kvarleva från en tid då samhället hade ansvar för och monopol på nyhetsförmedling i ljud och bild, måste alltså försvaras med näbbar och klor – trots att det inte finns någon som med någon typ av vetenskaplighet kan slå fast att statligt finansierad television är en garant för objektivitet och mångfald. (Snarare motsatsen, fast det är en annan diskussion.)

Hur som helst har nu Radiotjänst, stärkt av SvT-chefen Eva Hamiltons beslut tidigare i år att lägga ut public servicebolagets sändningar på Internet, börjat jaga samtliga landets innehavare av datorer, surfplattor och smartphones som inte betalt tv-licens. Detta eftersom dessa deras prylar med en slags skruvad logik blivit tv-mottagare i samma stund som SvT anammat ny teknik för livestreaming.

Problemet här är att lagen om tv-avgift, som efter sin senaste uppdatering ska vara ”teknikneutral”, men ingen rättslig instans har mig veterligt provat om livestreaming via tcp/ip är samma sak som marksänd tv. Framför allt är ju alla de enheter som nu blir avgiftspliktiga framtagna nästan uteslutande för andra ändamål än att se på SvT:s sändningar och man kan utgå från att endast ett fåtal av alla innehavare av denna utrustning kommer att göra det. Det är alltså Radiotjänst tolkar lagen, vilket är långt ifrån är samma sak som att tolkningen är korrekt.

Följden är i alla fall att Radiotjänst nu börjat ringa privatpersoner för att föra”en dialog” kring folks datorinnehav (givetvis av den enkla anledningen att det inte går att går att tv-pelja en dator eller surfplatta).

Vad man ska komma ihåg i detta sammanhang är att Radiotjänst – om än en slags myndighet – inte har några lagliga medel att tvinga fram ett svar på frågan om vilka apparater jag har i mitt hem, inte heller vad jag använder dem till. Och med mindre än att tjänstemannen lyckats utverka beslut om husrannsakan (vilket endast tillåts när det handlar om grövre brott), har vederbörande ingen rätt att komma in i mitt hem för att kontrollera tillgången till dator och internet.

Alltså; när Radiotjänst ringer är det bara att tiga. Ju fler som gör det, desto mer orimligt blir det att försvara tv-licensen. Denna borde enligt all rimlighet avskaffats för åratal sedan – men istället förflyttar sig SvT och Radiotjänst in på samma planhalva där simpla fakturaskojare vanligtvis håller till.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Den verkliga skandalen i Vattenfall

Nuon-affären har blåst över, och den grävande journalistiken riktar återigen sitt strålkastarljus mot korvgrillning hos Annie Lööf och hästkött i färdigmaten.

Lite synd är det att inte åtminstone ett par av det 60-talet reportrar som direktrapporterade om den korvgrillande Fredrik Reinfeldt hade tid att ta sig från redaktionerna i Stockholm City ut till Frescati, där Kungliga vetenskapsakademins energiutskott idag presenterar rapporten Sveriges elpriser – analys av den nordiska elmarknaden (PDF). En rapport som svart på vitt sätter fingret på vad som gått snett de senaste 20 åren i den svenska energipolitiken, med skenande energipriser, ett fåtal stora bolag – flera av dem utländska – med monopol på produktion och distribution och en  gigantisk förmögenhetsöverföring från svenska hushåll till internationella aktieägare i bolag som E.on, Fortum och Vattenfall. Vid sidan av de höga elpriserna under senare år, som skapats på konstlad väg med miljöskatter, elcertifikat och moms ovanpå skatten har de tre energijättarna dessutom kunnat tillgodoräkna sig runt 109 miljarder kr i så kallade utsläppsrätter, pengar som hårt prövade svenska hushåll tvingats betala rakt ner i energidirektörernas fickor. Av dessa miljarder har en avsevärd del tillfallit Vattenfall, som äger stora delar av den stora vattenkraftsproduktionen.

Så frågan är – vilken är den stora skandalen här? Att Vattenfall med EU:s och den svenska statens goda minne tillåtits råna svenska folket på hundratals miljarder – eller att de gjort en kortsiktigt dålig affär i holländska Nuon? (En affär som dessutom kan visa sig mycket lönsam inom ett par år, när EU-ländernas energiomställning havererar och reglerkraft i form av kol och gas kommer att krävas i massor.)

elpriser_1970

1970 var det ingen som behövde känna ångest när elräkningen damp ner. Och industrin hade tillgång till ren och nästan gratis energi.

KVA analyserar i sin undersökning de politiska beslut som lett fram till de idag skyhöga elpriserna, vilka i sin tur lett till att stora delar av den tunga industrin i Sverige lagts ner med stigande arbetslöshet som följd. Energiutskottet vill nu att regeringen tillsätter en kommission ”med uppgift att studera prisfrågan och dess konsekvenser utgående från de beslut som fattas både i Sverige och inom EU”.

Detta budskap lär dock inte nå fram till det högst normalbegåvade sällskapet som grillar korv i Småland.

Istället tillåts Energimyndighetens nya generaldirektör, Erik Brandsma – tillsatt av Anna-Karin Hatt för sin erfarenhet av ”hållbarhetsarbete” – agera helt på egen hand och själv sätta igång en utredning för att ta reda på hur Sverige ska kunna lägga ner kärnkraften och helt förlita sig till förnybar energi – dvs vindkraft (som just nu levererar c:a en halv procent av Sveriges energibehov). I denna vision ingår att bygga ut de svenska elnäten till kontinenten, så att svensk vattenkraft ska kunna användas i stor skala för reglering av den tyska vindkraften. Den utbyggnaden kommer att gå loss på nära 100 miljarder, enligt KVA, och gissa vem som ska betala. Inte är det Vattenfall, E.on eller Fortum – notan hamnar högst sannolikt hos samma konsumenter som får betala utsläppsrätterna.

Energimyndighetens Erik Brandsma ser dock fram med entusiasm inför denna framtid, och menar att Sverige kan fungera som ett grönt batteri i EU:s energiomställning:

”Vi måste lära oss att vara trygga i ett större system, och öppna våra gränser när det gäller distribution av el. På kort sikt kan det kanske vara svårt och jobbigt men i ett lite längre perspektiv är vi alla vinnare på en gemensam energipolitik inom EU.”

Som sagt, för ett politiskt parti som saknar frågor att engagera väljarna med, är det närmast öppet mål. Fast från Maramö och alliansen kan vi dessvärre bara vänta oss ännu fler floskler, i stil med vad Lööf och hennes föregångare presterat i generationer.

Sisten ut släcker ljuset – om det finns el alltså.

Andra bloggar om , , , ,

EU har bäddat för hästköttsskandalen

wontfindushere

Findus är bara ett av alla företag som fallit offer för den nya brottsligheten.

Under den nu veckolånga hästköttsskandalen, har få om ens några medier låtsats om den verkligt stora elefanten i rummet: EU. Som vanligt, frestas man skriva.

För den sorgliga sanningen är att Sverige, liksom unionens övriga länder, mer eller mindre frivilligt lämnat över det totala ansvaret för livsmedelssäkerhet och kontroll till EU. Som på vanligt byråkratiskt manér utfärdat ändlösa bestämmelser och lagar som reglerar allt från formen på gurkor till djurtransporter och ursprungsmärkning av kött. Dessvärre har EU helt missat att sätta någon att kontrollera att de många reglerna efterlevs, vilket i praktiken inneburit att livsmedelssektorn har blivit ett lukrativt område för den organiserade brottsligheten, som naturligtvis ser stora möjligheter med EU:s regler om fri rörlighet för varor och tjänster.

Brittiske journalisten Richard North, som bevakat EU-frågor under många år på EU Referendum och släppt flera böcker i ämnet, pekar på att EU med sina regleringar i princip öppnat dörren för kriminella ligor som tjänar uppemot 300 miljarder årligen på den nya och lukrativa form av brottslighet som går under samlingsnamnet ”food fraud”, och av FBI betecknats som ”århundradets brott”.

Problemet med matfusk är alltså inget isolerat fenomen, utan är redan utbrett. Och det kommer sannolikt att bli ännu större i takt med ökad efterfrågan på billig massproducerad mat. En studie från universitetet i Dublin fann att 82 procent av den fisk som såldes som torsk på den irländska marknaden egentligen var billigare sorters vitfisk. Brittisa livsmedelsverket, FSA, har rapporterat exempel på att otjänligt, infekterat kycklingkött blekts och skickats tillbaka in i procsesskedjan för vidare försäljning i butik. 2008 avslöjades en stor bedrägerihärva där massiva kvantiteter av kaninkött från Kina importerats till Bulgarien, med hjälp av förfalskade intyg från Argentina. Bara detta enskilda fall hade inbringat uppemot 150 miljoner om det inte avslöjats. Food fraud är alltså i många fall lika lönsamt som narkotikahandel, och därför kan vi tyvärr förvänta oss fler och allvarligare fall framöver.

Det handlar alltså inte bara om fusk, utan om en utbredd brottslighet som frodas i skydd av EU:s inre marknad.

För Sveriges del spelar det dock ingen roll om det hamnar hamster, häst eller råtta i lasagnen – vi har som enskilt EU-land mycket begränsade möjligheter att förbjuda import av kött eller färdigmat från något eller några enskilda EU-länder. Det bryter nämligen mot direktivet om fri rörlighet för varor och tjänster, en av EU:s grundläggande friheter.

I en vettig värld hade vem som helst insett att det är fullkomlig galenskap att skeppa levande eller slaktade djur hundratals mil kors och tvärs över kontinenten, både ur livsmedelssäkerhets-, djurskydds- och miljösynpunkt. Vid varje kontaktpunkt i denna komplicerade kedja uppstår möjlighet till ommärkning och fusk – och EU:s kontrollorgan har ingen som helst möjlighet att stoppa missbruket. Istället har de byggt upp ett administrativt monster, som gjort det svårare att följa lagen – samtidigt som porten öppnats på vid gavel för organiserad brottslighet att utnyttja avsaknaden av fysisk kontroll.

Och under samma tid som denna galna karusell tillåtits snurra allt snabbare, har de strängare regleringarna gjort det allt svårare för småbönder och uppfödare att driva lokala slakterier. Sådana där bonden till och med kan namnet på djuret som biffen kommer ifrån.

Så länge vi väljer att vara med i EU (medlemskapet är inskrivet i grundlagen, så vi sitter fast) får vi dock räkna med att det ser ut så här. Och vi ska förmodligen vara tacksamma om det bara är hästkött som vi får i oss med lasagnen.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4, Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Gabe Newells hån mot fansen

gabe_badrobot_wired

Newell skakar hand med JJ Abrams från produktionsbolaget Bad Robot, som ska filmatisera Gabes halvfärdiga universum.

Ännu ett år har förflutit och Valve Softwares Store ledare Gabe Newell har gjort ett av sina sällsynta publika framträdanden. Denna gång hände det på en spelutvecklarkonferens i Las Vegas där Newell äntrade scenen tillsammans med Lost-regissören J.J. Abrams och offentliggjorde ett kommande samarbete, där det hotades med utlovades kommande filmer byggda på Portal och/eller Half-Life.

Vissa kanske applåderar detta exempel på att datorspelen nu blivit så kulturellt viktiga att de lockar till sig riktiga Hollywoodregissörer och inte bara Uwe Boll. Själv blir jag bara ursinnig, och hade jag suttit i publiken hade jag sannolikt rusat upp på scenen, ruskat om Newell och vrålat ut den fråga som väntat på ett svar i snart sju års tid:

Vart i h-e tog Half-Life 2 Episode 3 vägen? Va? Va? Va!!?

hl2ep2_image024

Två Advisors attackerar och gör processen kort med Eli Vance. Efter det: total tystnad.

Jag kan fortfarande minnas känslan, en av de där närmast magiska gamer moments då man känner sig helt uppslukad av en annan värld. Där stod Gordon Freeman, slutkörd men nöjd, med sin rykande gravity gun käckt på svaj efter att mot alla odds lyckats slå tillbaka Kombinatets offensiv. Just då, när Freeman, Eli och professor Magnusson fått upp ett spår som leder till det försvunna forskningsfartyget Borealis, som mycket väl kan vara nyckeln till att slutligen besegra The Combine, dyker det upp ett par såna där vidriga Rådgivartyper och gör kaos med Eli & Alyx Vance. Sen blev allt svart.

Half-Life 2 Episode 2 slutade alltså i en klassisk så kallad cliffhanger, och vi som varit med allt sedan Freemans första battle med Kombinatet satt som på nålar för att få uppleva den storslagna upplösningen på denna dystopiska framtidssaga. Väntan skulle som tur var inte bli så lång, redan till julen 2007 skulle avslutande Episode 3 släppas. Men julen kom och gick, utan att något hände.

Även 2008 kom och gick utan att vi fick se någon HL-2-uppföljare, och 2009 var i princip helt fri från Episode 3-nyheter. 2010 var tystnaden från Gabe Newell närmast öronbedövande.

Frustrerade fans arrangerade nu namninsamlingar och arrangerade protester utanför Valves kontor (sedan lät de sig tyvärr mutas till tystnad med ett par t-shirts). Till och med sonen till spellegenden Peter Molyneaux vädjade i en film till Valve och Gabe om att göra klart spelet.

Men Newell var knäpptyst, och sa inget mer under hela året. Nyheterna om Episode 3 var exakt noll till antalet även under 2011. Eller vänta lite – Gabe Newell diktade lite obskyrt på Haiku.

Julen 2012 tröttnade Molyneaxs son slutgiltigt på att vänta och började spela Minecraft.

Man kan förstås raljera om det här, men faktum är att hålet efter Episode 3 är som ett öppet sår, nästan som en försvunnen familjemedlem. Historien som hade allt, men aldrig berättades klart.

Ändå låter vi Gabe Newell, denne storsvikare, komma undan gång på gång. Valves fans (eller borde man kalla dem fanboys?) gör inte ens upprör när Steam hackas och deras kreditkortsuppgifter sprids över världen. Newell slackar vidare, släpper några B-spel på Steam – och hyllas okritiskt för att ha revolutionerat den digitala distributionen.

Och nu står alltså Gabe Newell på scen och yrar om att Half-Life ska bli film. Det yttersta hånet mot fansen – att filmatisera en halvfärdig berättelse där slutet ännu inte är skrivet.

Jag har ingen aning om vad som hände där i mitten på nollnolltalet. Hoppade alla utvecklarna av kollektivt? Knäcktes de av sina egna krav på att vara nyskapande? Hade de gått så vilse i storyn och alla fysiska och metafysiska irrgångar att de helt enkelt inte visste hur säcken skulle knytas ihop. Blev de anfallna och assimilerade av head crabs? Eller åt Gabe Newell upp dem?

I Valves värld är förvisso förseningar inget nytt. Redan första Half-Life sköts upp i åratal, liksom uppföljaren Half-Life 2. Förklaringen är att Gabe Newell har tyvärr aldrig klarat att leverera i tid. Han verkar vara en klassisk underachiever, som kommer undan gång på gång genom att visionera om nya projekt och på så sätt snacka bort kritiken. I ett normalt företag med någon typ av leveranskrav hade han fått sparken för länge sedan.

Och gissa vad? Spelbranschen består faktiskt av ganska normala företag numera, med samma krav som alla andra bolag i underhållningsbranschen. Det finns dessutom en uppsjö av både duktiga och kreativa människor som hade kunna spotta ut ett halvdussin HL2-uppföljare under den tid som vi väntat på Gabe. Se bara på Infinity Ward och Treyarch som pumpar ut nya COD- och MW-titlar varje höst.

Ändå tillåter vi Newell att hålla Episode 3 gisslan.

Det måste få ett slut. För oss gejmers skull. Och för Alyx, som legat skadad i snart sju år!

Släpp loss Gordon! Och avgå. Gabe Newell!

Intressant?

Fotnot: Läs Kotakus tragiska timeline över Half-Life 2: Episode 3

Andra bloggar om , , , , ,

Stefan Ingves korståg mot bolånen

Alla som har lite koll på riksbankschefen Stefan Ingves track record borde näppeligen ha förvånats över dagens uteblivna räntesänkning. Riksbankens gamla övergripande mål om att hålla inflationen i schack har nämligen för länge sedan övergivits till förmån för en enda fråga: de stigande priserna och därmed ”överbelåning” på bostadsmarknaden i Stockholms innerstad.

Det kan man förstås tycka är en behjärtansvärd uppgift. De svenska hushållen är förvisso belånade långt upp över öronen, paradoxalt nog beroende på en dysfunktionell bostadssektor i kombination med att vi har minst över i plånboken av nästan alla europeer efter skatt (och därför måste låna till i princip allt eftersom vi inte kan betala kontant).

Men behöver vi verkligen en centralbank som fokuserar på detta i sammanhanget relativt begränsade problem, samtidigt som övriga effekter av en restriktiv räntepolitik ignoreras?

Som Riksbanken själv konstaterar är konjunkturen fortfarande usel och arbetslösheten skyhög med svenska mått. Men Ingves konstaterar lakoniskt att eftersom det inte blivit ännu sämre än vid förra beskedet låter man räntan vara.

Vice riksbankschef Lars EO Svensson har upprepade gånger vänt sig mot Ingves uppenbara enögdhet och istället propagerat för avsevärt lägre räntor. Och som en av världens ledande ekonomer just på detta område borde hans åsikter ha en viss tyngd när han säger att Sverige förlorat tiotusentals jobb – kanske ännu fler – de senaste åren på grund av den hårdnackade högräntepolitiken. Historiken ger honom dessutom rätt – infaltionssiffrorna har legat långt under de uppsatta två procentenheterna årligen som Riksbanken har som mål.

lysenko

Trofim Lysenko. Googla honom!

Och om man dessutom räknar bort politiskt konstruerade prishöjningar, som höjda energiskatter och Riksbankens egna räntehöjningar (som gör boendet dyrare), har Sverige sannolikt befunnit sig i deflation i perioder.

Allt det där har förstås underordnad betydelse. Svenskar som förlorar jobbet i Hylte, Fagersta och Pajala när deras fabriker läggs ner, kan i alla fall glädja sig åt att MP-väljarna på Söder inte riskerar att låna för mycket till tvårummaren och därmed tvingas dra ner på lattedrickandet. The horror!

Det gäller att prioritera!

Intressant?

Fotnot: Lars EO Svensson får förmodligen sparken i vår, eftersom han haft mage att tycka annorlunda än Stefan Ingves, flera gånger och offentligt dessutom. Lysenkoismen lever.

Andra bloggar om , , , ,

Gör Al Gore till ny påve

Statskyrkorna i Västerlandet kämpar med allt färre aktiva troende, en trend som accelererat i Sverige sedan kyrkan skildes från staten på 90-talet. Möjligen är Sveriges kristna råd något på spåren med sin debattartikel idag på Aftonbladet debatt. Artikeln råkade som av en slump sammanfalla med att påven i Rom, Benedictus XVI, tillkännagav sin snara avgång, men innehållet är rykande aktuellt – kanske även för Vatikanstaten, vars rykte solkats avsevärt på senare år av den ena pedofilskandalen efter den andra.

För vad gör man egentligen när ens gamla anhängare sviktar i tron på fadern, sonen och den helige ande? Hittar en ny religion förstås! Och allra hetast bland dessa nya trosinriktingar är utan tvekan klimatfrågan, som trots sitt ganska ospännande namn på bara 20 år gått om de 2.000 år gamla skrifterna från Mellanöstern och idag blivit en slags inofficiell statsreligion i flera västländer.

Har vi här nya fräscha heliga skrifter från FN:s heliga klimatpanel, IPCC, förkunnade av överstepräster som Al Gore, Johan Rockström och Pär Holmgren. Religionen har en klart definierad himmel och helvete, och ett modernt avlatssystem i form av utsläppsrätter, energiskatter och kanske snart även köttskatter som vi må betala utan knot, på det att vi ska slippa förgås i framtida värmeböljor.

Dessutom tar den nya religionen effektivt itu med kättare och avfällingar som vågar förneka domedagshotet, något få vågar göra på grund av hot om repressalier och evig exkommunikation. Tron på klimatförändringarna har föreslagits som en bekännelsefråga i Kyrkans tidning, och självaste ärkebiskopen Anders Wejryd har skrivit förord till Den stora förnekelsen av hållbarhetsteologerna Johan Rockström & Anders Wijkman.

Självklart kastar Svenska kyrkan och andra trossamfund i kris lystna blickar på denna nya succételelogi. Kanske vore det något även för Katolska kyrkan och den Helia stolen?

Jag tror Al Gore hade passat perfekt i en konstig hatt (att åka i skottsäker bil är han ju redan van vid).

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1 ,2, 3, 4, Aftonbladet 1, 2, 3

Näthatets blinda fläck

Tittar på Uppdrag gransknings skakande reportage om det allt mer utbredda näthatet. Och blir både förbannad och bedrövad, precis som alla andra med barn på Facebook som när som helst kan hamma i skottlinjen för hatare, rättshaverister, nättroll och diverse galningar. Och jag är grymt imponerad av 21-åriga Julia, som vågade stå upp med namn och bild inför hela Sverige – samtidigt som den fega hataren som dödshotat henne skyddades av UG-redaktionen genom pixling. H&M:s totala haveri ska vi inte tala om.

Men ändå kan jag inte låta bli att fundera över det hat som inte togs upp i programmet. Alltså den lite mer sofistikerade formen av näthat, den intellektuellt välgrundade, utförd av tongivande profiler inom kultur- och medievärlden.

Jag vet inte riktigt vad man ska sätta för etikett på det som genusdebattören Per Ström fick utstå – men det vore underligt om det inte kvalade in i den definition av näthat som etablerats. Ström, som tidigare drev bloggen Genysnytt, lade ner sin verksamhet i november förra året, efter upprepade grova attacker på hans person (bland annat från författaren Maria Sveland, själv ett av offren för näthate).

Ström jämfördes på fullaste allvar med massmördaren Anders Behring-Breivik. Facebookgruppen Vita kränkta män (vars bärande idé var att håna medelålders män med dumma åsikter) använde utan att fråga Per Ström som omslagsbild. En av bilderna visade Ström som halshuggen med blodet sprutande. På en annan var han korsfäst. Enligt de ansvariga var detta humor, fick han veta när han önskade få bilden borttagen.

Ström skriver:

När jag i våras organiserade en pubträff för jämställdister (min term för oss som vill ha lika rättigheter och skyldigheter för könen) stormade det in ett 50-tal feministiska aktivister och försökte ta över mötet. Däribland författaren Maria Sveland.

En av aktivisterna gav mig en teckning med ett avskuret manligt könsorgan…

Författaren och journalisten Katerina Janouch skrev till exempel på Twitter att kvinnor är ”rövknullade” av mig. Förläggaren Johannes Klenell förklarade på förlaget Galagos officiella blogg att jag är ett ”rötet pisshuve”. Författaren Susanna Alakoski skrev i en debattartikel i Kristianstadsbladet ”Per Ström, Sveriges största tönt-antifeminist tuggade fradga i teve. Avslöjade sig begripa mindre än en apa om litteratur och teater”.

Per Ström blev ett fullkomligt legitimt mål för näthatet, och stora delar av Twitter- och medieeliten anslöt entusiastiskt till mobben. Bara ett fåtal rakryggade skribenter, som Expressens Sakine Madon och Fredrik Krohnman och Marika Formgren på Corren, såg vad som egentligen hände och tog öppet ställning mot mobbningen.

För oavsett hur galna idéer Ström hade, oavsett hur fel hans analyser var (själv har jag aldrig satt mig in i hans ”jämställdism”) så blev han utsatt för ett näthat sanktionerat av både medier som makthavare. Och flera av dem som idag kräver hårdare tag mot hatarna, deltog själva i nätmobbningen som knäckte Per Ström.

Denna episod är på intet sätt ett försvar för alla de idioter som ger sig på kvinnor på nätet. Men tyvärr innebär denna inkonsekvens, denna blinda fläck, förmodligen att de värsta hatarna får ännu mer vatten på sin kvarn. Varför ska eliten ha sina egna regler? Och varför är det stor underhållning när en berömd bloggare bygger hela sin karriär på att hata och mobba, när samma medier som burit fram honom kräver skärpta lagar när läsarna tar efter?

Om vi vill bekämpa hatet, måste vi våga vara konsekventa och stå upp och försvara även  dem med ”fel” åsikter. Det inkluderar även Sverigedemokrater och töntiga medelålders män.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4

Uppdatering: Paulina Neuding skriver i SvD om Det goda, fina hatet

Andra bloggar om , , ,

EU-byråkraternas mål är att utrota industrin

tanker

Snart en ovanlig syn i svenska vatten.

Stora Enso lägger ner sina pappersbruk i Hylte och Kvarnsveden, och ytterligare 300 svenskar blir av med sina jobb. Anledningen sägs vara minskad efterfrågan på tidningspapper, och det är förstås en naturlig följd av att vi numera föredrar att läsa nyheter på våra mobiler och läsplattor istället för i prasselvariant.

Det är förstås inte riktigt hela bilden – det finns nämligen andra sorters papper som går att sälja. Men just Stora Enso drabbas hårt av EU:s nya så kallade svaveldirektiv, liksom stora delar av vår stål- och skogsindustri.

Svaveldirektivet, som klubbades av EU i höstas, innebär kraftigt skärpta utsläppsregler för sjöfarten i norra Europa, som från och med årsskiftet 2015 i princip förbjuds använda brännolja med högt svavelinnehåll. Resultatet blir att lastfartyg som trafikerar Bottenviken inom bara ett år tvingas gå över till dieselolja som är betydligt dyrare.

Det upprörande med beslutet är dock inte att det ställs hårdare miljökrav på sjöfarten – problemet är att det endast drabbar industrier i Nordeuropa, framför allt i Sverige och Finland. Krasst uttryckt innebär detta att EU:s miljöbyråkrater  – som inte kan röstas bort – stiftar lagar som innebär industridöd i Sverige och Finland.

Fast eftersom det handlar om miljövård, är det givetvis ingen fråga som engagerar någon politiker (och Miljöpartiet jublar som vanligt åt EU:s miljödårskaper). Dessutom finns det  ju alltid jobb på McDonalds att ta för sparkade industriarbetare. Statsminister Fredrik Reinfeldt har ju dessutom sagt att ingen längre jobbar i industrin” i Sverige.

På finska bloggen Korvfabriken skriver , forskare vid Åbo universitet, att de nya reglerna kommer att kosta den finska skogsindustrin mer än en halv miljard Euro (4,3 miljarder svenska kronor) om året. Denna kostnadschock drabbar framför allt skogsindustrins export via Bottenviken, Bottenhavet, Östersjön, Finska viken, Danska sunden och Engelska kanalen. I en redan ansträngd ekonomi kommer detta att leda till ytterligare industrinedläggningar och företagsflykt – både från Finland och Sverige – i spåren av en ny lagstiftning som möjligen i teorin gör att ett antal förtida dödsfall kan undvikas i framtiden. Ungefär samma motivering som bakom dubbdäcksförbudet på Hornsgatan alltså.

Men visst är det bra att luften blir renare, och att rederierna tvingas sluta med sina orenade utsläpp? Jovisst. Problemet är bara att det inte är realistiskt att på bara ett år bygga om hela fartygsflottan som trafikerar det som kallas SECA (vattenvägarna i Nordeuropa) med så kallade scrubbers – en reningsteknik som dessutom bara befinner sig på experimentstadiet – eller att modifiera fartygen för drift med t ex flytande naturgas (LNG).

Dessutom gäller begränsningarna alltså bara just i vårt hörn av Europa, vilket innebär att samma hårda miljöregler inte kommer att gälla på resten av världshaven. Asiatiska pappersbruk, som inte omfattas av miljölagstiftning över huvud taget, får en stor konkurrensfördel med nordiska bruk. De kan skeppa sina massaprodukter med fartyg – som inte omfattas av EU-reglerna – till exempelvis Murmansk, där omlastning sker till lastbil för vidare transport till kontinentala Europa.

Miljön i stort blir lidande – utsläppen är ett globalt problem – genom längre transporter och övergång från sjö- till landtransporter. Skandinaviska industrier läggs ner på grund av bristande lönsamhet och chockhöjda kostnader. Ytterligare tusental sällar sig till den växande skaran av arbetslösa.

Kvar i Bryssel sitter ett antal miljöbyråkrater och skålar för väl utfört arbete. Vi borde alla beväpna oss med högafflar, tjära och fjäder och hälsa på dem.

Fotnot: En effekt av Stora Ensos nedläggning och den kommande krisen för svensk skogsindustri, är i alla fall att Svante Axelsson på Naturskyddsföreningen inte längre behöver driva sitt förslag om straffskatt på tidningspapper. Det finns snart varken tidningar eller papperstillverkare kvar att beskatta.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

DN 1, 2, 3

S-märkt politik: lås in alla barn

Läser om Socialdemokraternas förslag för att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten, som i mångt och mycket går ut på det gamla klassiska receptet – att trolla bort dem ur statistiken. Förslaget nyligen om obligatoriskt gymnasium (treårigt får man anta) är därför helt i linje med vad Göran Persson och hans föregångare alltid gjort: frisera statistiken istället för att göra något åt grundproblemet – alltså att det finns för få ungdomsjobb.

Genom att tvinga alla upp till 19 att gå i gymnasium kommer S givetvis åt en del av grundproblemet, men långt ifrån hela, Förmodligen krävs det inlåsning med elektronisk fotboja ända upp i 25-årsåldern om ungdomsarbetslösheten ska kunna utrotas med S-politik.  Fast förslaget om obligatorisk högskola kanske inte är så långt borta.

Redan i höstas föreslog S att den idag frivilliga förskoleklassen för sexåringar skulle göras obligatorisk. Och idag kom det senaste förslaget: allmän förskola redan från tvåårsåldern.

Stora delar av S  skol- och jobbpolitik kan alltså sammanfattas under parollen ”lås in dem”.

Nu väntar vi spänt på vad nästa förslag från S ska bli, för nyfödda och den stora gruppen mellan 25 och pensionsåldern, som springer runt helt utanför socialdemokratisk kontroll. Sånt oskick måste stävjas.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Min morfars socialistiska servis

ddrservis1

När jag var liten trodde jag att det var äkta guld. Fast det är fint ändå, morfars gamla proletära porslin.

Att städa ur sina föräldrars bostäder innebär en slags inre resa. Dels återbesöker man den egna barndomen genom alla foton, prylar och högar av dokument som lämnats kvar. Dels kallar man fram minnen från de människor som inte längre finns kvar. Alla dessa saker som de jobbade så hårt för att ha råd med, saker som de ändå inte kunde ta med sig.

Ett speciellt minne som jag har sedan jag bara vår några år gammal, var mormors och morfars finporslin, en lyxig matservis med guldrand runt faten som dukades fram på söndagarna. Jag minns att jag jag trodde de var väldigt dyra, att det säkert var äkta guld på tallrikarna.

Nu, mer än 40 år efteråt, ser jag att servisen kommer från det gamla DDR, tillverkad av VEB Kahla Könitz – en statligt ägd porslinsfabrik i Thüringen – någon gång på 60-talet. (Idag producerar fabriken billiga presentartiklar.)  Jag har inte koll på exakt när Axel och Anna, mina morföräldrar, köpte den, men det måste ha varit under en av de många resor som morfar gjorde under 50- och 60-talen. Då han jobbade på Monark och var resande mekaniker för Cykelklubben Wano – på den tiden Varbergs stora stolthet. Cykeltävlingarna på kontinenten tog honom – och motvilligt även mormor – runt Europa, fast underligt nog verkade de flesta cykelloppen ha skett öster om Järnridån. I kvarlåtenskapen finns medaljer och plaketter på polska, äggkoppar från Warszawa och ölsejdlar från bergen i Zakopane. Så jag antar att han antingen fick servisen som ett tack från det östtyska cykelförbundet, eller köpte med sig den på någon av sina resor, som alltid skedde med bil.

Mormor, hon fick hänga på. Hon avskydde egentligen att semestra på tyska värdshus, hennes dröm var istället att komma till värmen i Sydeuropa – men morfar körde bilen och  hade sista ordet. Det här var 60-tal och jämställhet var ett ännu relativt okänt begrepp,trots att både Anna och Axel jobbade heltid och tjänade sina egna pengar. Det var inte förrän efter mormor blivit änka 1975 som hon äntligen kom iväg till Kanarieöarna tillsamans med en väninna.

Hur som helst. Den stora servisen på 53 delar kan ses som ett tidsdokument från den period i DDR:s korta existens som det stora socialistiska samhällsprojektet pågick som bäst. Muren hade precis rests och hindrat blodflödet av människor till Väst, och de östtyska medborgarna upplevde under en kort tid sitt eget lilla ”tyska under” där välståndet växte, fler och fler kunde flytta in i nya praktiska bostäder och det fanns arbete till alla. Övervakningsstaten fanns redan på plats, men hade ännu inte nått sin fulla perversa potential.

stalinallee

Strausberger Platz, ett av de gigantiska cirkulationsplatserna längs 50-talets Stalinallee.

På den nya paradgatan Karl Marx Allee (på 50-talet Stalin Allee) i Berlin restes märkesbyggnader som skulle representera den nya socialistiska staten – vita sakliga lamellhus i betong, med utsmyckningar i mässing och guld. Om man lyckats få inresetillstånd till DDR i mitten av 1960-talet och lyckats boka bord på det populära Café Moscau, mitt emot Kino International, hade chansen varit stor att den begränsade menyn serverats på just denna typ av sakligt socialistiskt porslin från Kahla Könitz.

Just nu finns servisen på totalt 53 delar på Blocket – passa gärna på att köpa hem en del av det Kalla krigets – och min egen – historia.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: