Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: april 2013

Vargpolitik: se upp för antisametismen!

Ann Dahlerus, generalsekreterare i Svenska rovdjursföreningen, skrev igår uppfriskande rakt på sak om Sveriges havererade rovdjurspolitk på SvD Debatt. I centrum för detta haveri står givetvis det bisarra beslutet att plantera in varg i den relativt tätbebyggda södra halvan av Sverige, där den givetvis går lös på getter, får och annan tamboskap (och strövande hundar). Detta medan det är i princip kliniskt rent från varg i Norrland, ett förhållande vilket jag har bloggat en hel del om tidigare här, här och här.

Anledningen till att halva Sverige, från Östersund och norrut, är förbjuden mark för vargen är som bekant att detta är renbetesmark. Och det är den industriella rennäringen som står i vägen. Uppskattningsvis finns det uppemot 300.000 renar i norra halvan av landet (exakt hur många är svårt att få tag i siffror på), och denna gigantiska stam av betande tamrenar har till skillnad från vildrenen (som utrotades nån gång på 1700-talet) rätt usla överlevnadsegenskaper. De är tamdjur, precis som fåren och kossorna i Sydsverige och alltså chanslösa mot en flock vargar.

Så självklart ligger det i renägarnas intresse, precis som fårbonden 150 mil söderut, att djurens betesmarker hålls fria från Den gråe. Skillnaden är att bönderna i söder har någon slags oförklarlig tro på Naturvårdsverket och EU, och härdar ut när vargen smaskar i sig hundar och tamdjur. Medan befolkningen i norr ger sig ut på skotern och låter darwinismen ha sin gång (denna process brukar kallas SGT – skjut, gräv, tig).
Att skylla på samerna är därför kontraproduktivt om man vill lösa problemet med vår så kallade vargpolitik. Visst kan man ha synpunkter kring det vettiga i att låta ett par hundra personer – fler än så är det nämligen inte som bedriver renskötsel i större skala – inneha veto i den svenska rovdjurspolitiken, och dessutom kräva att halva landet ska vara rensat från varg, järv och rovfågel.

Men det är inte samernas fel att vi har politiker som gång på gång fegar ur och inte vågar ta den här debatten, som det heter. Fegheten kommer sig av rädsla för att trampa ett av Sveriges ursprungsfolk på tårna – och i avsaknaden av en öppen debatt blossar det gamla unkna föraktet mot samerna upp igen.

Vilket är ytterligare bevis på den närmast totala beröringsskräck vi svenskar verkar ha när det handlar om att leva tillsammans i ett mångkulturellt samhälle. Det är exakt samma mekanismer som får oss att rygga från diskussionen om vad en företrädare för t ex ett religiöst samfund egentligen har för ansvar vad som händer i hans förbund. Risken att stämplas som främlingsfientlig och rasist kväver ofta diskussionen i sin linda.

När det gäller avvägningen mellan en livskraftig rovdjursstam och samernas rätt att bedriva rennäring, är det sannerligen ingen lätt nöt att knäcka. Men en regering som tog rovdjursfrågan på allvar skulle i alla fall utreda möjligheten av att vika en bit av de stora naturområdena i Norrbotten (till exempel de gigantiska nationalparkerna) som vargområde. På detta sätt hade stammen på ett naturligt sätt kunnat hållas genetiskt frisk med invandrande vargar från Ryssland, och staten skulle slippa upprepade helikopterflyttar av vargtikar för mångmiljonbelopp. I USA, där vargen varit i princip utrotad sedan 1800-talet, finns det nu åter en livskraftig stam i nationalparken Yellowstone, långt från tättbebyggda trakter.

Att komma överens med drabbade renägare i dessa områden borde inte heller vara en oöverstiglig uppgift (redan idag utgår det stora summor i rovdjursersättning).

De vargar som rör sig utanför detta område skulle omgående få stifta bekantskap med Darwinismen, i form av en kula från ett jaktgevär. För det är tyvärr det enda sättet att leva tillsammans med vargen, som aldrig kommer att kunna samexistera med tamdjur. Detta experiment har vi redan gjort, och misslyckats stort med, i Sydsverige.

Men återigen, det är inte samernas fel att vi har en havererad rovdjurspolitik. Det är istället Lena Ek och hennes företrädare Andreas Carlgren (som av en händelse centerpartister bägge två) som placerat oss i den här soppan.

Intressant?

 

Andra bloggar om , , , ,

Den osynliga cykelmiljarden

cykelsatsning

Vart tog vägen vägen? Ny cykelbana vid Danvikstull.

Efter två veckors sporadisk cykling till jobbet, från Nacka till Stockholm City, är det bara att konstatera att aviserade storsatsningen på huvudstatens cykelbanor – den så kallade cykelmiljarden – så här långt manifesterat sig i politiska floskler.

Sedan förra säsongen, som för min del avslutades i november, har det i alla fall satsats noll kronor på min cykelväg till jobbet. Som av en ren händelse råkar vara densamma som alla cyklister på väg till och från Nacka/Värmdö måste välja – en slags cykelmotorväg skulle man kunna kalla det. Trångt med Memils och Mamlils (1), högt tempo och många hinder som skulle behöva byggas bort för att göra cyklingen tryggare för alla inblandade. Som att separera cykelstråken från gångtrafik – i Nacka har trafikplanerarna till exempel bestämt att cykelbanor ska dras intill busshållplatser, så att de som stiger av ofta måste göra det mitt i en cykalbana där vi kommer susande i 60 knyck.

Vad som däremot förändrats är att antalet hinder för cyklisterna blivit avsevärt fler sedan fjolåret. Några exempel:

  1. De flesta cykelbanor är nu städade, tre veckor efter att gatorna fått gruset bortsopat. Så sent som i morse låg dock gruset kvar i drivor på flera sträckor, bland annat under viadukten mellan Sickla och Hammarby sjöstad. (Antar att detta är ett slags ingenmansland på gränsen mellan två kommuner, och då blir resultatet att ingen sopar rent.)
  2. En ny påfartsramp vid Ekudeen byggs till gång- och cykelbana. Resultat: cykelbanan blockerad av stor grävmaskin, cyklister får välja diket eller att köra ut i trafiken på Järlaleden.
  3. Vid Danvikstull har cykelbanan har fått ny sträckning så att man ska slippa trängas med  biltrafik. Tyvärr blev denna satsning inte riktigt klar och den nya cykelbanan slutar mitt i en refug (se bild ovan).
  4. Tegeluddsvägen: stort grävarbete, cykelbanan avstängd förutom någon halvmeter, där all cykeltrafik till och från Stockholm ska mötas. Just på denna halvmeter är underlaget numera sprängsten (= risk för punka) istället för asfalt.
  5. Vid Masthamnen, något 50-tal meter bort, är kabelgrävet klart, och hålet igenfyllt lite provisoriskt, med en decimeterhög asfaltskant som resultat (risk för punka, igen).

I övrigt har jag klarat mig i dryga två veckor utan att bli påkörd av vare sig män i lycra eller bilister. Men vart den där osynliga miljarden har satsats är fortfarande ett mysterium. Några pengar till att sopa upp grus och röja bort hinder har den i alla fall inte använts till.

(1. Mamil, den kvinnliga varianten av Memil, som står för Medelålders man i lycra.)
 

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Råkade Löfven precis tjalla på Bilderberg?

bilderberg_watford

Grove Hotel, Hertfordshire, norr om Watford. Den som längtar efter att få stryk av tungt beväpnad brittisk kravallpolis, försöker förslagsvis ta sig in på hotellet den 6-9 juni i år.

Det drar ihop sig till ännu ett möte i Hemliga klubben – och denna gång är en av de svenska maktspelare som bjudits in ingen mindre än socialdemokraternas partiordförande Stefan Löfven. För inbjudan står Investors Marcus Wallenberg, som sitter i den kommitté som beslutar vem som ska få delta på de årliga mötena med Bilderberggruppen, av konspirationsteoretikerna utsedd till den sammankomst som arbetar mest målmedvetet med att införa New World Order, alltså en ny världsordning.

Stefan_Löfven_26_jan_2012_1

Stefan Löfven, ny spelare i maktens centrum.

Hur det står till med den saken, är något som ständigt debatteras. Men oavsett om de inbjudna sitter och NWO-konspirerar eller inte, är en av Bilderberggruppens främsta signum dess närmast totala hemlighetsmaeri när det gäller detaljer kring de årliga mötena. Inbjudningarna till Bilderbergkonferenserna, där runt 120 av världens mäktigaste inom politik, media, näringsliv och ekonomi deltar, är omgärdade av storsekretess. De inbjudna omfattas en slags Fight Clubregler – av vilka den första regeln om Bilderberg är att man inte talar om Bilderberg. Man berättar alltås inte att man blivit inbjuden, var mötet ska hållas, eller några detaljer om vad det pratas om på mötet, när man väl kommit hem igen.

Efteråt publiceras en kommuniké på den officiella hemsidan, Bilderbergmeetings.org, där även deltagarförteckningen läggs ut. Denna är dock inte alltid komplett – deltagarna kan själv välja att inte få sina namn publicerade.

Det allra viktigaste är dock att hålla tid och plats för kommande möten hemligt in i det sista – detta för att i görligaste mån försvåra för demonstranter och aktivister, som Occupy Bilderberg och Alex Jones, att störa träffarna med sin närvaro. Och fram till i fredags fanns det egentligen bara lösa spekulationer om var sommarens Bilderbergmöte skulle hållas. Förhandsspekulationer har pekat både mot Virginia i USA (där förra årets möte hölls) och engelska Watford utanför London, men även Tyskland har funnits med som möjliga mötesplatser.

Ända till i fredags, då Stefan Löfvens pressekretare bekräftade för SvD att partiledaren hade bjudits in av industrimagnaten Jacob Wallenberg att delta i årets träff i London den 6-9 juni. Alltså uppgifter som ingen vare sig bekräftat eller dementerat tidigare.

Historien verkar alltså upprepa sig. Samme Marcus Wallenberg som tog med sig blivande statsministern Fredrik Reinfeldt till Bilderbergmötet i Ottawa valsommaren 2006, har nu beslutat att det är Stefan Löfvens tur att presentera sig inför den globala herrklubben. Löfven kan ju mycket väl bli Sveriges nästa statsminister, och Bilderbergarna är förstås nyfikna om det är en man som går att göra biznizz med.

Fast nu har Löfven alltså redan brutit mot Bilderbergs Fight Clubregel nummer 1: att aldrig tala om Bilderberg.

Ingen bra start det där.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Uppdatering 7 maj: Nu har nyheten om att Löfvens stab avslöjat årets Bilderbergmöte nått fram till Alex Jones och Infowars, som nu planerar för fullt för årets ockupation…

Reskasse-eländet rullar på

För ett par veckor sedan slutade SL att sälja de gamla förköpsremsorna, vilket innebär att man som resenär är förvisad till det kraftigt dysfunktionella systemet som går under namnet ”reskassa” och innebär att man tankar på en summa pengar på sitt SL-kort. Dessa stämplas elektroniskt vid spärrpassage och gäller sedan precis som en kontantbiljett under en timme.

I teorin vill säga. I praktiken funkar det bara i undantagsfall att gå över t ex från Saltsjöbanan till t-bana eller innerstadsbuss. Trots att jag har kortet inställt på standardresa i Zon A (dvs innerstaden och stora delar av Nacka) händer det vid minst hälften av resorna att konduktören på Saltsjöbanan stämplar fel, Zon B. Vilket leder till att man åker på stämpling av ytterligare två kuponger när man går genom t-banespärrarna. Resultatet: en tankning på 200 kr räcker bara till fyra resor och SL får dubbelt betalt.

Nåväl, det blir till att anmäla ytterligare en gång till SL:s hårt belastade kundtjänst. Förra gången fick jag tillbaka 100 kr som feldebiterats – det tog bara tre månader. Tyvärr betalades pengarna in på ett vilt främmande konto.

Fast det är förstås en bra affär för SL, som kan ta dubbelt betalt av resenärerna och bara i undantagsfall, när nån orkar bråka om ett par tior, behöver betala tillbaka.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Vem har bestämt att elen måste vara svindyr?

Reaktorkramarna har inga argument skriver Aftonbladet och uppmanar oss att sluta drömma om nya kärnkraftverk som en lösning på problemet med höga energipriser.

De rekordhöga elpriset är nämligen något som EU tvingat  på oss  – och det kommer på sikt att bli ännu mycket högre, eftersom EU:s vision om en gemensam elmarknad inom unionen med en hög andel förnybar energiproduktion kommer att kräva infrastrukturinvesteringar som uppgår till astronomiska belopp.

Aftonbladets ledare skriver:

Det är trots allt just tillgången på energi som skapat mycket av industrin. Att bruksorter i allmänhet har namn som slutar på fors, ström eller hammar är ingen tillfällighet.

Problemet är att medan regeringens småpartier träter om vem som lurade vem och Stefan Löfven försöker slingra sig håller EU på att förändra förutsättningarna.

Enligt den energistrategi som unionen enades om för tre år sedan ska nämligen EU bli en gemensam marknad för el. Alla hinder ska bort och tusen miljarder euro ska investeras i ett elnät som länkar samman länderna.

De höga elpriserna är alltså något som vi måste leva med, eftersom Bryssel har bestämt så, och den svenska industrins enda möjlighet att överleva är därför att spara el. Dessutom kommer ju alla EU:s industrier att få samma höga pris, vilket innebär att vår industri kommer att konkurrera på lika villkor med till exempel den tyska och italienska.

Och visst, energieffektivitet i all ära, men vissa industriprocesser kräver faktiskt massiva mängder el. Som massatillverkning, stål- och aluminiumproduktion. Och glastillverkning. Sådana där industrier som Sverige en gång hade massvis av, men som flyttat tillverkningen till fjärran delar av världen där arbetskraften är billig och priset på energi  lågt (och ofta kommer från smutsiga koleldade kraftverk).

I Sverige, med våra världsunika förutsättningar för att generera stora mängder vattenkraftsel nästan gratis, har vi istället skänkt bort våra naturtillgångar till en handfull utländska privatägda energibolag – och dessutom lagt på lager på lager av skatter och miljöavgifter, som inte haft någon annan bevisad effekt än att göra det olönsamt att driva industrier, och att minska konsumenternas köpkraft.

I en artikel i dagens SvD redovisas statistik som vittnar om att avfolkningen av den svenska landsbygden går snabbare än nånsin. 93 procent av de nya jobb som skapats på senare år återfinns i storstadsområdena – hur många av dessa som återfinns i den ofta lågbetalda och otrygga serviceyrken framgår inte. Inom industrin jobbar nu bara c:a 13 procent av arbetskraften, från över 30 procent för bara något tiotal år sedan.

Lite ironiskt i sammanhanget är att det går det bättre än nånsin för gruvnäringen i norr. Vi har nämligen blivit en av Kinas många råvarukolonier och skeppar vår malm halvvägs över jordklotet istället för att förädla råvaran på hemmaplan, och därmed säkerställa svenska arbetstillfällen. Vi kan givetvis inte konkurrera med kinesiska slavlöner, men de höga svenska energikostnaderna är en pålaga som vi åstadkommit helt på egen hand.

Därför är det knappast någon tröst att alla EU:s industrier blir lika olönsamma – konkurrenterna finns nämligen inte i Europa, utan i Kina, Indien och Brasilien. Ledare i dessa länder betraktar förmodligen med allt större förvåning hur våra styrande verkar ha enats i en ekonomisk självmordspakt som i rekordfart slår sönder Europas välstånd och driver upp arbetslösheten till historiskt höga tal.

Borde inte den naturliga analysen av detta kollektiva vansinne istället vara att dra sig ur denna förödande kommandoekonomi som kallas EU, så snabbt vi nånsin kan? För framtiden och jobben?

Tyvärr verkar i den svenska politikens toppskikt inse hur illa det faktiskt ligger till, oavsett partikulör.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

S-krisen: att välja extremister som samtalspartner

Stormuftin av Jerusalem, Amin Al-Husseini inspekterar de frivilliga muslimska SS-soldaterna i Bosniska Handzardivisonen. Denna division var ansvarig för en hårdhänt etnisk rensning i landet, där bl a ortodoxa serber mördades. Något som långt senare fick till följd att hämndlystna serber i sin tur begick massmord på muslimer i Bosnien vid Jugoslaviens sammanbrott på 90-talet. Foto från tyska Bundesarchiv

Affären Omar Mustafa rullar vidare, och allt fler tunga socialdemokrater reagerar på beslutet att ge legitimitet åt en organisation som gång på gång väljer att umgås med hårdföra judehatare, förintelseförnekare och konspirationsnötter.

Den större och viktigare frågan är förstås hur det kan komma sig att stora delar av den socialdemokratiska ledningen väljer att gång på gång blunda för dessa övertramp? För det kan ju knappast vara så att Olle Burell och Veronica Palm själv sympatiserar med den typ av åsikter som Mustafas vänner hyser? Redan för ett år sedan, när Mustafa valdes in i S-distriktet i Stockholm, varnade SKMA nämligen för Islamska förbundets täta kontakter med diverse mörkermän. Och den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen ändrade så sent som för några år sedan sin policy när det gällde synen på homosexuellas rättigheter, för att inte skrämma bort muslimska medlemmar.

Det som inte riktigt kommer fram i mediedrevet är att frågan är mycket större än Omar Mustafa, som att döma av de uttalanden han gjort verkar vara en hygglig kille med sunda demokratiska värderingar. Det problematiska ligger i det faktum att han inte i första hand representerar sig själv, utan agerar som företrädare för det Islamiska förbundet i Sverige – en organisation som anses knuten till det fundamentalistiska Muslimska Brödraskapet. Denna rörelses syfte – som är detsamma idag som när det bildades 1928 – är att återupprätta Kalifatet, ett slags Storarabien enat under Islamistiskt styre och reglerat av Sharialag. Denna tänkta union är tänkt att sträcka sig från Irak i öster till Marocko i väst, med Jerusalem som huvudstad. Judar har ingen plats i detta Brödraskapets idealsamhälle, utan ska utrotas, något som organisationens förgrundsfigurer propagerar för så ofta de kan (framför allt terrororganisationen Hamas, den gren av Brödraskapet som sedan ett antal år infört enpartistyre i Gaza).

Brödraskapet och dess olika avdelningar är alltså motståndare till alla former av fredsförhandlingar med Israel, och är naturligtvis även emot varje försök till tvåstatslösning. Det enda som kan skapa fred i Mellanöstern, enligt Brödraskapets doktrin, är att Israel förintas.

För att förstå det hela måste man gå tillbaka till Brödraskapets rötter. Ungefär samtidigt som organisationen bildades fick nazismen fotfäste i Tyskland, och de bägge rörelserna fann varandra snabbt efter Hitlers maktövertagande. Hatet mot judarna förenade de båda, och den ledande företrädaren för Brödraskapet vid denna tid, Amin Al-Husseini, stormufti i Jerusalem, fick snabbt en framträdande position i Hitlers Tredje rike. Han tillbringade krigsåren i Berlin, drev en arabiskspråkig propagandakanal och utsågs av Hitler till  SS-Gruppenführer, motsvarigheten till generallöjtnant inom armén.

Al-Husseini ansvarade för rekrytering av muslimska SS-soldater från Balkan, Sovjet, Mellanöstern och Nordafrika, och var även befälhavare för den bosniska SS-divisionen Hanzar, Tredje rikets största med 26.000 man, som enligt uppgifter från Encyclopedia of the Holocaust bedrev organiserat folkmord på serber, judar och zigenare.

1942 ingrep Amin al-Husseini personligen hos det nazistiska överkommandot för att stoppa Röda Korsets utbyte av tusentals judiska barn mot nazistiska krigsfångar. al-Husseini ville till alla pris stoppa dessa barn från att nå Palestina – istället gasades de ihjäl i Hitlers utrotningsläger.

Vid Nürnbergrättegångarna hävdade Adolf Eichmanns adjutant att Al-Husseini dessutom var intresserad av tyska utrotningsläger som Sachsenhausen och Auschwitz – planen var att bygga en liknande anläggning i Nablus på nuvarande Västbanken, där kvarvarande judar i Palestina skulle mördas.

Amin al-Husseini klarade sig dock från att själv att ställas inför rätta i Nürnberg efter nazisternas nederlag. Istället tilläts han återvända till Jerusalem, där där togs emot som en hjälte av Hassan El-Banna, Muslimska Brödraskapets legendariske ledare, även han en stor beundrare av Hitler. Något som även gäller en av Brödraskapets nutida förgrundsfigurer, schejk Yusuf Al.Qaradawi.

Nåväl, tillbaka till nutid.

SVT:s Uppdrag Granskning kartlade 2006 Brödraskapets taktik i Sverige, som gick ut på att ”etablera relationer med olika makthavare för att gradvis utöka inflytandet för islam i ett samhälle”. Reportaget visade också hur Socialdemokraterna fungerade som måltavla för denna taktik.

En fundamentalistisk och antisemitisk rörelse med en mörkbrun historia har alltså lyckats navigera sig fram till en position som Socialdemokraternas främsta samtalspartner gentemot landets muslimer. En organisation med närmast medeltida åsikter om jämställdhet, religion, HBTQ-rättigheter och demokrati.

Fanns det verkligen inga mer moderata röster att samtala med? (Trots allt är det en liten minoritet, drygt 15 procent, av Sveriges muslimer som är med i IFIS.)

Brödraskapet uppfattas dessutom som extremt även av en majoritet av befolkningen i länder som Egypten, där rörelsens president Mohammed Mursi börjat kasta oliktänkare i fängelse och beter sig alltmer som sin föregångare, militärdiktatorn Hosni Mubarak. Gatuprotesterna tilltar och anklagelserna om att Brödraskapet kidnappat den Egyptiska revolutionen hörs allt oftare.

Man kan jämföra Muslimska brödraskapet med andra högerextrema partier i västvärlden, som till exempel Gyllene gryning i Grekland eller Jobbik i Ungern. I Sverige skulle motsvarigheten vara Sverigedemokraterna, även om SD i jämförelse med Brödraskapet närmast är att betrakta som liberala.

Denna rörelse har alltså Socialdemokraterna valt att samarbeta med. Om man som parti vill gynna förståelse, integration och motarbeta ”islamofobi” måste detta vara ett självmål av närmast episka proportioner.

För övrigt noterar vi att Stefan Löfven fortfarande tror han ska komma undan skitstormen genom att tiga. En feghet som S kan få betala dyrt i nästa val.

Eller vänta förresten, nu sa han visst nåt.

Intressant?

Fotnot 1: Det enda landet där Brödraskapet faktiskt har tillåtits verka öppet genom åren är – Israel. Som för övrigt är regionens enda riktiga demokrati. En nation som består av ”arvtagare till apor och grisar”, för att citera Omar Mustafas Brödraskapsvänner.

Fotnot 2: För den som vill läsa mer om Brödraskapets nazistiska rötter, skrev statsvetaren Lisbeth Lindeborg en bra artikel i Expressen för ett par år sedan.

Andra bloggar om , , , ,

Inte bara S som måste hålla vakt mot antisemitismen

Socialdemokraterna är i blåsväder, efter helgens val av Omar Mustafa till den mäktiga partistyrelsen. Mustafa hade – som Willy Silberstein och tidningen Expo uppmärksammade igår –  bjudit in ett antal talare med starkt antisemitiska åsikter till möten arrangerade av Islamiska förbundet, där han är ordförande. (Ett ordförandeskap han ärvde av den minst lika kontroversielle Abdirisak Waberi, som på modernt liberalt vis propagerar för månggifte. Han sitter för övrigt i Riksdagen för – Moderaterna.)

2010 bjöd Mustafa in predikanten Salah Sultan, som i arabisk TV hävdat att judar under påsken begår ritualmord på kristna för att använda blodet i osyrat bröd. Han hänvisade dessutom på fullt allvar till den mer än hundra år gamla konspirationsdrapan Sions vises protokoll, såsom varande bevis för att judar kontrollerar internationella medier.

Mustafa gillar också den egyptiske teologen och judehataren Yousef Al-Qaradawi på Facebook, men nekar till att han därmed sympatiserar med densamme. Al-Qaradawi är annars välkänd för att sin beundran för Hitler, och har kallat förintelsen av judarna för ett “gudomligt straff”. I ett (ö)känt TV-inslag har han också gett uttryck för sin högsta dröm: att före sin död få återvända till det heliga landet och skjuta judar, som han beskriver som guds fiender.

Man kan tycka att Socialdemokraterna borde vinnlägga sig extra mycket om att hålla partiet rent från antisemitism och judehat, inte minst efter åren med Reepalu vid rodret i Malmö. Den skada som det tidigare S-kommunalrådet ställt till med för staden, numera ökänd internationellt som en av de värsta tillhållen för antisemitism i Europa, kommer att solka ner bilden av Malmö i generationer.

Och säga vad man vill om Göran Persson, men han stod alltid fast vid sitt stöd för Israels rätt att existera, något som idag inte alls är en självklarhet längre hos de mest högljudda Israelkritikerna. Under Perssons ledning hade antisemiter (eller medlemmar som umgås med, gillar och bjuder in dessa) aldrig fått en plats i den innersta cirkeln och han hade förmodligen aldrig försvarat Omar Mustafa, så som dagens socialdemokrater av någon outgrundlig anledning anser sig tvingade till. (Förmodligen handlar det om valtaktiska skäl, vilket gör det ännu mer förkastligt.)

Tyvärr visar sig inte bara vänstern, utan samtliga partier, ha en stor blind fläck när det gäller den utbredda antisemitismen i Mellanöstern, till skillnad från den som praktiseras av Europeiska högerextrema, till exempel i Ungern. Skillnaden är att medan Europa i princip avnazifierades efter Andra världskriget, fortsatte antisemitismen att leva och frodas i Mellanöstern. Det är alltså långtifrån en ny företeelse, som vissa hävdar.

Sion Vises protokoll tas fortfarande som sanning i delar av arabvärlden, och demonisering och avhumanisering av judar är tyvärr mer eller mindre mainstream i länder som Egypten. I palestinsk tv får dagisbarn får lära sig att Israel är djävulen och judar stammar från apor och grisar. Och att det är en plikt att döda dem, gärna med det egna livet som insats.

Norska NRK:s utrikesprogram Verden uppmärksammade denna grovt antisemitiska hatpropaganda i ett program som sändes i februari. Det fick stor uppmärksamhet, inte minst för att den norska staten varje år bidrar med 300 miljoner norska kronor till den Fatahstyrda palestinska myndigheten på Västbanken, som i sin tur kontrollerar de palestinska TV-sändningarna. (I Hamasstyrda al-Aqsa TV låter det om möjligt ännu värre.)

Denna typ av hatpropaganda finansieras till viss del också av svenskt bistånd –Sverige betalar via Sida 40 miljoner per år till Palestinska myndigheten. UD har dock försvarat bidragen med att pengarna går till betalning av administration och lärare (förhoppningsvis inte de som lär ut Jihad till dagisbarnen).

Det är alltså inte bara Socialdemokraterna som har anledning att vara vaksam mot antisemitismen. Men det känns extra bra när just Aftonbladets ledarredaktion reagerar så starkt mot utnämningen – i övriga medier är tyvärr mestadels tyst om Omar Mustafa och hans kompisar på Facebook.

Beröringsskräcken sitter djupt.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

WWF: Vi måste förstöra miljön för att rädda den

Sydsvenskans journalister vaknade till igår och uppmärksammade den smutsiga verkligheten bakom satsningen på biodrivmedel, som på många ställen urartat till så kallad landgrabbing. Jag har bloggat flera gånger om denna nya form av kolonisation, där multinationella skogsföretag och energijättar mutar makthavare i fattiga länder att släppa ifrån sig värdefull mark till odling av energigrödor istället för spannmål. I Indonesien har detta resulterat i skövling av gigantiska arealer av regnskog, bara för att ignoranta eller rent av obildade ministrar i t ex Sverige vill visa klimatansvar och därför driver igenom huvudlös lagstifning om biodrivmedel. I Afrika fördrivs fattiga bönder från den åkermark de brukat i generationer. Ett fåtal får jobb i de nya industrierna som tar över, men de flesta hamnar i arbetslöshet och fattigdom.

Den verkliga skandalen i sammanhanget är dock det som inte uppmärksammats i artiklarna – nämligen att det är Världsnaturfonden, WWF, som sanktionerar denna storskaliga regnskogsskövling och landstöld. WWF skapade för ett antal år sedan ett antal organ, t ex Roundtable on Sustainable Palm Oil (RSPO), som bedriver certifiering av skogsbolag som följer vissa regler när det gäller produktion av palmolja. Denna certifiering är dock inte mycket värd – bolag som betalt WWF för denna stämpel rapporteras gång på gång bryta mot de mer eller frivilliga reglerna och skövlar så mycket de nånsin hinner med – begovet av förnybara bränslen är omättligt. I dokumentären Silence of the Panda visar den tyske filmaren Wilfried Huismann hur WWF-certifierade
skogsbolag skövlar regnskog i Indonesien. På vissa håll får myndigheterna till och med hjälp av lokala WWF-företrädare med att flytta på motsträvig lokalbefolkning.WWF-certifiering finns även för soja, där bland annat Monsanto gör sitt bästa för att ersätta regnskog i Argentina med genmodifierad soja.

Världsnaturfondens agerande ger alltså grönt ljus för storskalig skövling av naturen – till förmån för monokulturer som förstör livsbetingelser för orangutanger och andra utrotningshotade djur. Livsmedelsåpriser drivs upp och fattiga fördrivs från sina hem. Allt för att möte ett hypotetiskt hot om klimatförändringar 80 år in i framtiden.

I Sverige får samma WWF samtidigt 60 miljoner i bidrag från statliga Sida – alltså skattepengar. Det är hög tid att syna vad denna organisation, som agerar som en multinationell myndighet utan någon som helst demokratisk insyn, egentligen pysslar med.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Isländsk jobbpolitik: undvik EU till varje pris

eurostat_unemploymentS-kongressen är slut och Stefan Löfven fick stöd för lite allmänt luddiga skrivningar om att låta kommunerna bestämma över privata välfärdsetableringar – och ett löfte om att Sverige ska ha lägst arbetslöshet inom EU år 2020. Med tanke på den massarbetslöshet som breder ut sig på kontinenten i spåren av Euroförsvaret – parat med och en närmast patologisk Brysselbyråkrati som aktivt arbetar för att driva iväg jobbtillfällen – är det senare inte en alltför riskabel utfästelse.

De senaste dystra siffrorna från Eurostat visar nämligen att hela 12 procent saknar jobb i Eurozonen idag (10,9 procent om man räknar med samtliga EU-länder). Och tyvärr går det åt helt fel håll: fem år efter finanskrisen ökar arbetslösheten fortfarande i 19 EU-länder medan den faller i bara åtta. Största ökningen mellan december 2011 och december 2012 uppvisar inte förvånande Grekland, som gått från 21,4 till 26,4 procent arbetslösa och Spanien, där 26,3 procent saknar  jobb jämfört med 23,9 för ett år sedan. Den långsiktiga trenden verkar alltså vara på Löfvens sida – förmodligen behöver S inte lyfta ett finger vid en eventuell valvinst för att infria löftet, eftersom övriga Europa kommer att lösa saken för honom.

iceland-unemployment-rate

Arbetslösheten på Island har fallit kraftigt sedan 2010.

Men om Löfven faktiskt menar allvar, och behöver inspiration för en lyckad arbetsmarknadspolitk, behöver han inte resa längre än till vårt nordiska grannland Island, vars arbetslöshet fallit dramatiskt och i februari i år var nere på 4,7 procent. Det innebär att Island nu kan uppvisa de lägsta arbetslöshetssiffrorna i Europa. Då ska man minnas att Island drabbades hårdare än något annat land i Europa när finanskrisen slog till mot den lilla önationens banker, som pumpat upp en gigantisk spekulationsbubbla. När bubblan brast drevs arbetslöshetens till historiskt höga tal på nära tio procent.

Island valde dock en helt annan väg än EU för att tackla krisen. Istället för att skuldsätta staten och sina egna medborgare – eller konfiskera deras besparingar för att rädda bankirerna på cypriotiskt vis – lät man helt enkelt kapitalismen ha sin gång och bankerna tilläts gå i putten. Fem år efter krisen är det lätt att se vilken metod som fungerade bäst. Man kan också konstatera att Island aldrig haft denna möjlighet ifall ön gjort det ödesdigra misstaget att bli medlem av EU och den gemensamma valutan. Den isländska återhämtningen har varit så snabb, att den till och med nämnts som modell för en annan krisdrabbad önation – Cypern. Det är förstås för sent nu.

Nu beror de fallande arbetslöshetstalen förvisso inte bara på frånvaron av EU och Euron, utan på att att Island byggt ut sin fiskeflotta och storsatsat på öns aluminiumsmältverk. De senare kräver enorma mängder energi, som tillhandahålls naturligt genom billig vattenkraft och heta källor.

Framgångarna för den isländska fiskeflottan hänger till stor del ihop med det faktum Island inte behöver följa EU:s fiskekvoter. Och tillväxten för aluminiumtillverkningen på ön beror till stor del på att fabriker stängts i andra EU-länder, framför allt på grund av  skyhöga miljöavgifter, energiskatter, utsläppsrätter och andra tunga pålagor på som gjort det för dyrt att driva elintensiv industri i unionen.

Det verkar sålunda vara en lyckad strategi för små stater att försvara sitt oberoende, att hålla EU och dess byråkrater på behörigt avstånd – och satsa på billig energi. Dvs precis det som Sverige ägnades sig åt ända fram till 90-talet, då vi gick med i EU.

Men att Stefan Löfven och S skulle ta lärdom av Island ska vi nog inte ha några höga förhoppningar om. Sedan Sverigedemokraterna kom ut som EU-kritiker, debatteras det över huvud taget aldrig om Europa längre. Och grönvänstern kräver att Löfven ska skrota kärnkraften.

Så tyvärr, lösningen blir nog att låta EU:s haveri göra jobbet. Om det inte blir revolution först.

Intressant?

DN 1, 2, SvD 1, 2, Aftonbladet 1, 2

Andra bloggar om , , , ,

Ideologiska lärdomar från Bioshock Infinite

comstock

Revolution i Columbia mot pastor Comstock och hans förtryckarregim.

Har precis klarat Bioshock Infinite, Ken Levines/Irrational Games senaste mästerverk som är väl värt alla hyllingar det fått i spelpressen. Även om jag kan tycka att Unrealmotorn  börjar kännas lite åldersdigen när man jämför med nyare 3D-motorer, t ex den i Far Cry 3.

Men det kan man leva med, för Bioshock Infinite är mycket mer än bara en steampunkig 3d-skjutare i en stad ovan molnen. Framför allt har spelet ett djupt och ganska dystert budskap som känns högaktuellt just nu i dessa dagar av krigshetsande despoter.

Bioshock Infinites universum består av ett oändligt antal parallella världar (härav namnet ”infinite”). Gemensamt för dem alla är att de regleras av Constants and variables, enligt tvillingarna Lucene, äventyrets vetenskapsmän (eller om det är gudar).

Konstanterna är att det alltid existerar en man/hjälte, en flicka eller ett barn som behöver skydd och en fantatisk despot som med alla medel vill tvinga på världen sin ideologi, oavsett vad det kostar i lidande och människoliv. Variablerna handlar om om vem och var – och vilken ideologi eller dogm som förtrycket utgår ifrån.

I Rapture, undervattensstaden i första Bioshock, var despoten industrimagnaten Andrew Ryan (efter förlagan Ayn Rand), och förtrycket här tog avstamp i den så kallade objektivismen – en extrem form av nyliberalism som gått överstyr och förvandlat medborgarna till nerdrogande zombies på evig jakt efter självförverkligande och kickar. I Columbia, staden som kastade loss från USA och steg till väders bland molnen, heter diktatorn istället Zachary Comstock, en pastor som kuvar folket med religion och ultranationalistisk propaganda.

Och när hjälten Booker DeWitt kommer för att frita Comstocks dotter Elizabeth och av en händelse råkar starta en revolution, uppstår snabbt ett proletariatets diktatur där den tidigare förtryckta arbetarklassen snabbt utser en ny ledare, Daisy Fitzroy i motståndsrörelsen Vox Populi, som snabbt börjar att sprida kaos och död under socialismens fana.

Diametralt olika ideologier – men samma förödande resultat.

Alla de tre Bioshockspelen utgår sålunda från samma konstanter och variabler, och man kan till och med hävda att de är samma spel, med samma rollbesättning – bara namnen och miljöerna skiljer sig.

bigdaddy

Big Daddy (BD) erbjuder en trygg famn för en lillasyster.

Sålunda har vi Booker DeWitt (BD) som förstås är Big Daddy (Subject Delta för er som minns). Elizabeth är Litte Sister/Eleanor. Zachary Comstock är Andrew Ryan, forskartvillingarna Lucene är Dr Tenenbaum, och den korrupte fabriksmagnaten Frank Fontaine (Atlas) har sin motsvarighet i Jeremiah Fink. Mot slutet av Bioshock Infinte får man till och med göra ett återbesök i Rapture, där en lillasyster suger ut Adam ur en döing under överinseende av en Storpappa.

Det man tar med sig efter alla timmar framför spelet är väl just detta: att makten alltid korrumperar, utan undantag. Förr eller senare slutar det alltid i diktatur och förtryck, som med tiden utlöser revolution. En slags civilisationernas eviga pendelrörelse, alltså.

Vem vet, kanske är det detta vi nu ser i EU, vars ledarskap i allt större utsträckning tar till drastiska och odemokratiska metoder för att försvara sitt ”fredsprojekt” till varje pris. Eller vad hände med den Arabiska våren, där folket gick ut på gatorna och avsatte sina diktatorer – bara för att ge utrymme för nya despoter att komma till makten, som i Egypten. Och den megalomaniska globala bankindustrin har ju redan i allt väsentligt tagit makten över våra demokratier och våra liv.

Lärdom? Att våra samhällen alla har inbyggda drivkrafter som i långa loppet strävar mot envälde och förtryck. Frågan är bara vad det kommer att kallas när det rullas ut.

Constants and variables.

Intressant?

SvD, Aftonbladet, FZ

Andra bloggar om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: