Reaktorkramarna har inga argument skriver Aftonbladet och uppmanar oss att sluta drömma om nya kärnkraftverk som en lösning på problemet med höga energipriser.

De rekordhöga elpriset är nämligen något som EU tvingat  på oss  – och det kommer på sikt att bli ännu mycket högre, eftersom EU:s vision om en gemensam elmarknad inom unionen med en hög andel förnybar energiproduktion kommer att kräva infrastrukturinvesteringar som uppgår till astronomiska belopp.

Aftonbladets ledare skriver:

Det är trots allt just tillgången på energi som skapat mycket av industrin. Att bruksorter i allmänhet har namn som slutar på fors, ström eller hammar är ingen tillfällighet.

Problemet är att medan regeringens småpartier träter om vem som lurade vem och Stefan Löfven försöker slingra sig håller EU på att förändra förutsättningarna.

Enligt den energistrategi som unionen enades om för tre år sedan ska nämligen EU bli en gemensam marknad för el. Alla hinder ska bort och tusen miljarder euro ska investeras i ett elnät som länkar samman länderna.

De höga elpriserna är alltså något som vi måste leva med, eftersom Bryssel har bestämt så, och den svenska industrins enda möjlighet att överleva är därför att spara el. Dessutom kommer ju alla EU:s industrier att få samma höga pris, vilket innebär att vår industri kommer att konkurrera på lika villkor med till exempel den tyska och italienska.

Och visst, energieffektivitet i all ära, men vissa industriprocesser kräver faktiskt massiva mängder el. Som massatillverkning, stål- och aluminiumproduktion. Och glastillverkning. Sådana där industrier som Sverige en gång hade massvis av, men som flyttat tillverkningen till fjärran delar av världen där arbetskraften är billig och priset på energi  lågt (och ofta kommer från smutsiga koleldade kraftverk).

I Sverige, med våra världsunika förutsättningar för att generera stora mängder vattenkraftsel nästan gratis, har vi istället skänkt bort våra naturtillgångar till en handfull utländska privatägda energibolag – och dessutom lagt på lager på lager av skatter och miljöavgifter, som inte haft någon annan bevisad effekt än att göra det olönsamt att driva industrier, och att minska konsumenternas köpkraft.

I en artikel i dagens SvD redovisas statistik som vittnar om att avfolkningen av den svenska landsbygden går snabbare än nånsin. 93 procent av de nya jobb som skapats på senare år återfinns i storstadsområdena – hur många av dessa som återfinns i den ofta lågbetalda och otrygga serviceyrken framgår inte. Inom industrin jobbar nu bara c:a 13 procent av arbetskraften, från över 30 procent för bara något tiotal år sedan.

Lite ironiskt i sammanhanget är att det går det bättre än nånsin för gruvnäringen i norr. Vi har nämligen blivit en av Kinas många råvarukolonier och skeppar vår malm halvvägs över jordklotet istället för att förädla råvaran på hemmaplan, och därmed säkerställa svenska arbetstillfällen. Vi kan givetvis inte konkurrera med kinesiska slavlöner, men de höga svenska energikostnaderna är en pålaga som vi åstadkommit helt på egen hand.

Därför är det knappast någon tröst att alla EU:s industrier blir lika olönsamma – konkurrenterna finns nämligen inte i Europa, utan i Kina, Indien och Brasilien. Ledare i dessa länder betraktar förmodligen med allt större förvåning hur våra styrande verkar ha enats i en ekonomisk självmordspakt som i rekordfart slår sönder Europas välstånd och driver upp arbetslösheten till historiskt höga tal.

Borde inte den naturliga analysen av detta kollektiva vansinne istället vara att dra sig ur denna förödande kommandoekonomi som kallas EU, så snabbt vi nånsin kan? För framtiden och jobben?

Tyvärr verkar i den svenska politikens toppskikt inse hur illa det faktiskt ligger till, oavsett partikulör.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,