Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: maj 2013

Villaägarnas fel att huliganer bränner bilar

Ängbyhöjden_28_1938

Funkisvillorna i Södra Ängby byggs i slutet av 1930-talet. Här någonstans börjar segregationen som ledde fram till Husbykravallerna. Eller?

Ett av de mera långsökta förklaringarna till att ungdomar i Husby och andra förorter tänder eld på bilar, kastar sten på polisen och allmänt beter sig svinigt, levereras idag av arkitekten Ola Andersson i DN (ej fri på nätet).

Andersson, som tidigare hyllats för sin intressanta bok Vykort från Utopia, ger en historisk tillbakablick på villastaden och dess framväxt, och landar till slut i åsikten att människor som flyttar från utsatta bostadsområden (ett fenomen kallat white flight) är en bidragande orsak till de till uppblossande kravallerna och upploppen.  Förklaringen är att de enda som blir kvar i de betonggetton som Anderssons arkitektkollegor ritat är fattiga, arbetslösa, invandrare och flyktingar. När de bättre bemedlade som har både inkomst och arbete försvinner, finns det alltså ingen ”buffert” kvar som kan stabilisera samhället och bostadsområdet faller ner i misär och brottslighet, enligt Ola Andersson som skriver:

Segregationen i våra städer uppstår när de som har det gott ställt väljer bort vissa stadsdelar och drar sig tillbaka till välmående villastäder där de kan leva sitt liv väl isolerade från konsekvenserna av viljan att skapa ett avstånd mellan staden och sig själv och sitt hushåll. Villastaden är inte bara ett sätt att fly stadens problem, utan också orsak till många av dem.

Den senaste veckans bilbränder och stenkastning i de minst privilegierade förorterna visar vilka konsekvenser segregationen får. Den segregationen beror inte enbart på villastaden, naturligtvis. Snarare är den en konsekvens av sättet att bygga staden som från varandra avskurna delar, där invånarna sorteras efter ekonomisk, social, kulturell och etnisk bakgrund.

Trots att jag har hyser stor respekt för Ola Anderssons tidigare arbete, tycker jag att han går bort sig totalt i det här resonemanget. Den outtalade lösningen på ovanstående problem landar ju i en socialistisk idealbild av Den goda arkitekturen, en centralplanerad dröm med medborgarna som spelbrickor med uppgift att uppfylla Samhällets visioner.

Denna socialingenjörsmässiga analys, att människor kollektivt ska fås att acceptera att de måste offra egen bekvämlighet och trygghet för kollektivets bästa, funkar inte och har aldrig funkat. Det har historien visat gång på gång.

De allra flesta människor har en inneboende strävan efter att skapa ett bättre liv för sig själva och sina familjer. För den som får ekonomisk möjlighet att flytta från en betongförort med en otrygg miljö och lekplatser där vuxna tvingas sitta vakt när barnen gungar, för att istället skaffa ett litet hus med egen trädgård där ungarna kan leka ensamma ute i trädgården, är valet mellan familjen och kollektivet relativt enkelt.

Men denna ”buffert-tanke” är inte helt ny, Jag har själv sett den tillämpad på nära håll för ett par år sedan i min ena dotters dåvarande skola. Då placerades hon och de andra ”lugna” tjejerna i klassen bredvid de bråkiga eleverna (oftast killar)  för att på detta sätt få grabbarna att tagga ner. Tjejerna fick alltså agera stötdämpare för de bråkiga grabbarna, utan att någon ens tillfrågat dem eller föräldrarna.

Detta innebar givetvis att bufferttjejerna därmed fick en försämrad inlärningsmiljö och riskerade halka efter i undervisningen – vem klarar att plugga när bordsgrannen skriker och slåss? Men som sagt, de hade inget att säga till om när skolans socialingenjörer hade bestämt sig för en lösning.

När det gäller svikarna som lämnat förorten för att bo i villa, undrar jag dock hur Ola Andersson egentligen hade tänkt att de skulle agerat buffertar mot bilbrännarna och stenkastarna? Hade det varit bättre om huliganerna gått till attack mot dem istället för mot polisen?

För övrigt utgår jag från att Ola Andersson själv bor på behörigt avstånd från de problemområden som Sveriges villaägare har lämnat åt sitt öde. Jag har inte forskat vidare i hans val av bostadsadress, men jag är relativt säker på att han bor i en rymlig innerstadslägenhet på bekvämt promenadavstånd till jobbet hos A1 arkitekter, som sitter i fina lokaler på Kammakargatan.

Det är dock Andersson långt ifrån ensam om. Mig veterligt finns det inget arkitektkontor som valt att förlägga sina lokaler till Rosengård, Husby, Hammarkullen eller Vivalla, för att bara nämna några av de områden vars sammanhållning hotas av den vite mannens flykt.

Men rätta mig gärna om jag har fel.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Den nya slakten på Klara

gallerian_retrofitted

Gallerian i ny tappning: samma plåtfasad, fast nu med ett par extra hus ovanpå. Har arkitekterna blivit fullständigt galna?

Tre tunga folkpartister går till storms mot att Stockholm City byggs sönder, genom kortsiktiga beslut och avsaknad av helhetsgrepp. Det ligger en hel del i den kritiken. För trots alla stora ord, alla visioner om förtätning, bostäder och promenadstad, är det enda som hänt i City på senare år att vi fått nya byggnader staplade ovanpå befintliga kontorshus – och då nästan uteslutande kommersiella lokaler. Möjligtvis hänger det samman med ROT-avdraget (det är helt enkelt skattemässigt mer gynnat att bygga om än att bygga nytt) som gör att vi istället för att reparera skadorna från Klararivningarna och skapa en blandstad med mänsklig skala, tillåter en ohämmad retrofitting av betongbunkrarna från 60-talet. Ovanpå dessa kan de nya hyresgästerna glädja sig åt toppmoderna lokaler högt ovan mark. Trenden med att stapla futuristiska lådor ovanpå befintliga kontorskomplex är inte unik för Sverige, och för närmast tankarna till framtidsdystopier som Blade Runner, en berättelse där de rika och framgångsrika lever sina liv på molnfri höjd, långa ovan misären, upploppen och fattigdomen på marknivå.

Dystopiskt är precis vad det nya förslaget för ombyggnad av Gallerian (eller kvarteret Trollhättan) är. Det förslag som av någon obegriplig anledning lyckats slingra sig hela vägen genom beslutsprocessen – se bild ovan – innebär att Gallerian mot Hamngatan byggs på med tre våningar kontor. Malmskillnadsgatan får ett nytt höghus som fortfarande är hermetiskt tillslutet i gatunivå. Och Swedbanks gigantiska mur av plåt mot Brunkebergstorg får inte bara stå kvar orörd eftersom den är av ”stort arkitektoniskt värde”. Den gigantiska huskroppen byggs dessutom på med nya lådor som staplas ovanpå i två-tre ytterligare våningar.

swedbank_brunkebergstorg

Swedbanks plåtmur mot Brunkebergstorg. Denna fasad är så arkitektoniskt viktig att den måste skyddas, sägs det.

Inget fel med höga hus, men det är ju på marknivå som problemen finns. Att inte ta chansen att försöka läka åtminstone några av såren efter Klararivningarna är inget mindre än ett svek mot generationer av stockholmare. Ombyggnadsförslaget med påbyggnaderna permanentar och förstärker istället den monolitiska skalan, och något myllrande folkliv runt detta en gång så livfulla torg lär det knappast bli – bara ännu fler kontor.

Hur har arkitekter och stadsplanerare egentligen tänkt, om de nu gjort det över huvud taget?

SSMDIG000756S

Brunkebergstorg i början av 1950-talet. Telefontornet fanns fortfarande kvar, och fasaderna till höger, som bland annat utgjorde av ett 1700-talshus, hade fortfarande inte ersatts av Swedbanks ”arkitektoniskt viktiga fasad”.

Just Brunkebergstorg var en av de platser som drabbades värst av Hjalmar Mehr och hans rivningsvansinne. Före 60-talet var detta Stockholms bultande hjärta, en triangulär piazza som var trafikknutpunkt för nedre Norrmalm. Idag är allt folkliv försvunnet, och Telegrafhuset, bankkontoren i jugendstil, liksom 1700-talspalatsen för länge sedan rivna och ersatta med gigantiska lådor i plåt. Förutom Swedbanks gigantiska mur möts vi av samma  fasadmaterial på andra sidan torget, där Stadsteaterns bunkerliknande byggnad av plåt effektivt dödar all lust att vistas på platsen. Bidragande orsak till att snabbt lämna torget är P-huset Wahrenbergs blekta röda plåtfasad, liksom flertalet övriga hus i Gallerian-komplexet.

Det som är så tragiskt är att det just nu finns ett unikt tillfälle att rätta till några av felen som gjordes för 40 år sedan – en chans som kanske inte kommer tillbaka på 50 år. Både Swedbank och Nordea, liksom flera myndigheter, är på väg att lämna sina stora lokaler i city, vilket öppnar för en unik möjlighet att omgestalta platsen och åtgärda en del av det som Norrmalmsregleringen ställde till med. Att försöka blåsa liv i detta öde, döda torg borde vara proritet nummer ett för politikerna i stadsbyggnadsnämnden.

Istället får vi ytterligare förfulning, förflackning och avfolkning av City, ett ogenomtänkt förslag som inte löser ett enda problem och bara gör city fulare och mer ogästvänligt.

För exakt 18 år sedan premiärvisades filmen Staden i mitt hjärta. Anders Wahlgrens dokumentär om Klararivningarna. Filmen slog ner som en bomb, och en ny generation fick plötsligt upp ögonen för vidden av de förbrytelser som 60-talets Stockholmspolitiker gjort sig skyldiga till när de lade den mest levande och i många delar vackraste delen av huvudstaden i ruiner. Debatten som uppstod efter filmen fick snabbt till resultat att de gigantiska parkeringshusen Wahrenberg och Elefanten revs eller byggdes på med bostäder. Även vid Oxtorget uppfördes ett par lyckade infill-hus i klassisk Stockholms-stil. Sedan tog det stopp.

retrofitting_klara

Högt ovan de gamla Klarakvarteren, på en kontorsbyggnad från 60-talet, svävar – ja vad är det för något?

Idag sitter en ny generation vid makten i Stockholms stadshus, en som antingen inte känner till Klaras historia, eller struntar i den. Istället verkar dessa politikers högsta dröm vara ett Stockholm som kan mäta sig med amerikanska innerstäder. På något annat sätt kan man inte tolka de ombyggnader som skett i Klara och City under senare år. Några rivningar har i princip inte skett, däremot byggs det på som aldrig förr. Fastighetsverkets kontor vid Jakobsgatan (ovan) är bara det senaste och värsta exemplet på detta: ett rivningsmoget 60-talshus i betong får stå kvar orört – istället smäller man på en påbyggnad i Månbas Alfa-stil på taket.

Det är nog hög tid att visa Wahlgrens filmer på nytt för Stockholms sossar och moderater.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Den fördummande offerstämpeln

Det finns en ryggmärgsreaktion framför allt från vänsterhåll att släta över kravaller, vandalism och brottslighet liknande den som just nu plågar Husby och andra utsatta förorter där stora ungdomsgäng förklarat krig mot polisen. Och eftersom dessa unga män inte riktigt kan kontrollera sin frustration och ilska slår de sönder sina egna bostadsområden och eldar upp grannarnas bilar.

Vissa debattörer menar till och med att detta är vad vi kan förvänta oss som en följd av nedrustningen av välfärden och det allmäna sveket mot dessa förorter. (En vänsterpartist hävdade till och med att flytten av en stadsdelsförvaltning bidragit till det utanförskap som unga i Husby känner, och därmed indirekt bäddat för kravallerna).

Aftonbladet Debatt hävdar SSU:s Sara Yazdanfar att det är exakt samma mekanismer och känsla av utanförskap som får unga män i bruksorterna att rösta på SD som sporrar unga män i Husby att kasta sten på polisen och sätta eld på grannens bil.

Tror inte riktigt det, jag.

För det första hör vi sällan eller aldrig talas om kravaller och upplopp i gamla bruksorter som Fagersta och Grängesberg, trots skyhög ungdomsarbetslöshet. Uppenbarligen kan de som drabbats av utanförskap i dessa orter hantera sin frustration och hat mot samhället utan att gå ut och kasta brandbomber. Att det skulle vara en analogi att rösta på ett riksdagsparti får jag inte riktigt ihop.

För det andra bor de unga stenkastande männen i Husby – till skillnad från sina bröder i utanförskap från bruksorten – på bara några minuters T-baneavstånd från Stockholms stora arbets- och utbildningsmarknad. De behöver inte bryta upp och flytta från familj och vänner för att skaffa sig såväl utbildning som jobb, vilket många från de gamla bruksorterna i norr tvingats göra.

Självklart finns det stora utmaningar för dem som har bristfällig skolgång eller saknar arbetslivserfarenhet – men det är till syvende och sist den enskilde som har ansvaret för sin egen utbildning, kompetens och anställningsbarhet. Massor av unga från förorterna – påfallande ofta tjejer – väljer på eget initiativ att gå på innerstadsskolorna och skaffar sig därmed möjlighet till en bättre framtid.

Det stora problemet med att bara tycka synd om dessa unga arga män som kastar sten och startar bränder (finns det nånsin tjejer som gör så här?) är att de får en oförtjänt offerstämpel, som MUF:S Arin Karapet – själv uppvuxen i Rinkeby – uttrycker det.

Dels motverkar det en verklig lösning på problemet, dels förminskar det det personliga ansvaret hos dem som beter sig som idioter. Det blir en slags omvänd rasism där vi i missriktad omtanke om utsatta minoriteter behandlar dem som mindre vetande, oförmögna att ta ansvar för sina handlingar.

Det är det faktiskt ingen som tjänar på. Utom möjligtvis Sverigedemokraterna.

Intressant?

Aftonbladet,  SvD 1, 2, 3, 4

Andra bloggar om , , ,

10 obekväma sanningar om utsläppshandel


Vill man betrakta journalistikens död på nära håll, behöver man inte söka sig längre än till det som kallas public service, som på senare tid gett mer och mer utrymme åt det pseudoreligiösa fenomen som går under benämningen miljöjournalistik. På detta område härskar en typ av gammelsovjetisk lysenkoism (1), och söndagens Agenda var inget undantag. Här handlade det om den onda högern i EU-parlamentet, som i april röstade ner försöket att blåsa liv i EU:s utsläppshandel, (EU ETS), genom att med politiska beslut höja priset på utsläppsrätter, som nu rasat till rena skräpnivåer.

I Agenda samtalade SVT:s Anna Hedenmo med centerns miljöminister Lena Ek, som var mycket bekymrad över att EU-parlamentet röstat FEL  när det sagt nej till miljökommissionärens förslag att strypa tillgången på utsläppsrätter. Och särskilt upprörande var det att parlamentets svenska moderater röstat EMOT Eks linje. (Lena Ek, som försörjt sig på EU-pengar stora delar av sitt politiskt verksamma liv, borde vara väl medveten om att det inte finns någon Allians i EU-parlamentet.)

För den som i likhet med ungefär 99 procent av svenskarna inte riktigt har klart för sig vad utsläppsrätter, ETS och ”backloading” betyder (något som denna majoritet verkar dela med både Hedenmo och Ek) följer här lite fakta om det europeiska handelssystemet med utsläppsrätter och vad det ställt till med. Jag har trots allt bloggat en del om ämnet och vem vet – till och med  en centerpartist kanske kan drabbas av lite klarsyn?

  1. Den europeiska utsläppshandeln omfattar endast EU, som står för 15 procent av de globala co2-utsläppen. De stora utsläppsnationerna Kina, Indien, USA och Brasilien har aldrig deltagit, och alla utsläppsminskningar i Europa överträffas av utsläppsökningar i de boomande tillväxtekonomierna. Den enda anledningen till denna självspäkning är att EU vill visa handlingskraft och ”gå före” som det brukar heta.
  2. Utsläppshandeln har varit extremt kostsam för EU:s invånare. Schweiziska UBS sågade redan 2011 systemet, som fram tills dess kostat unionens konsumenter närmast ofattbara 2.000 miljarder – förmodligen i nivå med försvaret av Euron – utan att ha åstadkommit någon märkbar utsläppsminskning. Tvärtom ökade de globala utsläppen under samma period med 50 procent. För en bråkdel av dessa pengar hade samtliga EU:s gamla kolkraftverk istället kunnat effektiviseras och därmed halverat sina utsläpp.
  3. I Sverige, vars energiproduktion är koldioxidfri, måste elkunderna ändå betala för utsläppsrätter – pengar som går rakt ner i fickorna på de stora elbolagens ägare. Redan 2011 hade utsläppsrätterna kostat svenska elkunder 109 miljarder enligt uträkningar från Villaägarna. Effekten på koldioxidutsläppen – noll.
  4. ETS-systemet har gång på gång hackats och utsläppsrätter för hundratals miljoner försvunnit spårlöst. Spårbarheten för en produkt av detta slag (som i princip är handel med luft) är lika med noll, varför manipulation liksom ligger inbyggt i systemet.
  5. Få verkar ha haft riktig koll på vem som tilldelats utsläppsrätter. Projekt för att dela ut spisar i Zimbabwe (tyska Eon), sanering av soptippar i Ukraina och skyddsjakt på kameler i Australien har alla kvalificerat sig för tilldelning…
  6. Ett tiotal asiatiska fabriker som framställer hydroflourkarboner, dvs kylmedel till kylskåp och luftkonditionering, toppar listan på mottagare av utsläppsrätter. Dessa företag tjänar mer på att sälja utsläppsrätterna än på själva produktionen, som i sig själv är olönsam. Utsläppshandeln har här förvridit marknaden så att det råder en extrem överproduktion på detta miljöskadliga ämne.
  7. Starka ,isstankar finns om att utsläppshandeln bidragit till industrinedläggningar i Europa, på byråkratspråk kallat carbon leakage. Ett exempel är brittiska ståltillverkaren Corus Steel, som 2009 avskedade sina 1.700 anställda och flyttade tillverkningen till Indien. Den nedlagda fabrikens utsläpprätter kunde därefter säljas med mångmiljardvinst.
  8. Medan energibolag och stora industrier kunnat tjäna stora pengar på den tidiga gratistilldelningen av utsläppsrätter, har konsumenter och mindre företag drabbats hårt av höjda energikostnader. Allt fler europeer har på senare år hamnat i energifattigdom när allt större del av den disponibla inkomsten går till elräkningen. Industrier som inte längre kan konkurrera med tillverkare utanför EU, lägger ner eller flyttar. Så här långt har dock ingen undersökt utsläppshandelns påverkan på EU:s konkurrenskraft och bortfallet av arbetstillfällen.
  9. Anledningen till att priset på utsläppsrätterna faller är att Europas industri befinner sig i sin djupaste kris sedan depressionen. Nedlagda fabriker innebär minskade utsläpp – och därmed finns inget behov av att köpa utsläppsrätter. Systemet har alltså fungerat precis som tänkt.
  10. När en majoritet av EU-parlamentet – i ett sällsynt anfall av klarsynthet – inser att det innebär nationalekonomiskt självmord att belasta den tynande industrin med ytterligare bördor i form av ett riggat utsläppspris, möts detta av fördömanden från miljörörelsen och självtillräckliga ministrar om att EU sätter ”jobben före miljön”. Ja, de uttrycker sig så.

Själv anser jag nog att valfri punkt på denna lista hade varit betydligt mer intressant att fördjupa sig i än att få veta vad Lena Ek tycker om moderaternas agerande i EU-parlamentet. Vi har ju trots allt att göra med ett dysfunktionellt och havererat system som aldrig fungerat, kostat oss biljoner, bidragit till massarbetslöshet, undergrävt Europas konkurrenskraft och flyttat utsläppen till Asien.

Istället får vi hålla till godo med pseudovetenskapligt dravel från en minister som representerar dryga tre procent av befolkningen. Utan följdfrågor.

Bedrövligt, fast kanske intressant?

(1) Lysenkoism kommer från den ryske agronomen Trofim Lysenko, en charlatan som påstod sig hittat en en revolutionerande genetisk metod förbättra spannmålsskördarna i 30-talets Sovjetunionen. Systemet byggde på ren junk science, men eftersom Lysenkos metod var sanktionerad av Stalin, vågade ingen ifrågasätta den. De som gjorde det fick i bästa fall uppleva ålderdomen i Sibirien. För övrigt präglas hela SVT:s miljöbevakning av en modern form av lysenkoism. Med undantag just för Sibirien.

Andra bloggar om , , , ,

Varje grönt jobb kostar 75 miljoner

Nära nog samtliga svenska riksdagspartier, framför allt C, MP och V, talar sig varma för satsningar på miljöteknik och förnybar energi, en sektor som i ett framtida grönskimrande utopia utlovas skapa hundratusentals nya jobb. Bara staten är beredd att stödja dessa satsningar finansiellt under en uppstartsfas, kommer de snart att stå på egna ben, heter det.

Eftersom storsatsningar på just gröna jobb, kombinerat med kraftiga energiskattehöjningar, ser ut att vara det som väntar oss efter nästa val med en S-MP-regering, kan det vara värt titta närmare på det verkliga utfallet av befintliga satsningar på området. Det amerikanska energidepartementet har nämligen publicerat en komplett sammanställning av federala lån och offentliga bidrag som finansierat satsningar på förnybar energi – och framför allt antalet jobb som dessa pengar har skapat.

Fast resultatet är kanske inte precis det förväntade. Barack Obama utlovade under sin presidentvalskampanj 2008 att skapa fem miljoner nya gröna jobb fram till 2018 genom satsningar på den förnybara energisektorn. När halva tiden har gått kan man konstatera att de 26 miljarder dollar (171 miljarder kr) som satsats hittills har bara lyckats skapa 2298 permanenta arbetstillfällen, eller 4 promille av de utlovade jobben. Detta innebär en kostnad per skapat arbetstillfälle på 75 miljoner kr per jobb.

I Sverige, där mångmiljardstödet till miljötekniksektorn göms undan i en svårnavigerad labyrint av forskningsstiftelser, fonder och myndigheter, går det tyvärr inte att få fram motsvarande siffror, men det är osannolikt att marknaden skulle se så mycket annorlunda ut hos oss. Och med tanke på att byggkostnaderna är mångdubbelt högre i Sverige än i EU och USA, lär kostnaden per grönt jobb vara ännu högre här än i USA.

Energimyndigheten, ett statligt verk med den tveksamma uppgiften att bygga ut vindkraften i Sverige, har gjort en sammanställning av de projekt som fått bidrag ur den pott på 700 miljoner som avsatts för att bygga upp storskaliga vindkraftsparker. Dyrast hittills är Lillgrund, där 213 miljoner betalats ut – uppgifter saknas dock hur många arbetstillfällen som skapats. Ett annat storskaligt projekt är Havsnäs utanför Östersund, Sveriges största landbaserade vindkraftspark, ägt av ett brittiskt riskkapitalbolag. Fram till förra sommaren hade brittiska RES Group kasserat in 140 miljoner från Havsnäs – pengar som kommer direkt från svenska skattebetalare via elcertifikatssystemet. Bygden där parken ligger får dock nöja sig med 390.000 kr per år som ersättning för ingreppet i naturen. Några uppgifter om antalet nya  jobb som skapats som ett resultat av satsningen framgår inte. (I en artikel i Ny Teknik från 2010 uppskattas antalet årsarbeten till 11 st per installerad megawatt vindkraft, men detta gäller endast under själva byggtiden.)

Frågan är då vad dessa miljarder, som satsas på att lösa ett icke-existerande problem med maximalt ineffektiv teknik, kunnat göra för att lösa Sveriges verkliga utmaningar. Som att kunna betala vettiga lärarlöner, sluta att driva iväg våra industrier till Asien och införa dygnet runtbemanning på våra kvarvarande flygflottiljer, om ryssen skulle få för sig att öva under en långhelg igen.

Inressant?

Andra bloggar om , , ,

Källkritik på SVT: kolla aldrig ett bra klimathot

Vanligtvis briljanta Korrespondenterna släpper i kvällens program loss en av public services verkliga domedagsprofeter, Erika Bjerström, som just ikväll gått all in för att återuppväcka det levande lik som kallas klimathotet. Efter att ha ägnat sig åt den sedvanliga domedagspredikningen av vad som väntar oss – smältande polarisar, extremväder, översvämningar och värmeböljor – fokuserar Bjerström på det kanske allra mest skrämmande: en havsnivåhöjning på 7-8 meter, som kommer att dränka oss alla när temperaturen stiger med fyra grader, så som Världsbanken nyligen hotade med i en mycket ifrågasatt rapport (som sågats grundligt av bl a Sveriges ledande klimatforskare Lennart Bengtsson).

Korrespondenten landar i alla fall i Södra Vietnam, i kusttrakterna av det låglänta Mekongdeltat, där lokala klimatvittnen berättar om hur det stigande havet tagit deras byar, hus och odlingar. Havsnivåhöjningen har accelererat, sägs det i reportaget, och just här i Vitenam märks redan klimatförändringarna tydligt – trots att temperaturen ännu bara gått upp med knappa 0,8 grader på drygt 100 år.

Situationen verkar onekligen dramatisk, men har verkligen havet stigit så mycket just i Södra Vietnam att hela byar nu befinner sig på havets botten?

Som tur är finns det fakta om just detta ämne lätt tillgängligt på Internet. Bland annat en aktuell rapport just om havsnivåhöjningen i Vietnam och det utsatta Mekongdeltat, sammanställd av United States Geological Survey (USGS) så sent som 2010. Exakta uppskattningar är svåra att göra på grund av brist på pålitliga mätstationer,  men den närmaste mätpunkten, vid Vung Tau närmast Mekongdeltat, visar på en årlig havsnivåhöjning på 1,9 mm, vilket ligger i nivå med vad som uppmätts globalt. Med andra ord: havet stiger precis lika snabbt i Vietnam som i resten av världen.

sealevel_mekong

Förändringar i havsnivån vid Vung Tau, nära den plats som korrespondenterna besökte. Observera den dramatiska förändringen…

Så när vi får veta i reportaget att havsnivån stigit dramatiskt allt sedan 80-talet är det alltså nåt som inte stämmer. 1,9 millimeter per år ger lite drygt 6 centimeter på 32 år, knappast tillräckligt för att dränka en by.

Är allt bara påhitt då? Nej – men det är inte stigande havsnivåer som är det stora problemet i södra Vietnam. Det är istället att delar av det låglänta landet sjunker – varav de värst drabbade delarna med nära fem centimeter bara sedan 2011. Orsakerna till detta är framför allt överutnyttjande av grundvattenreserverna. Vilket går hand i hand med en ökad konstbevattning (Vietnam är en av världens största exportörer av ris) och en växande befolkning med krav på moderna bekvämligheter. När grundvattnet sinar sjunker marknivån, och in strömmar saltvatten, vilket förgiftar marken och växtligheten dör. Och utan bindande växtlighet eroderar jorden och försvinner raskt ut i havet.

I en annan rapport från 2011, utgiven av IUCN (International Union for Conservation of Nature), delfinansierad av Finlands utrikesdepartement, slås följande fast:

Aquifer compaction as a result of regional groundwater level decline is a particularly serious risk in the Mekong Delta given the low lying topography and threat of sea level rise. A global comparison found that the Mekong Delta is currently sinking by as much as 6mm per year primarily as a result of groundwater extraction, overwhelming the rates of sea level rise (Syvitski et al., 2009). The Ministry of Natural Resources
and Environment (MONRE) web site also reports the unchecked use of bores has caused localised land subsidence and pollution problems in the delta. The end result will be increased vulnerability to natural disasters and climate change.

 

Klimatkaoset i södra Vietnam har alltså uteslutande lokala orsaker, vilket enkelt tillgängliga fakta visar. Fakta som även SVT:s reporter bör känna till, men undviker att nämna.

Grundproblemet är att miljöjournalistiken för länge sedan upphört att vara journalistik, framför allt hos public service. Istället för en allsidig granskning, som vi både förtjänar och betalar för, serveras vi gång efter gång samma kvasireligiösa förkunnelse om en annalkande domedag, vars skuld helt och hållet är vår. Vi med vårt frosseri i olja och kol, vi som envisas med att fortsätta köra bil, äta kött och resa till Thailand. I alla fall enligt vår nya statsreligion, förkunnad av SVT:s skriftlärda.

Men SVT:s reporter ser i alla fall ett litet ljus i mörkret. Eftersom Vietnam är en hårdför socialistisk enpartistat, kan ledarna här peka med hela handen mot en grön omställning. Något som vi i väst, med vår jobbiga demokrati, inte har samma möjlighet till.

Leve diktaturen!

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Uppdatering: agronomen, domedagsprofeten och bidragsdiaren Johan Rockström chattade med tittarna efter gårdagens program, och gjorde förstås sitt bästa för att marginalisera seriösa klimatforskare som Lennart Bengtsson.

Uppdatering 2: TCS skriver bra om SVT:s haveri.

Stefan Löfvens jobbdödarpakt

Tydligen har Miljöpartiet bestämt sig för att återigen försöka lotsa fram en socialdemokratisk regering till makten. Förra gången, med Mona Sahlin vid rodret, gick det mindre bra eftersom partiets vänstra flank baxade in även Lars Ohly i samarbetet. Vilket ledde till diverse mindre genomtänkta förslag, som kravet på stängning av samtliga USA:s baser i utlandet (något som varit intressant att studera effekterna av under den aktuella Nordkoreakrisen).

Hur som helst, den här gången hoppas Löfven att slippa extremisterna i Vänsterpartiet och komma undan med ett på mindre formaliserat MP-samarbete – kanske i kombination med ytterligare ett parti ur den alltmer havererade alliansen.

Vad Löfven och spinndoktorerna i S tyvärr verkar glömma, är att MP är och förblir ett dogmatiskt enfrågeparti, där ingen uppoffring nånsin är för stor för att rädda miljön och klimatet. Bensinskatter ska chockhöjas, flyget straffbeskattas, kärnkraften avvecklas och 100-tals miljarder satsas på ”förnybart” – trots att Sverige i princip saknar nettoutsläpp av koldioxid.

Stefan Löfven, som byggt hela sin retorik på prata om jobb, väljer alltså att samarbeta med ett parti där endast ett fåtal arbetstillfällen, som ses som tillräckligt klimatsmarta, tillåts överleva. Skogsindustrin, gruvorna och den elslukande basindustrin i norr får finna sig i chockhöjda energi- och transportkostnader – eller lägga ner.

Ett aktuellt exempel på vad vi kan förvänta oss med en MP-dirigerad näringspolitik, är det så kallade svaveldirektivet som EU klubbade i genom i höstas – med stöd av Miljöpartiet ledamöter i parlamentet. Direktivet, som gäller från 2015, innebär att fartyg som trafikerar Östersjön kommer att drabbas av stenhårda regler för den tillåtna svavelhalten i fartygsbränslet – 35 gånger hårdare krav än för övriga Europas fartygsflotta. (Övriga världen påverkas förstås inte alls.)

Detta är ett beslut som direkt drabbar den tunga svenska industrin, till exempel skogsbolagen, vars kostnader ökar med mellan 13 och 28 miljarder årligen till följd av detta beslut när fartygen tvingas gå över från billig eldningsolja till diesel.

Enligt industrin är 10.000–15.000 jobb nu hotade som en direkt följd av det MP-stödda svaveldirektivet, och det skulle vara mycket intressant att höra Stefan Löfvens försvar för detta huvudlösa EU-beslut, som hans nya regeringskompisar aktivt jobbat för. Det är förstås inget fel med hårda miljökrav, men i det här fallet drabbar det bara en viss del av Europa och leder aktivt till att svensk och finsk industri konkurreras ut. Detta i ett läge där den starka svenska kronan redan slår hårt mot konkurrenskraften.

Hur vill då MP lösa problemet för den svenska sjöfarten? Jo, genom en massiv satsning på gotländska vindkraftverk, vars energi används för att framställa vätgas – som i sin tur ska driva Gotlandsfärjorna. Allt som behövs är ett par hundra miljarder extra från skattebetalarna!

Den planerade enhörningsfarmen, vid foten av vindsnurrorna, kommer dessutom att bli en turistmagnet för hela Europa!

(Kärnkraften ska vi nog inte tala om.)

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Svarthandel med politikernas tysta stöd

Alla normalbegåvade människor förstår att centralstyrda marknader aldrig kan fungera, eftersom dessa inte har den fria marknadens förmåga att skapa den där jämvikten mellan utbud och efterfrågan – som trots en del avarter historiskt sett visat sig vara mest framgångsrik när det gällt att tillgodose människors grundläggande behov av sådant som mat, kläder och husrum. (Att notera är att centralstyrning inte endast sker under socialistiska system, många förment fria marknader, som banker, livsmedels- och energiproduktion har i skydd av så kallad avreglerning fått stora inslag av centralstyrning.)

En av de områden där centralstyrning och -planering visat sig haverera gång på gång är bostadsmarknaden. Jag har tidigare skrivit bl a om DDR:s 40-år långa och lönlösa försök med att bygga bort bostadsköerna, något som misslyckades kapitalt trots alla de miljontals lamellhus som smälldes upp under fram till 80-talet då pengarna tog slut och DDR var bankrutt. Eftersom hyrorna år efter år hållits nere på artificiellt vis – för att alla skulle ha råd att bo med en viss standard – fanns det egentligen inte några incitament att nånsin släppa ifrån sig en lägenhet när man väl blivit tilldelad en, ofta efter decennier i hyreskö. Vilket förstås ytterligare ökade på köerna och minskade viljan ännu mer att släppa ett hyreskontrakt.

I Sverige har vi dock lyckats med den svårslagna bedriften att få hyresmarknaden att fungera ännu sämre än i de forna östländerna. Här har vi nämligen blandat till en giftkompott där vi dels tillämpar centralstyrning av hyrorna, en centralstyrning där politikerna gett ett särintresse – kallat Hyresgästföreningen – i det närmaste oinskränkt makt över hur mycket en hyresrätt i Stockholm, Avesta eller Bollnäs ska få kosta.

Dels har vi överlåtit kontrollen över stora delar av detta centralstyrda hyresbestånd till privata fastighetsägare, som av politiker och särintressen förhindras att ta ut den hyra människor är beredda att betala – vilket är mångdubbelt mer än den så kallade ”bruksvärdeshyran”.

Ett hyreskontrakt är alltså guld värt, något som många privata värdar sedan länge upptäckt och utnyttjar mer eller mindre öppet – som SvD:s granskning idag visar har privatvärdar satt i system att sälja hyreskontrakt svart, en marknad som inbringar miljarder. En svartabörshandel som pågår med politikernas goda minne, av det enda skälet att ingen vågar utmana det särintresse som redan sitter med ett guldkantat hyreskontrakt i Stockholm och alltså skaffat sig en potentiellt skattefri inkomst på halvmiljonbelopp den dagen hen flyttar.

Ingen politiker vågar ens ta ordet ”marknadshyror” i sin mun av rädsla för negativa siffror i opinionsmätningarna, och minsta försök till uppluckring av centralstyrningen leder omedelbart till att vänstern börjar yla om att bostäder minsann är en mänsklig rättighet och ingen handelsvara.

Men en handelsvara är ju just precis vad det blivit. Tack vare ett halvsekel av socialism och havererad centralstyrning har bostaden mer än någonsin blivit en fråga om pengar. Och den som inte har råd att köpa en bostadsrätt på den öppna marknaden – en marknad där det sedan länge råder marknadshyra – är förvisad till att låna en halvmiljon utan säkerhet och ta med i en diskret väska till en svartmäklare i söderort.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: