Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: juli 2013

Etnisk rensning som fredskrav

Så kallade fredsförhandlingar mellan Israel och ”Palestina” uppges pågå i Washington, på initiativ av Obamas färske utrikesminister John Kerry som kallat bråket om bosättningar och territorier ”alla konflikters moder”. Vilket förstås är ett sätt att se på saken. Ett annat hade varit att konstatera att såväl Israel som Västbanken åtnjutit ett relativt lugn på senare år, till skillnad från de närliggande blodiga slagfälten i t ex Syrien och Irak där sunni- och shiamuslimska islamister gör sitt bästa för att döda varandra i ett av de värsta religionskrigen som utspelats i modern tid. Hundratusentals har dödats, sprängts, massakrerats eller drivits på flykt bara i Syrien.

Hur som helst, att hitta en fredlig överenskommelse mellan Israel och den palestinska myndigheten (PA) med Mahmoud Abbas i ledningen för att få till stånd en palestinsk stat kan nog stöta på vissa problem. Dels finns det en massiv folkopinion bland palestinierna (alltså inte bara bland terroristerna i Hamas på Gazaremsan) om att inte erkänna Israels rätt att existera över huvud taget. Endast att förhandla med Israel ses som förräderi, och få palestinska politiker riskerar livet genom att på allvar förespråka en tvåstatslösning. För övrigt är i princip allt samarbete med Israel förbjudet – det är t ex belagt med dödsstraff att sälja hus till israeler, något som kanske säger en del om utsikterna för fredlig samexistens.

Dels ligger det nu ett icke-förhandlingsbart krav från Abbas om att inga israeliska bosättningar ska tillåtas i en framtida palestinsk stat. Något som alltså skulle innebära en omfattande etnisk rensning i bland annat Hebron och delar av östra Jerusalem, där  judiska familjer bott i generationer.

Att ett framtida Palestina måste vare helt judefritt för att det ska kunna bli fred, är långtifrån något nytt argument, däremot har det sällan uttryckts så här rättframt. Ändå sker Abbas utspel utan några upprörda röster och armviftande i svenska medier, där vi vanligtvis brukar tala oss varma för mångfald, solidaritet och acceptans av alla människor, oavsett religion, hudfärg eller sexuell läggning. I Sverige brukar det istället vara Israel som gång på gång skälls för att vara ”aparhteidstat” (dessbättre oftast av vänsterdebattörer med begränsad analysförmåga).

Något som kan vara värt att komma ihåg i dessa dagar, när Stockholm håller sin årliga Pridefestival och svenskar med judiska rötter hotas och trakasseras i Malmö, är att det idag endast finns ett land i Mellanöstern, Israel, där invånarna lever i en demokrati med  fullständiga mänskliga rättigheter oavsett härkomst eller religion (detta omfattar även den femtedel palestinier som lever i landet). I Israel kan dessutom homosexuella leva fritt utan att riskera bli ihjälslagna, ett öde som de riskerar möta på Västbanken, Gaza, i Egypten, Iran, Irak, Tunisien, Algeriet och större delen av övriga Mellanöstern.

Den twittrande klassen håller sig också påfallande tyst. Den moderata biståndsministern väljer istället på att fokusera på allvarliga saker, som att palestinska ungdomar inte kan åka till stranden:

Och skattebetalarna fortsätter alltså glatt att betala 700 miljoner om året i bistånd till en myndighet vars främsta krav för att gå med på fred är att deras framtida stat ska vara judefri.

Det skulle vara intressant att höra vad den vanligtvis så socialt mediale Carl Bildt, som såg mycket av etnisk rensning i Bosnien, anser om saken. Är detta verkligen ett förhandlingskrav som EU och västvärlden kan tänka sig acceptera – eller till och med förmå Israel att gå med på?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Sommar, sol och polarpanik

icecover_current

Den svarta kurvan representerar årets istäcke, som för närvarande täcker dryga 5,5 miljoner kvadratkilometer. Alltså en bra bit kvar till ett isfritt Arktis…

Precis som vanligt smälter stora delar av havsisen bort i Arktis nu under sommarhalvåret – ibland mer, ibland lite mindre. Och vad som är ”normalt” mycket is i Arktis är det garanterat ingen som vet eftersom mätningarna, som sker via satellit, bara pågått sedan 1979. Om det var mer eller mindre is på 50-talet, på 30-talet, i början av 1900-talet eller ännu längre tillbaka i tiden, är det ingen klimatforskare som vet, oavsett vad det står på hens visitkort.

I år verkar dock sommarisen ligga kvar över en betydligt större yta än på många år; se kurvan ovan från danska vädertjänsten DMI. Återhämtningen är särskilt anmärkningsvärd med tanke på fjolårets bottenrekord då en kraftig storm pressade ut stora delar av det arktiska istäcket genom Berings sund (där isen ställde till problem för sjöfarten långt in på försommaren).

Fast sådana små detaljer hindrar inte den ändlösa produktionen av larmrapporter om den arktiska isens snara frånfälle, med alla de katastrofer – verkliga eller uppdiktade – som kan tänkas följa i kölvattnet av de krympande isbergen. Nu senast är det hotet om en ”metanbomb” i de arktiska havsdjupen som körts i repris av såväl svenska som utländska medier de senaste dagarna. Hotet, som är långt ifrån nytt, bygger på att det finns gigantiska mängder frusen metangas under botten av den arktiska bassängen, metangas som riskerar att frigöras i takt med att istäcket smälter bort och solstrålningen värmer upp havsvattnet.

Och om det händer, kan följdskadorna bli gigantiska, motsvarande 60 triljoner dollar, eller 390 biljoner kronor (390.000 miljarder), vilket forskare nu påstår sig ha räknat ut. (Det är massor av pengar det där, och man får förstå att inte alla journalister klarar att skilja på en svensk och en amerikansk biljon.)

Problemet med denna typ av junk science forskning är att den sällan eller aldrig bygger på nya rön eller verkliga observationer. Istället recyclas gamla katastrofhot, ovanpå vilka nya datormodelleringar körs – och vips har man fått fram en ny fräsch larmrapport som världens nyhetsbyråer beredvilligt sprider utan att ställa frågor. För just i fallet med miljö och klimat gäller som vi vet inte den journalistiska principen att kolla källor och ifrågasätta fakta – istället vidarebefordras alla hot med närmast gammelreligiös underkastelse.

Om man bemödar sig med att googla lite, framkommer det dock snabbt att just hotet om metanbomben är kraftigt överdrivet, eller på gränsen till rena fantasier. En studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nature för bara någon vecka sedan, avfärdade nämligen farhågorna om ett hotande metanläckage från Arktis som obefintligt; med nuvarande uppvärmningstakt dröjer det tusentals år innan metanutsläppen över huvud taget märks.

Dessutom grundar sig kostnaderna för skadeverkningarna till följd av detta icke-existerande metanbombshot på den mångfaldigt sågade Sternrapporten från 2006, en rapport (som inte heller den genomgått peer review). Bland annat räknar Stern endast med ett scenario för att beräkna kostnaderna som kommer som en följd av den globala uppvärmningen, nämligen den att världens BNP sjunker i en takt av fem procent, år efter år, som ett resultat av klimatrelaterade skador.

Att extrapolera sådana siffror baserade på världens samlade BNP under 10 eller 20 år och kalla det för forskning är ganska… djärvt. Några observationer som kan bekräfta beräkningarna finns förstås inte.

Men det är intressant att notera att larmet kommer precis nu, några veckor före  presentationen av IPCC:s femte rapport, vars sammanfattning för politiker (Summary for policymakers) ska läggas fram i Stockholm i september. Och precis som inför klimatmötet i Doha i december förra året, gäller det att skruva upp hysterin lite extra inför releasen. Inför Doha var det Världsbankens rapport 4 Degrees – Turn down the Heat som valsade runt i världens medier (även den byggd på gammal skåpmat, med lite nya datormodelleringar för extra skrämsel).

Intressant är också att studera vilka organisationer och individer som ligger bakom alla dessa katastoflarm. Man märker snart att det är en ganska liten grupp som påfallande ofta framträder i dessa sammanhang – däribland en känd svensk miljölobbyist, tillika regeringens rådgivare i klimatfrågor. Det handlar alltså om Johan Rockström, chef för Stockholm Resilience Center och tidigare ordförande för SEI, två organisationer som suger upp stora delar av de statliga pengar som satsas på forskning kring klimat och det fluffiga område som kallas ”hållbarhet”.

Världsbankens rapport sammanställdes till exempel av tyska Potsdaminstitutet för klimatforskning (PIK), där Johan Rockström även sitter som rådgivare. I samband med att rapporten presenterades kommenterades den flitigt – av Johan Rockström – i press och tv. Rapporten har även används som faktaunderlag i de rekommendationer som regeringens Framtidskommission (där Johan Rockström sitter med) lade fram i våras.

När det gäller metanbomben i Arktis verkar Rockström inte varit direkt inblandad – men lite research ger ändå vid handen att rapportens huvudförfattare, miljöprofessorn Gail Whiteman, är nära knuten till organisationen World Business Council for Sustainable development (WBCSD) som i fjol presenterade ett samarbete med just Rockströms Stockholm Resilience Centre. Whiteman och Rockström skrev också nyligen en gemensam debattartikel i The Guardian om samarbetet.

All your base are belong to Johan Rockström…

Samtidigt, i den riktiga världen, svischade en asteroid av en fotbollsplans storlek precis förbi Jorden på mycket nära håll. Den upptäcktes inte förrän i sista stund, sannolikt för att amerikanska NASA numera lagt ner det mesta av sin rymdverksamhet, för att istället koncentrera sig på hotet från koldioxiden.

Hade asteroiden träffat oss, hade 390.000 miljarder förmodligen framstått som en struntsumma i sammanhanget.

Intressant?

Läs mer hos Norah4you, Vetenskapsbloggen

Andra bloggar om , , ,

Sevärt om när Sverige skövlade sin historia

stadens_sjal

En vison från 1995 om ny fasad på parkeringshuset Wahrenberg mot Brunkebergstorg, ur Anders Wahlgrens film Stadens själ. Resten av kvarteret byggdes om till bostäder, men plåtfasaderna mot Brunkeberg och Drottninggatan blev obegripligt nog kvar.

För ett tag sedan skrev jag om de nya planerna för att bygga nya mastodontkomplex i Klara, och behovet att visa Anders Wahlgrens banbrytande dokumentärfilmer från 90-talet igen. Detta eftersom dagens makthavare verkar ha en minst sagt grumlig bild av stadens historia och de brott som begicks av företrädarna på 50- och 60-talen, då folkhemsbygget gick överstyr och den nya synen på staden perverterades till en slags ohelig kombination av amerikansk massbilism och socialistiska visioner om staden som en produktionsapparat av tjänster, där kontor och handel låg på ett ställe och bostäder på en annan plats långt långt bort – ingen ”funktionsblandning” tilläts ske.

Och när man talar om trollen så har SVT just i dagarna sänt Wahlgrens dokumentärer i repris, filmer som borde vara obligatorisk historieundervisning för alla som tycker och beslutar i Stockholms stad. Staden i mitt hjärta från 1992 finns numera i SVT:s Öppet arkiv, och uppföljaren Stadens själ, vidgar dessutom perspektiven och ger sig ut i landet till små och medelstora svenska städer, vars gamla fina stadskärnor gick samma väg som Klara på 60- och 70-talet. Wahlgren ägnade dessutom en hel film åt rivningsvansinnet i Malmö, där stora delar av den gamla bebyggelsen, inklusive delar från Medeltiden, slukades av grävskoporna.

I samtliga städer fattades samma galna beslut – biltrafiken förväntads öka så dramatiskt att det behövdes inte bara ett utan flera stora parkeringshus mitt i centrum på landsortsstäder som Skövde, Halmstad, Västerås, Eskilstuna och Norrköping. Knappt var de klara och den gamla trähusbebyggelsen ersatt med betongbunkrar innan feltänket visade sig – trafiken ökade inte och istället för ett levande centrum dit människor sökte sig för att handla, umgås och flanera förvandlades de gamla innerstäderna till ogästvänliga stenöknar där ingen ville stanna längre än absolut nödvändigt – en tur in till systemet och sedan snabbt hem igen. Sedan etablerades köpcentrum utanför de skövlade stadskärnorna, dit den bilburna allmänheten föredrog att åka, och parkeringsbunkrarna i centrum blev ännu ödsligare.

Wahlgrens filmer gjordes i början och mitten av 90-talet, alltså för drygt 20 år sedan, men de är mer aktuella än någonsin. Framför allt eftersom vi ny ser det långsiktiga resultatet av denna politiska masspsykos som fick våra egna folkvalda att i bästa välvilja beslutade att radera ut vackra, levande och fungerande städer och tvångsförflytta dess invånare. Samtidigt som stora delar av Centraleuropas städer låg sönderbombade efter kriget, lade vi svenskar våra stadskärnor i ruiner helt frivilligt. En ödets ironi, som man kunde skratta åt om det inte vore så sorgligt.

SE_SSA_0382_Ö7_kvarteret_gripen_1962

De nedgångna gamla husen i kvarteret Gripen, som revs för att ge plats åt en enda mastodontbyggnad – Åhléns varuhus. Bilden är tagen i början av 60-talet, från taket av det nybyggda hotell Continental vid Vasagatan, som idag rivs för ytterligare ett nybygge.

Idag står vi alltså med facit. Citykärnorna, förödda och avfolkade av parkeringshus och Domusbunkrar, förlorade sin funktion som samlingsplats. Många småstäder kämpar idag för att blåsa liv i de centrala delarna av sina centralorter där butiker tvingas slå igen eftersom kunderna nöjer sig med att åka till köpladorna utanför stan. Hade städerna behållits som förr, som blandade miljöer där människor både bodde och arbetade, hade detta aldrig blivit ett problem.

I slutet av Wahlgrens andra film, som blev klar före rivningen av parkeringshusen Wahrenberg och Elefanen, visas också ett par intressanta visioner upp för hur de värsta illdåden i Klara skulle kunna rättas till.

Mycket av detta blev även verklighet, kanske som ett resultat av Wahlgrens dokumentärer. Infillhusen i klassistisk stil vid Oxtorget byggdes exakt enligt skisserna i filmen, och de stora parkeringshusen mellan Vattugatan och Herkulesgatan har idag blivit bostäder. Däremot väntar de stora plåtschabraken längs Drottninggatan fortfarande på att få besök av grävskoporna.

scandig_july13

Scandic Continental, 40 år gammalt men saknat av ingen. Fortsätt gärna på andra sidan Klarabergsgatan när det är färdigrivet här…

I utkanterna av Klara, i korsningen Klarabergsgatan och Vasagatan, är grävskoporna i full färd med att radera ut hotell Scandic Continental, ett punkthus som stått här i 40 år, men som det garanterat inte kommer att göras nostalgiska filmer om. Precis som de andra bunkrarna runt omkring är det ett hus som i bästa fall accepterats, men i smyg är vi många som går förbi och ler åt den allt mindre högen av betong och stål.

Och så fantiserar man om att rivningsfirman inte skulle sluta där, utan i skydd av nattens mörker rulla över maskinerna till andra sidan Klarabergsgatan – och gå loss på två av Stockholms absolut fulaste byggnader.

Det är sånt man tänker när man ser Wahlgrens filmer – att det behövs en ny rivningsvåg i City. Något som vi nog får vänta på länge än, tyvärr.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Egypten: Mursi hade redan genomfört en statskupp

Den egyptiska militären, SCAF, fick så till slut nog av Muhammed Mursis storstilade fiasko som president. När han valdes sommaren 2012, var det många inom den sekulära politiska oppositionen som var kritiska – valet hade utlysts rekordsnabbt, med resultatet att den enda rörelse som var tillräckligt välorganiserad för att på kort tid kunna ställa upp ett komplett valmaskineri och politiskt program var Muslimska brödraskapet, där Mursi hade – och fortfarande har – sina rötter.

Vädjanden från oppositionen, med bland andra Nobelpristagaren Mohamed ElBaradei, om att ge längre tid för valförberedelser klingade dock för döva öron. Inte minst tog USA och Obama-administrationen tidigt ställning för Brödraskapet och Mursi, som av någon outgrundlig anledning utsågs av USA till den nya ”fredspartnern” i Mellanöstern. Det låter osannolikt men så är det; en antisemitisk, USA- och homo-hatande, kvinnoförtryckande rörelse med rötter i nazismen och ambitionen att ta makten i hela Mellanöstern, införa Sharialag och förbjuda all opposition, blev plötsligt USA:s nya bästa kompis i regionen. Man kan förstå att Obama, som tidigare gett sitt helhjärtade stöd för Mursi, nu har uppenbara svårigheter med att bestämma hur USA ska agera på den nya situationen. Kanske börjar det så sakteliga gå upp för honom att islamisterna inte är den bästa garantin för en fredlig och demokratisk utveckling – vare sig i Egypten eller Syrien, dit Obama precis beslutat att skicka vapen till de stridande rebellerna (varav flertalet utgörs av antisemitiska, USA-hatande, fundamentalistiska islamister).

Den egyptiska militären har förvisso ett uselt track record när det gäller demokrati och försvar för mänskliga rättigheter. Men frågan är om det inte var nödvändigt att på något sätt lyfta bort Muhammed Mursi, som under sin korta tid vid makten inte bara lyckats med bedriften att få den redan skrala egyptiska ekonomin att haverera totalt, skrämma bort turisterna – i princip den enda exportinkomsten med tio procent av arbetstillfällena i landet – för att i stället satsa hela sin kraft på att manövrera ut politiska motståndare och kuppa igenom en ny konstitution, byggd på islam och som i princip gjorde Mursi omöjlig att rösta bort. Förbud infördes mot att kritisera såväl presidenten som Islam – den populäre tv-komikern Bassem Youssef kastades nyligen i fängelse för att han skämtat med presidenten i TV, ett öde som också drabbat demokratiaktivister. Allt medan presidentens supportrar i Muslimska brödraskapet gått ut på gatorna för att spöa upp dem som ifrågasatte Mursis auktoritet, däribland parlamentsledamöter.

Kort sagt, Muhammed Mursi höll som bäst på att införa en islamistisk enpartistat, ett projekt som nu i alla fall tillfälligtvis avbrutits. Frågan är väl om Brödraskapet kommer att tillåtas ställa upp i några fler val över huvud taget.

Men även om Brödraskapet för tillfället är vingklippt, är jordmånen för demokrati som vi känner den tyvärr ganska mager. I en attitydundersökning från Pew forum framkommer att  74 procent av de egyptiska muslimerna vill införa sharialagar, 81 procent tycker att stening ska införas som straff vid otrohet – och hela 86 procent anser att det ska vara dödsstraff på att konvertera från islam.

Vi kanske inte ska vänta oss några snabba resultat av den arabiska våren.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3

Andra bloggar om , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: