De senaste veckorna har vi mötts av ett stort antal kritiska kommenterar om det amerikanska politiska systemet i allmänhet – vars konstruktion med maktdelning i kongressen gör att en majoritet i den ena kammaren kan stoppa förslag från en majoritet i den andra – och i synnerhet mot republikanerna och dess högerfalang, Tepartyrörelsen.

The Tea Party var en rörelse som tog fart politiskt för ett par år sedan, efter kraschen i Lehman Brothers. Tepartisterna, som tog sitt namn från Boston Teaparty 1776, då de amerikanska nybyggarna tröttnade på det sätt som den engelske kungen förtryckte invåndarna och beskattade dem till döds. (TEA står i den nya betydelsen för taxed enough already.) Det moderna tepartyt var en protest mot det huvudlösa slöseriet med skattemedel, miljardrullningen på att rädda konkursmässiga banker, inskränkningar i konstitutionen och en svällande statsapparat. I mångt och mycket delar alltså tepartyrörelsen de åsikter som finns hos den vänsterinriktade Occupy-rörelsen.

I den svenska bevakningen finns dock inte alls sådana nyanser. Här framställs tepartyt och även andra republikaner som värsta tokhögern, där evolutionsförnekare och rabiata Obama-hatare är i majoritet. Och visst, det finns riktigt konstiga typer bland de republikanska kongressledamöterna, precis som det finns rätt underliga åsikter bland svenska politiker. Men faktum är att en majoritet av republikanerna, två tredjedelar, röstade nej till förslaget – alltså långt fler än vad som kan skyllas på tokhögern.

Bakgrunden till bråket som stoppade den amerikanska statsapparaten är att Obama ända sedan han kom till makten kämpat för att införa en slags allmän sjukförsäkring, populärt kallad Obamacare.. Den har väldigt lite med vår svenska modell att göra, och kan i sin nuvarande utformning snarast beskrivas som ett tvång att teckna en privat försäkring (gör man inte det kommer IRS och bötfäller en). Reformen är allt annat än populär – en opinionsundersökning från mitten av september från PEW-institutet (USA:s motsvarighet till Sifo) visar att en majoritet av amerikanerna är emot Obamacare i sin nuvarande form.

Obamacare har trots det stora motståndet baxats genom det politiska systemet, men eftersom republikanerna sedan 2010 har majoritet i representathuset – den av kongressens kammare som har det slutliga avgörandet över den federala budgeten – har de ägnat stora delar av sin kraft åt att motarbeta och strypa finansieringen till reformen. Det som utlöste den nyligen avslutade budgetkrisen var att den republikanska majoriteten ville lyfta ut finansieringen till Obamacare från resten av stadsbudgeten, vilket Obama vägrade godta. (Vilket i princip innebär att det var presidenten som stängde statsapparaten, inte republikanerna eller tepartyt).

Man kan tycka vad man vill om detta beteende, som genom att utnyttja ett kryphål i lagstiftningen försökte skadeskjuta Obamas budget. Men det är inte synd om Obama, och det tillhör politikens spelregler att göra det så jobbigt som möjligt för motståndaren att genomföra sin politik.

Ingen har mig veterligt gjort kopplingen till svenska förhållanden och brännmärkt den rödgröna oppositionen, som håller på med närmast exakt samma sak i den svenska riksdagen. Genom att utnyttja olika kryphål, försöker socialdemokraterna, med benägen hjälp av MP, V och SD, till varje pris att stoppa regeringens femte jobbskatteavdrag. Detta genom att bryta ut en liten del – den så kallade brytpunkten för statlig skatt – och på så sätt kastrera hela lagförslaget.

Den rödgröna oppositionen beter sig alltså som rena rama tepartyrörelsen, men vi ser inget av det raseri som mött de amerikanska förebilderna. Det är ju skillnad på folk och folk.

Intressant?

DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3 ,4, HD

Andra bloggar om , , , , ,