And The Band Played On

Månad: oktober 2013 (Sida 2 av 2)

Skolfotomaffian behöver fortfarande stoppas

Det är den tiden på året igen. Precis när man som prövad förälder behöver snåla som värst för att betala sommarens kreditkortsskulder och spara ihop till julklappar slår de till: skolfotomaffian. Det är nämligen dags för den årliga skolfotograferingen, som för varje år sväller i omfång och blir dyrare och dyrare. Ett ”standardpaket” som består av ett 30-tal bilder av tveksam kvalitet på familjens lilla gullunge går numera loss på dryga 500 spänn – ett paket som trots Internet och näthandel oftast är näst intill omöjligt att slippa ifrån.

Till detta kommer ytterligare kostnader för till exempel gruppbild och skolkatalog, så för en familj med tre barn kan det innebära en extra utgift 2.000 spänn, för bilder som man inte vill ha eller behöver, men som man ändå köper på grund av något slags grupptryck och att ”alla andra” gör det.

Vissa skolor har som tur är börjat tröttna på denna sofistikerade form av katalogskojeri och lagt ner själva porträttfotograferingen. Och ärligt talat, vem behöver en karat med 24 småbilder att byta med kompisarna, när när alla använder Instagram och Facebook och släktingarna får nya foton i mejlen på barnbarnen så gott som dagligen?

skolfotomaffian_v2

E-handel på skolfotomaffians vis. I kolumnen ”antal” går det bara att lägga till bilder, inte ta bort. Vi skriver år 2013.

Värst i klassen (ja, det är medveten humor) är som vanligt Photomic, som plåtar tonåringar på Eklidens skola där mellanstora dottern går. Hem i brevlådan kommer så en lapp om att det nu är dags att beställa fotopaket, åtföljt av inloggningsuppgiter till hemsidan där man lägger sin order.

Väl inloggad uppmanas jag gå in och ”designa” mitt eget bildpaket, vilket låter bra. Vi ska ju bara ha katalogen och en bild på dottern, resten får de behålla. Då märker man att det inte går att ta bort bilder från ”standardpaketet”, bara lägga till. Jag tvingas alltså ta hem ett 30-tal bilder, för över 500 spänn till påseende, och sedan skicka tillbaka dem jag inte vill ha inom 14 dagar. Bara för att köpa en bild.

Samtidigt måste jag själv räkna ut vad bilderna kostar, lägga på en ”administrationsavgift” på svettiga 60 spänn – den är så hög på grund av de oräkneliga ton med bilder som Photomic forslar med lastbil fram och tillbaka över landet – och betala in via Internetbank inom ett par veckor. Bilder som ska skickas tillbaka måste nå Photomic inom två veckor efter företagets utskick – vilket i praktiken bara ger någon dag till godo eftersom allt skickas med långsam b-post. Bilderna måste dessutom tillbaka i originalkuvert, med returlapp klistrad på rätt plats. (Har barnen i sin iver rivit sönder kuvertet är det alltså kört.)

Hela detta system är givetvis designat för att i så hög grad som möjligt försvåra för konsumenterna att skicka tillbaka bilder eller komma billigare undan. Det är en hårfin skillnad på katalogskojarna som härjade som värst för ett par år sedan, och skolfotobranschen.

En del, som Svenskt skolfoto, har förvisso skärpt sig sedan förra gången jag skrev om skolfotomaffian 2010, och erbjuder nu möjlighet att köpa enskilda bilder (om än till svindyra priser). Men faktum kvarstår: skolfotobranschen borde regleras oändligt mycket hårdare än vad som är fallet idag. Framför allt borde skolorna omgående portförbjuda bolag vars enda affärsidé synes vara att lura av familjer maximalt med pengar.

Och frågan är vad skolorna själva tjänar på affären. Om de får en del av skojarpengarna är det mycket allvarligt. Fast det är ännu värre om de släpper in bolagen helt gratis…

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Låga elpriser hotar vindlobbyn, så vi måste förbjuda vattenkraft

strommadamm

Strömma kraftstation i Dagsås öster om Varberg. En av de första vattenkraftverken i Sverige, anläggningen stod kvar redan 1914. Här produceras fortfarande ren el, kapaciteten är 140 MWh. Frågan är dock hur länge – den hundra år gamla fördämningen är också populär bland sportfiskare…

Bekvämt under radarn smögs ett delbetänkande från en ny utredning, beställd av Miljödepartementet, ut i dagarna. Den skjuter in sig på det gigantiska problemet med att majoriteten av Sveriges vattenkraftverk, som genererar ungefär hälften av vår el, inte har tillståndsprövats enligt miljöbalken. Det beror på att de flesta vattenkraftverk byggdes i en tid då det inte fanns någon miljöbalk, ingen Lena Ek och inga horder med bidragsdiande byråkrater med storslagna ambitioner att göra världen lite mer ”hållbar”.

Detta gigantiska problem kan likställas med det faktum att den nuvarande Slussen, byggd i mitten på 30-talet, inte är godkänd enligt dagens miljölagstiftning och stadsplan, i likhet med stora delar av bebyggelsen Stockholms innerstad som aldrig fått bygglov med nuvarande regler. Ingen förväntar sig dock att Per Ankersjö och Centern i Stockholm på allvar skulle förbjuda Vasastan i en sentida miljöprövning, men det är precis detta som Sveriges vattenkraftverk nu står inför.

Bloggen Miljöfara har skrivit bra om vad som står på spel – till exempel att Länsstyrelserna ska får möjlighet att förbjuda redan befintlig vattenkraft, och dessutom tidsbegränsa tillstånden, ooch att Sportfiskarna får ett avgörande inflytande på Sveriges framtida energiproduktion. Om ett par vandringsleder för lax anses hotade i Norrland, kan det alltså innebära stoppad kraftproduktion och kraftigt höjda priser för elkonsumeter och industri.

Jag vill absolut inte framstå som en konspirationsteoretiker, men nånstans kan jag inte bli fri från en gnagande oro för att hela utredningsdirektivet kommer av att vattenkraften helt enkelt är för billig. De så kallade förnybara energikällorna, främst vindkraft, kräver ett elpris som är 8-10 gånger högre än vad våra halvsekelgamla vattenkraftanläggningar kan producera samma el för – utan några subventioner alls. Denna osunda priskonkurrens har gjort att vindkraftslobbyn gjort sitt bästa för att utmåla vattenkraft som miljöförstörande, något som naturligtvis är rent svammel.

Men det ser alltså ut som om Lena Ek, som brukligt djupt okunnig om allt det som hennes departement borde syssla med, har fått vindkraftslobbyns öra. Så för att rädda den olönsamma, ineffektiva elproduktion som kräver hundratals miljarder i skattesubventioner, ska vi i största möjliga mån försvåra och fördyra billig, miljövänlig och koldioxidfri el.

Det bisarra i sammanhanget är att det finns ungefär 7 GWh outnyttjad elproduktion i befintliga småskaliga vattenkraftverk (ungefär samma kapacitet som dagens vindkraft), anläggningar som redan är byggda, där fördämningar finns och el kan produceras – men stoppas av miljöskäl. Istället smäller vi upp gigantiska vindkraftsparker i känsliga fjällmiljöer – vindsnurror som slaktar kungsörnar i massor och som aldrig kommer att bli lönsamma och kräver årliga mångmiljonsubventioner av hårt prövade skattebetalare.

Utredaren ser dock främst det positiva i att satsa på sportfiske, istället för elproduktion (lånat från Miljöfara):

”Andra positiva samhällsekonomiska konsekvenser av nya fiskvandringsvägar är möjligheter till ökat friluftsliv och ökad fisketurism. Fritidsfiske utövas av cirka en miljon svenskar varje år och fritidsbaserad verksamhet är en näringsgren som växer” (Sid 355).

Välkommen till Absurdistan. Och kom ihåg: Centerpartiet bär ansvaret.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DN 1, 2, SvD

Norsk miljöpolitk: ge rika miljardstöd för att köpa lyxbilar

tesla_models

Tesla Model S kallas även för elbilarnas Ferrari. En lyxbil som subventioneras hårt i Norge.

Återigen blir vi upplysta om hur långt framme miljöarbetet befinner sig utanför Sveriges gränser. I vårt grannland Norge har nämligen eldrivna lyxbilen Tesla Model S sprungit iväg i försäljningsstatistiken och toppar nu försäljningslistorna över sålda bilar i landet. Elbilar utgör nu hela 3 procent av den norska bilparken, mot bara några promille i Sverige. Bara under förra månaden såldes det hela 626 Tesla, eller 5 procent av den totala bilförsäljningen.

Uppenbarligen är det något som gör att norrmännen gillar elbilar betydligt mer än vi svenskar, som haft lite svårt att motivera ett beslut att lägga ner ett par hundra tusen extra på en bil som det knappast går att hitta laddare för. Och svaret på varför bilåkarna på andra sidan kölen tagit Tesla S till sitt hjärta är givetvis att samhället betalar stora delar av kostnaden. Dels subventioneras miljöbilarna frikostigt, dels är punktskatterna på vanliga bensin- och dieselbilar extremt hög i Norge, vilket gör att bilkörning i ännu högre utsträckning än i Sverige är en sysselsättning för de välbeställda.

I en artikel i Wall Street Journal från i våras kan man läsa att den norska regeringen – förutom att straffbeskatta fossilbilar och subventionera elbilar – betalar köparna upp till 70.000 kr (11.000 USD) i form av inköpspremie, gratis parkering och slopade biltullar för elbilar. Dessutom tillåts elbilarna köra i kollektivtrafikfilerna, vilket uppenbarligen är något som lockat många ekonomiskt gynnade norrmän att skaffa en andra bil för att komma snabbare till jobbet.

Jag har ingen aning om hur många Tesla det rullar i grannlandet, men det finns uppenbarligen ingen brist på norska oljemiljoner att bränna på elbilssatsningen. I Sverige börjar denna lyxiga leksak på 700.000 i inköpspris, vilket gör den alltför dyr för normala inkomstlägen – även med den så kallade supermiljöbilspremien på 40.000 kr. Och brist på laddmöjligheter innebär att man alltid måste ha en andra bil i husthållet.

Men med den norska metoden – att frikostigt subventionera rika människors lyxbilsinköp – är det självklart att det snabbt får genomslag i försäljningen. Frågan är bara om det är – för att ta ett aktuellt buzzword – hållbart. För om man översätter denna subvention till europeiska förhållanden, där planen är att det ska rulla hela nio miljoner elbilar år 2020, skulle samma nivå av subvenitoner landa på 630 miljarder i skattesubventioner.

I Sverige gör branschorganisationen Bil Sweden prognosen att det kommer att säljas 265.000 nya bilar i år. Bara 0,6 procent av dessa kommer att vara så kallade supermiljöbilar (alltså elbilar eller laddhybrider). Därför efterlyser både Bil Sweden och motorjournalister ökade stimulanser, liknande de i Norge.

Om Sverige på norskt vis skulle få fem procent av bilköparna att köpa på en Tesla Model S, hade det kostat statskassan nära en miljard årligen. Värt att påpeka är att dettta precis som övriga energisubventioner innebär en kraftig förmögenhetsöverföring från låg- och medelinkomstagare till dem som har det allra mest förspänt.

Och som den danske miljöekonomen Björn Lomborg visat i ett flertal artiklar är elbilen  allt annat än fri från utsläpp, eftersom tillverkningsprocesen har en nära tre gånger så stor miljöpåverkan som en vanlig bil. Få elbilsköpare kommer ens i närheten av de körsträckor som krävs för att tjäna in skillnaden i koldioxidekvivalenter som uppstår i tillverkningsprocessen jämfört med att köpa en vanlig bil.

Som verktyg för att sänka koldioxidutsläppen och ”rädda klimatet” är elbilen i allt väsentligt verkningslös, samtidigt som den är ineffektiv och ohemult dyr. Alltså ungefär som de flesta andra så kallade klimatåtgärder.

Att slösa bort massor av pengar på meningslösa symbolhandlingar brukar vara Miljöpartiets paradgren, så det är konstigt att partiet inte hade med en norsk elbilssatsning i dagens skuggbudget.

Nu avskyr förstås MP allt vad bilar heter, och vill istället göra det för dyrt för folk på landet att köra över huvud taget. Dessutom ska vi bränna ytterligare 50 miljarder på att ytterligare manipulera EU:s redan sönderfuskade och havererade handel med utsläppsrätter.

Intressant?

Andra bloggar åsikter om , , ,

Nyare inlägg »

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: