And The Band Played On

Månad: december 2013

Att välja rätt sida i kriget

För ett par dagar jobbade jag på ett inlägg där jag argumenterade rätt hårt – och onödigt raljant – mot beslutet att hänga ut privatpersoner som skrivit hatkommentarer på olika rasistsajter, liksom metodiken för att avanonymisera dessa existenser. Dessutom ställde jag mig frågande till beslutet att samarbeta med en extrem organisation för att vaska fram uppgifterna.

Men sedan satte jag mig och läste. Dels mina egna ord, dels vad de uthängda verkligen hade skrivit – vilket utan tvekan är bland det vidrigaste jag läst. Jag har själv jobbat en hel del med sociala medier, men eftersom jag aldrig själv besöker de sajter som granskats, kom det som en smärre chock att läsa vad ”vanliga” åkeriägare, docenter och andra numera namngivna internettroll egentligen tycker.

Jag insåg plötsligt att jag inte kunde stå för min egen text – som i värsta fall kunde tolkas som att jag gav mitt stöd till rätten att hata fritt bakom anonymitetens skydd. Därför avpublicerade jag inlägget samma dag, och har ägnat den senaste tiden åt att rannsaka min ståndpunkt i frågan för vad journalistikens gränser egentligen går. Och efter att ha lyssnat till Medierna i P1 med Thomas Mattsson i helgen, inser jag att det nog ändå var rätt beslut att jaga ut ett antal av de mest rabiata kommentarsfältherrarna i ljuset.

Eftersom detta är min privata blogg, tar jag mig friheten att flika in en personlig varudeklaration (dagens debattklimat verkar ju kräva det). Ideologiskt står jag med ena benet i liberalismen och med det andra i en socialdemokrati av klassiskt snitt. (I efterhand tycker jag till exempel att idén med löntagarfonder kanske inte var fel, de hade kanske hjälpt till att behålla ett antal numera exporterade arbetstillfällen här hemma i Sverige, men det är ett ämne för ett annat blogginlägg.) Jag brukar aldrig kokettera med min arbetarklassbakgrund, men kan konstatera att jag numera är ganska ensam i mitt skrå med att ha vuxit upp i en familj med en undersköterska till mamma och en pappa som var snickare. Många av mina bästa vänner är ”vanligt folk”, och jag umgås mycket sparsamt med den så kallade medieeliten.

Och: jag föraktar innerligt Sverigedemokraterna och dess fula svans i alla dess bruna nyanser. Det var en katastrof att de kom in i riksdagen 2006 – sedan dess har partiet legat som ett öppet sår i samhällskroppen, en infektion som tyvärr verkar smitta allt fler för varje nytt avslöjande, varje järnrörsskandal eller offentlig avklädning.

Det tragiska är att vi inte verkar hitta något botemedel mot farsoten. Gång på gång avslöjar vi topparna som rasister när de tror att mikrofonen är av – med resultatet att väljarstödet tar ännu ett ett skutt uppåt. Vi petar och gräver i såret, men det enda som händer är att smittan sprids ännu mer.

En mycket stor del av denna smittspridning sker via anhängarnas hatsajter, där en mångtusenhövdad skara av hatkolportörer gör allt i sin makt för att pervertera alla debattämnen till att handla om att det är invandrarnas fel – och samtidigt skrämmer bort alla vettiga röster från diskussionen. Det är en slags välorganiserade huliganer, fast på internet, som även de gömmer sig bakom anonymitetens masker. Detta är partiets egna stormtrupper – och ska man stoppa Sverigedemokraternas framfart är det sannolikt helt rätt analys att det är i just detta träsk vi måste börja rensa upp.

Jag levde fram till helt nyligen i tron att kampen mot SD skulle kunna föras med blanka vapen. Men de senaste dagarna har jag insett att vi nu befinner oss i ett fullskaligt krig – ett kamp där det är viktigare än nånsin att välja sida. Det är vi, det öppna civiliserade samhället, mot Sverigedemokraterna, och det övergripande målet måste vara att besegra dem med alla till buds stående medel – även om det kräver att vi tidvis skaffar oss strange bedfellows.

Om uthängningen av de värsta trollen med namn och bild kan få dem att tystna och krypa tillbaka under sina stenar, eller tänka efter en extra gång innan de hatar loss under skydd av en högst imaginär anonymitet – so be it.

Kommer det då att fungera? Det är jag tyvärr osäker på, men å andra sidan har ingen av de metoder som provats tidigare gett några resultat. Men samtidigt som vi inte får glömma vem som är den verkliga fienden, måste vi undvika att själva förvandlas till monster i kampen mot ondskan.

Med detta sagt checkar jag ut från den här debatten. Skyttegravarna är nu djupt grävda, och kombattanterna på bägge sidor blir allt mer extrema. Att sticka upp huvudet i kulregnet är förenat med livsfara.

In a revolution one wins or dies, if it is a real one.
Che Guevara, Farewell letter to Fidel Castro (1965)

 

I väntan på en storm

Det är några dagar kvar till stormen Sven, men det har redan börjat blåsa upp i Varberg. Vinden sliter i balkongdörren till hotellet, ett stenkast från lägenheten där mamma bodde fram till helt nyligen. Hon brukade älskade höststormarna, gråvädret och den isande vinden. Själv förstod jag aldrig det där, hela min uppväxt hatade jag att tvingas gå dubbelvikt och huttra i höstkylan.

En av de första stormarna jag minns var hösten 1969, då det blåste mer än någonsin senare i livet. Tak lyftes av husen i stan, och liten och klen som jag var hade jag bog själv blåst bort på väg hem från Rosenfredsskolan om inte mamma och pappa kommit och mött mig på eftermiddagen. Jag minns mina små händer i deras stora starka grepp, och hur de höll i mig i kastvindarna som lyfte mig från marken flera gånger. Lite som jag var tyckte jag det var jättekul att liksom segelflyga i vinden. Jag förstod aldrig allvaret då, och varför de höll så hårt, men senare har jag insett att det var förenat med livsfara att ens befinna sig ute i stormen. Vi pratade aldrig om det igen vad jag kan minnas.

Och nu är det för sent att fråga – precis som det är för sent att få veta alla andra saker hon höll hemliga för mig. Som vem den där mannen var, som dog ifrån henne i unga år och som hade samma namn som min pappa. Eller var jag ska lägga henne nånstans – vill hon vara med pappa, trots att de inte bodde tillsammans de sista 18 åren, eller ha sin alldeles egna plats?

Nu är hon död, efter åratal av krämpor och sjukdomar. Och trots att jag var förberedd på att det skulle hända, gick det inte riktigt att föreställa sig den tomhet hon lämnade efter sig. Jag hoppades in i det sista att hon skulle få uppleva sin 80-årsdag, bara en månad bort, men istället fick jag ett samtal från sjukhuset där jag fick veta att hon var illa däran och att jag behövde komma ner omgående.

Jag kom fram på kvällen, och såg direkt att hon mådde ganska dåligt. Hon halvlåg i sjukhussängen, och jag är inte ens säker på att hon hörde något av det jag sade till henne. Andetagen var svaga och nästan ohörbara bakom syrgasmasken.

Den sista timmen satt jag på en stol bredvid sängen och tittade på Julkalendern, samtidigt som jag småpratade med henne. Det var så många år sedan. Jag höll hennes hand så hårt, men kände hur hon trpts det började glida ur mitt grepp. Till slut insåg jag motvilligt att det var dags att släppa. Jag viskade att jag älskade henne, klappade hennes på pannan och sa att hon inte behövde kämpa mer. Sedan drog hon ett långt djupt andetag, innan hon slutade andas för gott. Min mamma Berit var borta, och jag kände mig som den ensammaste människan i världen.

Sedan gick jag ut i den annalkande stormen. Utan någon att hålla i handen.

Intressant?

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: