Det är några dagar kvar till stormen Sven, men det har redan börjat blåsa upp i Varberg. Vinden sliter i balkongdörren till hotellet, ett stenkast från lägenheten där mamma bodde fram till helt nyligen. Hon brukade älskade höststormarna, gråvädret och den isande vinden. Själv förstod jag aldrig det där, hela min uppväxt hatade jag att tvingas gå dubbelvikt och huttra i höstkylan.

En av de första stormarna jag minns var hösten 1969, då det blåste mer än någonsin senare i livet. Tak lyftes av husen i stan, och liten och klen som jag var hade jag bog själv blåst bort på väg hem från Rosenfredsskolan om inte mamma och pappa kommit och mött mig på eftermiddagen. Jag minns mina små händer i deras stora starka grepp, och hur de höll i mig i kastvindarna som lyfte mig från marken flera gånger. Lite som jag var tyckte jag det var jättekul att liksom segelflyga i vinden. Jag förstod aldrig allvaret då, och varför de höll så hårt, men senare har jag insett att det var förenat med livsfara att ens befinna sig ute i stormen. Vi pratade aldrig om det igen vad jag kan minnas.

Och nu är det för sent att fråga – precis som det är för sent att få veta alla andra saker hon höll hemliga för mig. Som vem den där mannen var, som dog ifrån henne i unga år och som hade samma namn som min pappa. Eller var jag ska lägga henne nånstans – vill hon vara med pappa, trots att de inte bodde tillsammans de sista 18 åren, eller ha sin alldeles egna plats?

Nu är hon död, efter åratal av krämpor och sjukdomar. Och trots att jag var förberedd på att det skulle hända, gick det inte riktigt att föreställa sig den tomhet hon lämnade efter sig. Jag hoppades in i det sista att hon skulle få uppleva sin 80-årsdag, bara en månad bort, men istället fick jag ett samtal från sjukhuset där jag fick veta att hon var illa däran och att jag behövde komma ner omgående.

Jag kom fram på kvällen, och såg direkt att hon mådde ganska dåligt. Hon halvlåg i sjukhussängen, och jag är inte ens säker på att hon hörde något av det jag sade till henne. Andetagen var svaga och nästan ohörbara bakom syrgasmasken.

Den sista timmen satt jag på en stol bredvid sängen och tittade på Julkalendern, samtidigt som jag småpratade med henne. Det var så många år sedan. Jag höll hennes hand så hårt, men kände hur hon trpts det började glida ur mitt grepp. Till slut insåg jag motvilligt att det var dags att släppa. Jag viskade att jag älskade henne, klappade hennes på pannan och sa att hon inte behövde kämpa mer. Sedan drog hon ett långt djupt andetag, innan hon slutade andas för gott. Min mamma Berit var borta, och jag kände mig som den ensammaste människan i världen.

Sedan gick jag ut i den annalkande stormen. Utan någon att hålla i handen.

Intressant?