Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: januari 2014

Hjärnfri onsdag

LRF hånas högljutt – och inte alls obefogat – för sin misslyckade hamburgarprotest utanför Gripenskolan i Nyköping, en aktion som försvaras med att tjejer blir snygga av att äta hamburgare (?!). Så är det naturligtvis inte – man blir inte vare sig snyggare eller fulare av att äta kött, lika lite som man räddar miljön och stoppar orkaner eller översvämningar genom att tugga i sig animaliskt protein sju dagar i veckan.

Svenskarna äter förvisso mer kött än vad som är nyttigt – vi skulle behöva minska konsumtionen från i snitt 70 till 50 kilo per person och år av hälsoskäl – och bara detta aktum är orsak nog för Nyköpings kommun att utropa onsdagar till köttfria dagar i skolorna (även om jag misstänker att det också ligger ekonomiska orsaker bakom). Men för klimatets skull spelar det faktiskt ingen som helst roll om svenska tjejer, killar, unga eller gamla trycker i sig 70 eller 700 kilo per svensk och år.

Saken är den att endast ett fåtal är medvetna om hur extremt små ”klimatutsläpp” (som det kallas av okunniga politiker) Sverige ger upphov till i ett globalt perspektiv. Därför tänkte jag sätta lite siffror på det hela, för att belysa vad vi kan åstadkomma för Jordens klimat genom att dra ner på köttkonsumtionen en dag i veckan. På detta sätt slipper Åsa Romson, organisationen Köttfri måndag och rektorer med världsförbättrarambitioner att anstränga sig med jobbiga beräkningar. Alltså hur många grader celcius –eller rättare sagt tusendels grader – förhöjd temperatur som skulle bli resultatet av att vi slutade äta kött en dag i veckan.

co2_graph_nytimes

Låt oss räkna med en befolkning på nio miljoner svenskar. Det gör att vår sammanlagda årskonsumtion av kött landar på 630.000 ton. Varje ton kött genererar i sin tur mellan 0,8 till 9 ton koldioxidekvivalenter (kyckling ger lägst utsläpp, biff störst). För enkelhetens skulle kan vi sätta ett schablonvärde till 5, eller totalt 3.150.000 ton koldioxidutsläpp, eller förenklat 3,2 megaton. Källa: New York Times.

Sveriges samlade årliga koldioxidutsläpp (enligt siffror från 2010) var 52,9 miljoner ton (megaton), vilket kan jämföras med de samlade globala utsläppen som uppgår till c:a 36 Gigaton enligt de senaste siffrorna. Sveriges del av de globala utsläppen utgör alltså 1,6 promille, eller 0,16 procent.

Tar vi enbart vår köttkonsumtion, utgör denna 6 procent av de totala svenska co2-utsläppen, eller knappt 0,1 promille av den globala co2-budgeten. Vi börjar här röra oss mot decimaltal som är så små att de i vilket annat sammanhang som helst skulle anses som avrundningsfel.

Och då talar vi alltså om vår totala köttkonsumtion, som i den allmänna debatten utmålas som ett gigantiskt hot mot klimatet. Om vi tar bort bara 1/7 av denna konsumtion, landar vi ner på 0,01 promille.

Här är det faktiskt hög tid att dra fram den vita flaggan. Det finns ingen som helst möjlighet att på allvar räkna ut vilken effekt en sådan symbolisk koldioxidbantning skulle kunna ha på Jordens klimatsystem. Ingen!

Men låt oss då ta en jämförelse istället; med Kina, som av miljörörelsen brukar hyllas för sin kraftfulla satsning på förnybar energi. Kina växer så det knakar, och är idag världens största utsläppsnation med nära dubbelt så mycket koldioxidutsläpp som USA. 27 procent av de globala utsläppen kommer numera från Kina, dit många av våra industrier flyttat eftersom arbetskraften är billig och miljö- och energiskatter närmast okända begrepp. I Kina, där 65 procent av energin kommer från brunkol, ökar utsläppen med nära sex procent årligen.

Så: för varje dag som går, växer Kinas koldioxidutsläpp med 157.000 ton. Det innebär att om vi alla slutar äta kött en dag i veckan, så har Kinas ökade utsläpp ätit upp hela denna minskning på mindre än tre dagar.

Om man skänker en tanke åt detta faktum, borde det vara en rimlig strategi att sluta att skeppa iväg svenska arbetstillfällen till Kina – vilket vi idag gör med våra höga miljöskatter på ren energi – och kanske försöka få tillverkningsföretagen att stanna kvar i Sverige. Då kan det till och med bli pengar över till att bjussa på en hamburgare till lunch.

Eller en Quornbiff för den som så önskar.

(Källa: Sveriges bästa men tyvärr avsomnade miljöblogg Andas lugnt samt Science Daily)

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Löfven väljer grönt flum framför jobben

De somi likhet med mig någonstans hoppats på att Stefan Löfven, gammal metallare och tidigare uttalad kärnkraftsvän, skulle få Socialdemokraterna att ta ställning för de svenska industrijobbben, kan sluta hoppas nu.

När man läser den debattartikel han satt sitt namn under, tillsammans med Miljöpartiets Åsa Romson, inser man att S nu tagit klar ställning: mot konkurrenskraftiga energipriser, mot nya kärnkraftverk – och för grönt flum.

Artikeln är så fullproppad av floskler om ”avtagna ledartröjor” och andra miljöpartistiska klichéer att den är  tröttsam att ta sig igenom. Men i korthet rasar MP (och Löfven uppenbarligen) på att regeringen Reinfeldt inte protesterat tillräckigt intensivt mot EU:s nya miljömål – som ger större självständighet till medlemsstaterna att själva bestämma hur framtida utsläppsminskningar ska ske, jämfört med tidigare planekonomiska krav på en viss del ”förnybar” energi. Det senare målet har varit fullständigt förödande för Europas ekonomier – bland annat har det drivit Storbritannien nära konkursens rand. Landet har misslyckats kapitalt med sin massiva satsning på vindkraft, som inneburit gigantiska prishöjningar på el, industrier som flyr landet samtidigt som vinsterna för miljön varit försumbara.

I går höll Storbritanniens premiärminister David Cameron ett uppmärksammat tal vid World Economic Forum i Davos, där han deklarerade att landet nu storsatsar på utvinning av så kallad skiffergas. Erfarenheterna från USA, där låga gaspriser spelat en stor roll för den pågående åter-industrialiseringen, med företag som flyttar hem produktion från Asien, vill Cameron nu kopiera på hemmaplan:

“There is no doubt that when it comes to re-shoring in the US, one of the most important factors has been the development of shale gas, which is flooring US energy prices, with billions of dollars of energy cost-savings predicted over the next decade.”

Cameron, Barroso och en majoritet inom EU har alltså sent om sider lärt sig de plågsamt dyrköpta erfarenheterna av att lyssna till gröna floskler, som de Åsa Romson och Stefan Löfven vräker ur sig, utan att ställa några som helst krav på hur det skulle fungera omsatt i praktisk verklighet. För så är det tyvärr med miljöpolitiken – det är i princip det enda område där miljardsatsningar lanseras, utan diskussion om vare sig kostnader eller effekt. (SvD har sedan en tid tillbaka stängt kommentarsfunktionen just på debattartiklar som handlar om energi, så ämnet uppfattas alltså höggradigt toxiskt.)

Att Åsa Romson barrikaderat sig nere i sin bunker på klassiskt Undergången-vis och fortsätter mässa om en rosenskimrande framtid med hundratusentals ny gröna jobb och miljardvinster för Sverige – bara vi lägger ner halva vår energiproduktion, ser till att de sista industriföretagen lämnar landet och lägger några hundra miljarder till på att bygga ut vindkraften – det kan jag förvisso förstå. Detta är ju faktiskt Miljöpartiets religion och innersta själ; ett småskaligt samhälle där folk bor i kojor i skogen eller i ettor på Söder där el uppstår på magiskt vis i vägguttagen.

Men några gröna jobb kommer tyvärr aldrig att materialisera sig i stor skala. De enda som tjänat på miljardrullningen hittills, är skattefinansierade domedagsdebattörer som Johan Rockström, utländska riskkapitalister som håvar in hundratals miljoner skattefritt via elcertifikaten, stora landägare som tjänar miljoner på att hyra ut åkermark till vindsnurror – och före detta politiker som likt Maud Olofsson fått lukrativa styrelseuppdrag, t ex i Pehr G Gyllenhammars Arise Windpower (som tack för hjälpen under regeringsåren kan man anta).

Men att Löfven skulle köpa det gröna flummet så okritiskt, det hade jag faktiskt inte förväntat mig. Jag hoppas och tror att LO och industrifacken kokar inne i sin borg vid Norra bantorget, men debattartikeln ställer ger också upphov till en gnagande oro: Har Löfven över huvud taget politisk ryggrad – eller är han bara ännu en marionett som går dit partiets spinndoktorer pekar?

Oavsett vilket, vet vi i alla fall nu nu hur läget ser ut inför höstens val. Och oavsett hur vi röstar – så får vi extremistiskt grönt flum. Röstar vi på Löfven kommer Miljöpartiet att ta makten över energipolitiken. Om Alliansen får fortsatt förtroende kommer miljöfundamentalisterna i Centern att sätta agendan.

Vad vi än väljer, dikteras Sveriges framtid som industrination av en liten klick med 4-9 procent av väljarnas stöd.

Vad det än är, så inte är det demokrati.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Det är hög tid att stoppa smygbeskattningen av våra prylar

intakter_privatkopiering

Det här diagrammet säger en hel del. Det visar intäkterna för så kallad privatkopiering – alltså den avgift som vi betalar när vi köper en ny hårddisk, ett USB-minne eller en inspelningsbar CD- eller DVD-skiva. De senare är dock på väg att dö ut, dels som ett resultat av att priserna för flashminnen och hårddiskar har sjunkit dramatiskt på senare år, dels för att folk inte gör kopior av sin musik längre (och frågan är om det någon gång skett med film i någon märkbar utsträckning).

Siffrorna, som är hämtade ur upphovsrättsorganisationen Copyswedes årsredovisningar, visar svart på vitt den revolution som vår konsumtion av film och musik gått igenom. Försäljningen av CD-skivor rasar när i princip all musik säljs digitalt. Och även på den digitala marknaden har det skett ett snabbt skifte från nedladdning av fysiska musikfiler till strömmade tjänster som Spotify och Netflix. Som man kan läsa ut av Ifpis senaste försäljningsstatistik, som avser första halvåret 2013, kommer 75 procent av intäkterna från digital försäljning – och av dessa står streamingtjänster för 94 procent. Den fysiska försäljningen är alltså 25 procent.

För den allt större majoritet av svenskarna som lyssnar på musik via Spotify och tittar på film via Netflix, Viaplay eller någon av alla andra gratis- eller betaltjänster som finns att välja mellan, är en sak ganska säker: de privatkopierar inte. Dels är det mycket  komplicerat för någon utan djupa tekniska kunskaper (och avancerad utrustning) att ”rippa” streamad musik och film för att sedan spara ner denna och dela med sig av till familj och vänner. Dels finns det faktiskt inget behov eller incitament för att göra det – Spotify är gratis och det är oändligt mycket lättare för alla i familjen och vänkretsen att skaffa sig ett eget konto, än att vänta på att pappa, mamma eller kompisar ska komma förbi och dela ut USB-minnen med favoritmusiken.

Förnekelsen av denna nya verklighet sitter dock mycket djupt hos Copyswede. Så sent som 2012 lyckades organisationen få stöd i den speciella skiljedomsnämnd som har till uppgift att avgöra tolkningstvister mellan Copyswede och dess motpart hemelektronikbranschen, för uppfattningen att USB-minnen och externa hårddiskar är produkter ”särskilt ägnade” (som upphovsrättslagen uttrycker det) för privatkopiering av upphovsrättsskyddat material (den så kallade UMA-domen).

Att läsa domen är i sanning en bisarr upplevelse. Som bevis för uppfattningen att din nätverksdisk eller backupenhet egentligen bara är ett sätt att distribuera kopierade CD-skivor till den närmsta vänkretsen, hänvisar Copyswede till en marknadsundersökning där 10 procent av de svarande medgav att de nog brukade kopiera musikfiler lite då och då. När det gäller till exempel DVD-filmer har dessa oftast så kallat DRM-skydd som dels gör det förbjudet att framställa kopior, dels kräver kopiering specialprogram och avancerade tekniska kunskaper. För den stora allmänheten kan man därför slå fast med till visshet gränsande bombsäkerhet att det inte förekommer någon privatkopiering av film – över huvud taget.

Men, som Copyswede uttrycker det i UMA-domen, ”ersättningsskyldigheten förutsätter inte att det är enkelt att använda anordningen för privatkopiering”.

Nu flyttar Copyswede fram positionerna ytterligare i kriget om att privatbeskatta våra teknikprylar. Igår möttes organisationen och hemelektronikjätten Sony i Lunds tingsrätt, uppbackade av Elektronikbranschen, som ska avgöra om bolagets telefoner verkligen är en telefon – Copyswede hävdar att det egentligen är en MP3-spelare som också går att ringa med, och alltså ska omfattas av privatkopieringsskatt på någon hundring.

Målet är principiellt mycket viktigt, dels eftersom det aldrig avgjorts tidigare var gränsen går för en upphovsrättsorganisaton på jakt efter intäkter, dels för att någon faktiskt vågar sätta ner foten och protestera mot ett system där en enskild organisation, utan folkligt mandat, på eget bevåg tillåts driva in skatter. Allt snack om att det är en fråga mellan Copyswede och ”branschen” är förstås struntprat – de avgifter som läggs på produkterna betalas förstås i sista hand av konsumenten.

Dom meddelas av Lunds tingsrätt i februari. Om Copyswede får rätt, kanske den nedåtgående trenden i diagrammet ovan brytas, och artister som Per Gessle och Tomas Ledin kan se fram emot lite extra klirr i kassan.

De flesta av oss andra blir förlorare, och kommer framöver att få betala skatt på allt som utrustas med lagringsenhet. Förvänta dig därför att din nya Volvo eller ditt kylskåp snart kommer att betraktas som MP3-spelare med vissa frys- och köregenskaper och därför ska omfattas av privatkoperingsavgift.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Den gröna omställningen har försatt Europa i katastrofläge

Financial Times uppmärksammade i helgen den havererade europeiska energimarknaden, som nu på allvar hotar jobben i EU-länderna. Detta är något som till och med EU-höjdarna med Jose Manuel Barroso i spetsen nu tvingas erkänna. Europeiska industrier betalar upp till fyra gånger mer för sin energi än konkurrenter i till exempel Ryssland och USA, något som hotar att driva iväg både företag och jobb  ifrån kontinenten.

Ansvaret för detta haveri vilar tungt på EU självt, och på unionens olika kostsamma och samtidigt verkningslösa planekonomiska fiaskon för att minska koldioxidutsläppen. Bindande resolutioner om att minska utsläppen 20 procent fram till 2020, och att 20 procent av energin ska komma från förnybara källor, har fått till effekt att Europa dignar under kostnaderna för den gröna omställningen. Dessutom hotas själva elnätet, framför allt i Tyskland, av blackouter som ett resultat av en okontrollerad utbyggnad av intermittenta energislag som sol och vind.

Fram till nu har den tyska industrin skyddats mot de skyhöga priserna (elkonsumenterna har fått ta hela smällen vilket inneburit att c:a 80.000 tyskar hamat i energifattigdom) men eftersom detta undantag strider mot EU:s regler, kommer även den tyska industrin att drabbas fullt ut av kostnaden för den så kallade ”energiewende”. Företrädare för EU:s näringsliv har länge varnat för en utveckling där arbetstillfällen exporteras utomlands – framför allt till USA och Asien där energikostnaderna är en bråkdel av de Europeiska.

En av dem som uttalar sig i Financial Times är Lakshmi Mittal, ordförande och vd för ståltillverkaren ArcelorMittal. “Om vi betalade samma energipriser som i USA vid våra fabriker i EU, hade våra kostnader minskat med en miljard dollar om året” [7 miljarder kr], säger han.

Sju miljarder i minskade kostnader – hur många jobb motsvarar det tro?

Och Paolo Scaroni, vd för italienska olje- och gasbolaget Eni, sade i ett tal i helgen att de låga amerikanska energipriserna skapat ”massiva konkurensfördelar”, något som driver investeringar och företag till USA i en allt snabbare takt. ”Detta är ett verkligt katastrofläge för Europa”, enligt Scaroni.

Även om dessa röster sannolikt avfärdas som ”särintressen”, är det tydligt att USA:s satsning på utvinning av skiffergas – och därmed fallande energipriser – har slagit ner som en bomb i Bryssel. Från att ha varit övertygade om att ständigt stigande priser på fossila bränslen förr eller senare skulle de kostsamma satsningarna på sol- och vindenergi att bli lönsamma, har verkligheten slagit undan benen för de storstilade planerna. Kvar står EU med en havererad energimarknad, där företagen flyr och medborgarna tvingas lägga allt större del av den disponibla inkomsten på att betala för el och uppvärmning. Knappast ett bra utgångsläge för en union i kris, med ett gigantiskt skuldberg och där nya jobb behövs mer än nånsin.

I en rapport från EU-kommissionen, som Financial Times citerar, konstateras det att de priser som företag i Europa betalar för naturgas är 3-4 gånger högre än jämförbara industrier i USA och Ryssland. Rapporten släpps lagom till till morgondagens möte i EU-kommissionen, som ska ta ställning till nya miljömål för unionens energiproduktion fram till 2030.

Och just nu ser det mörkt ut för nya bindande avtal på energiområdet, EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso har mer eller mindre öppet deklarerat att kommissionen inte vill se några bindande avtal efter 2020 vare sig vad gäller andel förnybar energi eller krav på energieffektivisering. Dessutom flaggar Barroso för att de frikostiga subventionerna till den förnybara energin kommer att avvecklas efter 2020.

Därigenom ligger vägen öppen för en storskalig satsning på ”fracking”, alltså utvinning av skiffergas, även i Europa.

Samtidigt, hemma i Sverige, förbigås denna helomvändning i EU:s energipolitik med största möjliga tystnad. Vid partiledardebatten i Riksdagen i förra veckan nämndes energipolitik inte med ett ord – förutom av Åsa Romson (MP) som vill se en snabb nedläggning av halva Sveriges elproduktion till förmån för ”förnybara” lösningar. Alltså samma recept som drivit Europa till konkursens rand.

Och i SvD skyller de offentligfinansierade och välavlönade domedagsprofeterna Johan Rockström och Anders Wijkman på Sveriges miljöminister – som har utsetts att leda morgondagens förhandlingar i Bryssel tillsammans med Anna-Karin Hatt – för att inte kraftfullt nog visa vägen och gå före. Oavsett vad man tycker om denna centerduo, kommer de att ha svårt att få gehör för ståndpunkten att vad vi behöver är ännu mer av den misslyckade planhushållning på energiområdet som vi levt med de senaste 20 åren.

Dessa två debattörer verkar dock för länge sedan förlorat kontakten med fast mark. En misstanke som förstärks av den senaste debattartikeln i SvD, där Rockström och ett andra frälsta på fullt allvar hävdar att det  går att ersätta all energiproduktion i Sverige med förnybart – bara man vågar tro på det.

Att en tänkande människa på fullt allvar tycker att vi kan skrota vår basproduktion av el och ersätta den med vindsnurror (som står stilla fyra av fem dagar) och solpaneler – i ett land där stora delar befinner sig i mörker en tredjedel av året då energibehovet är som störst – är faktiskt obegripligt.

Om EU beslutar om att rulla tillbaka delar av den jobbdödande energipolitik som Bryssel hittills drivit, är det  värt att fira. Det tragiska är bara att vi inte hade behövt hamna i det energipolitiska undantagstillstånd som råder – om vi bara låtit bli att lyssna på allsköns självutnämnda experter och domedagsprofeter.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Det är bara en tidsfråga innan ditt kylskåp hackar ditt bankkonto

samsung-t9000-635

Samsungs nya ”smarta” frys är utrustad med ett Androidbaserat operativsystem och kan twittra. Varför?

”The internet of things” är ett begrepp som är på modet just nu. I benämningen ligger att det inte bara är datorer, telefoner och surfplattor som ska kunna kommunicera med varandra via nätet, utan i princip allt i vår vardag. Från badrumsvågen till spisen, smart-tvn, stereon, radion, frysboxen och – bilen. Alla ska de ha sin egen identitet på nätet, med unik ip-adress (ipv6 får man anta med tanke på antalet prylar) och möjlighet att kommunicera med sina ägare eller varandra. Vem vet, inom ett par år kanske bilen själv meddelar polisen när den blir stulen, slår på webbkameran, plåtar tjuven och rapporterar in sin position. Och din ljudanläggning skvallrar redan för Apple, Google och Spotify vad du egentligen lyssnar på.

Även om det finns många fördelar med att prylarna blir ”smartare” och uppkopplade, är det här kanske inte en framtid som vi ska fram emot med odelad entusiasm. En invändning är förstås frågan om integritet – hur många av våra prylar kommer att kunna användas för att kartlägga våra liv, och vilka får ta del av dessa uppgifter?

Men dessa farhågor förbleknar vid sidan om de närmast gigantiska säkerhetshål som öppnar sig när miljontals nya enheter kopplas upp mot nätet och därmed blir mål för datorvirus, trojaner och allsköns fientlig kod, något som tekniksajten Ars Technica nyligen uppmärksammade i en op-ed. För när prylarna utrustas med egna operativsystem, blir de givetvis utsatta för hackningsförsök – något som vi nyligen såg exempel på, när ett kylskåp användes för att skicka spam i ett så kallat botnät. Och en säkerhetskonsult på Malta visade för drygt ett år sedan hur det var möjligt att hacka en Samsung Smart-tv och därmed komma åt data på dess anslutna USB-enheter.

Ars Technica:

It may be too late to resist this movement, with smart TVs already firmly entrenched in the mid-to-high end market, but resist it we should. That’s because the “Internet of things” stands a really good chance of turning into the “Internet of unmaintained, insecure, and dangerously hackable things.”

These devices will inevitably be abandoned by their manufacturers, and the result will be lots of “smart” functionality—fridges that know what we buy and when, TVs that know what shows we watch—all connected to the Internet 24/7, all completely insecure.

Problemet ligger i tillverkarnas bevisat slappa attityd för att uppdatera mjukvaran i sina apparater. Programvarutillverkare som Microsoft och Apple släpper kontinuerligt uppdateringar och täpper till säkerhetshål i sin mjukvara. Renodlade hårdvaruföretag som Samsung, LG och Sony är över huvud taget inte intresserade av sådant – de tjänar sina pengar på att kränga nya prylar till oss så ofta som möjligt, inte att förlänga livet på gammal teknik. När det gäller smarta telefoner, med produktlivscykel på minst tre år, erbjuder tillverkarna enbart i undantagsfall support, uppdateringar och säkerhetsfixar under mer än halva denna tid (Apple undantaget).

När det gäller bilar, frysboxar och tv-apparater kan dessas livslängd räknas i tiotals år eller mer. Ponera nu att den nya smarta frysen, som kommer utrustad med ett Androidbaserat operativsystem, får sin sista (av ett fåtal) programuppdatierngar efter 18 månader. Inget antivirussystem finns förstås installerat, vilket innebär att din köksutrustning nu ligger vidöppen för attacker via nyupptäckta säkerhetshål. Tänk nu frysen tio år framåt i tiden, med ett för länge sedan bortglömt och övergivet operativsystem – hur stor är chansen att den inte fungerar som fjärrstyrd zombie i ett spamnätverk?

Man kanske kan invända att kylskåpet knappast fungerar sämre bara för att det står där och skickar spam – men det finns betydligt mer riskabla teknikprylar att öppna upp mot nätet. Vad händer när någon lyckas skriva ett virus eller en trojan som kan ta över bilens datorbox eller manipulera fordonets säkerhetssystem, som antisladdsystem och ABS-bromsar?

Även om ”the internet of things” låter snärtigt, borde vi nog fundera på konsekvenserna innan vi öppnar dörrarna på vid gavel för något som kan utvecklas till en minivariant av Skynet.

Lite skräckslagen borde man nog vara.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Höken Ariel Sharon gläntade på dörren till en palestinsk stat

sharon

Ariel Sharon. Foto: WIkipedia

Israels omstridde premiärminister Ariel Sharon begravdes igår eftermiddag i sina hemtrakter under militära hedersbetygelser – samt inte helt oväntat en raketsalut från terroristerna i  Gaza. Robotarna slog dock ner i en obebodd del av öknen, och IDF behövde inte aktivera det för tillfället omlokaliserade robotförsvaret Järnkupolen. Tidigare samma dag sköts ytterligare två robotar från Gaza, men dessa landade på Hamaskontrollerat område – vilket väl om något visar på den totala brist på omsorg för den egna befolkningen som Gazas styrande uppvisar.

I Sverige analyseras inte dessa attacker i närmare detalj – däremot har det blivit ett fasligt liv efter Carl Bildts eftermäle till den tidigare presidenten och generalen. Innan Sharon blev politiker och sedermera premiärminister i Israels första högerregering, var han högste befälhavare för de israeliska väpnade styrkorna under Libanonkriget i början av 80-talet. Det är i den rollen han utpekats som ansvarig för massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila – då den israeliska armén släppte loss kristna falangister i lägren.

Samtidigt som man ska ha förståelse för avskyn mot Sharon för vad som hände i Libanon, ska man komma ihåg att han förmodligen uträttade mer för den palestinska saken än någon annan israelisk ledare gjort – oavsett om det var hans mening. Sharon var ju arkitekten bakom utrymningen av de israeliska bosättningarna på Gaza 2005 – något som skedde under högljudda protester från hemmaopinionen – och överlämnandet av området till palestininskt styre, något som palestinska ledare krävt under alla år. I samband med överlämnande upprättade Israel en internationell gräns mot området, vilket i praktiken gjorde Gaza till en egen stat – må vara liten – där palestinierna utövade kontroll över sitt eget territorium.

Därmed gjorde Ariel Sharon något ingen ledare i historien tidigare gjort. Vare sig ottomanerna, britterna som förvaltade Palestina-mandatet eller Egypten som styrde i Gaza fram till 1967, då landremsan ockuperades av Israel i samband med sexdagarskriget: Han lät palestinierna själva styra över sitt territorium.

För detta blev han älskad av ingen – allra minst PLO och Hamas – utan tvärtom innerligt hatad av den israeliska högern och bosättarkollektivet, som pekade ut Sharon som förrädare. Bara några månader senare fick han en stroke och hamnade i en åtta år lång koma innan han till slut dog för ett par dagar sedan.

När israelerna utrymde bosättningarna i Gaza sensommaren 2005, lämnade de efter sig inte mindre än 4.000 växthus, odlingar och livsmedelsfabriker för de nya styrande att ta över, något som hade kunnat ge den nya statens ekonomi en välbehövlig kickstart. Vem vet, Gaza kunde kanske ha utvecklats till ett nytt semesterparadis, med sina milslånga stränder och närheten till regionens snabbväxande tillväxtmotor Israel. Istället plundrades och raserades många av de kvarlämnade byggnaderna och verksamheterna.

När invånarna i Gaza bara något år efter överlämnandet, 2006, för första gången gick till valurnorna i fria val, slutade det med att majoriteten lade sina röster på islamistiska Hamas. Som omgående avskaffade demokratin och införde en hårdför islamistisk enpartistat vars främsta politiska mål – då som nu – var att utplåna Israel. Robotar och vapen smugglades in sjövägen och via tunnlar under gränsen mot Egypten,  och har sedan dess avfyrats så gott som dagligen mot Israel i hopp om att de kanske ska ta livet av någon.

Byggmaterial som cement och betong – en bristvara i Gaza – har inte använts till bostäder för den hårt prövade befolkningen utan har istället gått till konstruktion av gigantiska tunnlar vars syfte är att kunna utföra terrordåd och kidnappningar långt inne på israeliskt territorium. Nyligen upptäcktes den största någonsin.

Istället för att ta chansen visa omvärlden att det var möjligt att leva i fred och samexistens med Israel, spärrade Hamasledarna in sin egen befolkning i ett tungt militariserat läger. En befolkning som cyniskt används som mänskliga sköldar i den evighetslånga kampen för att utplåna Israel. De styrande har levt gott på smuggelekonomin, medan befolkningen lidit brist på det mesta – inte minst friheten att få uttrycka sin vilja i fria val. Som Jonathan Kay skriver i Financial Post:

For the first time since the creation of the modern Palestinian movement under Yasser Arafat in the 1960s, the world got a glimpse at what an entirely Judenrein Palestinian statelet — the dream of militant Arabists — would actually look like: Gaza under Hamas is an appalling nightmare of violence, extremism and terrorist incitement. Indeed, even Egypt effectively has declared Hamas an enemy, and tried to close its borders to Gazan infiltrators.

Vad kan Ariel Sharon och tillbakadragandet från Gaza då lära oss idag? Framför allt att spåren av det som hände i Gaza förskräcker – och att samma situation sannolikt skulle kunna inträffa om Israel drog sig tillbaka från Västbanken. För till skillnad från Gaza, som har en stor buffertzon i form av öken, gränsar Västbanken och de palestinska områdena direkt mot Jerusalem och de mest tättbefolkade delarna av Israel. Vad skulle hända efter ett fredsavtal, där Israel drar tillbaka sina trupper, Hamas tar över i Ramallah och förvandlar även Västbanken till en enda stor avskjutningsramp?

Ariel Sharon må ha varit en hårdför ledare, men han var lika hög grad realpolitiker och den förste som faktiskt gläntade på dörren till en framtida palestinsk stat. Han fick dock omgående dörren igensmälld rakt i ansiktet.

Detta är något man borde ägna en tanke eller två, istället för att fåna sig om Carl Bildts twittrande.

Intressant?

Rekommenderad läsning: Stratfor: The Gaza Withdrawal and Israel’s Permanent Dilemma

Andra bloggar om , , ,

City har blivit ett museum över massbilismen

klarabergsleden

Klarabergsgatan hösten 2013. En av de ödsligaste platserna i Stockholm.

Jag såg fram emot Anders Wahlgrens nya dokumentär i två delar, som sändes med början den 29 december (finns fortfarande att se på SVT Play). Det blev tyvärr något av en besvikelse – där Wahlgren för 20 år sedan öppnade ögonen på en ny generation för de vansinniga skövlingar som utfördes i moderismens och massbilismens namn på 50- och 60-talen, ägnade sig Anders Wahlgren denna gång åt omtugg och eget tyckande i största allmänhet, med lite klipp från sin egen tidigare produktion som omväxling. Men någon väg framåt pekades inte ut, trots att Stockholm City fortfarande befinner sig i ett slags efterkrigslimbo. Stadsväven är för länge sedan söndertrasad och rivningsmassorna bortforslade, men det är fortfarande en slags bombad stad vi tvingas leva i.

Wahlgren belyste dock en aspekt av den helgalna citysaneringen – City 67 – som jag inte riktigt uppmärksammat tidigare, nämligen hur illa det hade kunnat bli om Hjalmar Mehr och hans edsvurna män fått fortsätta att lägga Stockholm i ruiner. Klarabergsgatans brutala – och idag helt onödiga – breddning från 9 till 38 meter gjordes exempelvis i syfte att förvandla densamma till en motorväg rakt in till Sergels torg. Den var tänkt att fortsätta med sina 4-6 filer rakt igenom Serafimersjukhuset på Kungsholmen och ner på Norr mälarstrand, som alltså också hade förvandlats till motorled.

Som om inte det räckte påbörjades arbetet med två andra gigantiska trafikleder – dels via tunnelgatan (som också skulle breddas i likhet med Klarabergsgatan), dels en motorväg genom Tegnérlunden i en bro över Sveavägen. En stor del av den befintliga byggnationen på Norrmalm skulle rivas och ersättas med kontorsskrapor och ett 20-tal stora parkeringshus. (På skissen nedan syns hur leden skulle förinta parken vid Norra bantorget.)

Vansinnet stoppades i sista stund, inte på grund av bristande vilja från huliganerna i Stadshuset, utan på att pengarna helt enkelt tog slut.

Modell_City_67

City 67 – det kompletta vansinnet. Här syns den gigantiska Tunnelgatsleden, en fyrfilig motorled som skulle sprängas fram genom Brunkebergsåsen mot Humlegården. Bebyggelsen på Norrmalm skulle rivas och ersättas med parkeringshus i betong.

Idag lever vi i resterna av denna havererade plan för massbilismen – och ingenstans syns spåren tydligare än vid Klarabergsgatan. Denna motorled ligger idag mer eller mindre övergiven, och någon egentlig biltrafik eller köer existerar inte. Det är högst sannolikt mindre biltrafik mellan Drottninggatan och Klarabergsviadukten idag, än det var på 50-talet innan den stora rivningsvågen började.

Ändå finns det inga planer för denna modernistiska ödemark, detta museum över den uteblivna massbilismen som fick politiker i hela Sverige att totalt förlora huvudet och riva sina egna historiska stadskärnor. Det planeras som aldrig förr i Stockholm för nya bostadsområden, men gemensamt för dessa är att alla sker i stadens periferi – aldrig i centrum, där det paradoxalt nog finns plats i överflöd för både ny spännande arkitektur och attraktiva bostäder. Vid Brunkebergstorg, som jag skrivit om förut, och i kvarteren ner mot Tegelbacken finns stora möjligheter att blåsa nytt liv i city.

Alla dessa onödiga gatubreddningar, som gjordes i väntan på de nya trafiklederna, hade kunnat rullats tillbaka – med resultat att nya täta stadskvarter med bostäder kunnat återuppstå i Stockholms mest centrala lägen. Regeringsgatan, Jakobsgatan, Klarabergsgatan – exemplen är många på trafikleder som nästan inte har någon trafik längre och därför utan större problem skulle kunna tas bort. Liksom tunnlarna genom City och trafiklederna som spärrar av gångstråken runt Tegelbacken, helt utan någon egentlig nytta.

Ändå händer det – ingenting. Jag misstänker att det fortfarande efter alla dessa år handlar om en slags förträngning, att det tar emot att erkänna vansinnet med att lägga en välbevarad, historisk stad i ruiner helt utan anledning.

Intressant?
Andra bloggar om , , ,

Det är fortfarande inget konstigt med vädret

Jag är verkligen ingen älskare av vinter. Uppvuxen som jag är på Västkusten minns jag en barndom dubbelvikt i vinden, hukande i det piskande regnet. Det brukade oftast vara så där från mitten av oktober fram till april.

Alltså ungefär samma väder som vi har idag, mer än 40 år senare. Och jag älskar det! Jag hatar att frysa, och jag njuter av mina långa promenader till jobbet på morgonen. Den milda, härliga vintern får gärna fortsätta för min del.

Men säg den glädje som varar. För numera är vädret så medialt och politiskt laddat, att det inte krävs mer än en mild decembermånad innan alla klimatets krösamajor och domedagsprofeter börjar yla. Som förre tv-meteorologen Pär Holmgren, som aldrig missar chansen att larma när det tycks vara lite för varmt, för kallt, för regnigt eller för blåsigt. Så här har hans prognoser sett ut de senaste åren:

Möjligen kan man tycka sig skönja ett visst element av kappvändande i ovanstående exempel, men Holmgren och hans larmkolleger är långt ifrån ensamma utan snarast del av en internationell trend. Efter polarchocken som drabbat USA – där det slagits hundratals nya köldrekord med minusgrader långt ner i Florida – finns det gott om ”experter” som har sin förklaring på det fenomen som kallas polar vortex. Och det är förstås – tada! – den globala uppvärmningen, i alla fall enligt en artikel i Time Magazine som skriver:

But not only does the cold spell not disprove climate change, it may well be that global warming could be making the occasional bout of extreme cold weather in the U.S. even more likely. Right now much of the U.S. is in the grip of a polar vortex, which is pretty much what it sounds like: a whirlwind of extremely cold, extremely dense air that forms near the poles.

Som Steven Goddard så påpassligt påpekar, citerade samma tidning ”experter” för exakt 40 år sedan – som förklarade dåtidens stränga kyla med att Jorden var på väg mot en istid:

Scientists have found other indications of global cooling. For one thing there has been a noticeable expansion of the great belt of dry, high-altitude polar winds —the so-called circumpolar vortex—that sweep from west to east around the top and bottom of the world.

I Antarktis, där ett stort antal forskare och journalister nyligen körde fast i havsisen i två veckor, skyllde ”experter” den ovanligt tjocka isen på klimatförändringarna. Att expeditionens fartyg kört fast i enorma mängder is, berodde på den stora avsmältningen, uppgavs det…

Så där håller det på, år ut och år in. Det spelar ingen roll om det är snökaos i Jerusalem, stormar i England, tyfoner i Filippinerna, mildväder i Göteborg, blixthalka i Norrland – i princip samtliga väderhändelser plockas snabbt upp av domedagsklubben och blir en integrerad del av den nya klimatreligionen. Trots att inget har hänt med vädret alls under de lite dryga 100 år vi kunnat mäta och registrera.

För den som orkar göra lite research på egen hand går det lätt att ta reda på det faktum att FN:s klimatpanel IPCC – tvärt om vad som rapporteras – avfärdar alla kopplingar mellan de blygsamma klimatförändringar vi hittills sett och det så kallade extremvädret. Dessutom har temperaturen globalt sett legat stilla i snart 17 år, så frågan är ju i så fall hur i hela friden den uteblivna värmen kan ställa till med allt det som Holmgren och hans kolleger larmar om?

I grunden misstänker jag att det närmast hysteriska tonläget som hörs varje gång det blir storm, regn eller vinter (nuförtiden räcker det med ”blixthalka” för att motivera krigsrubriker) är att vi helt enkelt har det för bekvämt. Vi lever i varma ombonade lägenheter och arbetar i luftkonditionerade kontor på tryggt avstånd från de naturliga elementen. ”Extremvädret” – som numera kan rubricera allt från styv kuling och uppåt – kommer hem till oss via tv och nätet. Dramatiska bilder av död och förstörelse kablas ut från världens alla hörn, och tillsammans ger det bilden av ett klimat i olag – något som förstärks av den journalistiska ryggmärgsreaktionen att dramatisera allt.

”Klimatet” blir ett hot som våra gamla reptilhjärnor antingen måste försvara sig mot eller fly ifrån.

Och ändå har det egentligen inte hänt något alls. Förr i tiden, innan tv, radio och internet fanns, dog det hundratusentals i tyfoner, miljoner blev hemlösa i skogsbränder och hela städer raserades av orkaner och översvämningar. Skillnaden var att vi inte fick reda på det direkt när det hände.

Vädret har faktiskt inte blivit vare sig bättre eller sämre de senaste 100 åren och det har  aldrig varit särskilt ovanligt med milda vintrar i vår del av världen.

Den tyska väderlekstjänsten gick nyligen ut med statistik som visade att den allmänna uppfattningen om att vita jular var vanligare förr bara är en myt. I Tyskland – vars norra delar har ungefär samma klimat som Sydsverige – har sannolikheten för att det ska bli en vit jul legat stadigt runt 40 procent under de senaste 100 åren. Det vill säga – sex jular av tio kommer statistiskt sett att vara snöfria. Vädertjänsten hittade också ursprunget till denna myt – på 1860-talet blev det populärt med julkort, som visade vinterlandskap med snö och tomtar, och därifrån har folk fått sin bild av hur jularna såg ut förr…

Så Pär Holmgren får ursäkta, men milda vintrar utan snö är faktiskt inte bevis för annalkande klimatkatastrof. Det är bara vanligt väder.

Själv ska jag njuta av de sista milda höstdagarna innan vintern slår till i helgen. Brr.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: